Amerikas inblandning i WW1?

[Perenna]

Åh tack för de snälla orden!!

*funderar lite* hmmm... jo, det är nog sant att jag är engagerad och brinner för mina elever. Jag vill så innerligt gärna att de ska känna trygghet och förtroende, att de ska uppleva att jag VILL hjälpa och lära dem. Mina elever går före allt annat, så är det bara. Och jag får väl hålla med dig - det borde finnas fler lärare som visar att de gillar sitt jobb.

Jag brukar förresten tipsa dem om Skalman - några enstaka vet att det finns, men de allra flesta frågar förvånat vad det är för nåt. Jag brukar berätta om hur mycket hjälp och kunskap jag fått av er alla här inne på Skalman. Och se - idag talade en elev om att han faktiskt brukade vara inne här. Då blir mitt lärarhjärta sååååå stort och varmt!!

[Donkeyman]

Om man vill ge lite mer atmosfär skall man inte glömma att några av 1900-talets största slagdängor faktiskt skrevs i samband med WW1.

"Over there" innehåller allt av förväntningar och krigsromantik. Det är det optimala Broadwaystycket: "The yanks are coming, the yanks are coming, the yanks are coming over there......"

Men vi har också "It's a long way to Tipperary", "My Bonnie" och en hel drös med andra.....

När det gäller Lusitania så är den sänkningen ett av de mest kända skeppshaverierna. Lusitania var på väg New York - England och sänktes av en Tysk u-båt utanför Cork på Irland. Många har förklarat det snabba förlisningsförloppet med att den varit lastad med ammunition.

Och många har sedan dess beskyllt Yankees för att ha lastat ammunition på ett passagerarfartyg. Skälet till detta skulle ha varit att man VILLE att Tyskarna skulle torpedera Lusitania. Detta skulle i sin tur skapa stämning i USA för att gå in i kriget. Det är inte heller någon tvekan om att just den här sänkningen var orsak till en kraftig antitysk stämning.

Som barn har jag flera gånger fått höra berättelsen om Lusitanias sänkning från en kvinna i familjens vänkrets som var med ombord när detta hände. Hon var en ung kvinna på 20 när detta inträffade och en 60 års dam när jag hörde henne berätta. För en liten pojke var det starka ting att höra berättelsen. Hon höll sig fast i relingen på en överlastad livbåt. De som var ombord slog med årorna över fingrarna på de som hängde i relingen. Detta för att få dem att släppa så inte livbåten skulle kantra. Men hon hängde kvar, hon visste att om hon släpper så drunknar hon. Och hon drunknade inte men fick händerna sönderslagna....

[Perenna]

För en liten pojke var det starka ting att höra berättelsen. Hon höll sig fast i relingen på en överlastad livbåt. De som var ombord slog med årorna över fingrarna på de som hängde i relingen. Detta för att få dem att släppa så inte livbåten skulle kantra. Men hon hängde kvar, hon visste att om hon släpper så drunknar hon. Och hon drunknade inte men fick händerna sönderslagna....

Åh, jösses! Det är en stark upplevelse att höra detta även för en vuxen!! *ryser*
Så förfärligt det måtte ha varit - det är svårt att ens tänka sig.
Vi är sannerligen förskonade från mycket. Man kanske skulle vara lite mer tacksam och ödmjuk? Kanske mer uppskatta tak över huvudet, mat på bordet, livet i behåll, frånvaro av hot och överhängande faror etc? *nickar fundersamt*