Striden i Skellefteå den 15 Maj 1809.

Ståhlspets · Inlägg av **Ståhlspets** » 26 november 2006, 05:34

Fältmarskalk Wilhelm M. Klingspor var 1808 överbefälhavare i Finland efter segrarna i Sikajoki och Revolaks och han blev avsatt i September samma år efter en passiv reträtt.

Generallöjtnant Carl Natanael Klercker avgår som chef för den finska delen av den svenska armén och Klingspor får då befälet över dessa förband men som det visar sig senare så han kommer aldrig att resa till Västerbotten där dessa trupper är förlagda utan det blir Generalmajor Hans Henrik Gripenberg som tar befälet över finnarna.

Tsaren sänder krigsministern Araktschejev till Finland för att få igång offensiven. Araktschejev möts med invändningar från de ryska generalernas sida, men ger order att armén under den ryske Generalen Schuvaloff ca 6 000 man stark ska marschera. Enligt planen ska en styrka skall gå från Åbo över isen mot Åland, den andra från Vasa över isen till Umeå och den tredje över Kemi Älv in i Västerbotten.

Generalmajor Hans Henrik Gripenberg leder försvaret med tre finska brigader mot ryssarna som börjar sin framryckning den 23 Mars. Han bedömer sin effektiva styrka till högst 2 000 man mot ryssarnas 4 000 man. Gripenberg är först helt inställd på att slåss, men ändrar sig snart då han tänkt igenom situationen och menar sen att situationen är ohållbar särskilt då han i Kalix nås av meddelandet att Generallöjtnant Mikael Barclay de Tolly stod i Umeå och om stadsvälvningen i Stockholm.

I stället för att strida bestämmer han nu, utan att inhämtat tillstånd, att inleda fredsförhandlingar med ryssarna. Han går med på de Giboys villkor om att villkorslöst lägga ned vapnen och att överlämna alla förråd till ryssarna.

Konventionen som inte är något annat än en skamlig Kapitulation undertecknades den 25 Mars i Kalix, ironiskt samma dag som ryssarna får order om att utrymma Umeå. Alla svenska soldater av finsk börd fick återvända till Finland och enligt villkoren av kapitulation skulle även Västerbottens regemente överlämnas åt ryssarna. Detta verkställdes endast av den norra bataljonen under Major Schildts befäl.

Den södra eller II Bataljonen vägrade uppfylla villkoret och dessutom låg hela II Bataljonen på roten och deltog inte i detta skeende. Efter freden fick de tillfångatagna västerbottningarna komma hem.

När uppgifterna om kapitulationen nådde Stockholm blev det stor uppståndelse. Hela norra Sverige hade lämnats försvarslöst och Gripenberg och hans närmaste män kallades omedelbart ned till Stockholm för att ställas inför krigsrätt för förräderi.

Gripenberg var avlägset släkt med en annan förrädare, nämligen Carl Magnus Gripenberg, kommendanten på Svartholm som gav bort fästningen till ryssarna. Strax efteråt fick de ryska styrkorna order om att dra sig tillbaka till Finland då fredsförhandlingar med Sverige skulle börja.

Den 27 Mars 1809 marscherar de Tollys avdelning tillbaka till Vasa igen över Kvarken. Kvar på sjukhusen i Umeå låg hundratals sårade och sjuka ryska soldater. Om Cronstedt och framför allt Gripenberg kunnat hålla nerverna i styr hade Sverige fortfarande haft ett intakt försvar i norra Sverige inför nästa ryska offensiv.

Efter konventionen i Kalix fortsätter ryssarna söderut och den 8 Maj inträffar de i Piteå. Det svenska försvaret i norr består nu av 5 000 man under ledning av Generallöjtnanten Fabian Wrede som tillträtt i April och han är fast besluten att inte uppge magasinen i Västerbotten speciellt det stora Kronomagasinet i Skellefteå.

Den 4 April erhöll Wrede en skrivelse där förråden avkrävdes i enlighet med överenskommelsen. Wrede svarade då med stor skärpa att han inte godkände Gripenborgs eftergifter på denna punkt och att han med all kraft skulle försvara magasinen. Till tryggandet av och undanförande av förråden beordrades Överstelöjtnant Furumark´s detachement.

Striden om Skellefteå den 15 Maj 1809.

Överstelöjtnant Furumark´s detachement bestod av:

Västerbottens Regementes II Bataljon.
Officerare: 4
Underofficerare: 16
Manskap: 315
*Vargeringen: 18
Volontärer, Karelska dragoner: 50
summa: 403 man
………………………………………………………….
Västerbottens Regementes II Bataljon var uppdelat i:
Överstelöjtnantens Kompani
Andra Majorens Kompani
Lövångers Kompani
Bygdeå Kompani
…………………………………………………………..
Vasa Regementes Bataljon med 6 kompanier.
Officerare: 8
Underofficerare: 5
Manskap: 269
summa: 282 man
……………………………………………………………...
Savolax Jägarbataljon: ca 200 man

Totalt: 885 man
…………………………………………………

*Vargeringen var reservkarlar som roten skaffade för att vargeringssoldaten snabbt skulle kunna gå in och ersätta vid sjukdom eller dödsfall av den ordinarie soldaten. Under detta krig fanns även det nyligen uppsatta lantvärnet.

Dessa nämnda har nu lämnat roten för att försvara landet igen och Lövångers Kompani anlände till Skellefteå den 12 April där de förlades i Kyrkostaden. Undanskaffandet av förråden gick till en början sakta då bönderna var motsträviga och så fortgick halva April och halva Maj.

På morgonen den 15 Maj, klockan 8.00 kom rapport från fältvakten vid Boviken att den ryske Generalen Schuvaloff med 6 000 man samlats under natten i Storkåge. En kolonn på ca 2 500 man drog från Kåge ut på isen ut över Kågefjärden, de rundade Finnhällan och Kågnäsudden, tvärade Hålfjärden till trakten av där Rönnskärs smältverk nu ligger.

De gick över östra Degerön och landsteg i Yttervik. Försvarsställningen vid Innervik var därmed värdelös för svenskarna med fienden i ryggen.

Ett avantgarde med ca 2 500 man anförd av Överstelöjtnant Karpenkoff tågade mot Skellefteå från söder.

Ryssarna ryckte fram så snabbt att framsända Fänriken Axelsson från Bygdeå Kompani och 9 man av Västerbottens Bataljon togos till fånga. Vid 9 tiden drogs alla fältvakter tillbaka.

Det påstås att ryssarna så snabbt attackerat beredskapen att dess officerare som satt och åt i Prostgården fått rusa iväg och lämna maten efter att en tjänsteflicka sprungit in och ropat:- Ryssen kommer, det skjuter i Dalkarlsliden.

Kapten Burman med hjälp av ett 20 tal Västerbottningar lyckades trots häftig beskjutning riva beläggningen på Lejonströmsbron under skydd av en kanon. Förare Moritz träffas av fiendens eld och stupar vid södra fästet av Lejonströmsbron bredvid kanonen.

Ryssarna anföll sen över isen och kanonen föll i deras händer men den återtogs dock snabbt under ett motanfall under Furumarks eget och överstelöjtnant Ahrenkihls anförande av Vasa regementet.

Efter brons delvisa förstörande kunde inte ryssens artilleri och hästar komma över men däremot det ryska infanteriet som förföljde Västerbottens regemente då de sakta drog sig tillbaka.

Svenskarna retirerade under oavbruten seg strid längs älvens södra strand över Sunnanå och Sörböle mot Tjärn och Innervik och rev mindre broar och vägtrummor för att fördröja fienden. Ryssarnas uppmaning till de svenska rotesoldaterna att ge sig avvisades gång efter annan.

Kommen närmare Yttervik erfor Furumark att trossen som han förut sänt nedåt Bureå var tagen av de landstigna ryssarna och att han hade över 2 000 man i ryggen, reträtten var stängd.

Savolax Jägarebataljon bestående av ca 200 man som låg i Lövånger kunde inte hinna att ingripa och de tappra Vasabataljonens soldater begärde då att få bryta sig igenom med bajonetterna i syfte att nå förbindelse med Savolax Jägarebataljon.

Men detta var otänkbart mot en fiende på ca 2 500 man så begäran avslogs. Furumark fann nu sitt läge hopplöst och då ytterligare en rysk parlamentär anlände med uppmaningen om dagtingan så gav han upp.

Svenskarna hade då erhållit i förluster 1 officer, 2 underofficerare och 130 man sårade och stupade.

Stupade västerbottningar kan ej uppgivas men i GMR (Generalmönsterrullorna) under åren efter så har jag bara påträffat en stupad vid namn Förare Moritz som stupade vid Lejonströmsbron vid kanonen som stod vid södra fästet och därför kan man dra slutsatsen att det var 132 man sårade och 1 man stupad under striderna.

Underhandlingarna ledde till att trupperna skulle återgå till Skellefteå och överlämna kanoner och vapen men återfå sin tross. Officerarna skulle anses som krigsfångar men tills vidare få vistas i Skellefteå och på hedersord frigivas.

Sedan överenskommelsen var träffad så gjorde båda härarna för fot gevär och rastade 1 timme på landsvägen och under denna timme så lyckades ett 40 tal västerbottningar att rymma efter skogsvägen.

När Skellefteå erövrats inrättade General Schuvaloff sitt högkvarter i prästgården (kallas idag Stiftsgården) vid Skellefteå landskyrka och vid den tidigare nämnda Lejonströmsbron. Prosten tvingades fly med sin familj men värdinnan Margareta Renhorn tog så väl hand om de ryska generalerna att de skonade prästgården från att brännas ned när de drog vidare.

Med denna överenskommelse så hade Västerbottens Regemente i sin helhet avträtt från krigsteatern under sorgliga omständigheter men med bibehållen ära och med sina fanor i behåll.

Det svenska försvarets snabba och fullständiga sammanbrott kunde aldrig helt förklaras av samtiden.

Det pratades om att förräderi varit med i spelet men vid en närmare granskning så är resultatet dock fullt naturligt och följdriktigt.

Slutsatsen blir att de underlägsna svenskarna överspelades av en snabb och djärvt manövrerande angripare som dessutom hade turen på sin sida.

Ryssarna avancerar sen vidare mot Umeå, där stora förråd fanns upplagda.

Den så berömde Carl Georg von Döbeln, som utses till chef i Umeå sedan den tidigare chefen fått problem med hälsan, lyckas med underhandlingar och kraftansträngningar att rädda förråden innan ryssarna den 31 Maj intar staden.

De händelser som leder till Slaget vid Sävar (glöm inte de hårda striderna på Krutbrånet) och Ratan (den sista krigshändelsen i Sveriges historia på svensk mark) får andra forska fram och posta här som del två under namnet ”Sveriges sista krig på svensk mark”.

blizzard · Inlägg av **blizzard** » 27 november 2006, 23:46

intressant läsning. När jag gick i grundskolan och besökte lejonströmsbron visade läraren upp kulhål (hål?) i "träbodarna" bredvid kyrkan. Skröna eller?

Ståhlspets · Inlägg av **Ståhlspets** » 28 november 2006, 05:13

Jag har inte sett just dessa kulhål faktiskt och för att bevisa att detta inte är en skröna måste det göras en väldigt seriös undersökning av vad som finns i kulhålen alltså rester av kulan och att också undersöka dessa rester i avseende på att det är rätt sorts bly för tidsperioden.

Kulhålen om det är kulhål kan ju ha tillkommit efteråt av någon skjutglad rotesoldat och kan också vara något helt annat än kulhål.

Antiscamp · Inlägg av **Antiscamp** » 29 november 2006, 09:58

Mycket mycket intressant! Den måste jag printa och läsa!

Tack för detta. Cheers.

Ståhlspets · Inlägg av **Ståhlspets** » 29 november 2006, 15:20

Jag har uppdaterat mitt inlägg med dessa detaljer som jag missade att föra in.

Kapten Burman med hjälp av ett 20 tal Västerbottningar lyckades trots häftig beskjutning riva beläggningen på Lejonströmsbron under skydd av en kanon. Förare Moritz träffas av fiendens eld och stupar vid södra fästet av Lejonströmsbron bredvid kanonen.

Ryssarna anföll sen över isen och kanonen föll i deras händer men den återtogs dock snabbt under ett motanfall under Furumarks eget och överstelöjtnant Ahrenkihls anförande av Vasa regementet.

Efter brons delvisa förstörande kunde inte ryssens artilleri och hästar komma över men däremot det ryska infanteriet som förföljde Västerbottens regemente då de sakta drog sig tillbaka.

PontusJ. · Inlägg av **PontusJ.** » 19 januari 2007, 20:30

Enligt min historielärare är "kulhålen" inget annat än vanliga kvisthål.

Ståhlspets · Inlägg av **Ståhlspets** » 20 januari 2007, 08:50

Enligt uppgift så ska kulhålen undersökas av kunnigt folk så jag hoppas att någon av dessa postar resultatet på detta Forum.

cats · Inlägg av **cats** » 20 januari 2007, 11:55

Det är intressant att läsa om hur ryssarna hela tiden utnyttjade isen under finska kriget. De anföll i februari 1808 och utnyttjade då också de frusna vattenvägarna för att avancera snabbt. Även om bottenviken var en helt annan sak än frusna sötvattenvägar, med sina hopar av packad drivis och hårda vindar.
Men man bara tänka sig hur det kändes att vara menig soldat på den tiden och beodrad att anfalla över is med vidöppen teräng omkring sig utan skydd mot kulor, Men så var den ryska soldaten också livegen.
En bra redogörelse, samlar själv lite på material från 1808-1809 års krig.
Vilken källa har du använt för inlägget?

Ståhlspets · Inlägg av **Ståhlspets** » 20 januari 2007, 12:49

Det finns ett antal böcker att låna eller beställa från Umeå i ämnet men min huvudkälla är Westerbottens Regementes Krigshistoria av Bergenstråhle.

cats · Inlägg av **cats** » 20 januari 2007, 13:28

Ett bedrövligt krig Finska kriget. Hittade en gammal bok på vårt bibliotek med biografier över svenska kungar. Här är ett utdrag över KarlIVAdolfs levnadsskildring. Lite tungläst men ändå rätt intressant.
KNUT HAGBERG Sveriges Konungar

GUSTAV IV ADOLF

Gustav IV Adolf prisar rättskänslan och beklagar formalismen. Idealiteten
och pedanteriet voro hos honom oskiljaktigt förenade. Religionens bud och exercisreglementets stadgar, moralens krav och hovetikettens fordringar, alla
ställde han sig lika omsorgsfullt till efterrättelse, alla hade de betydelse genom att giva hans liv form och innehåll, när drömmarna gäckats och illusionerna brustit. Då och då
tycktes förtvivlan nära att övermanna honom. Men i nästa ögonblick rätades hans rygg: det fanns alltid något att iakttaga som var passande, något att
utföra som var rätt. Man brukar ofta anföra anekdoten om hur Gustav IV Adolf en gång som helt ung i sinnesuppror klagar över sitt skövlade liv inför sin
ende förtrogne, överstekammarjunkaren Fleming, och plötsligt, när han observerar hur vännen i hastigheten promenerar bredvid honom på fel sida, i sin
vanliga stela ton anmärker: »Fleming går till höger!» Man har däremot icke lika ofta förstått, att detta intresse för etiketten bland annat också var
räddningen undan sjuka tankar och dådlös ångest. I samtalet med Fleming hade han en stund glömt allt för sitt eget livs olyckor; han observerar
hovmannens etikettsbrott och är ånyo herre över sig själv och sina känslor, frågar icke längre efter lycka och olycka, utan efter plikten, uppgifterna,
reglerna. Det subjektiva, de privata glädjeämnena hade han givit till spillo; åt det objektiva, allt som kan sammanfattas under ordet lag, gav han sig
helt och hann i ivern icke alltid skilja som sig bör mellan stort och smått.

Men det är visserligen sant, att enbart med flit, sparsamhet och ordentlighet kommer man icke så långt, när en fruktansvärd kris
vräkt alla traditionella begrepp och normer i smältugnen. Och inför det avgörande provet ställdes den svenske konungen, när hans land indrogs i den
allmänna europeiska av kejsar Napoleon ledda häxdansen.
Men för att förstå Gustav IV Adolfs ställning får man dock icke nöja sig med att fastslå, att hans personliga och av apokalyptisk stämning präglade
uppfattning om samtidens väldiga händelser gjorde honom till en främling för sitt folk. Tragiken i hans belägenhet är icke tillfyllest karakteriserad
därmed. Ansedda historiker ha menat, att ledmotivet i Gustav IV Adolfs utrikespolitik i grunden var rationellt; det var oppositionen, som med sin Napoleonkult och sin frihetsretorik förväxlade fantasiens värld med verklighetens. Sverige kunde, om det ville existera, icke ansluta sig till Englands fiender och godkänna kontinentalblockaden.

Men varken samvetets trygghet eller hänsynen till nationens livsvillkor kunde rädda hans krona. Hans stora svaghet som monark var icke bristen på
diplomatisk smidighet - den hade i nödfall kunnat kompenseras, om han haft villiga tjänare till hjälp utan den totala oförmågan att övertyga, att elda
och entusiasmera.Gustav IV Adolf kunde besluta, men han kunde icke leda. »Det är svårt att styra, när man har att göra med så odugliga ämbetsmän som Ni», yttrade han en gång

Under finska kriget skrev Gustav IV Adolf vid ett tillfälle till en befälhavare: »Den belöning, som övergår alla andra, att hava redligt uppfyllt sina plikter, den äga dessa mina finska krigsmän framför alla.» Det var icke så väl. Den tiden var förbi,
då kungsord som dessa voro tillfyllest. Klyftan mellan konungen och hans folk blev dagligen större.
Det är vid denna tid, under de sista regeringsåren, som Gustav IV Adolf icke längre synes mäkta behärska de så länge och så väl undertryckta känslorna.

Den fullständiga isoleringen och det fruktansvärda ansvaret tyngde till slut för mycket. Och när ansvaret plötsligt togs från honom, så tyckte han, trots förnedringen, trots bitterheten, till förstone närmast ha känt något som liknade lättnad.
Ty på annat sätt kan man inte förklara den serenitet, den underbara behärskning, han lade i dagen under fångenskapen på Gripsholm. Med överlägset lugn
bedömde han de revolutionäras dåraktiga utrikespolitiska förhoppningar.

Det är så lätt att göra narr av kungen som mistat sin krona. Det är så tacksamt att förhåna en bruten man. Mäter man med framgångens, med effektivitetens måttstockar, har det väl aldrig funnits ett värre spektakel än den misslyckade svenske monarken.
Med rättshaveri och rätthaveri processade han vitt och brett.
Han drömde om pilgrimståg till Jerusalem. Han förälskade sig i en sköka. Han skreven dum bekännelse om sin kärlek. Han blev så naiv, så hopplöst
förkommen, så allmänt bespottad, som endast en verkligt god och rättrådig människa kan bli.
Det ligger trots allt någon sanning i Wordsworths stora och sköna rader om den avsatte svenske konungen:
Call not the royal Swede unfortunate, Who never did to fortune bend the knee.

Även Carlyle har med vördnads fylld sympati stannat framför hans bild; Gustav IV Adolf saknade kraften, säger den skotske historikern, men har drag av
den storhet som en gång varit arv inom Vasarnas ätt. Han var fördomsfull, labil, affektbetonad. Han dog utblottad på allt jordiskt. Men han hade icke förlorat sin själ.

Ståhlspets · Inlägg av **Ståhlspets** » 20 januari 2007, 14:13

Det stämmer väl bra i huvudsak och förklarar väl sin del av historien om kriget 1808-1809.

Det är ju så att generalerna och officerarna får lastas för det mesta som skedde inte det oerhört tappra manskapet och kungen.

Bagheera · Inlägg av **Bagheera** » 24 januari 2007, 08:14

[quote="Ståhlspets"][/quote]

Jag antar att du har tagit din vandring runt Sävar

Ståhlspets · Inlägg av **Ståhlspets** » 24 januari 2007, 10:59

Jag måste erkänna att jag faktiskt inte gjort det då fokus på mitt forskande alltid varit fram till Ratan, Sävar mm.

Det är väl bra att man har kvar något att titta på vid en Umeåresa någon sommar.

Ståhlspets · Inlägg av **Ståhlspets** » 10 juli 2007, 14:30

Här kommer de rotesoldater som bevisligen flydde efter att ha kapitulerat den 15 maj 1809 som jag påträffat i GM (generalmönsterrullorna).

Lövångers Kompani

Nr 4 Josef Löfmark STRÖM tillfångatagen vid affären i Skellefteå den 15 Maj 1809 men ransonerade sig själv, därefter bevistat affären vid Hörnefors den 2 Juli 1809.

Nr 54 Nils Fredriksson SUND bevistade affären vid Skellefteå den 15 Maj 1809 där han blev tillfångatagen och flydde från fienden.

Bygdeå Kompani

Nr 63 Erik Gustav Sundström SIK, bevistat affärerna i Skellefteå 15 Maj och blev fången. Ransonerat sig själv.