Först vill jag säga att det har varit populärt att kasta skit på 103'an de senaste åren. Delvis beroende på att man inte fick prata om försvarets svagheter utan måste hålla god min, när vagnen sedan går i graven kan man börja prata.. Den var ju inte perfekt.
Bland andra Hans Nillsson har skrivit av sig
http://www.forsvarsframjandet.org/FMF-98-4/Strv-103.htm
, en del av kritiken var befogad men bland annat jämförelserna med Leopard 1 känns lite obalanserad.
Strv 103 kom till på sextiotalet, resten av världen pensionerar sina stridsvagnar från första linjen efter 20 år men i Sverige fick man hålla tillgodo med 50 åriga 102'or och 30 åriga 103'or. Det är inte Bofors fel att S-vagnen inte uppgraderades.
Nåväl till saken:
Sören Norby skrev:
Främsta hotbilden frontalt på strv 103 liksom på alla andra stridsvagnar var underkalibriga projektiler, även för 30 år sedan. Det var därför skyddet kom till. T62 var dåtidens hotstrv och just dess unika fenstabiliserade uk pilprojektiler var dimensionerande på den tiden.
Jag är ingen expert på pansarpenetration men med de källor jag har hittat så blir historien om S-vagnen så här:
S-vagnen projekteras under femtiotalet och med den tidens förväntade motståndare, ledorden är Eld, Rörelse och låg profil.
Eld-
Automatkanon, tekniskt oprövat på ett landfordon, men inget nytt för Bofors. Visade sig funka riktigt bra.
Rörelse-
Gasturbin, tekniskt oprövat på land, massor med strul före 103C.
Hälften av vagnarna stod efter 10 mils marsch.
Låg profil-
Tornlöst, vilket på den tiden var en förutsättning för automatkanonen.
När man började tänka okonventionelt kunde man också tänka i nya banor när det gäller skydd.
Motorn fram blev en extra "deformationszon".
Och genom att vinkla frontpansaret bortåt 70% så utnyttjade man det
faktum att pansarprojektiler krävde en minsta anslagsvinkel för att kunna "bita fast" i pansaret annars glider den bara av.
Summa summarum så hade Sverige ett totalt outstanding koncept under tidigt sjuttiotal.
Det som förändrade ekvationen (rent fysiskt) var som du säger pilprojektilen.
Det visade sig att om förhållandet längd / diameter på projektilen gick över ca. 10:1 så slutade vinkeln att spela någon större roll för genomslaget.
Så "över en natt" tappade S-vagnen en av sina största fördelar.
Nu är det så att pansarpenetration består av så många parametrar och de som sysslar med det profesionellt är vetenskapsmän och därtillhörande krav på exakthet så du skulle aldrig få höra det på följande sätt från ett proffs men jag vill förenkal det till att
S-vagn beskjuten av en Centurion med slpprj m/62 (L/D 4:1)
Effekt - granaten studsar på halvvolley över fronpansaret.
S-vagn beskjuten av en Centurion med Slpprj m/90 (L/D 20:1)
Effekt - granaten går rakt igenom vagnen och tar med sig allt den träffar på vägen genom vagnen; motor, besättning och laddautomat.
OK, en förenkling men visar på utvecklingen.
Ett sätt att gjuta mod i besättningarna blev ju att börja prata om gallrets förmåga att få projektiler att tumla.
Jag har inte sett några fakta på hur gallret skulle påverkat ekvationen
men jag vill sluta med några frågor:
hur stor skulle chansen vara att gallret fick projektilen att tumla?
Vad sas om att gallret skulle tåla mer än en träff?
Hur många galler fanns det per vagn?
Go kväll!
/John T.
