Paul von Lettow-Vorbeck

[Stellan Bojerud]

David och Goliat i Tyska Östafrika

Den 14 januari 1914 ingick Karen Dinesen i Mombasa äktenskap med sin kusin, baron Bror von Blixen-Finecke. Med tiden blev hon en världskänd författarinna. Ett av bröllopsvittnena var en tysk 43-årig överstelöjtnant vid namn Paul Emil von Lettow-Vorbeck (1870-1964), som paret träffat på båten till Afrika.
Medan paret Blixen stannade i Kenya fortsatte Lettow-Vorbeck. till Daressalam, där han skulle tillträda befattningen som tillförordnad chef för Schutztruppe i Tyska Östafrika (nu Tanzania). Han hade ingen erfarenhet av Östafrika, men hade sedan han 1889 blivit officer bland annat tjänstgjort i Kina under Boxarupproret 1900 och i Tyska Sydvästafrika (nu Namibia) 1904-06. Under Herero-upproret i Damaraland blev han skadad och måste söka läkarvård i Sydafrika, där han bland annat blev bekant med juristen och förre boerledaren Jan Christiaan Smuts (1870-1950).

Schutztruppe

Den 13 april 1914 utsågs Lettow-Vorbeck till ordinarie chef för Schutztruppe, som bestod av ca 260 tyskar och 2 500 infödda soldater, vilka benämndes Askaris. Schutztruppe omfattade 14 fältkompanier. Högkvarteret med signalavdelning samt ett fältkompani var förlagda till huvudstaden Daressalam, medan de resterande kompanierna var utspridda över hela landet. Vidare fanns det en kulspruteavdelning och en artilleriavdelning med några lätta kanoner, som var förlagda till ett fåtal befästa platser.
Organisation och utbildning var inriktad på att upprätthålla allmän ordning och vid behov kunna slå ner uppror samt att utöva gränsbevakning. Disciplin och utbildningsståndpunkt var mycket god. Av de 14 fältkompanierna hade tre erhållit moderna mausergevär modell 1898 medan de resterande ännu hade den äldre typen modell 1888, som även de var repetergevär med femskottsmagasin.

SMS Königsberg

Den lätta kryssaren SMS Königsberg var sedan den 5 juni 1914 stationerad i Daressalam och stod under befäl av kommendörkapten Max Looff (1874-1954). Fartyget var sjösatt 1905 och deplacerade 3 800 ton. Bestyckningen var tio 10,5 cm kanoner och farten 23 knop. Besättningen uppgick till 322 man.
I Daressalam befann sig även sjömätningsfartyget SMS Möwe under befäl av örlogskapten Gustav Zimmer. Fartyget var bestyckat med tre 37 mm kanoner och hade en fart av 9 knop, vilket innebar att dess stridsvärde var försumbart. Däremot var den 104 man starka besättningen en betydelsefull resurs.
Slutligen fanns det två 8,8 cm marinkanoner avsedda för att kunna utrusta ett handelsfartyg som hjälpkryssare.

Mobilisering

När kännedomen om krigsutbrottet i Europa telegrafiskt nådde Daressalam den 5 augusti 1914 anbefalldes allmän mobilisering av stridskrafterna i Tyska Östafrika. Härvid militariserades polisen, som bestod av ca 60 tyska polisbefäl och 2 000 infödda. Dessa organiserades i ett tiotal nyuppsatta fältkompanier. Vidare inkallades i landet bosatta tyska värnpliktiga samt anmälde sig ett antal frivilliga, varibland även några utlänningar såsom österrikare och boer. Dessa organiserades i förband, som benämndes skyttekompanier.
Möwe avrustades och användbar materiel ilandtogs varvid radioanläggningen monterades i lastångaren s/s Somali, som skulle vara kolfartyg för Königsberg. Delar av besättningen överfördes till Somali och bemannade även utkiksstationer, medan huvudstyrkan under örlogskapten Zimmer med järnväg överfördes till Tanganyikasjön för att organisera hjälpkanonbåtar på denna sjö (idébakgrunden till spelfilmen ”Afrikas Drottning”). Härefter sänktes Möwe av sin egen besättning den 8 augusti i Daressalam.
I samband med mobiliseringen militariserades även det enda flygplan som fanns i Tyska Östafrika, men detta havererade ganska omgående.

Första fasen – avvärjningsstrider vid gränserna augusti 1914 – mars 1916

Generalguvernören Dr. Albert Schnee (1871-1949) ville inledningsvis att Tyska Östafrika enligt det s k Kongofördraget skulle vara neutralt i kriget, men ömsesidiga skärmytslingar vid gränserna gjorde att detta omgående blev inaktuellt.
I september började britterna förbereda en kommande offensiv varvid 4 000 indiska soldater under befäl av general James Marshall Stewart debarkerade i Mombasa och stationerades i Kenya. I oktober sammandrogs ytterligare 8 000 man brittiska och indiska trupper under general Arthur Aitken för överskeppning till Afrika.
Britterna planerade att genom en dubbel omfattning inringa de tyska trupperna i landets nordöstra delar. Härvid skulle general Stewart framrycka norrifrån längs foten av Kilimanjaro och general Aitken landstiga vid hamnstaden Tanga. En parlamentär sändes i land från kryssaren HMS Fox för att söka förmå den tyske styresmannen att kapitulera utan strid, men denne lyckades alarmera Lettow-Vorbeck och dessutom lura i britterna att hamnen i Tanga var minerad.
General Aitken beslöt sig därför landstiga på en sandstrand ca 3 kilometer söder om staden, som försvarades av ett ensamt tyskt kompani. Valet av landningsplats gjordes utan någon form av rekognosering och när trupperna den 3 november kommit iland fann de sig stå inför ett svårforscerat mangroveträsk. Medan North Lancanshires och åtta indiska regementen kämpade mot bisvärmar och andra ilskna insekter (”Battle of the bees”), drog Lettow-Vorbeck till sig förstärkningar genom ilmarscher och utnyttjande av den smalspåriga järnvägen Arusha – Tanga.
Natten mot den 4 november inträffade Lettow-Vorbeck själv i staden. Under två dagar utkämpades häftiga strider samtidigt som ytterligare tyska förstärkningar anlände per järnväg, så att Lettow-Vorbeck slutligen disponerade ca 1 000 man mot britternas 8 000.
Den 5 november utrymde britterna brohuvudet och inskeppade varvid de kvarlämnade ett stort antal gevär, 16 kulsprutor och 600 000 patroner. Britterna förlorade 847 man varav 360 stupade medan de tyska förlusterna var 142 man, varav 69 stupade (15 européer och 54 askaris).
Under vit flagg träffades general Aitken och Lettow-Vorbeck en stund, varvid den sistnämnde bjöd på konjak. Tysk sjukvårdspersonal deltog under tiden i att omhänderta brittiska och indiska skadade.
Medan detta pågick sökte general Stewart med 4 000 man framtränga nordväst om Kilimanjaro, men tillbakaslogs av ett par tyska fältkompanier under befäl av major Georg Kraut.
Under mer ett år lyckades tyskarna avslå alla brittiska invasionsförsök fram till mars 1916.

Kriget till sjöss

Königsberg löpte ut och uppbringade den 6 augusti 1914 brittiska s/s City of Winchester utanför Aden. Sedan allt av värde omhändertagits sänktes fartyget. Besättningen och passagerarna fördes av tyskarna till Portugisiska Östafrika (nu Mosambique), där de oskadda landsattes.
Den 19 september påträffade Königsberg utanför Zanzibar den brittiska lätta kryssaren HMS Pegasus som sänktes efter en kort strid. Detta utlöste en regelrätt klappjakt, varvid britterna satte in ett slagskepp och åtta kryssare jämte ett antal övriga fartyg för att få tag på Königsberg.
Kommendörkapten Looff beslöt sig för att gömma Königsberg i Rufiji-flodens delta, vilket lyckades och britterna förstod inte vart den tyska kryssaren tagit vägen, eftersom de inte visste att denna flod var segelbar.
Vid genomsökningen av ett tyskt handelsfartyg som uppbringats, kom britterna över ett kvitto på kol, som levererats till Königsberg och där platsen för kryssarens förtöjning var angiven, varefter britterna den 30 oktober 1914 kunde lokalisera fartyget.
Kommendörkapten Looff hade organiserat ”avdelning Delta” som ett improviserat kustartilleri och som hindrade britterna att gå upp i floddeltat. Sedan britterna i juni 1915 förstärkts med flodmonitorerna HMS Mersey och HMS Severn, lyckades de den 11 juli tillfoga Königsberg så stora skador att kommendörkapten Looff beslöt sig för att sänka fartyget sedan allt värdefullt inklusive kanonerna ilandtagits. Kanonerna försågs därefter med improviserade hjullavetter och användes som fältartilleri.

Andra fasen – fördröjningsstrider under tiden mars-september 1916

I januari 1916 började överlägsna styrkor under befäl av sydafrikanske generalen Jan Smuts, som var Lettow-Vorbecks personliga vän, att uppmarschera mot Tyska Östafrika. Det var belgare, britter, indier, portugiser och sydafrikaner om sammanlagt ca 100 000 man, vilka förfogade över pansarbilar och flygplan. Dessa inledde i mars en offensiv.
Lettow-Vorbeck undvek skickligt att inlåta sig i någon betydande drabbning, eftersom han inte hade råd med förluster. Britterna lyckades i augusti att erövra centraljärnvägen och den 4 september intogs Daressalam, som i god ordning utrymts av tyskarna.
Den 13-14 september slog en styrka under general Wahle tillbaka överlägsna belgiska trupper, men måste sedan dra sig söderut.
Belgarna och britterna hade inget förtroende för svarta soldater, utan använde européer och indier, som var ovana med terrängen, klimatet och den lokala bakteriefloran, vilket gjorde att sjukdomar grasserade hårt i deras led. Tyskarna däremot förlitade sig på sina lojala askaris, som var mer motståndskraftiga mot sjukdomar. Så småningom började även motståndarna att utnyttja svarta soldater.

Tredje fasen – gerillakrig under tiden september 1916 – november 1917
Mellan september 1916 och januari 1917 lyckades avdelningar under general Wahle och major Kraut föra ett effektivt gerillakrig, men en tredje avdelning under överstelöjtnant Hubner inringades och tvingades kapitulera.
I januari 1917 började britterna en ny storoffensiv. De trodde att kriget var slut och general Smuts kallades till London och efterträddes av general Hoskins. Denne avlöstes i sin tur i juni 1917 av general van Deventer.
Den 29 juni 1917 slog kapten von Libermann med 95 européer, 850 askaris, 15 kulsprutor och två kanoner tillbaka britterna med sådan verkan att dessas offensiv kom av sig ända fram till september.
I oktober 1917 kom det emellertid till en större sammandrabbning vid Mahiwa, där tyskarna under Lettow-Vorbeck förlorade 519 man i döda, sårade och saknade, medan britterna förlorade sammanlagt ca 2 700 man. När nyheten om segern vid Mahiwa nådde Berlin, resulterade detta i att Lettow-Vorbeck befordrades till generalmajor.
I november 1917 gjorde tyskarna ett försök att undsätta Lettow-Vorbeck med luftskeppet L 59, som startade i Bulgarien, men som fick order att återvända när det befann sig över Karthum i Sudan.

Fjärde fasen – Lettow-Vorbeck invaderar Portugisiska Östafrika november 1917

Den 25 november 1917 gick Lettow-Vorbecks trupper över gränsen till Portugisiska Östafrika och stormade den portugisiska garnisonen i Fort Ngomano, varvid tyskarna kom över avsevärda mängder förnödenheter av olika slag, varibland även gevär, kulsprutor och granatkastare.
Med ett för tillfället gott försörjningsläge kunde Lettow-Vorbeck och hans trupper vila ut några dagar, men sedan fortsatte marschen, varvid den ena efter den andra portugisiska garnisonen överrumplades.
Den 28 september 1918 gick han tillbaka in i Tyska Östafrika, men undvek britterna genom att gå västerut och in i Nordrhodesia (nu Zimbabwe) där han den 13 november intog staden Kasama.
Påföljande dag erhöll han underrättelse om att vapenstillestånd inträtt på västfronten tre dagar tidigare och att han skulle lägga ner vapnen. Efter att ha marscherat till Abercorn (nu Mbala) överlämnade sig 155 tyskar, 1 168 askaris och ca 3 000 bärare till britterna den 23 november 1918.

Folkhjältar

Den 2 mars 1919 red generalguvernör Schnee, generalmajor von Lettow-Vorbeck och kommendör Looff genom Brandenburger Tor i spetsen för de överlevande från Schutztruppe och SMS Königsberg, vilka mottogs som folkhjältar. Max Looff pensionerades 1922 som viceamiral.
Lettow-Vorbeck engagerade sig under 1920-talet i en frikår och sympatiserade en tid med Hitler, men tog sedan avstånd från denne bland annat på grund av rasismen. Lettow-Vorbeck hade till skillnad från Hitler en hög uppfattning om den svarte mannen och värnade sig om sina askaris. Han vägrade att gå med i NSDAP fastän han erbjöds ministerposter. Han godtog dock att Hitler befordrade honom till general.
Efter andra världskriget blev Lettow-Vorbeck utblottad och måste såsom 75-åring söka försörja sig som trädgårdsarbetare. Västtyska regeringen vägrade att ge honom någon pension, men gamle vännen och motståndaren Jan Smuts, som befordrats till fältmarskalk, gjorde i Sydafrika en insamling som gav Lettow-Vorbeck ett månatligt understöd.
Så småningom uppenbarades Lettow-Vorbecks rätta förhållningssätt mot nazisterna, varvid han inte bara fick pension, utan fyra Bundeswehr-kaserner uppkallades efter honom.
När general Paul von Lettow-Vorbeck 1964 vid 94 års ålder lades till den sista vilan lät tyska regeringen bekosta att en delegation askaris flögs upp för att närvara vid begravningen och detta år beslöts även att Västtyskland skulle betala pensioner till de ca 300 kvarlevande askaris, som kunnat identifieras.

[Hans]

Tack för mycket intressant läsning.

En fråga, var det några strider mellan tyskarna och portugiserna innan november 1917? Tyskarna var ju i krig med Portugal redan mars 1916.

MVH

Hans

[Stellan Bojerud]

Jag har inte hittat några detaljerade uppgifter. Endast att portugiser ingick i den stora brittiska offensiven under general Smuts.

Det kan antas att portugisiska trupper kan ha gjort raider in i södra Tyska Östafrika, men tyskarna var ytterst måna om att undvika strider eftersom de hade svårt att ersätta förlorad personal och materiel.

Kuriosa:

Ca 300 askaris gjorde 1964 anspråk på tysk pension. Endast fem kunde med dokument styrka all de varit askaris. Vad göra med de övriga?

De fick en och en gå in i ett rum. Där stod en uniformerad tysk och kommenderade stillgestanden!
Om pensionsaspiranten då ställde sig i något som liknade givakt, följde prov nummer två.

Aspiranten fick en gevärsatrapp och fick på tyska kommandon utföra gevärsexercis. Samtliga sökande klarade proven!

[Björn Mikael]

Mycket intressant läsning, tackar för den!

Paul von Lettow-Vorbeck verkar ligga bra till som en av de främsta befälhavarna under 1:a världskriget..