Roms styre

[Fläsket]

Har läst att Nero var i Antium (ca 8 mil från Rom) när Rom började brinna. Han reste omedelbart till Rom för att leda släckningarbetet.

Att sedan skylla rubbet på kristna och låta dänga ihjäl en mängd sådana var väl mindre vänligt gjort dock.

Källa:
Strange Stories,Amazing Facts
Reader's Digest Association, Ltd.
ISBN: 91-7030-008-9

som i sin tur hänvisar till Tacitus.

[Örjan]

Att Nero inte var i Rom när branden startade utesluter honom inte från misstanke. Han lär väl knappast tänt eld på staden själv.

[Vexillation]

Att Nero hade stor personlig vinning att hämta i branden är ett som är säkert, likaså att han tog marken som bränts av. Men han var antagligen inte orsak till branden trots detta. Historikerna skyllde honom eftersom han inte tillät senaten vara med och styra, historikerna var senatorer.

Men faktum kvarstår, Nero var galen och ett exempel på hur det romerska kejsardömets styre kunde misslyckas.
Han var, beroende på synvinkel och vilken egenskapsavsaknad man anser vara värst, en ytterst dålig kejsare.

[Orm]

Vad det gäller romerska namn:

Romarna hade tre namn; förnamn, tilltalsnamn & ättenamn. Alltså Julius (tilltalsnamn) Gaius (förnamn) Caesar (ättenamn).

Anledningan till att de romerska kejsarna kom att kallas "Caesar" var för att Julius adoptivson Augustus tog sig sin adoptivfars namn när han tog vid efter honom. Därmed var det alltså två "Caesar" i rad vid makten och då fortsatte man att kalla även efterföljande kejsare för Caesar.

Därmed kom "Caesar", som ursprungligen bara var ett namn, att betyda kejsare. Därav även den ryska "Tsaren".

De romerska kvinnorna saknade förresten ofta namn helt. De kallades vanligen dotter I, II, III o.s.v. Detta gällde knappast alla samhällsklasser, men ändå.

[Gröfaz]

Lär inte någon kejsare ha utsett sin häst som ståthållare eller senator eller något sådant?
Har jag hört i alla fall!

[Perra]

Superfinne skrev
-Kejsartiden,Klokaste kejsaren och värsta ?

Den klokaste, om man nu kan mäta det som sagt, vilket man kanske kan göra åtminstone genom hur styret sköttes osv, är nog som Djingis Khan sa Marcus Aurelius. Ödmjuk herre som var mycket filosofiskt lagd. Han hade för visso föregåtts av Nerva, Trajanus, Hadrianus och Piús. Alla de var mycket bra kejsare. En annan "klok" måttfull och dygdig kejsare var den unge Alexander Severus 222 f kr -235. Vidare har vi en hel del mer eller mindre bra kejsare, Aurelianus, Konstantin, Julianus, Theodosius och så västroms sista dödsryckning, med den enda man som fortfarande tycktes bära på vad som en gång gjort Rom stort, majorianus. Som dödades 461 e kr.

Dåliga kejsare finns det gått om, sedan finns det de som var varken bu eller bä men som kanske var dåliga just därför, och så har vi riktiga skräckexempel. De har tidigare nämnts i tråden. Listan torde vara förljande, Tiberius, Caligula, Nero, Domitianus, Commodus, Caracalla, Heliogabalus, Maximinus, Constantius, Valenitianus III

Heliogabalus var mest dålig på grund av sin dekadens och sitt degenerade liv i lyx och flärd...troligen den värsta av alla i denna kategori. Bara namnet Heliogabalus tog han av en gud, som han dyrkade och det var det enda han tog seriöst på här i livet. Caligula är väl måhända tvåa i moraliskt förfall...men han var precis som de andra nämnda också en hejare på att mörda folk.

De som mest var dåliga pga sin osympatiska figur oförmåga att regera eller handlingsförlamning är bland annat Honorius och Arcadius Theodosius den stores två söner som slutgiltigt delade riket och undergrävde dess möjlighet att någonsin bli vad det varit. Valentianus II som en tid var Theodosius regeringspartner var inte heller han mycket att hänga i julgranen och lät sig helt styras av sin mor. Arcadius son Theodosius II var en förtappad själ som inte företog sig något av värde. Vad som är signifikativt för de flesta dåliga kejsare var att de ständigt lät sig påverkas av sina "favoriter", det var vänner som de festade med i lyx eller ministrar och eunucker som hade egna dunkla motiv. Palatsintrigerna var ständigt ett gissel och mot slutet var de skenande stora.

Sedan har vi ett stort gäng som hade korta regeringar och inte hunnit göra mycket väsen av sig, en del av dem hade livliga förföljelser mot de kristna av olika skäl och kan kanske ses som dåliga. Men Exempelvis Diocletianus, vill inte jag titulera som en dålig kejsare även om han accepterade den siosta förföljelsevågen. Snarare har det varit de kejsare som jag benämt som bra här, som i sitt nit försökt få de kristna att ta reson. Galerius och Maximinus Daia är några som också förföljde de kristna, de kan dock inte anklagas för att vara särskilt kloka.

Orm skrev
Anledningan till att de romerska kejsarna kom att kallas "Caesar" var för att Julius adoptivson Augustus tog sig sin adoptivfars namn när han tog vid efter honom. Därmed var det alltså två "Caesar" i rad vid makten och då fortsatte man att kalla även efterföljande kejsare för Caesar.

Faktum är att titeln"Caesar" från andra århundradet åtminstone, var av underordnad rang, det var den av kejsarna som stod på tur att bli regent. vicekejsaren, kejsaren hade titeln "Augustus".

Fläsket skrev
Att sedan skylla rubbet på kristna och låta dänga ihjäl en mängd sådana var väl mindre vänligt gjort dock.

Det är faktiskt inte ens säkert att det var de kristna han förföljde, de kallades vid den här tiden för Galliléerna och var en mycket obskyr sekt som många ännu inte ens hört talas om och ännu färre tillhörde. Samtidigt fanns det en annan grupp som också kallades Galiléerna, man vet inte säkert vilka som blev de utsatta av Nero. Men det kan mycket väl varit de kristna.

Gröfaz skrev
Lär inte någon kejsare ha utsett sin häst som ståthållare eller senator eller något sådant?
Har jag hört i alla fall!

Det var Caligula som utsåg sin favorithäst till Konsul, den mest framstående av senatorerna. Han föraktade det demokratiska systemet och gjorde en hel mängd andra galna saker under sina fyra år.

casanova skrev
Det är många kejsare som har förgåtts i historien. Otho var en bra kejsare.

Otho regerade i 90 dygn blott. Han hade länge väntat på den möjligheten, han hade varit vän med Nero och sedan stått nära Galba, den kejsare som tog över efter Nero. Då han inte blev utsedd till efterträdare lät han halshugga Galba och dennes adoptivson samt alla som hade med dessa att göra (vilket iofs var brukligt i sådana situationer), lyckan blev dock kortvarig då Vitellius och hans legioner var på väg. Om han var en bra kejsare är jag ett ostron!

[Dûrion Annûndil]

Vad det gäller romerska namn:

Romarna hade tre namn; förnamn, tilltalsnamn & ättenamn. Alltså Julius (tilltalsnamn) Gaius (förnamn) Caesar (ättenamn).

Anledningan till att de romerska kejsarna kom att kallas "Caesar" var för att Julius adoptivson Augustus tog sig sin adoptivfars namn när han tog vid efter honom. Därmed var det alltså två "Caesar" i rad vid makten och då fortsatte man att kalla även efterföljande kejsare för Caesar.

Därmed kom "Caesar", som ursprungligen bara var ett namn, att betyda kejsare. Därav även den ryska "Tsaren".

De romerska kvinnorna saknade förresten ofta namn helt. De kallades vanligen dotter I, II, III o.s.v. Detta gällde knappast alla samhällsklasser, men ändå.

Liten rättelse...
Romerska namn bland fint folk bestod av Praenomen, Nomen och Cognomen. Ta tillexempel Caius (Pn) Julius (N) Caesar (Cn). Caius (eller Gaius...) är förnamnet (praenomen), Iulius (eller Julius...)är ättnamnet (nomen) och Caesar är tillnamnet/familjenamnet (cognomen). Endast fint folk hade ett tillnamn/familjenamn.
Mannen vi känner som Caesar var alltså lille Caius av ätten Iulius när han var liten, av den specifika grenen/familjen Caesar, som visade att Gaius inte var någon vanlig Iulius, vilken som helst.'
Att Augustus och efterföljare nämns Caesar, beror på att Caius Octavius adopterades i Caesars testamente och skulle anta dennes familjenamn, Caesar. Augustus var av den Iuliska ätten i vilket fall som helst, men av familjen Octavius. Han bytte då namn till "den octaviske Caesar", Caius Iulius Caesar Octavianus. Efterföljarna adopterades även de in i familjen Caesar, och namnet bibehölls för den kejserliga familjen så att säga (oavsett familjeband).
Romerska förnamn är däremot väldigt få, och ofta så tråkiga som Qiuntus (nummer fem), Decimus (nummer tio). Även på pojkar alltså. Kända personer brukar därför betecknas med sitt familjenamn/tillnamn, eftersom det fanns massor med tillexempel Caius.

Och angående Perras inlägg: Jag har nämnt det förut, att några tillförlitliga källor till alla mustiga berättelser om romerska kejsare inte finns egentligen, så ta allt med en nypa salt!

Mvh -Dan

[Perra]

Dûrion Annûndil skrev
Och angående Perras inlägg: Jag har nämnt det förut, att några tillförlitliga källor till alla mustiga berättelser om romerska kejsare inte finns egentligen, så ta allt med en nypa salt!

Naturligtvis ska man vara kritisk, men man kan ju inte sitta och utgå från att det mesta är lögn heller. Särskilt inte då de kommer från flera olika källor, så alldeles opålitliga anser inte jag att den tidens källor är. Det hänger väl ihop lite med vilken trovärdighet man sätter till den tidens författare och historiker överhuvudtaget. Jag snackade med en kompis som ansåg att allt före 1500talet, och framför allt under antiken, i princip lika gärna kunde vara sagor. Att jag inte ens i närheten delar den uppfattningen kanske framgår.

[Dûrion Annûndil]

Naturligtvis ska man vara kritisk, men man kan ju inte sitta och utgå från att det mesta är lögn heller. Särskilt inte då de kommer från flera olika källor, så alldeles opålitliga anser inte jag att den tidens källor är. Det hänger väl ihop lite med vilken trovärdighet man sätter till den tidens författare och historiker överhuvudtaget. Jag snackade med en kompis som ansåg att allt före 1500talet, och framför allt under antiken, i princip lika gärna kunde vara sagor. Att jag inte ens i närheten delar den uppfattningen kanske framgår.

Däremot kan man utgå ifrån att det förekommer en hel del överdrifter, eller helt enkelt att skrönor senare behandlats som sanning. Suetonius säger rakt ut att Nero ville bränna Rom för att få plats med fina parker, och för att röja runt sitt Gyllene Hus. Neros tjänare ertappades av senatorer i deras egna hus med facklor i händerna! Detta är naturligtvis ingenting som går att bekräfta så här i efterhand. Det enda vi vet är att Rom brann, vilket inte var någonting helt konstigt med tanke på brandsäkerheten under den här tiden, och att Nero nyuppförde bostäder (och sitt Gyllene Hus) på resterna sedan. Hjälpinsatserna till de drabbade var tydligen inte tillräckliga för att inte skrönorna skulle sprida sig, och flera tusen hade ju dött. Det troligaste var alltså att branden skedde, varefter människor gärna ville hitta en orsak, annat än tillexempel gudomlig vrede, eller varför inte orsaken till vreden.

Vissa saker återkommer när man ska smutskasta någon kejsare. Tillexempel så utnämnde även Heliogabalus (vars namn egentligen var Varius Avitus, men han var överstepräst för guden Eliogabalus och hade därför denna titel) en häst till konsul sägs det.

Det är en sak att med dessa källor avgöra vart någon befinner sig, eller vad som sker offentligt. Tillexempel att Alexander den Store dödade sin bäste vän. Det är en annan sak att avgöra vad dessa människor tänkte när de handlade som så. Vad som skedde bakom lykta dörrar är inte alltid heller sånt man kan lita på av de antika historikerna.

Och när det blir förutsägelser av typen "akta dig för Idus Martis", så är det enkelt att konstatera att det är senare påhitt.

Mvh -Dan

[Stefan]

Perra berättar

signifikativt för de flesta dåliga kejsare var att de ständigt lät sig påverkas av sina "favoriter", det var vänner som de festade med i lyx eller ministrar och eunucker som hade egna dunkla motiv.

Det här har flera bottnar. För det är ju självklart att även kejsarna måste ta råd av folk. Och i Rom hade man inte nåt system med professionellt utbildade fackmän som rådgivare (det förekom dock att man hade kunniga slavar som hjälpredor!). Praxis var faktiskt att stöta och blöta sina åsikter med polarna.
- Det är bla därför som de romerska historikerna är någotsånär pålitliga - de ingick själva i dessa polarkretsar och var på det sättet ögonvittnen till tidens skeenden.

Kärnpunkten är då vilka polare, dvs i praktiken vilka rådgivare man valde. Män och kvinnor som var någotsånär hederliga, som i det stora hela ville statens väl, som enligt tidens begrepp var välutbildade människor osv
- eller diverse löst folk utan känsla för personligt ansvar som passade på att njuta medan de kunde. Eller "rådgivare" valda inte för sin klokhet utan för sitt vackra ansikte och fina kropp. Eller sin behagligt mjuka, sköna galopp.

Ungefär.

[Perra]

jo, men vad jag menar är att en bra kejsare hade viss förmåga att regera även utan rådgivarnas ständiga påverkan. Att själv anse att det var värt att sätta sig in i saker och ting en smula också. En bra kejsare hade sådan handlingskraft och pondus att han inte lät sig vara en marionett åt de stundtals lömska människor som ständigt är närvarande vid ett hov, utrustade med sitt eviga smicker för att nå sina mål. Vid en svag kejsare kunde dessa kreatur inte sällan skicka ut vilka order de själva ville och kände för, kejsaren vissste inte eller struntade i vad det handlade om. På så vis kunde dessa intrigörer få sin vilja igenom med kejsarens auktoritet bakom ordern och de själva behövde inte ta något ansvar.

som du säger gällde det sannerligen att välja rätt bekantskapskrets och rådgivare.

[Dûrion Annûndil]

Praxis var faktiskt att stöta och blöta sina åsikter med polarna.
- Det är bla därför som de romerska historikerna är någotsånär pålitliga - de ingick själva i dessa polarkretsar och var på det sättet ögonvittnen till tidens skeenden.

Under principatet, fungerade mycket riktigt vänner till princeps som rådgivare: amici Caesaris.
De romerska historikernas närhet är även anledningen till att inte lita till fullo på dem, eftersom de har en alltför nära relation till det de beskriver. De var en del i samhällets inflytelserika kretsar, och därför själva aktörer i vissa fall.

Appropå lömska rådgivare, så är det nog en ganska krass människosyn som framträder i Suetonius och senare Edward Gibbon, så man ska inte lägga för mycket i deras beskrivningar av sociopatiska allvetande aktörer... När styret visat sig vara gott så är det sällan någon som prisar de goda rådgivarna.

En administration är mer än bara hovet.

Mvh -Dan

[Perra]

Dûrion Annûndil skrev
När styret visat sig vara gott så är det sällan någon som prisar de goda rådgivarna.

Ja det stämmer ju, det är inte ofta det får beröm i alla fall. Håller för övrigt på med Gibbons andra bok för tillfället .

[Dûrion Annûndil]

Låt mig ta tillfället i akt och rekomendera Alf Henriksson's Antikens Historier istället för Gibbon. Henriksson är mycket roligare med sin träffande humor, och han har mer distans till det han berättar om. Gibbons andvänder gärna Romarrikets utveckling till att förmedla en politisk sensmoral...

Mvh -Dan

[Luonas Taemrem]

Alla nidbilder av vissa kejsare skall tas med ett flak salt. Ofta var de som skrev historian av senatorfamiljer. De kejsare som upprätthöll senatens ställning i officiella sammanhang fick ofta positiva tillmäten. Däremot blev kejsare som helt struntade senaten förtalade i sin tur.

En av våra föreläsare här i Uppsala sade att historien om hästen kunde vara sann till den mån att hästen blev utnämnd till senator bara för att visa på hur mycket kejsaren föraktade senaten och ansåg den oviktig. Dum som en häst ungefär. En förolämpning som nog de flesta av oss skulle ta illa upp av.

Därav är det väl ganska vedertaget i akademiska kretsar idag att de så kallade historierna om "dåliga kejsarna" är ett arv av senatspropaganda och att de skall tillmätas mycket hård källkritik som förteckningar över faktiska händelser.