Frågor kring ”Slaget om Kursk”

[Niklas Zetterling]

Boken ”Slaget om Kursk” som Anders Frankson och jag skrev kom ut på Norstedts förlag sommaren 2002. Under åren som gått har några kommentarer till boken fått mig att se behovet att klargöra några saker, dels rörande boken och vårt arbete, dels rörande slaget som sådant och hur det kan förstås. Min tanke är att skapa en webbsida där mina böcker skall presenteras och där kommentarer, tillägg och eventuella rättelser kan läggas fram. När det gäller Kursk har jag redan flera idéer, till del baserade på läsarreaktioner, som skall få ta plats på en sådan hemsida. En del av detta material tänkte jag dock lägga ut här på skalman.nu, i förhoppningen om att kunna få några värdefulla synpunkter av besökarna. Förhoppningsvis kan det ge mig lite underlag för den kommande hemsidan.



Ett läsare framförde via brev för några år framförde en kort men på sätt och vis relevant fråga. Han ansåg att det var rimligt att vi tillbakavisade sovjetiska uppgifter om tyska förluster och ersatte dessa med data från tyskt arkivmaterial, men han kunde då rakt inte förstå varför vi använde tyska källor för sovjetiska förluster. Detta hade givetvis varit en mycket befogad invändning – om vi hade gjort det som frågeställaren beskriver. Så är emellertid inte alls fallet. Alla uppgifter om sovjetiska förluster härstammar från ryska arkiv. Anders och jag har uppenbarligen inte varit tydliga på denna punkt, men vi får väl försöka bättra oss i fortsättningen.



En mer komplicerad fråga som en del läsare ställt sig är varför tyskarnas offensiv körde fast. Hur kunde Röda Armén stoppa tyskarna? Innan vi griper oss an denna fråga bör vi reflektera över dess lämplighet. Att gå in i ett material för att söka ett svar på en fråga kan medföra risker. Ett olämpligt val av fråga kan bland annat leda till att man söker svar som inte är relevanta eller rent av missvisande. Det kan också medföra att man låser fast sina tankar på ett ofruktbart sätt. Vi bör därför inte omgående börja med frågan om varför tyskarna offensiv körde fast. Risken är stor att det skymmer sikten. I stället bör vi börja med några andra frågor, men svaren på dessa skiljer sig delvis beroende på om vi betraktar den norra eller södra halvan av slaget vid Kursk. Låt oss därför börja med den norra sektorn.
Den försvarande Centralfronten var mer än dubbelt så stark som den anfallande 9:e armén i fråga om artilleri och manskap, samt nästan dubbelt så stark i fråga om stridsvagnar. Tyskarna kunde knappast kompensera detta underläge med något vapentekniskt övertag. Överraskningsmoment förelåg ej. Försvaret hade haft god tid på sig att förbereda sig. Finns det, med tanke på dessa förutsättningar, egentligen något som talar för att tyskarna skulle ha haft ens en liten chans till annat än smärre lokala framgångar? Mitt svar på den frågan är nej, jag kan inte se någon sådan möjlighet. Man kan då undra varför frågan om hur Rokossovskis trupper kunde stoppa tyskarna skulle tarva ett svar. Jag begriper det inte riktigt, för det framstår som så uppenbart för mig, men jag skall ändå försöka gissa. Tyskarna trängde trots allt in i det sovjetiska försvaret och då kan det möjligen framstå som om något hände efter ett tag, något som hejdade framryckningen. Förklaringen är dock ganska prosaisk. Likt många andra uppbyggda försvarssystem var de första sovjetiska försvarslinjerna inte de starkaste. De anfallande tyska förbanden tryckte tillbaka de sovjetiska styrkor som försvarade de första linjerna, in i de djupare belägna delarna av försvaret. I den sovjetiska planläggningen ingick att tyskarna skulle tränga ett stycke in i försvaret, för att därefter kunna utsättas för motanfall. Ett av dessa avsedda motanfall genomfördes den 6 juli av 2:a stridsvagnsarmén, fast det måste nog betecknas som misslyckat.
Den tyska 9:e armén kunde tränga in ett stycke i det sovjetiska försvaret och hejdas efter ett nåra dagar på grund av det sovjetiska försvarsystemets utformning. Till detta bidrog också förlusterna, för även om Rokossovskis trupper led ungefär 50 % större förluster i absoluta tal var Models förluster något värre i förhållande till den disponibla styrkan. Således förvärrades Models numerära underläge allt eftersom slaget fortskred. Det vore dock helt fel att beteckna förlusterna hos Models trupper som så allvarliga att deras anfallskraft tillintetgjorts. Till detta kan läggas att den sovjetiska offensiven längre i Orelbågen, som inleddes en vecka efter den tyska offensivens start, utgjorde ett avsevärt hot mot Models bakre områden.
Som jag ser det räcker de ovan beskrivna förhållandena mer än väl till för att förklara varför den Models offensiv fastnade efter att ha trängt in ett stycke i Rokossovskis försvar. Det finns ingen behov av att ta till teorier om att de tyska förbandens anfallskraft smulades sönder, särskilt som stöd i källmaterialet saknas för dylika. Man bör också betänka att offensiver sällan drivs på fram till dess att anfallsförbanden är nedmalda. Under andra världskriget avbröts de flesta anfall innan förbanden blivit alltför nedslitna. Lite hade man trots allt lärt sig av första världskriget.

Förhållandena på den södra sektorn skilde sig i flera vissa avseenden från situationen i norr. Först av allt var von Mansteins anfallsstyrka starkare än Models, samtidigt som Vatutin förfogade över svagare styrkor än Rokossovski. Styrkeförhållandena var med andra ord inte lika mycket till Röda Arméns fördel i söder som i norr. Därtill kom att Vatutin grupperat sina styrkor med ganska stort djup, varvid de olika försvarslinjerna hade svårt att stödja varandra. Trots att de anfallande tyskarna var numerärt underlägsna totalts sett i söder kunde de inledningsvis uppnå en numerär överlägsenhet, främst på 4:e pansararméns sektor, eftersom en betydande del av Vatutins styrkor inte befann sig inom räckhåll för att ingripa. Detta illustreras tydligast i fråga om stridsvagnar, där Vatutin efterhand förde fram allt fler stridsvagnar. På morgonen den 5 juli fanns 401 stridsvagnar och SU gripbara i området där tyskarna anföll. Vatutin förde dag för dag fram allt mer pansar, enligt tabellen nedan som hämtats från vår engelska Kursk-bok, sid 175.
Som framgår av tabellen växte det motånd som tyskarna mötte i avsevärd grad allt eftersom slaget framskred. Här ligger förklaringen till att den tyska offensiven i söder körde fast, efter att ha trängt in 30-40 kilometer i det sovjetiska försvaret. Efter att tyskarna hade en styrkefördel under den första dagen skiftade balansen mer och mer till sovjetisk fördel, tack vare de omfattande reserver som Stavka förfogade över. Totalt tillfördes Vatutins front nästan 300 000 man och 1 200 stridsvagnar under slagets förlopp. Inkluderas de tillförda reserverna hade han ett numerärt övertag på ungefär 2,7-1 i fråga om personal och nästan 2-1 i fråga om stridsvagnar. Mot denna bakgrund framstår det knappast som förvånande att den tyska offensiven körde fast.
I sina memoarer skrev Erich von Manstein att alla hans pansardivisioner utom en var anfallsdugliga efter slaget. Ett noggrant studium av arkivmaterialet bekräftar denna bild. Ingen av hans pansardivisioner hade slitits så hårt att en allvarlig reduktion av stridsförmågan inträffat. Förlusterna var givetvis inte försumbara, men de var inte heller alarmerande. En del av Vatutins förband hade däremot lidit förluster som hade en klart större inverkan på stridsförmågan.


Den som orkat läsa igenom detta långa inlägg får mycket gärna komma med synpunkter. Även den som inte orkat läsa igenom, men som har funderingar kring boken ”Slaget om Kursk”, är givetvis också välkommen att lämna synpunkter.

[varjag]

Utan att ha läst boken - fann jag ditt långa inlägg (läste NÄSTAN ALLT... ) intressant och
i delar lärorikt. F.f.g. lärde jag detaljerna om den oerhörda förstärkning som tillfördes de ryska fronterna
under slagets gång ifråga om pansar. De tyska - hade väl alltsammans 'i skyltfönstret' redan från den 5:e.
Den allmänna uppfattningen om de tyska förlusterna i pansar och personal - präglades nog mycket av de
sovjetiska segerbulletinerna från juli -43, 'The Tigers - are burning, som lystrades - av media. Medan
de tyska bulletinerna vid den tiden redan hade börjat ignoreras - av dem som senare kom att skriva
'historien'...mvh, Varjag

[Niklas Zetterling]

I stort sett hade tyskarna "alltsammans i skyltfönstret". Vissa förstärkningar erhölls, främst den 198:e infanterdivisionen, men i huvudsak fick de utkämpa slaget med det som stod till förfogande i dess inledning. En sak man dock bör komma ihåg var att tyska divisioner hade en Feldersatz-bataljon, som skulle tjäna till att ge nyanländ ersättningspersonal extra utbildning och därefter täcka upp förluster. När de tyska divisionerna startade offensiven var dessa Feldersatz-bataljoner förhållandevis starka. Det gav divisionerna en viss förmåga att täcka förluster.

[timthorn]

Har läst boken, gillar den skarpt, har även börjat bläddra i "Den nionde april". Tack så mycket för god o trevlig läsning
.... Mvh Tim

[mrsund]

Instämmer väldigt bra läsning, jag fick också det intrycket att ni förlitade er på enbart tyska siffror.

[Schwalbe]

Jag har boken, men har inte läst den än.
Jag undrar bara hur slaget om Kursk har blivit så felaktigt beskrivet tidigare?
Beror det bara på att nya arkiv har öppnats?

[Niklas Zetterling]

Det kan inte bara vara nyöppnade arkiv som är förklaringen. När Anders Frankson och jag kom till Freiburg för tio år sedan rotade vi i material som varit tillgängligt i decennier, men nästan ingen verkar ha brytt sig om att titta där. Huvuddelen av det tyska arkivmaterialet har varit tillgängligt sedan 1960-talet. Det är naturligtvis mer förståeligt att sovjetiskt arkivmaterial inte nyttjats förrän ganska nyligen.
Man skall komma ihåg att huvuddelen av det som publiceras om andra världskriget görs som "vid sidan av"-arbeten av intresserade personer med begränsad tid och starkt begränsad budget. Jag har haft tur som haft ett jobb som gjort det möjligt att forska inom området. På senare år har också intäkterna från mina böcker gett ekonomiskt utrymme att lägga tid på skrivandet samt kosta på arkivresor, beställning av kopior, mikirofilm, etc. Detta är ovanligt, även i ett internationellt perspektiv.
Eftersom de yttre förutsättningarna hos de flesta som skriver är så pass begränsade faller det sig nog lätt att upprepa vad som tidigare sagts. När det gäller Kursk tillkommer dessutom det faktum att Guderian i sina memoarer, som kom ut ganska snart efter krigsslutet och snabbt nådde vid spridning, påstod att pansardivisionerna vid Kursk blev mycket illa åtgångna. Jämför man med arkivmaterialet verkar det mest vara ett försök att rättfärdiga hans egen ståndpunkt. Tyvärr är Guderians memoarer av minst sagt blandad tillförlitlighet. Vissa delar är rent ut sagt utmärkta, andra delar är allvarligt missvisande eller rent felaktiga. Dessvärre är det svårt att veta vilka delar som är bra oh dåliga om man inte jämför med en massa andra källor.

[Christer Bergström]

hur slaget om Kursk har blivit så felaktigt beskrivet tidigare

...och även senare, tyvärr.

Som gymnasielärare i historia har jag haft att ta ställning till Almqvist & Wiksells färgranna bok "Andra världskriget 1939 - 1945", som presenteras som en bra ungdomsbok om andra världskriget. Där får ungdomarna lära sig det följande under rubriken "Slaget om Kursk":

"Den 5 juli när de tyska stridsvagnarna drog in i Kursk möttes de därmed av dödligt motstånd. Tyskarna höll ut, men den 12 juli gjorde ryssarna en motattack. Sammandrabbningen blev det största pansarslaget i historien. Cirka 700 tyska och cirka 900 ryska stridsvagnar deltog. Det brutala pansarslaget resulterade i att Hitler tvingades ge order om reträtt."

Vad ska man säga när man som historielärare ser sina elever ta sin utgångspunkt i sådant material?

För det första lämnade de sista tyska soldaterna Kursk den 6-7 februari 1943. Med undantag för krigsfångar var det därefter inga tyska soldater som satte sin fot i Kursk. Sommaren 1943 kom tyskarna aldrig närmare Kursk än ca sex mil. Beteckningen "slaget om Kursk" är en förenklad omskrivning av operation Zitadelle, som snarare än att erövra territorier eller städer syftade till att skära av och förinta de sovjetiska truppstyrkor som råkade ha åstadkommit en frontinbuktning just i området runt staden Kursk.

För det andra var det, vilket Zetterling med all önskvärd tydlighet visar i sin bok "Slaget om Kursk", sovjetiska attacker på andra delar av fronten som gjorde att "Hitler tvingades ge order om reträtt".

(Ja, nu kanske jag ska ta tillfället i akt och fortsätta avhandla Almqvist & Wiksells "Andra världskriget 1939 - 1945" i en recension på min hemsida.)

[Mille1]

Det kan inte bara vara nyöppnade arkiv som är förklaringen. När Anders Frankson och jag kom till Freiburg för tio år sedan rotade vi i material som varit tillgängligt i decennier, men nästan ingen verkar ha brytt sig om att titta där. Huvuddelen av det tyska arkivmaterialet har varit tillgängligt sedan 1960-talet. Det är naturligtvis mer förståeligt att sovjetiskt arkivmaterial inte nyttjats förrän ganska nyligen.
Man skall komma ihåg att huvuddelen av det som publiceras om andra världskriget görs som "vid sidan av"-arbeten av intresserade personer med begränsad tid och starkt begränsad budget. Jag har haft tur som haft ett jobb som gjort det möjligt att forska inom området. På senare år har också intäkterna från mina böcker gett ekonomiskt utrymme att lägga tid på skrivandet samt kosta på arkivresor, beställning av kopior, mikirofilm, etc. Detta är ovanligt, även i ett internationellt perspektiv.
Eftersom de yttre förutsättningarna hos de flesta som skriver är så pass begränsade faller det sig nog lätt att upprepa vad som tidigare sagts. När det gäller Kursk tillkommer dessutom det faktum att Guderian i sina memoarer, som kom ut ganska snart efter krigsslutet och snabbt nådde vid spridning, påstod att pansardivisionerna vid Kursk blev mycket illa åtgångna. Jämför man med arkivmaterialet verkar det mest vara ett försök att rättfärdiga hans egen ståndpunkt. Tyvärr är Guderians memoarer av minst sagt blandad tillförlitlighet. Vissa delar är rent ut sagt utmärkta, andra delar är allvarligt missvisande eller rent felaktiga. Dessvärre är det svårt att veta vilka delar som är bra oh dåliga om man inte jämför med en massa andra källor.

Kan det vara så att man inte tittade i arkiven utan enbart har gått på andra böcker? Jag menar om du läser 10 st böcker om ett slag så kanske de beskriver saken på ett liknande sätt, då deras böcker i sin tur också kommer från andra böcker? Invecklat, förstår du vad jag menar? Hade man sedan tittat i arkiven så hade man upptäckt en helt annan sanning. Och att det förfarandet kommer från brist på ekonomiska resurser mm. Det finns säkert dom som använder Guderians memoarer som bibel och anser att den är den enda sanningen och då inte bryr sig om att titta i arkiven.

[Niklas Zetterling]

Christer, jag måste säga att Almqvist & Wiksells bok verkar sannerligen förtjäna en recension. En lärobok för skolan bör man ställa höga krav på.

Mille1, det ligger mycket i det du skriver. Därtill kommer att universitetsvärlden inte tillägnar andra världskrigets operationer någon större uppmärksamhet. Det akademiska granskningsförfarandet förutsätter i praktiken också att det finns en viss "kritisk massa" av forskare inom ett område för att granskningen skall fungera väl. Tyvärr är forksarnatalet för litet i förhållande till det enormt stora ämne som andra världskriget utgör.

Jag skall göra ett tillägg till mitt förra inlägg, där jag talade om "vid sidan av"-arbete. Alla mina böcker som kommit ut hittills är också av den karaktären. Det jag kunnat göra på arbetstid är att skriva artiklar i tidskrifter av mer eller mindre hög vetenskaplig kvalitet. Därtill har jag via arbetet kunnat få bättre möjligheter att skaffa underlag. Det är först efter att Kursk kom ut på Norstedts för drygt tre år sedan som verksamheten blivit självfinansierande för min del.
Det är i och för sig ingen självklarhet att man skriver bättre för att mer tid och pengar står till förfogande. Av det jag skrivit tycker jag absolut bäst om de engelska publikationerna (både artiklar och böcker). Alla dessa skrevs före utgången av år 2000 och hade till stor del "vid sidan av"-karaktär.

[varjag]

Mille - tricket att läsa andras böcker, konsolidera och värma upp stuvningen - är lika gammalt
som författarskapet. Det är därför jag ibland gnäller om att 'den sista bestsellern' - inte minst
om 2:a VK, är mest skåpmat ur mikrovågen.....F.ö. ett mycket bekvämare sätt än att hosta
arkivdamm , Varjag

[Hans]

Nu har jag haft den stora förmånen att både läsa "Slaget om Kursk" och "Avgörandets ögonblick".

Jag vill bara å det varmaste rekommendera bägge. Mycket intressanta, lättlästa och med en del nya infallsvinklar gör dig sig väl i varje bokhylla. Avsaknaden av de vanliga taktiska och tekniska missförstånden, faktoiderna samt rena felaktigheter gör mig positivt överraskad.

MVH

Hans

[Probstner]

Jag tycker att det var intressant att läsa Niklas Zetterlings första inlägg i den här tråden, inte minst eftersom jag nog hör till dem som inte riktigt fick ihop skildringen av slaget i boken så som jag uppfattade den och slagets utgång. Om man inte håller den sovjetiska numerära överlägsenheten i minnet vid läsningen så blev det åtminstone för mig understundom gåtfullt varför tyskarnas anfall till slut bröt ihop eftersom de sovjetiska förlusterna dag för dag tycks vara mycket större än tyskarnas. Det är kanske i och för sig inget unikt för slaget vid Kurskbågen, så jag kan hålla med om att frågan "hur kommer det sig att Röda armén vann till slut?" är underligt ställd. Men för en lekman på det militärhistoriska området så kan det vara bra att bli påmind också om grundläggande förutsättningar kontinuerligt under läsningen. En förklaring som

Till detta bidrog också förlusterna, för även om Rokossovskis trupper led ungefär 50 % större förluster i absoluta tal var Models förluster något värre i förhållande till den disponibla styrkan. Således förvärrades Models numerära underläge allt eftersom slaget fortskred.

räcker gott för att även ett trögdjur som jag kan få ihop debet och kredit.

/ Probstner

[Thomas Johansson]

Christer, jag måste säga att Almqvist & Wiksells bok verkar sannerligen förtjäna en recension. En lärobok för skolan bör man ställa höga krav på.

Läroböcker generellt sett lämnar mycket att önska. Tyvärr finns det inte längre någon statlig granskning av läroböcker, vilket kan vara ett skäl till att mycket i böckerna är bristfälligt. Detta gäller inte bara Almqvist & Wiksells böcker som faktiskt är en av de bättre historieböckerna (vilket inte säger så mycket). Gleerup, Natur och Kultur, Ekelunds förlag är exempel på förlag som i mitt tycke ger ut läroböcker som har många brister.

[John]

En fråga om ett ämne som berörs ovan.
Hur stor del av de tyska styrkorna var normat stridande frontförband och hur stor del hade andra uppgifter som logistik, sjukvård, högre staber, underhåll etc?