Spanien bryter tystnadens pakt
Varje dag ligger det färska blommor på den spanske diktatorn Francisco Francos grav under världens största kors. Mari Carmen Españas mördade farfar ligger under en skräphög. Men när Spanien går till val på fredag har massgravarna med fascismens offer börjat grävas upp.
Andalusiens bödel general Queipo de Llano vilar på hedersplats i Macarenakyrkan i Sevilla. Hans offer ligger som döda hundar i vägrenar, raviner och skogsdungar.
Tystnadens pakt är bruten i Spanien. Över hela landet öppnar arkeologer och rättsmedicinska experter massgravar. Socialistregeringen har genomdrivit en lag för att göra upp med Francodiktaturens förbrytelser. Men högern rasar.
Efter en mandatperiod av politisk strid om det förflutna går Spanien till val den 7 mars. Det är de avrättades barnbarn som brutit tystnaden och drivit fram det som nu sker.
Det är februari 2006. Vi är med Mari Carmen España vid kyrkogårdsmuren i den lilla byn Puebla de Cazalla i södra Spanien. Hon är rasande. Hon har precis fått veta vad som hände hennes farfar på denna plats för snart 70 år sedan.
Platsen används av kommunen som provisorisk soptipp och är täckt med trasiga takpannor, lastpallar och diverse byggbråte. Under skräphögen ligger Manuel España i en massgrav tillsammans med ett okänt antal andra avrättade. Men det har hans sondotter, en kommunanställd 40-årig tvåbarnsmor, inte tänkt acceptera.
"Spanien är fullt av massgravar. Denna ligger vid kyrkogården, men många andra ligger uppe i bergen, vid vägarna eller var som helst. Och detta är vår demokrati byggd på. Det är som att leva i en lögn. Vi måste ta dessa stackars människor härifrån, där de ligger begravda som om de vore sopor."
Mitt på en åker utanför Lerma i provinsen Burgos i norra Spanien står en skogsdunge kvar. För alla visste vad som fanns i jorden precis där. Men ingen sa något. Utom när ingen hörde. Så gick 70 år av tystnad.
Ett femtiotal skelett växer sakta fram ur den sandiga jorden. Med små spadar och penslar friläggs kropp efter kropp med stor noggrannhet. Ingen detalj är oväsentlig. Varje skelett fotograferas och avtecknas i ställningen de påträffats. Det som sker är en regelrätt brottsplatsundersökning, 70 år efter att brotten begicks.
Vid kanten av massgraven står 74-årige Ampelio Antón. "Trots att jag bara var fyra år, minns jag natten då de tog min far som om det var i går", berättar han. Ampelio cyklar ut till åkern varje dag tillsammans med sin fru. Han har förhoppningen att kunna identifiera fadern, som var snickare.
"Han hade skador på fingrarna, som snickare ofta har. Jag vet också att han bar en klocka och hundra pesetas som han försökte köpa sitt liv för..."
Arbetet leds av Paco Etxebarría, professor i rättsmedicin vid universitetet i San Sebastián.
"Visst är det en stor tröst för mig att efter alla dessa år få ta hand om min fars kvarlevor", säger snickarsonen Ampelio. "Men det borde inte gå till så här. Det borde vara Spanien som gjorde detta för oss, och det borde ha gjorts för länge sen."
Det är den snabbt växande organisationen ARMH som organiserar utgrävningarna. Sedan starten år 2000 har kropparna efter fler än 1.200 avrättade tagits om hand med ideella krafter.
Allt började med journalisten Emilio Silva. Han skulle skriva ett reportage om sin avrättade farfar, åkte till hembyn och började ställa frågor och hittade massgraven. Med hjälp av frivilliga arkeologer och antropologer kunde han öppna den och identifiera sin farfar med dna-teknik.
Nyheten om Emilio Silva spred sig som en löpeld över landet. Han hade brutit ett tabu, och nu blev han kontaktad av hundratals människor som ville ha hjälp att hitta sina anhöriga. Då startades ARMH (Asociación para la Recuperación de la Memoria Historica; ungefär Förbundet för återupprättandet av det historiska minnet). Och de som är drivande i rörelsen är barnbarnen.
"Jag vill ha ett dna-test gjort", säger Mari Carmen España stående vid skräphögen. "Jag vill veta vilken kropp som är hans. Jag har träffat folk som har sin far i massgraven och som inte ens vill tala om det eller veta någonting alls. De är fortfarande rädda. Men vi som är barnbarn, i 30-40-årsåldern, är inte rädda på samma sätt. Vi vill veta var vi kommer ifrån, vilka som är våra rötter, vem vår farfar var. Jag hade aldrig någon farfar att krama."
Den nya rörelsens blotta existens var en provokation åt både höger och vänster. Spanien fick sin demokrati 1977-78 efter ett beslut om allmän amnesti för alla brott begångna under diktaturen och en överenskommelse mellan samtliga politiska partier att låta det förflutna vila i frid. Tystnadens eller glömskans pakt brukar det kallas.
Från kommunistpartiet anklagades ARMH för att göra mediecirkus av de mördade republikanerna. Svaret från organisationen blev ett lakoniskt: "Ja, det gör vi, för nu får det vara nog med tystnad."
"Vänstern måste ha tillräcklig ödmjukhet att offentligt erkänna vad de borde ha gjort", säger Emilio Silva när vi träffar honom i Madrid. "Då kanske de en dag kan be alla dessa människor om ursäkt, som min farmor. Hon dog utan att någon politiker någonsin hade rört ett finger för att hjälpa henne att hitta sin mans kvarlevor. Och detta är en skam. Som varje sak vi gör nu borde vara en skam för den spanska vänstern."
Vid regimskiftet 2004 väcktes förhoppningar hos offer och efterlevande när det var ett barnbarn till en arkebuserad republikansk officer - José Luís Rodriguez Zapatero - som blev regeringschef i Spanien.
Zapatero tillsatte en kommission för att ta fram ett lagförslag i frågan. 2006 utropades som det historiska minnets år. Polemiken var serverad.
Högern anklagade socialistpartiet för att riva upp gamla sår. Francostatyerna plockades nattetid bort från gatorna i Madrid. Dagstidningarna började plötsligt fyllas med dödsannonser för avrättade republikaner från 1936. Därefter kontrade högerpressen med att publicera motannonser med runor över dödade präster och nationalister. Sedan kom den populära tevesåpan "Cuéntame" ("Berätta för mig") om en helt vanlig spansk familj under diktaturens sista år. Teveserien tog in diktaturen i hela dess neslighet i de spanska vardagsrummen.
I oktober 2006 är vi tillbaka på kyrkogården i La Puebla de Cazalla med Mari Carmen España. De senaste månaderna har hon mobiliserat andra anhöriga, ringt till politiker och myndighetspersoner, samlat in namn och vittnesmål och rotat i gamla arkiv. Det står nu klart att där ligger minst 135 avrättade. Hon lyckas få lokala myndigheter att göra en undersökning av marken vid kyrkogårdsmuren.
Två arkeologer arbetar med hacka och spade medan Mari Carmen berättar för oss om sin pappa. Hon älskade honom mycket. Men han var så hård mot henne att hon i vredesmod kallade honom diktator när hon var ung och inte fick träffa killar eller gå ut. "Min far var demokratiskt sinnad, men han var psykologiskt märkt av diktaturen, fast han bara var tre år när det hände med farfar."
Hon tittar upp mot himlen och kisar med ögonen och säger: "Kanske ser han mig någonstans ifrån, pappa, och hur jag kämpar för att gräva upp hans far."
Till slut får hon dock definitivt nej från lokala myndigheter. De tänker inte ge stöd till utgrävningen. Mari Carmen vänder sig till regeringen.
Vid kanten av massgraven utanför Lerma berättar Ampelio Antón om sitt o ch sina bägge systrars liv i byn, stämplade som barn till röda, och säger att han tycker att "högern och kyrkan borde be om ursäkt".
Borgmästaren i Lerma, José Barrasa från högerpartiet PP, vill inte besöka utgrävningen av massgraven trots att den är en viktig mediehändelse i hans distrikt. Han känner sig inte inbjuden men har gett teamet fri tillgång till livsmedel i byns mataffär. Han säger: "Det faktum att jag är höger gör mig inte till någon mördare."
Borgmästarens parti har under de gångna tre årens opposition rasat oupphörligt mot Zapatero och den sittande regeringen.
Uppgörelsen med det förflutna och den brutna tystnadspakten blev upptakten till konflikter som rört landets ömma punkter: Förhandlingarna med ETA och Kataloniens utökade självstyre. Att homosexuella dessutom numera kan ingå äktenskap i Spanien har ytterligare förstärkt banden mellan PP och kyrkan, som sekunderar varandra i opposition mot regeringen.
Religionen var en grundsten i Francos diktatur. I början av valrörelsen 2008 sluter kyrkan upp bakom högern. Vid kyrkomötet i januari formulerar biskoparna ett öppet dokument där de fördömer homoäktenskapen, den nya studieplanen i grundskolan, planerna på en ny abortlagstiftning och de politiker som "förhandlar med terrorister och sätter landets enighet på spel". Och uppmanar "alla katoliker" att rösta på dem som inte "ger vika för terroristernas utpressning, och stöder gayäktenskap" (El País 31-01-2008). En frontalattack mot Zapatero och socialistpartiet och en direkt uppmaning att rösta på högerpartiet PP.
Regeringen svarar samma kväll att det är "oacceptabelt att kyrkan lägger sig i politiken och tar ställning i valrörelsen på detta sätt" och att "detta gör frågan om att definitivt skilja staten från kyrkan aktuell igen".
Arkeologerna och Paco Etxebarría vid utgrävningen av massgraven i Lerma har spänt upp en presenning över området för att skydda arbetet mot septembersolen. De avlidna ligger precis som de föll ner i graven sommaren 1936, huller om buller på varandra.
Under eftermiddagen samlas anhöriga som kommit ut till åkern för att se hur arbetet går. En del av dem tar sig ut hit till utgrävningen varje dag.
Vid kanten av massgraven diskuteras regeringens förslag till en lag om det historiska minnet som bara är drygt en månad gammalt nu i september 2006.
De är besvikna på lagförslaget. Formuleringarna om vilka rättigheter anhöriga till försvunna har är mycket luddiga och öppnar för godtycke.
Nästa dag hittar Paco och teamet blyertsen från en snickarpenna vid ett av skeletten. Paco visar den för oss och förklarar att man kan dra slutsatsen att den tillhört en snickare, "för snickarens blyertspenna är platt, som denna bit blyerts". Vi vill genast berätta det för Ampelio, vars far ju var snickare. Men Paco råder oss att ta det försiktigt, "för att inte väcka förhoppningar som sedan visar sig ogrundade".
Efter att ha dokumenterats och paketerats transporteras kvarlevorna till Pacos labb på universitetet för ytterligare analys och dna-test.
Paco Etxebarría summerar arbetet inför den växande gruppen åskådare:
"Det är samma scenario som på så många andra platser vi sett tidigare: män och kvinnor med skottskador i huvudet och på andra delar av kroppen. Vi finner projektiler från både pistol och gevär, vilket betyder att de skjutits här på plats, invid massgraven. Vi finner även skelett från åldringar, vilket ger ytterligare en dimension av orättvisan."
"Just nu, medan vi står här", säger Paco stående mitt i massgraven bland människoresterna från 1936, "sker brott mot mänskliga rättigheter i Irak." Han pekar på ett av de rengjorda skeletten och fortsätter: "Det där är en kvinna som var över femtio år. Hon mördades. Att visa detta nu är vårt sätt att säga att vi motsätter oss det som sker i Irak i dag."
Utgrävningarnas främsta syfte är att till slut ge upprättelse åt dem som gav sitt liv för Spaniens första demokrati och att deras efterlevande ska få klarhet i vad som hände.
Men de har också en sidoeffekt. När man öppnar massgravarna runtom i landet hittar man nästan alltid fler offer än man väntat sig. Dagen efter vi åkt från utgrävningen i Lerma hittade arkeologerna ytterligare en massgrav där. Historien om inbördeskriget och den därpå följande diktaturen måste skrivas om.
Paco Etxebarrías brottsplatsundersökningar ger också handfasta fakta som gör att den stora skillnaden mellan de båda sidornas mördande framträder allt klarare: skillnaden mellan kallt blod och hastigt mod. De tydligt gemensamma dragen i tillvägagångssättet för Francosidans avrättningar över hela landet styrker att det var fråga om ett välplanerat massmord.
Det erövrade territoriet skulle systematiskt rensas från orena element. Och efter segern - hela Spanien.
I La Puebla de Cazalla visar undersökningen av kyrkogården att där finns flera massgravar. I juli 2007 beviljas Mari Carmen 40.000 euro av regeringen för öppnandet av massgraven med hennes farfar. Det fattas 20.000 för att täcka kostnaderna. Kampen fortsätter.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=748086