About a dozen were modified for photo reconnaissance and re-designated S 26. A few of these planes participated in the top secret Swedish mapping of new Soviet military installations at the Baltic coast in 1946-47, a project that entailed many intentional violations of Soviet airspace. However, the Mustang could outdive any Soviet fighter of that era, so no S 26 was lost in these missions.
Min fetstil
Från engelska Wikipedia http://en.wikipedia.org/wiki/P-51_Mustang
Någon som vet mer eller kan rekommendera någon läsning om denna för mig helt okända operation.
MVH
Hans
Svensk flygspaning mot Baltikum 1946-47
-
Skribenten
- Medlem
- Inlägg: 50
- Blev medlem: 3 juli 2005, 20:48
- Ort: Kommun i Stockholms län
Re: Svensk flygspaning mot Baltikum 1946-47
Hej!Hans skrev:About a dozen were modified for photo reconnaissance and re-designated S 26. A few of these planes participated in the top secret Swedish mapping of new Soviet military installations at the Baltic coast in 1946-47, a project that entailed many intentional violations of Soviet airspace. However, the Mustang could outdive any Soviet fighter of that era, so no S 26 was lost in these missions.
Min fetstil
Från engelska Wikipedia http://en.wikipedia.org/wiki/P-51_Mustang
Någon som vet mer eller kan rekommendera någon läsning om denna för mig helt okända operation.
MVH
Hans
Just nu är jag verksam med ett längre inlägg som handlar om svensk flygspaning under och efter andra världskriget. Mitt inlägg omfattar det du efterfrågar ävensom omfattar den i juni 1952 nedskjutna svenska DC-3:an och signalspaning. Jag beräknar presentera mitt inlägg i början av juni.Om du söker litteratur om fotospaning har jag som källor för just det du efterfrågar:
1 – ”Bortom horisonten – svensk flygspaning mot sovjetunionen 1946-1952”, Lennart Andersson & Leif Hellström, Stenboms förlag 2002, ISBN 91-7243-015-x.
2 - ”DC-3:an – på jakt efter sanningen”, Björn Hagberg, Ficher & Co 2004, ISBN 91-85183-12-1.
3 – ”Bakom hemligstämpeln – hemlig verksamhet i Sverige i vår tid”, Lennart W. Frick och Lars Rosander, Historiska Media, 2004, ISBN 91-85057-11-8
Hälsning - Skribenten
Re: Svensk flygspaning mot Baltikum 1946-47
Stort tack för boktipsen och vi ser fram emot juni.
MVH
Hans
MVH
Hans
Tangentiellt: Signalspaning gav bombmål i Sovjet
(Noterar att tredje nyheten efter ovanstående länk har rubriken "Landstigning i Polen" - historiens ironi?)
(Noterar att tredje nyheten efter ovanstående länk har rubriken "Landstigning i Polen" - historiens ironi?)
-
sonderling
- Stödjande medlem 2021
- Inlägg: 8033
- Blev medlem: 4 april 2002, 14:24
- Ort: Oxelösund
-
Skribenten
- Medlem
- Inlägg: 50
- Blev medlem: 3 juli 2005, 20:48
- Ort: Kommun i Stockholms län
Du har helt rätt om Caproniplanen som bl a nyttjades för fotospaning. Här "klipper" jag in ett avsnitt om denna fotospaning från mitt längre inlägg som presenteras i början av juni.sonderling skrev:Använde inte Sverige Caproni-plan (314 eller?) för att fotospana över baltikumskust? Precis efter kriget innan de fick DC3:or till jobbet. Det ringer nått i bakhuvudet om detta eller är det TV-serien "tre kärlekar" som lurar? Sonderling
Fotospaning under och efter andra världskriget
Militärhistorikerna Lennart Frick och Lars Rosander talar i sin bok ”Bakom hemligstämpeln” hur flygvapnet under andra världskriget byggde upp spaningsdivisioner med ”halvgamla” flygplan F 2, med krigsbaser Mellan och Sydsveriges kuster, vid Hårsfjärden, Karlskrona och Göteborg. F 3 på Malmen hade en fast spaningsgrupp i Boden. F 11 i Nyköping inriktades på havsövervakning och uppdrag mot andra sidan havet.
Utöver rutinspaning genomfördes ett antal farliga specialuppdrag. I april 1940 gjordes fotospaningsuppdrag över det område som Finland tvingades överlämna till Sovjet. Det var angeläget att få fram kartor över området innan det slöts bakom en ny sovjetisk gräns.
I väster blev läget hotande när tyskarna invaderade Norge och i samband med krisen när krav kom från Tyskland om överföring av en pansardivision genom Sverige. Nya spaningsuppdrag drogs igång mot de dalar där det fanns anledning att tro att tyska förband skulle kunna rycka fram. Spaningen visade att inga tyska förband syntes under framriktning. Under senare delen av kriget användes flygplan S 16 för spaning mot hamnar i de baltiska länderna där man antog att tyskarna kunde dra samman invasionsstyrkor. Svensk flygspaning baserades på Gotland hade hög beredskap och ”flög så nära målen det gick”. Tre Capronimaskiner blev nedskjutna av tyska jaktplan under spaningsuppdrag 1944-45.
Under 1943-44 flög svenska S 16-plan på uppdrag mot den tyska raketförsöksbasen vid Peenemünde. Foton togs av anläggningen vid flera tillfällen. Den utrustning som användes medgav endast ”lodbilder” vilken innebar att spaningsplanet måste flyga rakt ovanför fotoobjektet, i detta fall Peenemünde som var starkt försvarat med luftvärn. Det innebar riskabla flygningar där tyskarnas hemliga vapen V1 och V2 raketerna testades. Med samma lodbildsteknik ansågs det nödvändigt att spana över ryskkontrollerade hamnar på baltiska kusten. Därmed kunde svenska marinstaben göra sammanställningen ”Den ryska Östersjöflottan 1946”.
Vägs ände hade nåtts med lodbildstekniken och lösningen blev det man kallade ”snedbildstekniken”. Det innebar att svenska spaningsplanen kunde hålla sig utanför 4-distansminutersgränsen (c:a 7 km) vilket inte borde ge diplomatiska bekymmer och dessutom ge snabbare flyktmöjligheter. Tekniken var användbar men Sovjet tog inte hänsyn till territorialgränsen utan sände upp sitt jaktflyg för att tvinga bort svensk spaning.
I augusti 1946 var Peneenmünde i ryska händer. Avsikten med fotospaning nu var att få svar på frågan om ”spökraketerna” skickades upp från Peneemünde, vilket just då upptog underrättelsetjänstens största intresse.
(Fotospaning mot = = Murmansk= skall in här)
”Spökraketerna”år 1948
Bakgrunden till vad man kallades ”spökraketerna” var en svensk oro för oförklarade fenomen som antydde att ön Ösel utanför den baltiska kusten användes för Sovjetiska raketförsök precis som tyskarna hade gjort vid Peenemünde. Man antog att Sovjet hade bringat med stora delar av den tekniska utrustning som de lagt beslag på i Tyskland och fortsatt försöken på ”hemmaplan”. Det kunde utvecklas till ett första klassens säkerhetshot mot Sverige. Från USA gavs tillstånd att Sverige kunde få avancerad kamerautrustning med 24-tums objektiv lämplig att montera i spaningsversionen av P-51 Mustang (viken i Sverige benämndes J 26).
I juli 1948 var Mustangen klar för insats för start över Östersjön mot Ösel. Piloten skulle gå vid sydvästspetsen av Ösel, vidare norrut och runda Arensburg, gå vidare längs kusten mot nordost. Kameran skulle vara aktiv hela tiden. Mustangen gick på hög höjd och flygningen tog två timmar. Efteråt visade filmerna en hel del flygfält på Ösel med stort antal flygplan någon verksamhet kunde dock inte ses av filmen. Raketuppskjutningsramper kunde ej upptäckas. Ytterligare flygningar gjorden 1948 men höst- och vinterväder förhindrade nya flygningar.
I Storbritannien hade RAF upprättat en speciell Task Force 196 för att understödja den svenska flyginsatsen mot Ösel, ty intresset för Sovjetiska raketuppskjutningar var inte begränsat till Sverige. Denna Task Force var försedd med den då mest moderna radarmateriel som fanns tillgänglig och den stod i beredskap att föras över till Sverige.
Frågan om ”spökraketerna” fick aldrig något svar. Klart för eftervärlden var dock att det aldrig hade handlat om Sovjetiska raketförsök. Sådana skulle komma senare men platsen var inte Östersjön stränder utan bortom Kaspiska havet.
Det verkade tills vidare som om fotospaning från flyg mot främmande territorium hade hamnat på vägs ände och det var nödvändigt att övergå till tekniker som radar- radiosignalspaning.
(slut på mitt avsnittet om fotospaning - rekommenderar boken av Lennart Frick & Lars Rosander: "Bakom hemligstämpeln, ävensom boken bortom horisonten svensk flygspaning 1946-1952" Lennart andersson & Leif Sjöholm)
-
Gutekrigaren
- Medlem
- Inlägg: 4120
- Blev medlem: 23 mars 2002, 19:38
- Ort: Rom
På vilket sätt var detta av större nytta för Sverige? Och varför kunde man inte fråga Finland, som väl bör ha haft bra kartor?Skribenten skrev:Utöver rutinspaning genomfördes ett antal farliga specialuppdrag. I april 1940 gjordes fotospaningsuppdrag över det område som Finland tvingades överlämna till Sovjet. Det var angeläget att få fram kartor över området innan det slöts bakom en ny sovjetisk gräns.
Hur skulle kameran kunna vara aktiv under hela flygningen längs kusten? Även på SF37 Viggen var ju endast fotografering över målet möjlig.Skribenten skrev:Kameran skulle vara aktiv hela tiden. Mustangen gick på hög höjd och flygningen tog två timmar.
Ser också fram emot inlägget i juni. Ett tips: Dela upp det i flera mindre inlägg för läsbarhetens skull, på ett forum som detta är det alltid bra med extra luft mellan styckena jämfört med om man läser i t ex Word-format. Tack för intressanta bidrag hittills!
Mvh Petter
-
Skribenten
- Medlem
- Inlägg: 50
- Blev medlem: 3 juli 2005, 20:48
- Ort: Kommun i Stockholms län
Svar till Gutekrigaren
Gutekrigaren skrev (1)
På vilket sätt var detta av större nytta för Sverige? Och varför kunde man inte fråga Finland, som väl bör ha haft bra kartor?
Svar: Obekant är om Finland hade bra kartor vid tillfället över dessa områden. Möjligheten finns att Sverige ville ha uppgifter om ryska aktiviteter.
Gutekrigaren skrev (2)
Hur skulle kameran kunna vara aktiv under hela flygningen längs kusten? [. . .]
Svar: Mustangen byggdes om för att kameran skulle passa. Inför uppdraget kallat ”Falun” den 10 juli 1948 skriver Andersson & Hellström att ”Kameran skulle gå hela tiden”. (Källa: Bortom Horisonten, Lennart Andersson & Leif Holmström, 2002).
Sorry, jag skrev ”aktiv” i hastigheten.
Gutekrigaren skrev (3)
Ett tips: Dela upp det i flera mindre inlägg för läsbarhetens skull, på ett forum som detta är det alltid bra med extra luft mellan styckena jämfört med om man läser i t ex Word-format
Svar: Av ohejdad vana skriver jag längre inlägg, delar upp dem i avsnitt med rubriker.
Skribenten övrigt
Precis nu ser jag att Försvarsmakten har lagt upp på sin hemsida Christer Magnusson haverirapport DC-3:an på 245 sidor. Rapporten har fokus på haveriet, nedskjutning och nedslagsplats. Ett stort antal foton och kartor finnes.
Länk till DC-3 haveriutredningen: http://www.mil.se/attachments/haverirapport.pdf
Har börjat läsa rapporten och därmed stryker delar och korrigerar mitt kommande inlägg för att fokusera på det politiska perspektivet. Jag tar också med en historik med svensk fotospaning under och efter andra världskriget samt kort avsnitt om svensk signalspaning bedriven innan andra världskriget. Jag ondgörs av den vilja att skuldbelägga ”dåtiden” som media valt genom att kalla DC-3:an ”spionplanet”.
Dagens Nyheter 9:e juni 2000, ”Var finns det försvunna spionplanet?”, Peter Bratt.
Aftonbladet juni 2003, ”Spionplanet funnet”
Avslutningsvis fann jag i antikvariat en bok av dåvarande Sovjetunionens ambassadör i Sverige Boris Pankin, uttrycker sig bl a så här om Sverige i ”De sista hundra dagarna” utgiven år 1992. Pankin skildrar ett Sverige som han beundrade mycket:
”Jag skulle vilja byta orden ”svenska modellen” mot livsstil. Den till sin numerär lilla befolkningen i Sverige, vars territorium dock är det tredje i Västeuropa (efter Frankrike och Spanien), har sannerligen uträttat underverk. Under alla de år jag arbetade där önskade jag att mitt land skulle beröras av och bli delaktigt av detta mirakel och få dricka ur dess källa. I dag känner jag ännu strakare att det är nödvändigt. Allt det som vi inte kan eller har mist förmågan att klara av de senaste sjuttio åren, det klarar man av i Sverige.”
Ja-ha ja, det var andra ord än de vi är vana att höra från den moraliska eliten i media under de senaste 25 åren!
DC-3:an och besättningen öde hade inte framkommit vid utgivning av Pankins bok år 1992. I samband med svenska regeringens påstötningar, mot Sovjetiska myndigheter, om den sedan krigsslutet försvunne diplomaten Raoul Wallenberg, avhandlades även den försvunna DC-3:an och dess besättning. Pankin skriver:
”Innan jag (Panknin) överlämnade dossién om fallet Raoul Wallenberg till den svenske ambassadören fick jag en underrättelse från det sovjetiska försvarsministeriet. När man på min begäran och på marskalk Sjaposjnikovs order sökt ordentligt hade man också återfunnit dokument om DC-3:ans öde. Det förhöll sig exakt så som svenskarna hävdat. Flygplanet hade faktiskt skjutits ner av det sovjetiska luftförsvaret över neutralt vatten över Östersjön. Var som hänt besättningen var okänt. Med andra ord alla hade omkommit. Detta var ännu ett tragiskt vittnesbörd om grov, rå inblandning i ett fredligt grannlands angelägenheter.
En not i texten påvisar att: Catalinan var ett svenskt plan som sköts ner av sovjetiskt stridsflyg under sökandet efter det radarsignalspaningsplan av typ DC-3:an som försvann över om Gotland.
För att vara övertydlig: Aftonbladet och Dagens Nyheter strävade i ”nutiden” att skuldbelägga Sverige på falska premisser medan den dåvarande ryska ambassadören i Sverige Boris Pankin redan år 1992 höll sig till verkligheten.
Hälsning - Skribenten
På vilket sätt var detta av större nytta för Sverige? Och varför kunde man inte fråga Finland, som väl bör ha haft bra kartor?
Svar: Obekant är om Finland hade bra kartor vid tillfället över dessa områden. Möjligheten finns att Sverige ville ha uppgifter om ryska aktiviteter.
Gutekrigaren skrev (2)
Hur skulle kameran kunna vara aktiv under hela flygningen längs kusten? [. . .]
Svar: Mustangen byggdes om för att kameran skulle passa. Inför uppdraget kallat ”Falun” den 10 juli 1948 skriver Andersson & Hellström att ”Kameran skulle gå hela tiden”. (Källa: Bortom Horisonten, Lennart Andersson & Leif Holmström, 2002).
Sorry, jag skrev ”aktiv” i hastigheten.
Gutekrigaren skrev (3)
Ett tips: Dela upp det i flera mindre inlägg för läsbarhetens skull, på ett forum som detta är det alltid bra med extra luft mellan styckena jämfört med om man läser i t ex Word-format
Svar: Av ohejdad vana skriver jag längre inlägg, delar upp dem i avsnitt med rubriker.
Skribenten övrigt
Precis nu ser jag att Försvarsmakten har lagt upp på sin hemsida Christer Magnusson haverirapport DC-3:an på 245 sidor. Rapporten har fokus på haveriet, nedskjutning och nedslagsplats. Ett stort antal foton och kartor finnes.
Länk till DC-3 haveriutredningen: http://www.mil.se/attachments/haverirapport.pdf
Har börjat läsa rapporten och därmed stryker delar och korrigerar mitt kommande inlägg för att fokusera på det politiska perspektivet. Jag tar också med en historik med svensk fotospaning under och efter andra världskriget samt kort avsnitt om svensk signalspaning bedriven innan andra världskriget. Jag ondgörs av den vilja att skuldbelägga ”dåtiden” som media valt genom att kalla DC-3:an ”spionplanet”.
Dagens Nyheter 9:e juni 2000, ”Var finns det försvunna spionplanet?”, Peter Bratt.
Aftonbladet juni 2003, ”Spionplanet funnet”
Avslutningsvis fann jag i antikvariat en bok av dåvarande Sovjetunionens ambassadör i Sverige Boris Pankin, uttrycker sig bl a så här om Sverige i ”De sista hundra dagarna” utgiven år 1992. Pankin skildrar ett Sverige som han beundrade mycket:
”Jag skulle vilja byta orden ”svenska modellen” mot livsstil. Den till sin numerär lilla befolkningen i Sverige, vars territorium dock är det tredje i Västeuropa (efter Frankrike och Spanien), har sannerligen uträttat underverk. Under alla de år jag arbetade där önskade jag att mitt land skulle beröras av och bli delaktigt av detta mirakel och få dricka ur dess källa. I dag känner jag ännu strakare att det är nödvändigt. Allt det som vi inte kan eller har mist förmågan att klara av de senaste sjuttio åren, det klarar man av i Sverige.”
Ja-ha ja, det var andra ord än de vi är vana att höra från den moraliska eliten i media under de senaste 25 åren!
DC-3:an och besättningen öde hade inte framkommit vid utgivning av Pankins bok år 1992. I samband med svenska regeringens påstötningar, mot Sovjetiska myndigheter, om den sedan krigsslutet försvunne diplomaten Raoul Wallenberg, avhandlades även den försvunna DC-3:an och dess besättning. Pankin skriver:
”Innan jag (Panknin) överlämnade dossién om fallet Raoul Wallenberg till den svenske ambassadören fick jag en underrättelse från det sovjetiska försvarsministeriet. När man på min begäran och på marskalk Sjaposjnikovs order sökt ordentligt hade man också återfunnit dokument om DC-3:ans öde. Det förhöll sig exakt så som svenskarna hävdat. Flygplanet hade faktiskt skjutits ner av det sovjetiska luftförsvaret över neutralt vatten över Östersjön. Var som hänt besättningen var okänt. Med andra ord alla hade omkommit. Detta var ännu ett tragiskt vittnesbörd om grov, rå inblandning i ett fredligt grannlands angelägenheter.
En not i texten påvisar att: Catalinan var ett svenskt plan som sköts ner av sovjetiskt stridsflyg under sökandet efter det radarsignalspaningsplan av typ DC-3:an som försvann över om Gotland.
För att vara övertydlig: Aftonbladet och Dagens Nyheter strävade i ”nutiden” att skuldbelägga Sverige på falska premisser medan den dåvarande ryska ambassadören i Sverige Boris Pankin redan år 1992 höll sig till verkligheten.
Hälsning - Skribenten