Vi ska ta oss vidare till århundradets match, den mellan honinbo Shusai och Go Seigen. När Shusai fyllde 60 skulle man fira det med en match och Go Seigen valdes som motståndare. Shusai var vit och Go Seigen svart, och som det var på den tiden fanns det ingen komi - ingen kompensation - så enligt vårt moderna sätt att se det låg vit efter med åtminstone 6,5 poäng från början. Ska lägga till att det här var 1933.
Men det fanns sätt för Shusai att komma tillbaka, för på den tiden hade mästaren rätt att avbryta spelet för dagen, och gå hem och fundera. Här är öppningen.
2-3-5.png (30.99 KiB) Visad 4468 gånger
Inget märkligt kanske för den som inte känner till hur man spelade, men det var som en bomb. Här kommer en 19-årig kines och spelar drag som ingen har gjort, förutom hans kompis Kitani. Att börja med en 3-3, en 4-4 och sedan tengen, var som att säga att "jag är imbecill", men eftersom han inte var det blev det som en skymf.
Shusai avbröt spelet 13 gånger och gick hem och funderade... och han funderade inte ensam, med sig hade han hela honinboskolans bästa spelare som försökte hjälpa honom. Partiet tog 3 månader att spela klart. Samtidigt spelade Go Seigen många andra partier i andra turneringar och för tidningar. Det slutade med att Shusai vann med två poäng, men han hade inte gjort det om det var ett jämnt spelfält. De bästa dragen kom han inte på själv.
Fick Go Seigen hot? Ja - 30-talets Japan... det var inte populärt att det kom en kines och var så otroligt bra.
Sägas skall dock att dessa hot inte kom från gospelare. Det var mer andra som var nationalistiskt upphetsade. Som ni minns är ju Kitani japan, och han och Go var kompisar, så bland dem var det helt ok vad Go Seigen gjorde. Typ... han vinner ju, så så dåligt kan det inte vara.
Efter det här partiet förstod man att det där systemet, med att få gå hem och tänka en vecka, inte fungerade bra. Sedan dess har man som regel att man måste spela sitt drag - skriva det på en lapp - som förseglas i ett kuvert, och nästa dag börjar med att man öppnar och spelar draget. Det är väl så nära rättvisa man kan komma.
Men det ger väl ändå en viss fördel, och i dag är det nog många som menar att partier inte skall vara längre än en dag.
I nästa inlägg kommer jubangosar (tiopartimatcher) och några andra matcher.
Vi skulle ta oss fram till jubangosarna, men det finns några kapitel till att gå igenom, men kanske att jag kan sammanfatta dem.
En av de första partiserier som slogs upp stort efter att Go Seigen hade blivit proffs i Japan kallades, "Wus geni, mot Yues bågskyttar". Jag är säker på att det låter mer poetiskt på japanska. Wu anspelar på Go Seigens namn. I matchserien fanns det 13 bågskyttar från Yue. Det är något remarkabelt att en 14-åring som just hade satt sin fot i Japan förärades på ett sådant sätt, och det var ett tydligt tecken på att de som kunde något om go visste att här är en som kan bli väldigt bra.
Som brukligt i ett land med gammal högkultur tog man i något otroligt, och tog chansen att leka med ordlikheten.
För Sun Zi kallas också ibland för Sun Wu, och han tjänade i kungariket Wu, som krigade mot kungariket Yue. Så kunde man göra i österlandet på den tiden. Plötsligen var Go Seigen inte en 14-åring, utan återupplivad legend som var 2400 år gammal. Visst, det var tidningars sätt att försöka sälja, men var annars hade det kunnat sälja? I Europa är det som om vi hade kallat någons försvar som kung Leonidas, men fan vet om så många hade förstått, men det gjorde man i Japan runt år 1930.
I matcherna är Yues bågskyttar alla japanska proffs. Tyvärr vet jag inte hur det gick total sett, men skulle kunna ta reda på det, eftersom jag vet var mer eller mindre alla Go Seigens proffspartier finns.
Go Seigen deltog senare i kinesisk-japanska vänskapsmatcher, och jag har ett vagt minne av att de kan ha spelat något på ett tåg i Manchuriet. Han har också spelat mot den sista kejsaren, Puyi... bara en sådan sak. Det var ett parti 1934 för att visa Puyis intresse, och en önskan om att knyta an till Go Seigen.
Jubango ja, vad är en jubango? Ju är ordet för 10, och en jubango är en match om vem som är bäst över 10 partier. När man spelade de här hade man ännu inte skapat det nya systemet med halva poäng eller kompensation. Spelet började med att svart spelade, och ingen spelare fick några extra poäng. Mellan två spelare på samma nivå behövde man därför ett jämnt antal partier för att det skulle vara rättvist, men man hade också ett handikappsystem, så om det fanns en skillnad mellan spelarna fick den sämre spelaren ett handikapp, så här.
Samma nivå - tagai sen, man turas om att spela svart.
1 dans skillnad - sen ai sen, den sämre får spela svart två gånger av tre.
2 dan - josen, den sämre spelar svart hela tiden.
3 dan - sen ni sen, den sämre får två stenar vart tredje parti, annars svart.
Och så vidare.
För länge sedan kunde man banka på varandra i ännu längre serier. Vi känner därför till nijubangosar och sanjubangosar, där man bonkade på varandra i matcher som varade 20 eller 30 partier.
Den tidens go var mycket tuffare än i dag, och någon känsla för att det skulle vara helt lika vid ett partis start fanns inte. Om du var starkare än en annan spelare, då var du tvungen att visa det, och betala på brädet, då blev det ett jämnt parti, som folk ville se. Återigen, om man skulle jämföra det med dagens fotboll så är det som om de bästa lagen hade varit tvungna att ge gratismål till motståndarna, för folk vill inte se Bromley få skitstryk, de vill ha en match där de har en chans.
När någon hade vunnit fyra fler partier bytte man handikapp, ursprungligen var det sex fler eller fyra på raken. Och det kunde kännas som en rejäl skymf för den som förlorade, de blev nedbonkade. Ungefär som att säga, ska ni verkligen spela i allsvenskan. Det är bäst att ni får ett mål till för att det skall vara kul. Partiet före det att man byter handikapp kallar man kadoban. Den som är i underläge har ryggen mot väggen, och måste vinna. Man säger likadant nu i långa mästerskapsmatcher. Ligger du under med 0-3 i en bäst av sju match, då står du inför väggen, och måste vinna, tre partier på raken för att ens utjämna serien.
Med allt det här pladdret kan vi så lista Go Seigens jubangosar.
1933-34 mot Kitani, resultat 3-0-3. Denna jubango slutade i förtid när Kitani officiellt blev upprankad till 6 dan
1939-40 mot Kitani, resultat 6-0-4. Nu var båda 7 dan, men efter sex partier stod det 5-1 till Go Seigen. Det fanns då bara fem spelare som var sju dan, och ingen högre rankad, men efter parti sex var Kitani Minoru tvingad till att få ett handikapp. Som sagt, man ville veta vem som var bäst, och samtidigt få till spännande partier.
Det här är den berömda Kamakura jubangon. Partierna spelades oftast i olika buddhist- och shintotempel.
Om ni trodde det var dåligt i århundradets match, så blev det sämre nu. Folk kastade sten på Go Seigens hus, och han fick till och med dödshot, som han emellertid struntade i. Fortfarande var det dock så att goproffsen inte var upprörda.
Denna jubango kan väl sägas ha startat Go Seigens dominans. Han hade den högsta rank som fanns, och visade att kompisen Kitani - som hade samma rank - inte var på samma nivå.
Ni kan ju gissa att det finns massor av böcker om bara denna matchserie, och analyser, och naturligtvis genomgångar på youtube. Det finns naturligtvis böcker om det jag skrivit om också. Den där serien om geniet Wu mot Yues bågskyttar... visst kan man hitta böcker om det.
Här är några av Michael Redmonds genomgångar. Och jag länkar inte till dem för att ni skall grotta ner er, utan bara för att få en uppfattning om vad man diskuterar om, och något som är till vanliga dödliga. Bara klicka runt lite och lyssna på vad han säger.
I parti tre finns en bra ko, och det är väl det parti som Kitani vinner innan man bytte handikapp.
Det kommer många fler jubangosar, men det får räcka för denna afton.
Senast redigerad av 1 koroshiya, redigerad totalt 30 gånger.
Nästa jubango var mot Karigane Junichi 1941. Karigane hade högre rank och jubangon avbröts när Go Seigen ledde med 4-1. Man ville inte riskera att den högre rankade fick uppleva att han skulle behöva få ett handikapp.
Det är väl en AI som Katago som evaluerar dragen.
Efter det förlorade Go Seigen en jubango mot Fujisawa Hosai, med 4-0-6. Denna Jubango tog två år att spela klart, och kanske berodde det på kriget. Och kanske beroende på hans funderingar om vad som är ett bra liv. Det var väl vid den här tiden som han och hans fru började umgås med den där sektledaren jag skrev om tidigare.
Men det var inte hemskt att förlora 4-6, för hela matchen spelades med josen. Fujisawa var 6 dan och Go Seigen 8, så Fujisawa fick spela svart hela tiden, vilket är en stor fördel på professionell nivå om vit inte får några extra poäng. Hade det varit i dag hade man snarare sagt att det var skola.
Nästa spelades 1946 till 1948 mot Hashimoto Utaro. De var båda då på 8 dan, och matchen började utan handikapp, men det byttes när Go Seigen ledde med 6-2. Serien slutade 6-1-3. Möjligen kan det vara serien med himlens alla trummor.
Sedan möttes en som heter Iwamoto Kaoru och Go Seigen. De var båda 8 dan. Efter sex partier ledde Go Seigen med 5-1. Serien slutade 7-1-2.
Efter det spelades det återigen en serie med Go Seigen mot många motståndare. Den slutade 8-1-1.
1950 möttes Go Seigen och Hashimoto Utaro igen. Hela serien spelades med sen-ai-sen, så Hashimoto Utaro fick ett handikapp. Den slutade 5-2-3. Utaro var inte riktigt förmögen till att spela jämnt, och förlorade ändå.
De sätter inte igång att analysera partiet förrän framåt minut 12.
1951-52 var det dags för Fujisawa Hosai igen. Båda var nu 9 dan och hade så hög rank som man kunde ha. Och Go Seigen och Fujisawa var de enda spelare som hade denna rank. Efter nio partier var ställningen 6-1-2, och serien slutade 7-1-2.
Nästa år var det dags igen. De var de båda topprankade spelarna, men serien började där den hade slutat. Fujisawa Hosai fick handikapp, men det hjälpte inte. Efter sex partier stod det 5-1, och han var tillbaka där han hade varit 10 år tidigare. Serien avbröts där och slutade 5-1.
1953-54 möttes Sakata Eio och Go Seigen. Sakata är en spelare jag har nämnt. Han var 8 dan och spelade med sen-ai-sen, alltså att han spelade svart två gånger av tre. Denna serie slutade 6-2 och avbröts när det stod klart att Sakata behövde mer handikapp.
Det var ett mästarparti, med ett misstag, men där Go Seigens läsning efter misstaget visade sig vara på en mycket hög nivå. Notera vad de säger i början, att en spelare alltså hade tid att sitta och steka i över en timme på ett enda drag.
De intressantaste dragen kommer runt 17:30. Och Go Seigens beömda tesuji (fasthand - ett drag som avgör en situation) vid 27:20 och 29:45. Det där visar också hur bra de här spelarna var på att läsa ut sekvenser.
Den sista jubangon var mot en som hette Takagawa Kaku och var 8 dan. Matchen började utan handikapp, men efter åtta partier stod det 6-2. Serien slutade 6-4.
Här är ett senare parti mellan de två.
Finns det böcker om det här, ja. De finns t.o.m. på engelska. Och i österlandet dräller det av dem.
Jag vet att matteprofessorn Olof Hanner skrev en liten skrift om Go utifrån topologiska principer, topologi var Hanners specialitet.
Hanner var också bridgespelare, inte alltför vass om jag skall vara ärlig.
Men han gjorde en viktig insats med att konstruera flyttscheman, enligt honom själv i stort sett alla möjliga scheman.
Samtidigt var det så att Go Seigen inte deltog i den nationella gocirkusen. Det hade skapats en honinboturnering när Honinbo Shusai dog, och man tävlade om vem som skulle bli årets honinbo, men Go Seigen var inte med, och kanske av nationella skäl.
Nästan varje år gjorde man dock så att vinnaren fick möta Go Seigen i en kortare match. Flera av de vi har gått igenom kunde dominera titeln. En spelare som Takagawa Kaku vann nio gånger på raken, men blev ändå slaktad.
During the 1950s, apart from playing the jubango, Go Seigen participated in many three-game special matches against the Honinbo title holders and other notable players. His opponents in these matches included many illustrious names, such as Hashimoto Utaro, Sakata Eio, Takagawa Shukaku, and the ex-Honinbo Iwamoto Kaoru. Go Seigen was also matched against Kubouchi Shuchi, a player from the Kansai Ki-in who had a strong individual style. In these matches, Go Seigen demonstrated an equal dominance over his rivals. He had an excellent record against Takagawa, whose main achievement was winning the Honinbo title for nine consecutive years. In the period between 1951 and 1960, Go won 22 of their games, and Takagawa won 13. By 1960, Sakata had emerged as Go Seigen's most serious rival, but the results of their games between 1950 and 1960 told the same kind of story. Go had 14 wins to Sakata's 9 and one jigo, or draw.[4] At the time the games were played, there was no Komi (in modern era, Black's initial advantage of moving first is offset by komi of 6.5–7.5 points). Because Go Seigen held white most of the time, his record is even more impressive than it appears.[4]
Mot slutet av 50-talet kom man därför överens om att skapa en turnering som hette Saikyo.
Den starkaste, vars första upplaga Go Seigen vann. Notera att man fortfarande inte hade någon kompensation, någon komi till vit. När man spelade vit var man tvungen att konstra till det, och skapa situationer där svart kunde sätta bort sig.
Go Seigens tid på tronen var dock över. Japanerna tröttnade och körde över honom 1961, eller han blev påkörd av en motorcykel, och han tappade i spelstyrka efter det. Han levde dock tills han var 100 år, och lärde andra hur man spelar, bland annat.
Underligt nog blev Cho Chikun också påkörd 1986. Han är korean, så man undrar en del.
Här är två bilder, från när han kommer till Japan som sexåring, och när han spelar i rullstol. Man gör fortfarande så i Kina och Korea. Skall du bli proffs finns det inte så mycket tid över. Och på det sättet är Japan bättre i dag, för man kan misslyckas och ändå ha ett bra liv, eftersom man har en annan bra utbildning. Det finns förstås extremt starka amatörer i Kina också. En del superindivider fixar en bra utbildning och spelandet.
Han är en mycket bra spelare, men Go Seigen anses allmänt ha varit 1900-talets bästa, och en av de bästa som har spelat. Många andra bra spelare hamnade helt i skuggan av honom, och spenderade stora delar av sin karriär som några sorts andrafioler.
Inte nog med att partierna är bevarade. Om ni tittade på klippet om Go Seigen och Sakata Eio, så såg ni att den började med en spelfilm. Ja, det finns flera filmer om hans liv, och noveller som hänvisar till mästare Wu, utan att skriva hela namnet. Om du åker till Östasien om hundra år och spelar, så kommer de fortfarande att veta vem det är. Det är en stor dörröppnare bland kultiverat folk.
Jag vet att matteprofessorn Olof Hanner skrev en liten skrift om Go utifrån topologiska principer, topologi var Hanners specialitet.
Hanner var också bridgespelare, inte alltför vass om jag skall vara ärlig.
Men han gjorde en viktig insats med att konstruera flyttscheman, enligt honom själv i stort sett alla möjliga scheman.
Kul att du nämnde honom, och imponerande att du känner till honom.
Han skrev faktiskt en artikel om slutspelet som handlade om hur proffsen spelade fel.
Jag är ganska säker på att han hade rätt och kunde visa i olika sekvenser att något annat var bättre.
T.o.m. slutspelsproblem kan förändra resultatet när det handlar om en halv poäng.
Exempel från årets Kiseifinal, som började i dag, i Hawaii, på ett hotell som heter Sheraton Beach Resort.
Det är Japans viktigaste titel, och den titel som är värd mest för spelarna. Som jag förmodligen har skrivit, så är de här turneringarna inte öppna, bara de som är proffs i Japan får delta.
Man behöver inte kunna något för att klicka runt och se hur det fungerar, att spelarna exempelvis har både mat och dryck vid bordet om de vill, och att de kan vara frånvarande längre stunder... kanske stå på dass med mobilen och be en maskin räkna ut nästa drag
Vinnaren får ca. tre miljoner kronor.
Förutom lajvsändningen är Michael Redmond och Iwata Saeka på plats för att kommentera i närheten.
Fram till att japanerna blev detroniserade från sin tron i govärlden, var det här absolut den viktigaste titeln som fanns i världen, och den är fortfarande viktig, och det brukar vara bra spel, eftersom spelarna har så lång betänketid.
Ichiriki Ryo vann första partiet mot Toramaru Shibano, som vit.
Jag kanske inte har sagt det, men de japanska turneringarna fungerar så att man som vinnare automatiskt är i nästa års final. Så det här var Ichirikis första match i Kisei det här året, men Toramarus åttonde.
Här är lajvflödet från dag två.
Yomiuri Shimbun, som sponsrar tävlingen, har skrivit ett antal artiklar om matchen, och satsar en del på vad spelarna år till lunch
Det påminner mig lite om cricket, där kommentatorer kan sväva ut i hur bra scones de har där matchen spelas, och annat. På liknande vis är det också en bra sport att följa, för man kan gå och klippa gräset och pula och ha sig några timmar, utan att det förstör allt för mycket
Om Ichiriki Ryo vinner turneringen har han sedan rätt att kalla sig kisei, på engelska honorary kisei, efter att han har slutat spela eller när han fyller 60. Man behöver vinna fem på raken, eller tio titlar totalt.
Som det kändes var det här partiet mot slutet inte väldigt spännande. Ichiriki hade ett stort överläge.
En berättelse jag inte verkar ha skrivit om här är orsaken till varför man införde klockor.
Som jag minns det handlade det om Sakata Eio, och att andra spelare i rankningsturneringen försökte trötta ut honom genom att sitta och tänka länge.
Tanken här är då att Sakata Eio skulle vara helt slut inför nästa match.
Vad som sägs är att spelarnas lärare - som många hårda vuxna - gav tipset att om motståndaren tänkte länge, bara för att, så tänkte man dubbelt så lång tid innan man spelade.
Alla fattade förstås, att det där fungerar inte, om man bara skall sitta och stirra på varandra en massa timmar.
Så efter någon sådan episod köpte man klockor, och efter det spelar alla med en klocka om det är en tävlingsmatch.
It was my first time playing overseas and first time sitting on a chair for a two-day match, but once I sat in front of the board, I was able to play as usual,” Ichiriki said. “I want to thank everyone who prepared such a fine environment.
Hemma brukar de sitta på huk och brädet står på golvet.
Kul att du nämnde honom, och imponerande att du känner till honom.