Beowulf!! skrev:
Som administratör var GIIA förvisso oklanderlig, men som fältherre...? Vid sidan av hans segrar på slagfältet fattade han ju en del rätt kontroversiella eller olyckliga militära beslut.
En fältherres storhet avgörs inte enbart av huruvida han är oklanderlig eller obesegrad. Inte heller negerar misstag eller olyckliga utfall tidigare framgångar. (Även om man naturligtvis måste ta hänsyn till dem när man skall bedöma hela fältherregärningen.)
Är Napoleons insatser i Italien 1796-1797 eller vid Austerlitz mindre imponerande för att han fattade ett olyckligt militärt beslut vid Aspern-Esslingen 1809?
Inte heller kan man mäta framgångar för en fältherre under 1600-talet med Napoleonsk måttstock. Dramatiska och drastiska "militära avgöranden" existerade i praktiken inte i periodens krigföring så vida inte den ena sidan var avsevärt mycket svagare än den andra. Fenomenet kallas "war as process" av John Lynn och skulle kräva en egen tråd att reda ut i detalj
Beowulf!! skrev:
Jag tänker t.ex på anfallsriktningarna efter slaget vid Breitenfeldt, där kungen undvek kejsarens arvländer (vilket kanske gjort slut på trettioåriga kriget)
Ett anfall mot kejsarens arvländer som i ett slag skulle gjort slut på kriget var aldrig möjligt. Det fanns gott om obesegrade kejserliga och ligistiska häravdelningar och starka befästningar som effektivt hindrade en sådan offensiv. Vid Vacha stod Aldringen och Fugger med 19000 man, Tilly hade 13000 man vid Alfeld medan Tieffenbach hade 14.000 man vid Oder. Gustav II Adolf kom att bli farligt exponerade och nästa isolerad under sin offensiv mot Rhen. Hur mycket större risktagning hade det inte varit om han försökt sig på ett anfall mot Österrike utan att ha säkrat områdena i sin rygg? Att söka sig djupt in på fiendens område med intakta fientliga styrkor i ryggen och utan ett basområde kapabelt till att stödja underhåll och nyvärvningar hade varit dumdristigt på gränsen till självmordsbenäget. Istället så valde Gustav Adolf att genomföra Main-Rhen offensiven som utvidgade det svenska basområdet betydligt samtidigt som den Katolska ligan berövades några av sina rikaste områden. Dessutom så utgjorde offensiven en naturlig del i Gustav II Adolfs strategi att han själv var den som skulle möta den farligaste motståndaren dvs i det här skedet Tilly.
Beowulf!! skrev:
... försvaret av Magdeburg vilket ledde till att staden intogs av kejsarens trupper som ställde till ett blodbad på stadens invånare (...)
Gustav II Adolf var öht inte inblandad i försvaret av Magdeburg. Det sköttes av hovmarskalken och tillika generalmajoren Didrik von Falkenberg. Initiativet till Magdeburgs resning togs av markgreven Kristian Wilhelm, förvisso med ett begränsat svenskt stöd men det var i slutändan han som var drivkraften bakom resningen. Från svensk sida så var resningen sedd som en avledningsmanöver, "diversionen vid Elbe" och som sådan så var den under en lång tid mycket lyckade eftersom huvuddelen av ligans krigsvana trupper bands till belägringen. Detta gav svenskarna tid att erövra basområdet vid kusten ifrån de mindre erfarna kejserliga häravdelningarna som låg förlagda där.
Det var heller aldrig givet att försvaret av Magdeburg automatiskt skulle leda till stadens fall, Tilly var nära att ge upp belägringen flera gånger och inte ens under den slutgiltiga stormningen så var stridens utgång given på förhand. Hade inte Falkenberg stupat i ett kritiskt ögonblick så finns det en högst påtaglig chans att man hade kunnat slå tillbaks anfallet.
Visst kan man klandra Gustav II Adolf för att han inte undsatte Magdeburg men huvuddelen av klandret bör läggas på Johann George av Sachsen och Georg Wilhelm av Brandenburg som båda hindrade och försvårade en undsättning tills det var försent. Den svenska armens svaghet gjorde också en undsättning vansklig att genomföra, när Gustav II Adolf nått fram sin arme till Potsdam så hade han bara drygt 15.000 man under fanorna medan Tilly förfogade över mer än 30.000 man.
En annan orsak till Magdeburgs fall var att Tilly hade den viljestyrka och målmedvetenhet som krävdes för att bortse ifrån kraven på att han skulle avdela trupp till Oder efter Frankfurts fall utan istället stod han kvar vid Magdeburg och forsatte belägringen. På sätt så gick Gustav Adolfs plan att locka bort Tilly från Magdeburg i stöpet.
Den stora chansen att rädda Magdeburg hade gått förlorad redan i mars 1631 då krigsrådet lyckades övertyga Gustav Adolf att inte söka ett fältslag med Tilly utan för Neubrandenburg. Men det är alltid lätt att vara efterklok, den svenska armen hade lidit svårt under vintermånaderna. Artilleriet saknade draghästar, knektarna och ryttarna hade inte fått sold på ett bra tag och särskilt de värvade rytatrna drogs med disciplinproblem. Dessutom så överskattades storleken på Tillys arme i deunderättelserapporterna som det svenska högkvarteret fick in. Det är först i efterhand som det blivit klarlagt att Tillys trupper var underlägsna i antal och själva drogs med en hel del problem.
Beowulf!! skrev:
...samt operationerna på hösten 1632, då han blev utmanövererad av Wallenstein.
Det föekom flera operation hösten 1632, menar du operationerna kring Nürnberg eller det efterföljande fälttågeti Sachsen?
Beowulf!! skrev:
GIIA uppnådde heller aldrig någon militär lösning mot Polen.
Vad gäller kriget med Polen så var ett "militärt avgörande" aldrig möjligt, se bara på hur Karl X Gustavs mislyckades i Polen trots alla de svenska segrarna och trots att han gav sig på en avsevärt mycket svagare motståndare. Gustav Adolf å sin sida hade att möta den polska armen under dess storhetstid, anförd av en av dåtidens absolut främsta fältherrar, Stanislav Koniecpolski. Detta gjorde han med en arme som ännu var ett oprövat redskap, i praktiken så saknades resurserna för ett en avgörande militär seger mot stormakten Polen-Litauen. De svenska framgångarna berodde både på Gustav Adolfs militära reformer och hans förmåga som fältherre och på att den polska adeln inte var särskilt villiga att stödja var de såg som Sigismunds personliga krig. Hade Polen-Litauens fulla militära styrka mobiliserats så hade de svenska framgångarna i Preussen och Livland blivit mindre och kanske tom kortlivade.
1621, Vs Turks
8,280 hussars, 8,200 Cossack cavalry, 1,400 Lisowski cavalry, 2,160 western cavalry, 6,800 Polish infantry, 5,800 western infantry, 800 Hungarian infantry and 20-30,000 Zaporozhian Cossacks.
1627, Vs Swedes
2,150 hussars, 3,290 Cossack cavalry, 2,515 western infantry, 1,620 Polish infantry, 1,265 dragoons and 2,000 Zaporozhian Cossacks.
1633, Muscovy
3,120 hussars, 4,260 Cossack cavalry, 1,700 western cavalry, 10,500 western infantry, 1,040 dragoons, 2,200 Polish infantry and a few thousand Zaporozhian infantry.
http://www.jasinski.co.uk/wojna/comp/comp04.htm
Jämför de knappt 13.000 man som mobiliserades mot svenskarna med de 53.000 man som sändes mot turkarna elller de de mer än 23.000 man som drog i fält mot ryssarna.
Kriget med Samväldet handlade alltid om att tillskansa sig en bra position för en förhandlingslösning. Något som också lyckades väl med tanke på de omständigheter som rådde 1629. Altmark-fördraget var mycket fördelaktigt för Sverige, särskilt som det följdes upp med ett gynnsamt fördrag med Danzig i februari 1630. Visserligen så innebar fördraget inte en permanent lösning på tvisten om den svenska kronan och Livland men det gav Gustav Adolf kontrollen över de inkomstbringande preussiska tullarna och gav Sverige herraväldet en rad rika handelsstäder om och råden i Preussen samt hela Livland. Dessutom så fick man möjligt att ingripa med full kraft i Tyska kriget utan att behöva bekymra sig för Polen.
Beowulf!! skrev:
Sverige hade ju en räcka otroligt framgångsrika fältherrar under dessa decennier; t.ex Johan Banér och Lennart Torstensson, som båda överglänser GIIA som fältherre - åtminstonde i min mening
Baner och Torstensson var Gustav II Adolfs lärjungar och kunde dra stor nytta av att han röjt vägen för dem. Till skillnad från Gustav Adolf så behövde de aldrig möta fältherrar som besatt samma förmåga och kompetens som dom själva. Dessutom så åtnjöt deras armeer ofta ett visst kvalitativt övertag över motståndarna. Det krigförande styrkorna var också avsevärt mindre vilket gjorde det möjligt att genomföra operationer på ett annat sätt än under Gustav Adolfs fälttåg.
Mätt med de mått du antyder ovan din i kritik av Gustav Adolf som borde ju inte heller Baner och Torstensson klassas som framgångsrika fältherrar. Tex så misslyckades båda med att nå ett "militärt avgörande" mot Bajern och kejsaren. Baner blev utmanövrerad av Gallas under fälttåget 1637-1638. Hans nederlag brukar ofta skylas över genom att de svenska historikerna fokuserar på Baners förvisso mästerliga reträtt medans man bekvämt glömmer bort vilka förluster i manskap och mark reträtten ifråga innebar. En "bättre" fälherre hade aldrig placerat sig i en så utsatt position som Baner befann sig i efter sin vinteroffensiv 1636-1637.
Sanningen är den att samtliga tre herrar kan göra anspråk på att ha varit några av dåtidens främsta fältherrar, var och en av den på sina egna meriter. Och när man tittar på samtliga militära meriter så är det helt klart att läljungarna står i skuggan av sin store läromästare även om de på vissa områden var honom jämbördig eller överträffade honom.
Har liksom precis varit där.... 
Men jag spanade mest in hans häst Streiff, dvs den uppstoppade som han red under slaget vid Lützen. Den har varit utställd (fast självklart inte på Livrustkammaren hela tiden) sedan 1640-talet, vilket torde vara ganska unikt för ett uppstoppat djur...
):
Så går det när man inte följer upp saker som Fraustadt referensen...