Robotförsvar i Östeuropa

[Curtis]

Beslutet att överväga att placera missilförsvar i Polen och Tjeckien har fått Ryssland att vakna upp och komma med nygammal kalla krigets retorik, vilket säkerligen inte gått obemärkt förbi.
Efter Rysslands statschefs tal
http://www.securityconference.de/konfer ... =en&id=179
har en våg av uttalande gjorts där man talat om utträdanden av olika vapenfördrag som signerats, Natos utvidgning inom Rysslands intresseområden, svikna löften efter Sovjetunionens kollaps, hot om balansering av utvidningenhttp://www.csmonitor.com/2007/0221/p99s01-duts.html.

Det verkar som om det är ombytta förhållanden idag från det tidigare kalla kriget, då Sovjetunionen hade en större militär placerad i Europa och där USA var rädda för att förlora sina intresseområden.

Några frågor för trådens riktning.

1.Vilka likheter har denna utveckling gentemot det kalla kriget från 1950?
1.1.Är detta en början på en ny kapprustning?
1.2.Är detta en utveckling mot en väst och öst gränsdragning?
2.Är det en befogad rädsla som Ryssland visar upp?
3.Bör Europa agera neutralt och avvisa andra militärers ambitioner på deras mark i syfte för att förhindra att bli en spelbricka, med tanke på tidigare historia?

[Spaningsledaren]

Parallellen med det kalla kriget har jag svårt att uppfatta.
Snarare skulle jag säga att de här amerikanska planerna har ungefär samma syfte idag som den ryske tsarens tillkännagivande att ta diverse kristna inom det ottomanska väldet under sitt beskydd hade när det gällde att bryta sönder det riket för nu nära 200 år sedan.

Det som sker är allvarligt för Ryssland och därmed också för Europa. Det är nämligen om vår granne det handlar - inte om USA:s.

Den större frågan, enligt mitt synsätt, gäller om Europa skall fortsätta att agera hjälptrupper åt USA eller om i första hand EU-kretsen skall fördjupa sitt inre samarbete i riktning mot en ökad autonomi.

Jag uppfattar nämligen att alla de här ny-fria länderna, och de som missilerna kan komma att driva över till väst-lägret, rent logiskt kommer att söka sig till EU.

Beslutet att stöda en uppbrytning av den tidigare sovjet-sfären bygger på den underliggande förutsättningen att det kommer att visa sig finnas en europeisk beredvillighet att ta emot alla dessa nya medlemsländer. Om Moldavien så varför inte Ukraina, Georgien och ett "fritt" Tjetjenien? Om Turkiet så varför inte Iran, Irak och Afghanistan?
För vart skall nämligen länder som dessa annars vända sig?

Ett allt större och alltmer heterogent och internt fragmenterat EU är den amerikanska politiken. Den mera övergripande frågan, i mina ögon, är sedan hur länge detta kommer att vara också europeisk politik.

Geopolitiskt vore det möjligen bättre - just för Europa - att mera långsiktigt söka bidra till de europeiska förhållandenas harmonisering.

I sådana ärenden skulle jag väl knappast tro att det kan räkna med USA:s medverkan.

Snarare är det faktiska USA-ledarskapet av europas ärenden det bondeoffer som en alternativ säkerhetspolitik skulle komma att kräva. Detta för att nå den handlingsfrihet och den trovärdighet förutan vilken reala framsteg möjligen skulle visa sig svåra att uppnå. Det finns i mina ögon ingen anledning att förmoda att den här skisserade utvecklingen, med någon slags nödvändighet, skulle behöva innebära en brytning med USA. USA är nog, när allt kommer omkring, i grunden intresserat av en bestående allians med Europa.

Dörmed skulle ett kortare svar till Curtis kunna sammanfattas som
1: Knappast.
2: Ja och
3: Bra fråga!

[Mathias Forsberg]

Så här skriver Joschka Fischer i DN:

Som om läget inte var tillräckligt dåligt för Europa efter det franska och holländska nejet till EU:s konstitution - nu hotar en ny fråga att splittra vår del av världen. USA vill etablera ett antirobotsystem som är tänkt att skydda Amerika och delar av Europa från missiler från Mellersta Östern. Dessa amerikanska robotar ska placeras i Polen, med ett tillhörande radarsystem i Tjeckien.

Ryssland är ursinnigt över planerna.
Det blev tydligt för en månad sedan då president Vladimir Putin höll ett hetlevrat tal under den säkerhetspolitiska konferensen i München. De amerikanska delegaterna var förbryllade och européerna chockerade.

Nu säger USA att man har nått en överenskommelse med Polen och Tjeckien, som innebär att man i detalj ska undersöka hur antimissilsystemet ska förverkligas. Och återigen är Europa chockat. Kalla krigets två stora makter verkar inte ta Bryssel på allvar.

Hotas vi av en ny kapprustning mellan Ryssland och USA, där Europa än en gång blir scen för rivaliteten? Är detta början på ett nytt kallt krig?

Det finns ingen anledning till panik över USA:s planer. Inte heller kan det politiska klimatet, tidigare meningsskiljaktigheter eller ny makttävlan mellan Moskva och Washington motivera pessimism.

Rysslands återkomst på världsarenan innebär att nya och gamla rivaliteter kommer att utvecklas och till och med intensifieras i framtiden. Men vi är ljusår från ett nytt kallt krig. Det finns inte längre någon ideologisk fiendskap. Ett kyligt förhållande? Ja. Men knappast någon fientlighet. Elva amerikanska försvarsrobotar i Polen kommer inte att hota Rysslands säkerhet. Och de symboliserar inte början på en kapprustning.

Samtidigt är det svårt att förstå varför USA fattar sitt beslut just nu. Tajmn ingen och prioriteringen verkar oförnuftig. Hotet från Iran, som missilerna ska avvärja, är fortfarande avlägset och kan undvikas genom diplomati.

Västvärlden behöver dessutom samarbeta med Ryssland i nästan varje viktig internationell fråga, om det så är Nordkorea, Iran, Irak, Mellanöstern, södra Kaukasus, Centralasien, Kosovo, Darfur, klimatförändring, energisäkerhet eller icke-spridning.

Under en tid har USA:s linje gentemot Ryssland varit allt annat än rak. Washington kan uppenbarligen inte bestämma sig för om Ryssland ska behandlas som motståndare eller besvärlig partner.

Europas inställning är ännu sämre. Den för tankarna till en hönsgård som just hemsökts av en räv. Och nu, med de aktuella missilplanerna, cirkulerar dessutom en hök i luften. Förvirring och panik sprider sig.

Det som skrämmer mest är inte det amerikanska missilprojektet eller Putins retoriska muskelövningar, utan den rätt så dramatiska europeiska svaghet som blivit tydlig. EU har arbetat i ett decennium med att skapa en samstämmig utrikes- och säkerhetspolitik. Så hur kan en så avgörande fråga som missilförsvaret helt ignoreras på EU-nivån, utan några försök att finna en gemensam position?

Detta är inte ett nationellt eller mellanstatligt problem. Detta är en europeiskt angelägenhet. Nato i all ära, men det skulle vara ett dramatiskt erkännande av hjälplöshet och obetydlighet om EU fortsatte att tiga i denna framtidsfråga.

Europas svaghet blir ännu mer uppenbar om man betänker att det inte alls är säkert om det amerikanska systemet någonsin kommer att fungera. Detta osäkra företag är inte värt en allvarlig spricka i Europa. Men den pågående hanteringen riskerar att leda till just det, vilket påminner om den djupa oenigheten i samband med Irakkriget.

Allt detta sker medan Moskva agerar enligt mottot "söndra och härska", genom att utnyttja Europas beroende av rysk olja och gas. Samtidigt som Polens orubblighet blockerar EU:s Rysslandspolitik, så fortsätter Moskva att muntert sluta fler separata energiavtal med enskilda EU-stater, senast Grekland och Bulgarien.

Det enda effektiva svaret som européerna kan ge till Kreml är att bestämma sig för en samfälld politik. Över huvud taget måste EU utveckla positioner i alla viktiga utrikespolitiska frågor, om vi inte ska låta oss styras av andra.

Inget land - inte ens stora länder som Frankrike, Storbritannien och Tyskland - kan längre förlita sig på nationell utrikespolitik, utanför det europeiska ramverket. Varje försvagning av EU-politiken blir därför en försvagning av den enskilda EU-medlemmen.

Alla är överens om att det finns värderingar som bär upp Europa. Vad som nu behövs är insikten om att Europa också har gemensamma intressen.

Joschka Fischer

[Mathias Forsberg]

Beslutet att stöda en uppbrytning av den tidigare sovjet-sfären bygger på den underliggande förutsättningen att det kommer att visa sig finnas en europeisk beredvillighet att ta emot alla dessa nya medlemsländer.

USA har stött stater i liknade gepolitiska situation som Georgien eller Ukraina förut, utan att det för den skull har haft ett djupare syfte. T ex Grekland, Turkiet, Sydkorea, Sydvietnam, Taiwan osv.

Dessutom är ju "missilstaterna" (Tjeckien och Polen) redan med i EU.

Ett allt större och alltmer heterogent och internt fragmenterat EU är den amerikanska politiken. Den mera övergripande frågan, i mina ögon, är sedan hur länge detta kommer att vara också europeisk politik.

USA är nog, när allt kommer omkring, i grunden intresserat av en bestående allians med Europa.

Först skriver du att

1. USA vill fragmentera EU

och sedan att

2. USA vill ha en allians med EU ("Europa")

Intressant är att många alltid utgår från att ett enat EU är benäget att inte samarbeta med USA. Kan lika gärna vara tvärtom.

Men jag håller med Herr Fischer: USA:s timing kunde ha varit bättre.

[Martin Lundvall]

Enskilt är det inte skäl nog för att starta en kapprustning, men kan mycket väl ändå göra det. Både USA och Ryssland har ökat sina försvarsutgifter, men jag tror ingen av dem uppfattar det som att det är riktat mot den andra sidan. Jag skulle därför gissa på att det inte leder till något allvarligare.

Tror snarare uttalandet är ännu ett försök att driva in en kil mellan USA och Europa för att skapa en multipolär värld.

Finns det någon som kan förklara varför missilerna ska stå i Polen och Tjeckien. De står nära Ryssland, finns det inget bättre ställe att ställa dem?

/Martin

[Spaningsledaren]

Det jag försöker måla upp är bilden av ett rike, i det här fallet det ryska, som faller sönder- delvis som en följd av inre svagheter men också som resultat av diverse externa krafter.

Curtis ställde frvgan om huruvida den ryska reaktionen på de amerikanska missilplanerna var att se som ett tecken pv ett återuppväckadne av det kalla krigets logik.

Här, som alternativ läsart, i ett längre historiskt perspektiv, förde jag fram jämförelsen med det ottomanska väldets sönderfall. Dett adärför att för mindre än 200 år sedan var det Höga Posten som ansågs vara på dekis och ur stånd att behålla greppet. I det läget blev det huggsexa. Idag är det ryska väldet som alltmer amputeras.

I den mån den liknelsen kan kännas relevant kan ju noteras att den ottomanska huggsexan generarade inte bara ett utan t.o.m. två världskrig och en rad andra, i och för sig ganska tragiska, skeenden.

När allt fler länder lösgjorde sig från det turkiska styret blev detta inte slutet på historien utan inledningen till ett antal nya.

Här försökte jag sedan antyda att avståndet till detta område kan antas vara av betydelse. Det är inte, i fösta hand, ett amerikanskt "problem" om t.ex. Ukraina bryter med Ryssland. Tanken där, i den mån det tänks, vilket jag väl ändå skulle tro att det görs, är nämligen inlemma också Ukraina i den väst- , och numera också central-, europeiska kretsen av länder. Sålänge detta också förblir europeisk politik är allt väl, ocksv för USA. Realt kommer då Europa, eller EU, vilket mer och mer tenderar att bli synonyma begrepp, att agera hjälpgumma åt USA. USA "befriar" och EU integrerar. Och de nyligen "befriade", som givetvis tenderar att se USA som den reala befriaren kan här antas vilja stöda den fortsatta befrielseprocessen.

Jag ser det nu aktuella missilförsvaret som ett verktyg i den här porcessen. Precis som, för nu en generation sedan, utplaceringen av de ryska SS20-missilerna var en motsvarande politisk provokation, den gången avsedd för konsumtion i Västeuropa.

Det europeiska perspektivet är delvis annorlunda.
Detta med intergation på bortaplan är ibland tämligen enkelt.
Vi här i Europa skulle ju, omvänt, kunna anse att detta med höga stängsel och patruller längs den mexikansk-amerikanska gränsen känns fel. Vi skulle kunna peka på hur t.ex. Texas övergick från just Mexico till USA. Det kunde ligga i luften att p.s.s. ta in även de resterande mexikanska delstaterna i den amerikanska federationen.
Varför inte?

Alltså: Det är de fcto USA som leder den europeiska geopolitiska utvecklingen. Rörelseriktningen förutsättar en fortsatt utvidgning av svåväl NATO som EU.

I den mån det senare känns plitiskt obekvämt för europeerna finns det anledning för dessa att se upp. Resultatet kommer då nämligen att bli ung den nuvarande situationen på Balkan, en stor mängd stater mer elle rmindre angelägna att ansluta sig till EU och mer eller mindre i skick att också göra det.

Geopolitiskt hade det möjligen varit bättre för västeuropeerna att inte ställa sig bakom t.ex. Sloveniens utträde ur den jugoslaviska federationen. Jag uppfattar att detta hade kunna spara, t.ex., en hel del människoliv. Sedan hade förhandlingar rörande Jugoslaviens EU anslutning kunnat föras mellan dessa två parter.

Joschka Fischers inlägg speglar, i mina ögon, den europeiska förvirringen. Samme Fischer har under ett antal år varit utrikesminister i EU största medlemsland. Han verkar överraskad! Något har hänt! Ryssarna verkar missnöjda! Mer betänketid är av nöden! Inte så fort! Iranierna har väl inga missiler än på ett tag? --->Patetiskt!

[Spaningsledaren]

Mycket allmänt:
1. Länder har intressen - inte vänner.
2. Varje land, eller område, har en armé - sin egen eller någon annans.

För en generation sedan var det Sovjetunionen som utmanade västeuropéerna genom utplaceringen av SS20-raketerna. Det viktiga var handlingen i sig, inte i vilket WP-land de resp. missilerna sedan råkade befinna sig.

Jag uppfattar att det är i grunden lika betr. de nu aktuella missilerna.
Rent missil-tekniskt kunde de förmodligen lika gärna placeras i ,säg, Israel. Ballistiska missiler är uppe och vänder långt utanför jordatmosfären. Beroende pv skottvidden kan det handla om topphöjder av storleksordningen jordradie eller t.o.m. jorddiameter. Och det är här, uppe mot toppen av banan som de kan mötas med anti-missilerna. Om det nu, vore iranska missiler som skulle bekämpas vore antimissiler i Polen förnuftiga för att bekämpa missiler avfyrade från iranskt terrotorium mot mål på Island eller kanske på Grönland. Vore avsiketn at ställa ut missiler för att försvara det europeiska kärnområdet skulle jag völ tro att det rent tekniskt vore precis lika bra att ställa upp dem i Turkiet eller i Israel. Vad det sedan finns för anledning tro att just Iran skulle vilja hota just Europa är en annan fråga som jag väljer att t.v. förbigå med tystnad.

I mina ögon är det nu aktuella projektet av geopolitisk natur.
USA sänder ett antal budskap till de ryska randstaterna:
1. Kom över till oss.
2. USA kommer att ta er under sitt militära beskydd
(p.s.s. som Polen och Tjeckien)
3. Det är bara USA som klarar detta
( och inte de internt splittrade och mer tandlösa européerna)

Sedan, men det är inte primärt USA:s problem, måste givetvis alla dessa nya länder fogas in i en ny regional gemenskap. Till detta passar EU, enligt USA:s uppfattning som hand i handsken. Och EU, i stort sett, har letts, och leds fortfarande, av politiker av just herr Fischers typ.
Personer som noterar att något hänt och som ber om mer betänketid.
Inte så fort! Men detta med "varthän" är liksom inte deras grej.

[Sonrep]

USA planerar ett missilförsvar i Östeuropa: Polen och Tjeckien för skydd mot missiler mot Iran och Nordkorea.

I nuläget har varken Iran eller Nordkorea kapacitet att nå dessa länder. Däremot Iran kapacitet att nå det NATO allierade landet Turkiet. Varför ska man inte då i första hand bygga ett system för att skydda detta land?

Andra förslag: Irak, SaudiArabien, Afghanistan, Kuwait, Georgien.

Är det inte så att systemet vara bättre lämpat att dra ner ryska missiler, varav Putins reaktioner?

Visst har Ryssland förmåga att ändå tränga igenom försvaret, eftersom de har så många missiler. Men å andra sidan så skulle ett sådant system kunna hantera diverse misstag från Rysslands sida. Eller inte?

Varför har USA valt den plats de valde?

Edit:fel sektion.. den skulle startas i efterkrigstiden

[Gutekrigaren]

Slog ihop två trådar då ämnena var snarlika. Vänligen betänk att diskussionen bör hållas fri från politiskt agiterande.

Mvh Petter

[tryggve]

11 st THAAD (det är väl denna robot som det rör sig om?) kan knappast stoppa ryssarna från att bomba västeuropa om de vill. Praktiskt torde det väl inte vara någon större fara för Ryssland. Speciellt om deras nya missiler ska vara så fantastiska som de själva påstår . Det är väl i så fall snarare en markering för den egna opinionen. Ett sätt att motivera ökande summor till försvaret, månne?

Men det verkar ju vara långt ifrån klar. Endast tidiga planer.

[Sonrep]

11 st THAAD (det är väl denna robot som det rör sig om?) kan knappast stoppa ryssarna från att bomba västeuropa om de vill.

Precis, jag nämnde det också i föregående innlägg.

Speciellt om deras nya missiler ska vara så fantastiska som de själva påstår

Har du några nutidsexempel(under Putinregimen) på fall där Ryssarna överdrivit specsen på sin militära uttrustning?

Ett sätt att motivera ökande summor till försvaret, månne?

Eller är det snarare en naturlig reaktion?

Hade det inte varit suspekt(nu överdriver jag lite) om Kina byggt upp ett anti-robotsystem på Kuba för att försvara detta land mot missiler från Israel och Chile?

Det jag inte förstår är varför just Polen och Tjeckien ska få anti-missiler för att försvara sig mot Iran och NordKorea. Någon som kan förklara denna "strategiska" placering?

[Spaningsledaren]

Jovisst. Dock är det ju så att det som förs fram som motiv till en viss handling inte nödvändigtvis behöver utgöra hela förklaringsgrunden.
Om det nu, för att ta ett dagsaktuellt exempel, är så att brittisk militär personal trängt in iranskt territorialvatten, är det principiellt i sin ordning att intränglingarna tas om hand och utsätts för förhör i syfte att klarlägga vad som hänt. Dock, kan det finnas också andra motiv. Det kan ju t.o.m. tänkas att det framförda motivet överhuvudtaget inte finns, nämligen därför att de här soldaterna kanske aldrig ens hade varit inne på iranskt vatten innan de fördes in dit efter sitt omhändertagande. Motiven till deras fängslande skulle då inte alls överensstämma med det angivna skälet utan skulle i sin helhet utgöras av andra, t.v. inte kommunicerade, skäl.

Det kan ju förhålla sig på liknande sätt med de här anti-missilplanerna.
Om nu Ryssland, med tusentals kärnstridspetsar och, för allt vi vet, inga uppenbara angreppsplaner mot Västeuropa har reagerat häftigt mot de aktualla antimissilplanerna kan detta ses som ett indicium på att Ryssland bedömer att det här försvaret inte är av s.a.s.missilteknisk art. Om det finns tio antimissiler och om det, trots det jag här antyder, ändå skulle finnas ryska planer på ett missilanfall västerut vore det ju i så fall bara att s.a.s. skjuta iväg tio missiler till. Detta vore inget större problem för ryssarna. Det jag tror bekymrar Ryssland är de perspektiv jag försökt antyda i mina tidigare inlägg.

Här kan sedan västeuropeiska bedömare, om de vill, ägna sig åt diverse konsekvensanalyser. Vi kan som hypotes säga oss att ryssaran kanske gör en i sak riktig bedömning, nämligen att också de här planerna ingår i ett handlngsmönster syftande till en uppbrytning av det vi kan kalla den ryska sfären, det ryska närområdet.

Europeiska politiker åstadkom något liknande när de godtog Sloveniens utträde ur den jugoslaviska federationen. Avsikterna var de bästa med resultatet blev de krig som därefter följde. Ett krig som samma européer f.ö. var helt oförmögna att sedan ta hand om med egna resurser. Till sist blev läget så katastofalt att USA såg sig nödsakat att ställa upp med det som krävdes för att göra en militär intervention möjlig.

Den geopolitiska situationen är, en halv generation senare, fullkomligt likartad runt det ryska randområdet. Problem här skulle kunna leda till betydande problem för kretsen av väst- och centraleuropeiska länder.
Därför har kretsen av dessa länder legitimt intresse av de nu aktuella planerna.

Jag upprepar: Sönderbrytningen av det ottomanska väldet sågs alltför sent som riskabel. I efterhand är det däremot lätt att se att den processen genererade en lång rad av krig inklusive, åtminstone indirekt de två världskrigen.

Ryssland kämpar just nu med betydande problem. I det läget är det lätt att överdriva dess svagheter och att förmoda att det vore ganska enkelt att finna bättre lösningar för de områden som ev. skulle vilja frigöra sig. Här kan vi jämföra med läget i Irak efter invasionen. Att bryta ned är ibland både snabbt och i sig enkelt. Att sedan skapa något bättre och stabilare kan visa sig vara den större uppgiften. Det är väl i första hand den som kretsen av europeiska länder har anledning att fundera över. Gärna då medan tid är.

[tryggve]

[
Har du några nutidsexempel(under Putinregimen) på fall där Ryssarna överdrivit specsen på sin militära uttrustning?

Ryssarna nya ubåtsburna ICBM lovprisas i de egna media, med de flesta provskjutningar har misslyckats. När det gäller nutida rysk utrustning är det svårare att säga, eftersom ryssarna själva inte köpt så mycket av det de gör reklam för.
Iofs så överdriver väl alla tilverkare i reklamen...

Eller är det snarare en naturlig reaktion?

Då var man väl mer irriterad över att dessa länder gick med i NATO från början. Man tar varje chans att ta politiska poäng. Om man ska ha ett argument för att satsa mer pengar på nya kärnvapenbärande robotar så finns väl knappast bättre argument?

Det jag inte förstår är varför just Polen och Tjeckien ska få anti-missiler för att försvara sig mot Iran och NordKorea. Någon som kan förklara denna "strategiska" placering?

Kan jdet handla om en så pass enkel sak som att det är i dessa länder som USA har (eller kommer att ha) stora egna strykor baserade inom NATO?

Det handlar ju inte om att dessa länder ska få kontrollera dessa missiler, USA planerar ju en "skalförsvar" i flera lager, där detta är en del.

[Sonrep]

Ryssarna nya ubåtsburna ICBM lovprisas i de egna media, med de flesta provskjutningar har misslyckats. När det gäller nutida rysk utrustning är det svårare att säga, eftersom ryssarna själva inte köpt så mycket av det de gör reklam för.
Iofs så överdriver väl alla tilverkare i reklamen...

Jasså.. länk?

Då var man väl mer irriterad över att dessa länder gick med i NATO från början. Man tar varje chans att ta politiska poäng. Om man ska ha ett argument för att satsa mer pengar på nya kärnvapenbärande robotar så finns väl knappast bättre argument?

Putin ska ha sagt någon gång att han såg baltstaternas självständighet som ett misstag för Ryssland. Han menade att man skulle ha behållt dessa. Huruvida din spekulation stämmer eller ej kan jag inte svara på. Men Putin har länge propagerat för en utbyggnad av kärnvapen, så det hända att du har rätt.

Kan jdet handla om en så pass enkel sak som att det är i dessa länder som USA har (eller kommer att ha) stora egna strykor baserade inom NATO?

Turkiet? USA har ju millitärbaser där. Vill man inte försvara dessa? Gränsar ju t.o.m till Iran. Saudiarabien? Kommer USA ha några millitärbaser i Irak/Afganistan efter 2009?

Det handlar ju inte om att dessa länder ska få kontrollera dessa missiler, USA planerar ju en "skalförsvar" i flera lager, där detta är en del.

Jaha där ser man. Länk, tack!

[tryggve]

Jasså.. länk?

Ett test av fyra är lyckade, vilket inte är så bra.
http://en.wikipedia.org/wiki/SS-NX-30

Putin ska ha sagt någon gång att han såg baltstaternas självständighet som ett misstag för Ryssland. Han menade att man skulle ha behållt dessa. Huruvida din spekulation stämmer eller ej kan jag inte svara på. Men Putin har länge propagerat för en utbyggnad av kärnvapen, så det hända att du har rätt.

Ja, det är ju bara spekulation från min sida, ska sägas.

Turkiet? USA har ju millitärbaser där. Vill man inte försvara dessa? Gränsar ju t.o.m till Iran. Saudiarabien? Kommer USA ha några millitärbaser i Irak/Afganistan efter 2009?

Turkiet har ju pratat om att köpa Arrow, vilket gör att man kanske anser att det inte är lika stort behov av att ha mer kapacitet där.
http://en.wikipedia.org/wiki/Arrow_missile
Dock ,vad som händer är väl oklart. Det är v äl t ex långt ifrån säkert att Polen och Tjeckien kommer att gå med på att placera dessa installationer på sin mark.

Jaha där ser man. Länk, tack!

Det ska sägas att det är min tokning av informationen son finns tillgänglig, men finns det ö h t någon information som säger att de länder där systemen placeras också kommer att kontrollera dem? USA kommer att bygga upp dessa system, och om man inte själv kommer att ha direkt kontroll över dem så kommer de att stå under NATO-kontroll. Det kommer att vara en del av USA:s robotförsvar, och då är det väldigt tveksamt att de skulle ge upp kontroller över dem till andra länder.