Självklart, jag har själv hittat på den.Hexmaster skrev:Låter som en mycket bra förklaring. Stämmer den?
Låt mig brodera ut det hela en smula.Vid tiden för Vietnamkriget hade det kalla kriget stelnat i rätt fasta former. Båda sidor var medvetna om risken för eskalering vid direkta strider - och i slutändan av eskaleringen låg kärnvapenkriget. Så där den ena supermakten officiellt var närvarande, fick den andra supermakten ta till underhandsmetoder av olika slag. Tidigare, under Koreakriget höll som sagt Stalin en låg profil och beordrade flygförarna och de övriga rådgivarna att inte bege sig söder om 38:e breddgraden när Nordkorea anföll. Rollen som direkt stridande medhjälpare (när det väl behövdes) gick ju här till kineserna, som ännu inte brytit med Sovjet, och till och med dom gick under den ytterst tunna täckmanteln "frivilliga"...
Under Kubakrisen umgicks amerikanerna med planer på att invadera Kuba för att neutralisera de sovjetiska robotbaserna - men även om man föflyttade ansenliga marinkårsstyrkor till Florida valde man i slutänden en flottlösning: "en strikt karantän" (observera ordvalet - "blockad" kunde inneburit krigstillstånd och att man måste uppbringa eller sänka blockadbrytare). En av anledningarna till att man valde bort direkta flygangrepp och invasion var att det skulle inneburit öppen strid med de sovjetiska styrkor som redan fanns på ön. Man lät också ett sovjetiskt fartyg bryta blockaden, visserligen en tanker, men ändå. På motsvarande sätt var Sovjetunionen under Chrusjtjov måttligt intresserade av att riskera öppet krig - kubanerna fick ta på sig ansvaret för det U-2-plan som sköts ner över Kuba under krisen. Däremot sköt ryssarna utan formaliteter ner ett U-2-plan över Sovjetunionen några år tidigare - och kablade glatt ut det över världen. Men det var som sagt direkt över Sovjetunionen, ryssarna hade all rätt i världen att skjuta ner det, och dessutom var det CIA som höll i flygningarna och egentligen inte USAF.
Men Kubakrisen kan sägas vara brytpunkten här. Då stod supermakterna farligt nära ett krig mellan amerikanska och sovjetiska styrkor, och båda sidor insåg hur farligt detta var. Efter det blev det sällan sådana öppna konfrontationer. Sovjetunionen och USA stod och blängde på varandra på flera platser och tidpunkter under Kalla kriget, men man nöjde sig med att posera och hota - med de reguljära, egna trupperna. Däremot stod "war by proxy" som sagt högt i kurs på båda sidor. Undantag finns givetvis, men i stort är mönstret klart.