Handskrift-kunnande nu och för 30 år sedan

[koroshiya]

Varför inte sabelfäktning?

Jag använder mig av två stilar; dels blockbokstäver för snabba anteckningar och annat krafs, dels en variant på SÖ-stilen. Fast det är sällan jag skriver några längre texter för hand nu för tiden. Det värsta är väl att dagens skolungar kommer att tycka att vi lite äldre (40+) skriver så himla snyggt och snirkligt...

Jag har ibland haft stor problem att läsa min egen handstil, fast jag har sett text jag skrev från mellanstadiet, och då gick den förstås väldigt lätt att läsa, men jag undrar hur lång tid det tog att skriva.

Jag skulle vilja vidga perspektivet lite till en tidsålder före telefonen. Jag läste en gång en artikel om hur brev fungerade under 18- och det tidiga 1900-talet. Den artikeln sade att de skrev brev som vi skriver sms nästan. Man kunde få läsa saker som att, "ja nu går fyraposten snart, så jag slänger ihop några ord. Oj nu satte köksan saxen i fingret..." Jag hittar på men det var ett levande brevskrivande och man beskrev vad som hände just där och då. Så tolkade åtminstone jag artikeln.

Jag tror att om man använder skrivstil på ett sådant vis så måste man få mycken övning och den måste vara tämligen lättläst. Samtidigt kan jag tänka mig att det inte var alla som korresponderade på det viset, varför det kanske är mer korrekt att säga att vissa skrev bättre. Hur det i allmänhet såg ut kan ju vara svårare att uttala sig om.

[lampros]

Ens handstil är en kombination av tre saker:

1. matris/"typsnitt" (SÖ-stil, gammal skrivstil etc)

2. övning

3. personlighet

Vad gäller punkt tre så stämmer det alltså inte som antyddes ovan, att folk med teoretiskt gymnasium får bättre handstil än folk som går praktiska linjer. Jag har sett arbetartyper som skriver snyggt och borgerliga typer som skriver fult (inte "oläsligt-fult" utan helt enkelt risigt).

Jämför här målare som förlorar händerna och börjar måla med foten: stilen är densamma! Vad jag försöker säga är alltså att ens handstil beror till stor del på personligheten.

Lustiga uttryck för detta som jag sett. - Det ena var någon plastmodell som visades, snygg sak, snyggt målad - men så hade byggaren handtextat en skylt för vad den föreställde ("Chevrolet 1955") och den handstilen var stel och ful. Det andra är i Simpsons när bondtölpen (wuzzhisname) ska skriva under en rekvisition och gör en oerhört tjusig namnteckning. Kul i bild, mindre kul när jag berättar det, men det visar ett odiskutabelt faktum, ett intressant fenomen!

[Axial]

Ens handstil är en kombination av tre saker:

1. matris/"typsnitt" (SÖ-stil, gammal skrivstil etc)

2. övning

3. personlighet

Vad gäller punkt tre så stämmer det alltså inte som antyddes ovan, att folk med teoretiskt gymnasium får bättre handstil än folk som går praktiska linjer. Jag har sett arbetartyper som skriver snyggt och borgerliga typer som skriver fult (inte "oläsligt-fult" utan helt enkelt risigt).
(---)

Nu känner jag möjligen att jag tycker att jag upplever att jag möjligen inte varit tillräckligt tydlig i mitt föregående inlägg
Vad jag menade med skillnaden mellan teoretiska och praktiska linjer skall härröras till kategori 2 i citatet ovan. Dessutom avsåg jag en generalisering, baserad på detta. Det var aldrig min avsikt att förringa de som läst praktiska linjer på gymnasiet, blott att mena att handstilen, generellt sett, var bättre hos de som läst teoretiska linjer, därför att de människorna de facto skrev mycket mer för hand som ett led i undervisningen.

[lampros]

Jo, jag förstår. Jag tänkte inte polemisera, jag ville bara peka på en märklighet - nämligen att en person inte skrivit så mycket ändå kan ha tjusig handstil. Och vice versa: en teoretiskt skolad, "skrivvan" person kan skriva rätt fult.

"Generellt" kan som du säger de som övat mer på att skriva för hand skriva snyggare, men det är avvikelserna som är intressanta - tycker jag.

[Axial]

(---)
Det andra är i Simpsons när bondtölpen (wuzzhisname) ska skriva under en rekvisition och gör en oerhört tjusig namnteckning. Kul i bild, mindre kul när jag berättar det, men det visar ett odiskutabelt faktum, ett intressant fenomen!

Just det här med namnteckning kan kanske utgöra en intressant sidodiskussion, eller rent av en egen tråd?

Jag jobbar på ett större logistikföretag och där är det ett krav att en namnteckning antingen ska vara läsbar eller kompletteras med ett namnförtydligande, i de fall namnteckningen används på en fraktsedel för att erkänna emottagandet av en leverans.

Jag skaffade härförleden ett så kallat nationellt ID-kort via polisen och där stötte jag på patrull eftersom min namnteckning inte ansågs tydlig nog. Jag tänker inte visa min namnteckning här, men jag vidgår att mitt namn inte till fullo kan utläsas av den. Efter visst argumenterande med personen på andra sidan expeditionsdisken fick jag dock min vilja igenom, dock gjorde hon en anteckning i datorn (?) om att jag blivit upplyst om riskerna med att inte ha en läsbar namnteckning. Skälen som angavs var att, eftersom ett nationellt ID-kort gäller istället för pass inom EU, så kan tullen i annat land kräva att namnteckningen ska vara läsbar.

I min värld så är en namnteckning inget annat än en unik "krumelur", unik just för mig, och behöver inte i sig vara läsbar, men den ska vara möjlig att återupprepa på ett likadant sätt, oavsett hur många gånger den utförs. (Naturligtvis med hänsyn till små variabler inom en viss ram).

Men hur ligger det egentligen till med namnteckningar?

[Axial]

Jo, jag förstår. Jag tänkte inte polemisera, jag ville bara peka på en märklighet - nämligen att en person inte skrivit så mycket ändå kan ha tjusig handstil. Och vice versa: en teoretiskt skolad, "skrivvan" person kan skriva rätt fult.

"Generellt" kan som du säger de som övat mer på att skriva för hand skriva snyggare, men det är avvikelserna som är intressanta - tycker jag.

Absolut. En av mina klasskamrater, som i övrigt hade högsta eller näst högsta betyg i de naturvetenskapliga ämnena, envisades hela sin gymnasieperiod med att skriva sina svenskauppsatser med enbart kapitäler. Det krävdes en nästan omänsklig och gemensam ansträngning från klassen för att få svenskläraren att förstå att det var så han skrev, alltid, jämt.

[Hexmaster]

I min värld så är en namnteckning inget annat än en unik "krumelur", unik just för mig, och behöver inte i sig vara läsbar, men den ska vara möjlig att återupprepa på ett likadant sätt, oavsett hur många gånger den utförs.

Min med. En sorts bomärke. Även gamla gnetar med riktigt tjusig handstil kan hålla sig med signaturer som är raka streck med någon böj i början och prick över ett i som inte syns.

Det hade kanske vart intressant att försöka skaffa sig en snitsig handstil, pre-SÖ. Ska se om Kapten Stofil har några annonser för sånt.

[lampros]

I min värld så är en namnteckning inget annat än en unik "krumelur", unik just för mig, och behöver inte i sig vara läsbar, men den ska vara möjlig att återupprepa på ett likadant sätt, oavsett hur många gånger den utförs. (Naturligtvis med hänsyn till små variabler inom en viss ram).

Men hur ligger det egentligen till med namnteckningar?

Ett krav på namnteckning jag sett är att bokstäverna ska hänga ihop. Man får inte plita bokstäverna en och en.

M a o, en baskravsdefinition på namnteckning.

[Blixten]

I Frankrike skriver man tex jobbansökningsbrev för hand. Eller iallafall gjorde för tjugo år sedan.