Inlägg
av Probstner » 12 juni 2005, 23:51
Generellt så har ju populationerna av olika arter varierat väldigt mycket över tid. Jämfört med för tusen år sedan så har några arter utrotats och fler (gissar jag) har introducerats. Men faunans artsammansättning var nog ändå tämligen lik.
Två spektakulära exempel: älgen och vargen.
Älgen (enligt Älgen - näring och miljö - jakt och vård utg av Svenska Jägareförebundet 1975) beskrevs i äldre Västgötalagen som ett skadedjur, men tros ha blivit successivt allt mer sällsynt. Riktigt hur tillbakagången fortskred vet vi inte, men det är ett känt antagande att Carl von Linné sannolikt aldrig såg en vild älg. Enligt 1789 års jaktstadga blev jakten fri även söder om skogslänen (där tidigare bara fångst varit tillåten). Under 1800-talets första hälft beskrivs älgens utbredningsområde sträcka sig från Ångermanland i norr till Östergötland i söder. Tyngdpunkten tycks ha legat i några kronoparker i Bergslagen där arten vårdades. Överjägmästaren i Värmland Herman Falk lyckades år 1825 att driva igenom ett tioårigt totalförbud mot älgjakt i hela riket. När förbudet upphörde beskattades älgen hårt igen, men ganska snart infördes jakttid på älg - 1 augusti till 30 november. Stammen började växa, och A E Holmgren uppger i sin "Handbok i Zoologi" från 1865 att älgen "till icke ringa drag förökat sig". Den långsamma återhämtningen fortsatte till efter Andra världskriget, då skogsbrukets metoder förändrades radikalt - stora hyggen skapade uppslag av lövsly i en omfattning som aldrig tidigare skådats i den svenska skogen. Under f a 1970-talet och en bit in på 1980-t formligen exploderade den svenska älgstammen. Jag gissar att vi under de senaste tusen åren aldrig haft så mycket älg som i början av 80-talet. Under de senste 20 åren har nivån stabiliserats på en något lägre nivå och med vissa fluktuationer i tid och rum. Men älgstammen är fortfarande mycket stor och kan i ett kulturgeografiskt perspektiv närmast betecknas som framodlad för att tillgodose tiotusentals svenska jägres behov.
Vargen (enligt Hans-Ove Larsson: Varg, N & K 1988) lär enligt alla medeltida källor som nämner arten ha varit talrik i Sverige, inte minst i söder. Men någon gång under århundradena därefter måste den ha börjat minska i antal. Enligt Linné var vargen sällsynt i södra och mellersta Sverige före Stora nordiska kriget, då den (vilket låter närmast legendariskt) följde i spåren av stupade karoliner från fjällen och ned mod bygderna. Före sekelskiftet 1800 fanns varg i hela landet. Men eftersom jakten släpptes fri 1789 så minskade antalet vilda bytesdjur (rådjur t ex fanns bara kvar på några gods i Skåne vid den tiden) samtidigt som folkökningen under 1800-talets första hälft ledde till kolonisering av sekundära bygder. Det blev helt enkelt fullt av kor, får och svin på skogen, och de blev vargens huvudsakliga bytesdjur. Åren kring 1840 tros vargstammen ha varit som störst i Sverige med reproduktion nere i mellersta Skåne och vargflockar på Söderslätt vintertid. Men under 1800-talets andra hälft försvann vargen fort från södra och mellersta Sverige. Bättre vapen, gift och t o m järnvägsbyggandet har förts fram som möjliga orsaker till tillbakagången. För hundra år sedan fanns vargen bara kring fjällkedjan, där den höll sig kvar men minskad stadigt fram till 1960-talet, då den utrotades. I alla fall vad man vet, som reproducerande art. Under åren därefter siktades ett och annat strödjur, oftast i nordöstligaste delarna av landet. Men det kan ha funnits enstaka djur kvar i östra Norge på gränsen mot södra Norrland och norra Svealand. I slutet av 1970-talet skedde föryngring i norr, men den sköts snabbt ut igen. Erfarenheten visar att det knappast går att räkna med en etablering av vargen i renskötselområdet. Men det kan vid samma tid ha skett en föryngring också i Trysil, på norska sidan om Sälenfjällen ungefär. Det är de vargarna som tillsammans med ev långvandrare österifrån utgör basen för dagens svenska population med centrum i västra Bergslagen.
Som synes beror fluktuationerna i populationer mest på mänskliga faktorer, men det finns naturligtvis också andra orsaker. Det är långt ifrån alltid som vi vet varför en djurart ökar eller försvinner.
/ Probstner
