Krimkriget

[Wolfblitzer]

det var från östersjön till turkiet, och hur många länder krigade på vk1 då?, jag vet inte

[Johan Elisson]

En väsentlig del i ett krig för att det ska bli ett världskrig är väl i alla fall att man slåss på mer än en kontinent, och har länder inblandade från flera kontinenter...

I första världskriget slogs bl.a. USA, Storbritannien (med kolonier över hela världen), Japan, Tyskland (med kolonier), Österrike-Ungern, Frankrike (med kolonier), Ryssland, Serbien, Montenegro, Grekland, Turkiet (Ottomanska riket), Rumänien, Italien, Bulgarien, Belgien och Portugal.

/Johan

[Jonas S]

I anslutning till kriget opererade en brittisk flotteskader i Östersjön. Har för mig att de bombarderade ryska befästningar på Åland.

De besköt även den finländska kusten, bl a området kring Vasa. Där prickade man bl a ett stort tjärupplag som fattade eld - bestående av tjära som Storbritannien köpt från Ryssland före krigsutbrottet

Civila brittiska fartyg befann sig även i Östersjön med civila "åskådare" som på avstånd tittade på striderna, eller mer korrekt den fullständigt meningslösa kustbeskjutningen.

Helt korrekt. Britterna landsteg på Åland och slogs mot ryska trupper. Bl.a. en befästning vid Bomarsund som man tidigare trott varit rysk har nu upptäckts vara brittisk. Britterna rörde sig över hela östersjön och bottniska viken. De bombarderade bl.a. Vasa och dess trakter.
Ännu här i mina hemtrakter (Vasa med omnejd) går berättelser om britternas landstigningar.

En av dessa berättelser handlar om när britterna landstigit på ön Replot, strax utanför Vasa. Enligt sägnen så besökte britterna en gårdsgrupp vid namn bråthagen, i sökande efter proviant. Vid en gård bjöds britterna på kärnat smör och mjölk. En av britterna lär då ha sagt på klockren finlandssvensk dialekt att "i bråthagen finns alltid det bästa smöret!". Denna britt lär ha varit en försvunnen son från trakten som hade gett sig ut på sjön och aldrig återvänt.
Denna berättelse kan likaväl vara helt uppdiktad, men är ändå ganska fascinerande.


En annan berättelse är dock helt sann och finns som en artikel i Vasabladet den 14. Juli 1854.


"Ehuru ruinerna af vår gamla stad, tack vare den flera mil vidsträckta skärgården och det gruna inloppet, varit fredade för fientliga besök af enahanda beskaffenhet med dem, som satt några af de nordligare kuststäderna i förskräckelse, ha dock tid efter annan engelska ångare signalerats i farleden emellan Norrskär och Wallgrundslandet. En uppjagad inbillningskraft har likväl icke i denna deras otvifvelaktigt trankiliserande aflägsenhet från fasta landet (vidpass 3 à 4 mil) funnit en tillfredställande garanti emot påhelsningen af grundgående kanonbåtar, bombslupar, kongrevska raketer m.fl. dylika hvardagsspöken under denna sommar, utan några gånger funnit för godt att låta fienden inlöpa i stadens hamn Brändö, hvarest liksom i sjelfva staden ett "fausse alarme" spridt onödigt villervalla och panisk förskräckelse. Dock är anledning att hoppas det en nyligen inrättad provisorisk telegraflinje, hvilken från hamnen sträcker sig ända till den yttre skärgården, kommer att för framtiden inskränka antalet af slika mindre hugneliga afbrott i ortens för öfrigt enformiga sommarlif.

Fredagen den 7 dennes, då fienden sednaste gång visade sig i de yttre farvattnen, tilldrog sig en sorglig händelse, hvilken i anseende till de egna omständigheter, som ledsagade densamma, förtjenar att blifva känd. Se här i korthet tillgången, skildrad af en person, som vid tillfället spelade en hufvudrol.

Nämnde dag e.m. befann sig torparen Anders Kock från Norra Wallgrund by jemte sin emellan 6 och 7 år gamle son och några andra personer på Korsörs lotsplats, belägen på en holme s. om Wallgrundslandet. Utom Kock voro derstädes närvarande åtskilliga andra fiskare och lotsar, de senare sysselsatte med iordningställandet af den telegrafinrättning, hvilken bildar den yttersta länken af en linie, som förbinder Brändö med öppna sjön. Plötsligen visar sig ute på hafvet ett mindre örlogsfartyg, hvilket med stark fart närmar sig Korsör, sannolikt ditlockadt af den högresta telegrafspiran. Ett stycke ifrån land stadnar detsamma och slupar utsändas emot holmen. Ofvannämnde personer, hvilka emellertid hunnit hemta sig från sin första häpnad, hasta under tiden till sina båtar för att i de inre grundare fjärdarne söka en tillflykt. Men fienden var, såsom Kock uttryckte sig, "mäktig att ro" och inom kort har en slup på ett ringa afstånd närmat sig den båt, i hvilken han jemte två à tre andra män och sitt barn under ansträngda bemötanden ro emot en närbelägen skogig strand. De förföljande gifva med rop och viftningar med handen de flyende tecken att stadna, men dessa senare utan att akta härpå hoppas att efter ännu några kraftiga årtag vara i säkerhet för fienden.

Då lossas plötsligen ett gevärsskott från slupen, åtföljd efter några ögonblick af några andra och en kula rispar kanten af den flyende båten. Kock befaller nu sin son, som stod i fören, att till undvikande af den öfverhängande faran huka sig ned i båten. Men den andre, drifven af en barnslig nyfikenhet och oförstånd, fortfar att bibehålla sin farliga plats. Ännu ett skott åtföljdt af ett svagt jemmerrop från gossen - och fadren ser en fin blodfläck afteckna sig på dennes skjorta vid sidan af bröstet.

Emellertid har man uppnått kanten af en uppgrandning ("grynna"), som leder ända till stranden, och de flyende kasta sig i vattnet, som går dem till midjan, för att skynda till en skyddande skog, som sträcker sig till vattenbrynet. Under den brådskande villervallan och gifvande sin son förlorad qvarlemnade Kock denne sednare, som sanslös neddignat i båten. Men knappt har fadren med de öfriga aflägsnat sig några famnar förrän gossen, tvärtemot fadrens förmodan, men ansträngning af sina sista krafter uppklättrar på båtkanten för att i likhet med de andra störta sig i sjön och uppnå stranden. Finnande vattnet för djupt vågar han likväl icke släppa sitt tag utan förblifver i denna pinsamma ställning, krampaktigt fasthållande båtkanten och med nedre delen af kroppen sköljd av vattnet. I denna förtviflade belägenhet varseblifves han af fadren, som drifven af naturens röst vänder om, lösgör sitt barn och bär honom genom vågorna till den strand, han redan sjelf en gång varit nära att nå. Här vid skogsbrynet nedlägger han honom på marken, misströstande att tyngd av sin börda genom de täta snåren nog skyndsamt kunna undfly de förföljande, tillhviskar honom några uppmuntrande afskedsord och hastar så inåt trädens skuggiga gömslen.

Medan detta tilldrager sig har emellertid skepsslupen anländt till stranden, men besättningen, som snart finner omöjligheten af att i en okänd skog finna flyktingarnas spår, afstår inom kort från ytterligare förföljande och återvänder till sitt fartyg. Den sårade gossen, som man funnit vid skogsbrynet, medtages likväl och flyttas varsamt i båten. Ombord på fartyget qvarhålles han en stund och man skänker honom den hjälp och vård hans tillstånd erfordrar. Sårad af kulan, som från sida till sida snuddat utmed bröstet utan att dock lyckligtvis hafva skadat lungorna, blef förbundet, och omsorgsfullt insvept i några filttäcken återsändes barnet jemte några andra kort förut tillfångatagne män åter lösgifne personer till fadren. "Gjorde Engelsmännen dig något ondt, Anders?" var den sednares första fråga till sonen. "Nej", var barnets svar; "ombord på fartyget klappade de mig sakta på axeln, många tårades, och det var en fru, som i synnerhet grät då hon såg blodet flyta". En annan af de vid tillfället närvarande personerna tillägger att befälhafvaren tilldelat manskapen i slupen sträng tillrättavisning, emedan denna oaktadt gifvet förbud att aflossat skott på värnlösa bönder och framförallt på barn - en öfverträdelse, till hvars olyckliga följder de nu sjelfva voro vittnen. - Utom nödiga medikamenter m.m., som man sändt i land jemte föreskrifter om barnets vård, och de ofvannämnde filttäckena - "så fina, så fina", såsom gossens moder uttryckte sig - hade man ock erbjudit farden såsom ett slags vedergällning en summa pengar, hvilken han dock vägrade emottaga. Derjemte hade kaptenen låtit tillsäga honom att ett dygn derefter med ytterligare underrättelser om patientens tillstånd vara sig tillmötes vid Korsös lotsplats, då fartyget återvände från Brändö, dit man ämnade inlöpa. Denna sednare afsigt tillintetgjordes likväl genom de okända grund, emot hvilka skeppet inom kort stötte och hvilka hindrade detsamma från fortsättande af sin färd längre inåt skärgården.

Barnet befinner sig för närvarande på länelasarettet; om dess vederfående kan än idag intet bestämt meddelas.
Samtidigt med denna katastrog hade fienderna på Korsör förstört telegrafinrättningen med därtillhörande vakthus, ty på den förra voro de, såsom Kock berättade, "förskräckligen arga och sade att den promt skulle huggas ned."
Om skeppet varit engelskt eller franskt, känner man icke med säkerhet; dock tro sig sakkunniga personer af beskrifningen på manskapets uniformer kunna sluta sig till att det tillhört den sednare nationen."

[Mathias Forsberg]

det var från östersjön till turkiet, och hur många länder krigade på vk1 då?, jag vet inte

Det var Östersjön och Osmanska Riket (inte Turkiet), ingenting skedde därimellan

Om du inte har en aning om VK1, varför gör du då så skarpa kategoriseringar överhuvudtaget?

/Forsberg

[hasseman]

Vet inte men det sk. 7-års kriget på mitten av 1700-talet kallas väll ibland för första världskriget. .
Detta krig fördes i Europa i Nordamerika i Indien och på världshaven.
Det var i detta krig som Fransmännen bla. förlorade kontrollen över Nordamerika till Britterna.

[Ickx]

Helt korrekt. Britterna landsteg på Åland och slogs mot ryska trupper. Bl.a. en befästning vid Bomarsund som man tidigare trott varit rysk har nu upptäckts vara brittisk. Britterna rörde sig över hela östersjön och bottniska viken. De bombarderade bl.a. Vasa och dess trakter.

Har du möjligen mer info om det? Bla var den fästningen finns om det finns rester kvar av den. I området finns det ju ett ganska stort antal befästningsrester.

[SuperPalle]

ryssarna var tvugna att riva fästningen och inga trupper fick efter det visstas på åland. jag har för mig att det var för att det hotade sthlm. sverige var som kanske bekant väldigt nära på att gå med i kriget.

[Ickx]

Det stämmer, fästningarna sprängdes för övrigt, men vad jag undrade över var den påstådda engelska befästningen.

[SuperPalle]

någon sådan har jag faktiskt inte hört något om.

[wreezig]

super_palle

sverige var som kanske bekant väldigt nära på att gå med i kriget.

Var det pga Sveriges vänskap med Osmanerna eller för att hindra rysslands expansion?

[SuperPalle]

jag anar lite ironi i det där. saken var den att kriget fördes inte endast på krim. man var sugen på att ta tillbaka finland (något som skulle vaa omöjligt med sveriges armé men det fattade inte Oscar). man ville dock ha hjälp från storbrittanien och man ville ha garantier för att man inte skulle råka illa ut om kriget gick dåligt och samtidgt så var man rädd för att dom andra skulle sluta fred och sverige lämnas ensamt mot ryssen.

[wreezig]

Det var faktiskt inte menat som ironi.
Sverige hade ju haft bra relationer med osmanerna och jag känner inte till någon konflikt mellan Sverige och Osmanska riket.

[SuperPalle]

då missförstod jag. sverige var hursomhelst inte beredda att gå i krig bara för osmanerna. dom ligger långt borta och sveriges allianser med dom var över.

[wreezig]

Sverige har ju fortfarande kvar egendomen i Istanbul där Karl XII bodde i fem år och är Sveriges äldsta besittning i utlandet så relationerna rikena emellan borde varit hyfsade.
Försvarsalliansen gällde väl iallafall i början av 1800-talet men jag vet inte när den upphörde , är det någon annan som vet?

[SuperPalle]

snarare angreppspakt.

om man ska vara petig så bodde inte Karl 5 år i Istanbul, dock i bender.