Hur motiverade man egentligen skapandet av Jugoslavien?
Länderna hade ju fått sin självständighet från det habsburgska imperiet, varför då ingå en ny union?
Kroatien och Slovenien hade också mer gemensamt med Österrike i egenskap av att de var katolska och varit sammanbundna sedan många hundra år. Serberna var ett från turkarna nyligen befriat golk med en ortodox tro. Förstår inte beslutet av skapandet av Jugoslavien.
Motiveringen för skapandet av Jugoslavien
Under 1800-talet var panslavismen en stark rörelse, f a i Österrike-Ungern. Samtliga slaviska folk utom ryssarna levde ju under främmande herrar, och på den tiden framhölls språkgemenskapen medan de kulturella skillnaderna tonades ned. Serbien var den främsta arkitekten bakom försöken att ena de sydslaviska folken, och de serbiska enhetssträvandena möttes med både entusiasm och skepsis bland övriga sydslaver. Den makedonska frågan ledde omedelbart till kollissionskurs med Bulgarien (makedonskan står bulgariskan nära), men det fanns en ganska stark opinion för en enhet bland de slaviska folken på nordvästra Balkan. Hur som helst så var det många redan under mellankrigstiden som betraktade Jugoslavien som ett serbiskt imperialistiskt projekt, så enighetens fundament var uppenbarligen klent redan från början.
/ Probstner
/ Probstner
Den rörelse som väl på svenska kan översättas till "Jugoslavism" dvs att alla slaviska länder på balken skulle enas i en stat var rätt stark under det habsburgska styret i Slovenien, Kroatien och Bosnien-Hercegovina. Men den starkaste strömmningen framförallt bland Kroaterna var säkerligen självständighet. Storpolitik och första världskrigets utveckling kom dock att tippa över vågskålen till Jugoslavismen.
För att få Italien att bryta med centralmakterna och gå med i kriget på Ententens sida gavs löften i ett hemligt fördrag i London 1915 om att Italien skulle få göra stora landvinningar på Österrike-Ungerns bekostnad. En avsevärd del av dessa låg i de kroatiska och slovenska områderna. Hela Istrien, stora delar av Dalmatien och stora delar av Slovenien skulle bli Italienskt territorium.
När Bolsjevikerna tog makten i Ryssland så offentliggjorde man Londonföredraget och reaktionen i de områden som skulle få byta sina Österrikiska herrar emot Italienska blev att man istället såg en enad slavisk stat tillsammans med serberna som ett betydligt intressantare alternativ.
1917 slöt serbiska och dalmatiska exilledare ett fördrag om en strävan att bilda en union av serber, kroater och slovener i en demokratisk stat med den serbiska kungafamiljen som regenter. Den stora knäckfrågan huruvida den nya staten skulle vara en federation eller centraliserad sköts helt enkelt åt sidan.
När det habsburgska väldet bröts samman under senare delen av 1918 så togs styret i de slovenska och kroatiska delarna över av ett nationellt råd som inte var folkkvalt men som kom att bli de facto regering. Representanter för det nationella rådet och den serbiska regeringen slöt ett fördrag om att bilda en gemensam regering men att vänta med de slutliga formerna för hur staten skulle vara utformad tills efter man hållit allmänna val.
Krigets realitet gjorde sig dock påmind och när Italienska trupper började besätta delar av Dalmatien så skrev rådet trots protester från det största kroatiska partiet bondepartiet på ett slutgiltigt avtal med den serbiska regeringen utan att fått garantier om autonomi.
1 december 1918 utropades den serbiske regenten Alexander till kung över serber,kroater och slovener, på Versailleskonferensen 1919 erkände alla stater det nya kungadömet.
För att få Italien att bryta med centralmakterna och gå med i kriget på Ententens sida gavs löften i ett hemligt fördrag i London 1915 om att Italien skulle få göra stora landvinningar på Österrike-Ungerns bekostnad. En avsevärd del av dessa låg i de kroatiska och slovenska områderna. Hela Istrien, stora delar av Dalmatien och stora delar av Slovenien skulle bli Italienskt territorium.
När Bolsjevikerna tog makten i Ryssland så offentliggjorde man Londonföredraget och reaktionen i de områden som skulle få byta sina Österrikiska herrar emot Italienska blev att man istället såg en enad slavisk stat tillsammans med serberna som ett betydligt intressantare alternativ.
1917 slöt serbiska och dalmatiska exilledare ett fördrag om en strävan att bilda en union av serber, kroater och slovener i en demokratisk stat med den serbiska kungafamiljen som regenter. Den stora knäckfrågan huruvida den nya staten skulle vara en federation eller centraliserad sköts helt enkelt åt sidan.
När det habsburgska väldet bröts samman under senare delen av 1918 så togs styret i de slovenska och kroatiska delarna över av ett nationellt råd som inte var folkkvalt men som kom att bli de facto regering. Representanter för det nationella rådet och den serbiska regeringen slöt ett fördrag om att bilda en gemensam regering men att vänta med de slutliga formerna för hur staten skulle vara utformad tills efter man hållit allmänna val.
Krigets realitet gjorde sig dock påmind och när Italienska trupper började besätta delar av Dalmatien så skrev rådet trots protester från det största kroatiska partiet bondepartiet på ett slutgiltigt avtal med den serbiska regeringen utan att fått garantier om autonomi.
1 december 1918 utropades den serbiske regenten Alexander till kung över serber,kroater och slovener, på Versailleskonferensen 1919 erkände alla stater det nya kungadömet.