inhemsk situation i Sydafrika?

[metmask]

alltså, detta innan ANC´s seger etc, hur såg det egentligen ut där under, ja, låt oss säga, senare halvan av 1900-talet?
vilka stora händelser bör man känna till?
vilka styrde landet, och hur?
jag vet, man kanske borde känna till allt detta redan.. men, there´s so many things to learn, and only so little time..
usch. fan.

TEACH ME!

[tyskaorden]

Efter Boerkriget i början av 1900-talet (okt. 1899- maj 1902) bildades 1910 den Sydafrikanska Unionen med den brittiska monarken som överhuvud (representerad i Sydafrika av en generalguvernör). Parlamentet hade två kammrar, House of Assembly med 159 medlemar varav 3 representerade infödingarna och sex Sydvästafrika (före första världskriget en tysk koloni, efter kriget ett Sydafrikanskt mandat, 1990 självständigt som Namibia), de övriga valdes av landets vita invånare med allmän rösträtt för kvinnor och män samt med inskränkt rösträtt av de färgade i Kapprovinsen. Den övre kammaren var senaten med 48 medlemar vara åtta utsågs av de fyra provinserna, fyra av Sydvästafrika, åtta av generalguvernören och fyra valdes av de infödda.

Unionens förste premiärminister var boergeneralen Botha, vid utbrottet av första världskriget försökte en liten grupp Boer störta regeringen Botha men misslyckades vilket ledde till att Sydafrika slöt upp på britternas sida. Politiken dominerades vid den här tiden av South African Party vilket försökte läka såren efter Boerkriget. Botha efterträddes av Jan Christian Smuts (en begåvad militär och politiker, en av FN:s grundare) 1919-1924. År 1924 kom en koalitionsregering under general Hertzogs National Partyoch Labour till makten. Den ekonomiska krisen gjorde att koalitionen sprack 1932 och 1933 blidade Hertzog och Smuts en koalition vilken ledde till att deras båda partier förenades till United Party. Hertzogs mål var en fortsatt vit dominans bl.a. genom en serie lagar 1936 med separat politisk representation för de olika folkgrupperna. Vissa element var inte nöjda med föreningen av partierna och bildade de "renade" National Party under Dr D.F. Malan och Dominion Party under Överste Stallard. Vid andra världskrigets utbrott ville premiärminister Hertzog att Sydafrika skulle förhålla sig neutralt. Smuts ville dock stödja Storbritannien, vilket ledde till att regeringen sprack. Smuts linje segrade i parlamentet och han övertog posten som premiärminister. Hertzogs anhängare avgick ur regeringen och de flesta gick över till Malan. Hertzog och några få vilka ville bevara lika rättigheter för de engelsktalande bildade Afrikaner Party.

I andra världskriget stred sydafrikanska trupper bl.a. i Nordafrika och Italien, totalt stupade 6 840 i kriget. 1948 besegrade Malans National Party med en liten marginal Smuts. Nu oppositionsledare åkte Smuts till Cambrige för att bli installerad som sin gamla universitets kansler. I juni 1950 avgick han p.g.a av sjukdom som oppositionsledare och avled i september.

Under tiden hade Malan och hans regering börjat utveckla den politik som kom att bli känd som Apartheid (Afrikaans för åtskildnad). Fortsättning följer ....

[tyskaorden]

Växande kritik mot Apartheid gjorde att Sydafrika 1961 förklarade sig som republik och landets namn ändrades till Sydafrikanska republiken.
National Party eller nationalistpartiet som det är mer känt som i Sverige kom att behålla makten under hela Apartheidperioden. Under ledare som JG Strijdom 1954-1958, HF Verwoerd 1958-66 (mördad av en missnöjd vit statsanställd), BJ Vorster 1966-1978 och PW Botha 1978-1989 samt FW De Klerk 1989-1993.

Det svarta motståndet sköttes till en början av African National Congress grundat 1912. Till en början med fredliga medel men kom med tiden att bli allt mer militant. En än mer militant organisation var Pan African National Congress (PAC) blidad 1958. En tidig sammanstötning inträffade 1960 i Sharpville där polisen dödade ett tjugotal demonstranter. Efter Sharpville förbjöd regeringen både ANC och PAC. Under 1970 och 1980-talet blev situationen mer explosiv och polisstationer och övriga regeringsbyggnader anfölls. Även inom olika svarta grupper förekom strider. Under tiden fortsatte uppbyggnaden av Apartheid och i slutet av 1970-talet förklarades en rad s.k. hemländer för självständiga, vilket formellt gjorde stora grupper svarta till medborgare i dessa i stället för i Sydafrika. 1984 ändrades konstitutionen vilket medförde att parlamentet kom att indelas i tre kammare en för färgade, en för indier och en för vita.

Med tiden började grupper inom regeringen att inse att Apartheidpolitiken var omöjlig att fortsätta i längden och i slutet av Bothas tid som president började många apartheidlagar att luckras upp. Då den nu sjuklige Botha ersattes av Frederik Willem De Klerk 1989 skedde snart stora förändringar. 1990 frigavs Nelson Mandela från fängelset efter 27 år, han hade ursprungligen blivit dömd till döden men fått straffet omvandlat till fängelse, även förbudet rörande ANC lyftes. 1991 påbörjades arbetet med en ny författning och 1993 valdes Nelson Mandela till landets förste svarte president. Landets problem var dock inte över och våldet inom olika svarta grupper (främst ANC och Dr. Manguzuthu Buthulesis Inkatha Freedom Party) och mot vita fortsatte.

[tyskaorden]

Dr. Buthulezi tycks sedemera ha försonats med ANC och ingick i slutet av 2002 i regeringen som inrikesminister.

[LasseMaja]

Gå gärna tillbaka ända tills den första boerinvandringen för att få en helhetsbild. Även om de vita boerna på ett sätt kan räknas som kolonialister så kan de även räknas som sedan länge invandrad befolkning. En bra parallell är Amerika, om Indianerna överlevt bättre så kanske USA mer liknat Syd-Afrika idag och vice versa.