Var operation Rheinübung dömd att misslyckad.

[Panaka]

Var operation Rheinübung dömd att misslyckad redan innan den inledes.

I den ursprungliga planen så skulle Slagskeppen, Bismarck, Tirpitz, Scharnhorst och Gneisenau ingå i operationen men när operationen skulle inledas, då bara krigsskeppen Bismarck och Prinz Eugen var brukbara för tillfället. Eftersom Scharnhorst och Gneisenau hade blivit attackerade utav RAF och var tvungna att repareras och Tirpitz fortfarande låg i dockan.

Jag har för mig att Hitler var i mot att bara Bismarck och Prinz Eugen skulle delta i operationen. Varför var Amiral Günther Lütjens så otålig att inleda operationen så snabbt någon som vet. kan tänka mig att han ville ut på de böljande blå och sänka handels fartyg.

Snöpligt slut Bismarck fick träffad i sin Akilles häl från ett plan från 1 VK.

[A.F.J.]

Hitler deltog inte i planeringen av operationen, Lutjens var duktigt trött på att ytflottan negligerades och ville visa flagg. Följdaktligen informerades Hitler först när operationen hade inletts och då ville han genast kalla tillbaka skeppen, men det var för sent.

[Ja77]

Helt vansing var den inte, eftersom Bismark var snabbare än alla andra britiska slagskepp. De enda som kunde fånga Bismark, var de britiska slagkryssarna....och vi vet hur de gick för Hood. Sedan att man har en sådan otur med rodret, inget är säkert i krig.

Skulle Bismark lyckats ta sig i hamn skulle alla hyllat operation Rheinübung

[Panaka]

Kan hända men de lätt även Prince of Wales undkomma även om de kunde sänkt henne som de gjorde med Hood

[Figaro]

Snöpligt slut Bismarck fick träffad i sin Akilles häl från ett plan från 1 VK.

Fairey Swordfish flög första gången i april 1934... lite sent för VKI

[Panaka]

Okay, visste inte att flög först 1934:a men de liknar typiska VK1 plan enligt min mening i alla fall

[Mr S]

Men de fyllde sin funktion..../Mr S

[Panaka]

jo det är sant.

[Anton Severin]

Fairy Swordfish tjänstgjorde faktiskt i FAA kriget ut och anföll en tysk ubåt endast tre timmar före kapitulationen.

[varjag]

Hitler deltog inte i planeringen av operationen, Lutjens var duktigt trött på att ytflottan negligerades och ville visa flagg. Följdaktligen informerades Hitler först när operationen hade inletts och då ville han genast kalla tillbaka skeppen, men det var för sent.

Det är alldeles riktigt, Hitler var alltid nervös när slagskeppen var ute - det var nog Graf Spee's öde och hans inlärda respekt för engelska flottan som spökade. Men den drivande kraften bakom Rheinübung var inte Amiral Lütjens - utan hans chef - Amiral Raeder och Marinens Överkommando. Lütjens hade ju just gjort en framgångsrik framstöt med Scharnhorst & Gneisenau i Atlanten (Operation Berlin) som varade i två månader, från den 22/1/1941 tills slagskeppen anlände i Brest den 22/3/1941 - och hyllades som en synnerligen kompetent Flottamiral - med aktuell erfarenhet av 'Atlantklimatet'. Naturligtvis valdes han av Raeder som chef för nästa raid i Atlanten - men Raeder var den som aggressivt ville sätta in slagskeppen i konvojkriget, inför Rheinübung lär Lütjens ha varit mera tveksam. Hela kruxet var att 'komma ut' i Atlanten osedda. Och i maj 1941 var britterna bättre beredda - med bekanta resultat. Men det finns ingen anledning att tro att inte Bismark/Prinz Eugen - OM de hade lyckats smita ut genom Danmarks-sundet - inte hade kunnat 'försvinna' på havsvidderna - och ställa till med mycket elände för fienden. Samt återkomma till Brest i Frankrike - där britterna då hade haft en samlad tysk eskader av tre slagskepp och två tunga kryssare att bekymra sig om. Britterna - och speciellt premiärminister Churchill - led av vad man frestas kalla 'slagskeppsfobi' och hade gått i flatspin över en sådan kombination.
Vad beträffar Lütjens beslut att inte försöka sänka Prince of Wales och återvända hem med en kredibel '2-0' seger så lydde hans order, att bryta ut i Atlanten och föra konvojkrig. Han lydde sina order till punkt och pricka....något som två av hans föregångare INTE hade gjort....och vederbörligen sparkats.
'Jag tänker inte blir den tredje..' lär han ha sagt - innan han avseglade på sin sista resa.

[M Corleone]

Jag tycker Varjag sammanfattar operationens bakgrund rätt bra och framför allt varför inte tyskarna försökte sänka även PoW. Man kan tillägga att varför inte tyskarna ville bli inblandande i strid med RN tunga enheter var att man inte egentligen hade nåt att vinna på det, det skulle bara var ett vågspel för sina fåtaliga tunga enheter med höga risker.
Kriegsmarines högsjöflotta var för liten att kunna utmana britterna på världshaven eller möta RN i ett nytt Jutland. Även om man skulle kunna få ett temporärt övertag i Atlanten med en styrka bestående av Bismark, Tirpitz, Scharnost och Gneusai så skulle britterna bara ta hem enheter från Medlehavet eller Fjärran östern. Visst de brittiska enheterna var mest äldre slagskepp och slagkryssare förutom slagskeppen ur George V-klassen men britterna hade hangarfartyg och visade bla i La Plata slaget och i Medelhavet hur man ska bekämpa tyngre enheter än man själv har. Amiral Holland gjorde egentligen allt fel den ödestigra dagen då Hood sänktes, han skulle givetvis delat upp sina 2 slagfartyg liknande som den brittiska amiralen (har glömt hans namn nu) gjorde vid La Plata mot Graaf Spee och anfallit Bismark från två olika håll så att Bismark inte kunnat koncentrera elden åt samma håll.

[Battler]

Vid ett senare tillfälle, 12 feb 1942 när sex Swordfish torpedplan skulle anfalla en eskader av tyska fartyg, Scharnhorst, Gneisenau, Prinz Eugen samt eskorterande jagare och mtb's, gick det dåligt, alla sex sköts ned.

MVH

[Stefan]

Vid ett senare tillfälle, 12 feb 1942 när sex Swordfish torpedplan skulle anfalla en eskader av tyska fartyg, Scharnhorst, Gneisenau, Prinz Eugen samt eskorterande jagare och mtb's, gick det dåligt, alla sex sköts ned.

MVH

Det är inte enda exemplet på slakt av Swordfishar. Nu var ju alla torpedplan känsliga för välriktad massiv lv-eld. Alla, inte bara de föråldrade och långsamma Sworfisharna. LV-elden kunde också alltid förstärkas med eld ur de grova kanonerna som då helt enkelt sköt ner i vattnet. De flög ju lågt strax ovanför vattenytan och på rak kurs under slutanflygningen och var då rena sittande ankor. Explosionerna och vattenuppkasten var minst lika farliga som elden ur lv-pjäserna...

I de flesta flottor - tex den amerikanska - utvecklades en praxis att torpedplanen anföll först när målet var uppmjukat, dvs man anföll enbart redan skadade fartyg med reducerad lv-förmåga.
Dyk och eller höghöjdsbombarna fick inleda i normalfall. Eller så anföll man fartyg skadade i sjöslag mellan fartyg och gav dem nådastöten.

Ergo, det var nog inte så att Swordfisharna var så hopplöst föråldrade som en hastig genomläsing får en att tro, utan snarare så att britterna tydligen inte hade bra stört/dykbombare som kunde inleda uppmjukningen - så man fick skicka iväg det man hade, dvs Swordfisharna på rena självmordsuppdrag.

Och så hånler man åt japanerna med sin Kamikazetaktik när britterna hade en ackurat motsvarighet...

[varjag]

Vid ett senare tillfälle, 12 feb 1942 när sex Swordfish torpedplan skulle anfalla en eskader av tyska fartyg, Scharnhorst, Gneisenau, Prinz Eugen samt eskorterande jagare och mtb's, gick det dåligt, alla sex sköts ned.

MVH

Det förtjänar erinras att detta hände under det s.k. 'Gatloppet genom (engelska) Kanalen' när tyskarna 'tog hem' slagskeppen och kryssaren. I motsats till BISMARCK hade den tyska eskadern ett starkt och kontinuerligt 'paraply' av jaktplan. Bland Swordfish-besättningarna befanns sig Lt.Cdr. Eugene Esmonde. Han var en av dem som nio månader tidigare i sin Swordfish, anfallit BISMARCK från hangarfartyget VICTORIUS - och hade samma morgon varit uppe på Buckingham Palace för att motta ett DSO (Distinguished Service Order) ur kungens hand. Hans flygplan var det första som skjöts ned i torpedanfallet och hela besättningen omkom. Han ansågs vara en mycket motiverad torpedflygare - och fick posthumt Englands högsta utmärkelse - Victoriakorset för sin insats den dagen.

[varjag]

Men de fyllde sin funktion..../Mr S

ABSOLUT! Denna antika skapelse - som f.ö. gick under öknamnet 'Stringbag' (= nätpåsen) i engelska flottan, 'överlevde' sin efterträdare, Fairey 'Albacore' - och föddes till ett nytt liv med introduktionen av de s.k. eskorthangarfartygen 1942. Långsamma handelsfartygsskrov med ett litet flygdäck och ett dussin plan. Men idealiska för ett långsamt och lättmanövrerat biplan som 'The Stringbag' som kunde starta och LANDA på dem i väderförhållanden som uteslöt modernare flygplan. Hundratals, var de ubåtar, som tvingades dyka - runt konvojerna för att en 'Stringbag' surrade runt i luften omkring dem. Fairey Swordfish's största bidrag - var just mot ubåtarna i Atlanten under 1942-3-4.