Quenyakurs: Lektion 1

[Mad Mac]

Kort om notationer osv:

För att förenkla läsningen kommer jag att använda olika format på texten jag skriver, beroende på vad det är.

All Quenya kommer att skrivas med fet stil.

Alla översättningar kommer jag sätta inom citationstecken (").

Vissa ord har en sk. stam, främst verb. Denna stam kommer att sluta med ett - för att indikera att just det som står är oföränderligt. Vad som däremot kommer efter kan variera beroende på i vilket sammanhang ordet används.

Prefix och suffix kommer även de att få ett - för att indikera att de ingår i sammansättningar med andra ord.

Alla hänvisningar till böcker och andra källor skrivs med kursiv stil.

Etymologiska inlägg skrivs med STORA, KURSIVA BOKSTÄVER.

UTTAL

Jag har inte för avsikt att gå in närmare på denna del. Dels för att denna kurs främst strävar till att lära folk skriva Quenya, inte tala det, dels för att det faktiskt inte är lika viktigt för en svensk som för t ex en engelsman. De flesta uttalsregler stämmer ganska bra överens med hur vi uttalar ljud på svenska.

Följande ljud har vi att leka med inom Quenya:

Vokala ljud: a, e, i, o, u , långa vokaler skrivs á, é, í, ó, ú
Konsonanta ljud: c (=k), d, f, g, gw, h, hy, hw, l, ly, m, n, nw, ny, p, qu, r, ry, s, t, ty, v, y och w.

Vokaler kan även placeras i sk. diftonger, vilket innebär att man sätter ihop två vokaler som sedan uttalas i en stavelse. Följande diftonger finns inom Quenya: ai, oi, ui, au, eu och iu.

De korta vokala ljuden a, e, i, o, u uttalas ungefär som i "sand", "ett", "sitt", "sopp" och "ost". Långa á, é, í, ó, ú som i "bad", "ler", "fin", "sår" och "Mumin" (läs det på finlandssvenska).

Diftongerna ai, oi, ui, au, eu och iu som i "maj", "oboj", "huj", "wow", "bord (uttala det på skånska, det finns inget egentligt ljud för denna diftong på svenska, mycket sällsynt som tur är)" och "puta (åter igen, uttala det som på skånska, det finns ingen riktig motsvarighet på svenska. Även denna diftong är ytterst sällsynt)".

Konsonanter:

C uttalas ALLTID k i Quenya, aldrig s. Tolkien använde i tidigare texter ofta k på ord som i Härskarringen stavas med c. Man säger således Keleborn och Kírdan, inte Seleborn och Sirdan.
I övrigt tänker jag inte grotta in mig för mycket i hur konsonanter uttalas. Några påpekanden dock:

hy uttalas ungefär som ett sj-ljud, som i engelskans ”shallow”.

hw är svårt, men låter ungefär som ljudet man åstadkommer när man blåser ut ett ljus, kan ibland höras i ord som engelskans ”which” (ljudet hw motsvarar just engelskans wh).

h framför l och r innebär egentligen ingenting. h:et uttalas inte och r:et/l:et ändras inte. Tidigare var dessa tonlösa (därav ett h innan), men det kom att ändras till Tredje Åldern. Stavningen kvarstod dock. I alla andra fall uttalas h som en separat bokstav.

n kan ibland skrivas ñ, vilket inte innebär att det skall uttalas som på spanska, d.v.s. nj. I Quenya betyder det att det skall uttalas som ng, tex som i ”peng”. Detta har emellertid plockats bort så vi skriver alltid n istället för ñ. Så n uttalas alltid som vanligt FÖRUTOM: Då n står framför ett g, c eller qu. Detta förefaller ganska naturligt dock. Försök att uttala ett vanligt n följt av ett g eller k. Man sätter automatiskt tungan mot gommen istället för mot framtänderna. Stöter man däremot på ett ngi Quenya skall det istället uttalas som i ”tango”, d.v.s. med ett distinkt g.

BETONING

I ord som innehåller två stavelser, ligger (så gott som) alltid betoningen på första stavelsen.

Ord med fler stavelser är lite mer invecklade. En tumregel är att betoningen läggs på näst sista stavelsen om: Stavelsen innehåller en lång vokal (d.v.s. á, é, í, ó, ú), stavelsen innehåller en diftong (ai, oi, ui, au, eu och iu) eller vokalen i stavelsen följs av två eller flera konsonanter. Gäller inget av fallen ovan, hamnar betoningen på stavelsen innan den näst sista. Alltså, först tittar man på vokalen i sista stavelsen. Är den lång, läggs betoningen där. Är den inte lång, kontrollerar man antalet konsonanter efter vokalen. Finns det bara en konsonant efter är saken biff: Betoningen flyttas bakåt en stavelse. Står det däremot en vokal efter får man kolla om det är en diftong. Är det inte det, flyttas betoningen bakåt.

Lite exempel:

Silmeráno – Inga problem här. Näst sista stavelsen har en lång vokal (á) och betoningen hamnar alltså just där. ”SilmeRÁNo” blir den korrekta uttalningen.

Finarfin – Näst sista stavelsens vokal (a) är här kort, varvid vi får fortsätta kontrollera. Vi inser emellertid att vokalen följs av två konsonanter (rf) och näst sista stavelsen blir då kvalificerad för betoning. Finarfin uttalas därmed ”FiNARfin”.

Alasaila – Näst sista stavelsen (eller snarare näst sista vokalen i) är kort. I:et följs inte av två eller flera konsonanter. Däremot ingår i:et i en giltig diftong i Quenya, ai. Därför hamnar betoningen på näst sista stavelsen: ”AlaSAILa”.

Cermië – Näst sista stavelsen har en kort vokal (eftersom den inte har ett accenttecken), alltså finns risken att betoningen måste flyttas bakåt. Vokalen följs inte av två eller fler konsonanter, vi kollar vidare. Ingår näst sista vokalen i en diftong? Nej, ië är inte en diftong i Quenya (vilket visas tydligt med tremat över e:et), varpå alla chanser att betoningen skulle ligga på näst sista stavelsen är omintetgjorda. Cermië uttalas således ”CERmië”.

Bokstaven x skall räknas som två konsonanter (i själva verket är det ju samma sak som ljudet ks). Helcaraxë uttalas därför ”HelcarAXë”.

Regeln som säger att ord skall betonas på näst sista stavelsen om vokalen är lång, gäller endast om just den vokalen är lång. Ibland finns det andra vokaler som är långa, vilket ibland kan lura en att uttala ord felaktigt. Ta ett namn som Rómendacil. Man kan tro att det uttalas ”RÓMendacil” eftersom o:et har en akut accent. Men det är fel och den rätta uttalningen skall vara ”RóMENDacil”. Detsamma gäller Úlairi = ”Ringvålnaderna”, som uttalas ”ÚLAIri”, inte ”ÚLairi”.

[Danne]

Bara ett litet påpekande angående uttalet (som vi inte skulle älta, men ändå...)

Jag håller inte med dig om att u[/i] skulle uttalas som i "upp". Det bör snarare uttalas som i "ost" (dvs ett kort "o"-ljud).

Likaså är det långa ó[/i]-et inte alls ett svenskt långt "o" (du ger exemplet stol, utan ett långt "å", som i "vår".

Min uttalsguide:
a, e, i, o, u = "sand", "ett", "sitt", "sopp", "ost".
á, é, í, ó, ú = "bad" (fast öppnare), "ler" (fast öppnare), "fin", "vår", "mos".

Och det var väl unegfär allt jag tänkte mig lägga i den här kursen. Kan bara uttala quenya, men inte mycket mer...

[D. Andersson]

Mjo, jag reagerade på samma sak när jag läste igenom det. Hatar att Lúthien ska uttalas Loothien

[Mad Mac]

Tack för påpekandena Danne. Vad gäller de långa ó:et har du helt rätt och jag vet ärligt talat inte varför jag skrev fel. Lite klantigt då jag visste det. *suck* Håller även med om det korta u:et.

Kort e borde egentligen uttalas mer som ett eh-ljud (lite mer öppet än i "ler" ja ), men jag tyckte att "ler" var tillräckligt nära för den här kursen, som egentligen inte fokuserar på uttal.

*Uppdaterar*

[Mad Mac]

Mjo, jag reagerade på samma sak när jag läste igenom det. Hatar att Lúthien ska uttalas Loothien

Vad var det som var fel med det långa ú:et då?

[D. Andersson]

Hrm. Det beror helt enkelt på hur man som finlandssvensk uttalar "Mumin" ju

[Mad Mac]

Hrm. Det beror helt enkelt på hur man som finlandssvensk uttalar "Mumin" ju

Haha! Tanken var iaf att man uttalar det "Moomin".

[Kvaen-Jukk]

Öööh? Ursäkta min dumhet men hur uttalar du mumin, Haldir. Jag är österbottning och vi har ett helt annorlunda uttal av 'u' än finlandssvenskar i södra Finland.

[D. Andersson]

Det är just pga det varierande uttalet jag var tvungen att ifrågasätta

Ost är nog en bättre liknelse för ú. Nåväl, alla har nog förstått hur det ska uttalas vid det här laget.

[Mad Mac]

Det är just pga det varierande uttalet jag var tvungen att ifrågasätta

Ost är nog en bättre liknelse för ú. Nåväl, alla har nog förstått hur det ska uttalas vid det här laget.

Nej inte ost. Möjligtvis mos, som Danne föreslog. Du uttalar väl inte ost "oost", som du uttalar Lúthien "Loothien"?

[Kvaen-Jukk]

Du uttalar väl inte ost "oost", som du uttalar Lúthien "Loothien"?

Det gör vi i norra Österbotten, nästan... I södra Österbotten låter det "åust"...

[Gilithil]

Låter á som när man gapar hos tandläkaren?