västerås

[Christer Samuelsson]

Alltså Widsith om jag fattat det hela rätt så vill du hävda att Aros betyder ett vattendrags sandiga utlopp, inte ett vattendrags utmynnande i någonting.
Jag tycker du entydigt skall bevisa det.
Christer Samuelsson.

[Lindir]

Bestämningen Östra Aros är inte belagd förrän vid mitten av 1200-talet (dvs bara ett par decennier innan det bytte namn till Uppsala), och före det finns bara det enkla Aros (med stavningsvarianter) belagt.

Nu får jag korrigera mig en aning: jag hittade just ett belägg redan från 1210 (ad Estraaroos). Aros utan väderstrecksprecisering förekommer både tidigare och senare. Jag antar att man ska tolka det som att östra/västra egentligen inte är en del av namnet, utan att båda orterna hette bara Aros, även när de för tydlighets skull benämndes med väderstreck.

Är det någon som har exaktare uppgifter på när det är belagt att Västerås fått sitt "västra" i namnet? (NE skriver "1200-talets mitt Westraarus", såg jag nu - det får väl räcka som svar, om ingen sitter inne med något annat ...)

För övrigt skulle jag gärna se Widsith på ett pedagogiskt sett övertyga oss andra om sin teori om Aros-namnet. Hittills tror jag ingen av oss blivit övertygad, men du låter väldigt säker själv. Är det sin egen teori, eller har du fiskat upp den någonstans ifrån?

[Widsith]

Alltså Widsith om jag fattat det hela rätt så vill du hävda att Aros betyder ett vattendrags sandiga utlopp, inte ett vattendrags utmynnande i någonting.

Nej, det är endast att det skulle ha med en å att göra som jag vänder mig emot. Jag håller helt med om att det handlar om ett vattendrags mynning.

För övrigt skulle jag gärna se Widsith på ett pedagogiskt sett övertyga oss andra om sin teori om Aros-namnet. Hittills tror jag ingen av oss blivit övertygad, men du låter väldigt säker själv. Är det sin egen teori, eller har du fiskat upp den någonstans ifrån?

Det är min egen teori.

Jag har nu både Lindir och Christer Samuelsson efter mig i skidspåret, för att ta en metafor som har anknytning till årstiden, och de kräver att jag skall bevisa att jag har rätt. Ja, barzam jagar visst fram där bakom också. Men jag skall istället göra ett lappkast och be er att förklara förekomsten av Aros-namn i Norden som uppenbarligen inte har det minsta att göra med någon å. Förklara det!

[barzam]

Nej, det är endast att det skulle ha med en å att göra som jag vänder mig emot. Jag håller helt med om att det handlar om ett vattendrags mynning.

Och varför? Jo, för i inget av fallen finns någon å, utan den gemensamma nämnaren är istället ett vattendrags sandiga utlopp. "Aros", hävdar jag, har alltså inget med "å" att göra, förutom i det fall det råkar vara utloppet från en å.

I medeltidssvenska förekommer en vidareutveckling av Ar. Ljudmässigt utvecklas det till ett Ör, där det entydigt betyder grus- eller sandbank, som i "fiskis ör" som alltså är ett fiskegrund.

Hur tolkar du då ordet? Som ör- 'sandig grusbank'? Då får du reda ut varför ordet stavas -aa- i exemplen ovan. Förekommer ör någonsin i förleden? Det kan du exemplifiera också.

Jag har aldrig hört talas om en utveckling -a- > -ö- i denna ställning, men det är upp till dig att förklara. Börja med att ge en tidignordisk form (traditionellt: 'urnordisk') och förklara i steg för steg ljudutvecklingen.

För övrigt skulle jag gärna se Widsith på ett pedagogiskt sett övertyga oss andra om sin teori om Aros-namnet. Hittills tror jag ingen av oss blivit övertygad, men du låter väldigt säker själv. Är det sin egen teori, eller har du fiskat upp den någonstans ifrån?

Jag håller med här.

Jag har nu både Lindir och Christer Samuelsson efter mig i skidspåret, för att ta en metafor som har anknytning till årstiden, och de kräver att jag skall bevisa att jag har rätt. Ja, barzam jagar visst fram där bakom också. Men jag skall istället göra ett lappkast och be er att förklara förekomsten av Aros-namn i Norden som uppenbarligen inte har det minsta att göra med någon å. Förklara det!

Nej vi behöver inte göra det, för du är den enda som påstått något om detta.

[Christer Samuelsson]

Nej, det är endast att det skulle ha med en å att göra som jag vänder mig emot. Jag håller helt med om att det handlar om ett vattendrags mynning.

Detta är väl i petigaste laget. Vi kan ta exemplet Norge som inte har några åar utan bara älvar. Att det explicit skulle handla om endast åmynningar som kallas aros är naturlugtvis inte rätt, det tror jag nog de flesta i den här debatten är medvetna om.
Men det här med sandiga vattendragsmynningar får du nog ta och utveckla lite, hade Västerås Svartå har en sandig mynning och vad beträffar Fyrisån så undrar jag, den rann väl ut vid de sanka strandängarna det s.k. Föret om jag nu inte missminner mig.
Det är väl kul att du har nya teorier om Aros, jag tycker det, men det är du som skall bevisa att du har rätt, det kan du inte göra genom omvänd bevisföring, d.v.s. vältra över bevisbördan på dina opponenter.
Lycka till
Christer Samuelsson.

[Widsith]

Fakta:
1. Det föreligger en förklaring av ortnamnet Västerås såsom ursprungligen kommande från ett ortnamn Västra Aros.
2. Detta Aros-namn förklaras av forumskribenter betyda "ÅMYNNING".
3. Aros skall, enligt forumskribent, kunna uppdelas i ár och os, där ár är genitiv av á som betyder å, och os är ett vattendrags mynning.
4. Skribenten Widsith ifrågasätter om ár verkligen kan härledas från á, dvs om någon å alltid behöver vara inblandad. Däremot invänds inte mot -os såsom betydande vattendrags mynning.

Alltså, den första frågeställningen blir:
A. Är ár genitiv av á?
Det finns två sätt att ta reda på svaret, antingen genom en djupdykning i fornsvensk grammatik, eller genom att försöka konstatera Aros-namn där det bevisligen inte finns någon á, dvs å inblandad.

Det första alternativet är inte praktiskt, då vi har sådan fragmentarisk kunskap om den fornsvenska grammatiken. Då återstår det andra när vi nu konstruerar vår nästa frågeställning:
B. Finns det orter i Norden som har eller har haft namnet Aros som inte ligger i närheten av en å?

Var skall man leta efter Aros-namn som motsäger den traditionella förklaringen? Jo, på platser där någon å svårligen kan förekomma, t.ex. i Norge.
Vilka namnformer av Aros bör ingå i sökandet? De följande: Aros, Aaros, Aroos, Auros, Aos, Åros, Årås, Erås. Jag skall återkomma till ljudformen Ör- senare.

Och vad blir då resultatet av sökandet? Jo, visst förekommer Aros-namn i Norden som inte har det minsta med en å att göra. Därmed har vi besvarat vår fråga B.

Problemet för mina opponenter tycks vara att sedan ta konsekvensen av svaret och gå vidare till fråga A. Ja, Christer medger faktiskt i farten att jag har rätt: "Att det explicit skulle handla om endast åmynningar som kallas aros är naturligtvis inte rätt, det tror jag nog de flesta i den här debatten är medvetna om." Vad detta betyder för den ursprungliga frågeställningen säger han dock inte.

Svaret på fråga A: "Är ár genitiv av á", måste alltså bli NEJ, INTE NÖDVÄNDIGTVIS.
Därmed faller den traditionella, uråldriga förklaringen av Västerås namn.
Betydelsen "ÅMYNNING" är inte allmängiltig.

Om vi kan vara överens om detta faktum, kan vi sedan kanske bli lite mer öppna för andra förklaringar?

Fakta:
1. Det föreligger en nordisk namnform "Aros" som inte längre har en förklaring som kan accepteras.
2. Aros kan förmodligen uppdelas i Ar- och -os, där os betyder vattendrags mynning.
3. Ar- har i det historiska materialet flera former: Ar, Aar, Aur, A, År, Er.
4. Skribenten Widsith påtalar förekomsten av det fornnordiska ordet "Aurr" och föreslår detta som grundform för det senare "Ar"
5. "Aurr" betyder "grus, eller grov sand".

Det är alltså mitt förslag till en ny frågeställning:
C. Är Aurr grundform för Ar?

Angående utvecklingen ljudmässigt av Aurr till ett senare Ör har detta behandlats bland annat av Hans Hildebrand och Johan Kalén.
Jag skall citera ett stycke ur en artikel jag fick publicerad för ett tag sedan i en av våra dagstidningar:

"I början av 1500-talet vistades fyra nordiska biskopar i Rom, Erik Walkendorf och Olof Engelbrektsson från Norge, samt Johannes Magnus och Peder Månsson från Sverige. De kom att sammanträffa med författaren Jakob Ziegler, och för honom beskrev de levnadssätt, historia och geografi för de nordiska länderna. År 1532 ger så Ziegler ut ett geografiskt arbete, omfattande många exotiska länder, bland dem Schondia, d v s Skandinavien.
Vid behandlingen av det område som motsvaras av Bohuslän, nämns följande platser: Oddauuad, Dragemmark, Marstrand, Kongelle, Bohus castrum och Olaffsburgum castrum, samt slutligen Auros castrum. Man har under lång tid försökt ta reda på var detta Auros castrum var beläget. Arkeologen och kulturhistorikern Hans Hildebrand, som år 1878 gav ut Zieglers arbete om Schondia, kom till slutsatsen att "Auros fästning har måhända legat vid mynningen av Örsjön vid gränsen mot Bohuslän."
Folkskolläraren Johan Kalén vidareutvecklade denna teori genom att omräkna Zieglers uppgifter om latitud och longitud till att passa en modern karta, och enligt Kalén var just Örsjön en möjlig plats för denna försvunna borg.
Under senare tid har filosofie doktor Johan Pettersson gjort egna beräkningar kring latitud och longitud, och fått fram en plats västnordväst om Uddevalla. Pettersson har även pekat på det faktum att det finns dokument som är skrivna på detta Auros av en viss Söffren Skåning, och utifrån dessa föreslagit att borgen var belägen i Saltkällan."
Hildebrand redogör för sina tankar kring Aur och Ör i "Schondia", och Johan Kalén i sin "Bohuslänska gränsmärken" samt en artikel "Borgen vid Örsjön". Johan Pettersson redogör för sina beräkningar i "Medeltidsborgen på Broberg". Saltkällan ligger i den innersta delen av Gullmarsfjorden, där Örekilsälven har sitt utlopp, ett ställe som i gamla dokument heter Örkyle.

Mina tankar om fråga C: Den tidigare kopplingen mellan Ar och á kan inte anses självklar. Kan det däremot förekomma en koppling mellan Ar och Aurr? Jag tycker det verkar sannolikt. Om man skulle acceptera en sådan koppling skulle nammnet "Aros" få en vidare betydelse som även innefattade älvar, och därmed en mer allmängiltig tillämpning.

Var det pedagogiskt nog?

[barzam]

Alltså, den första frågeställningen blir:
A. Är ár genitiv av á?
Det finns två sätt att ta reda på svaret, antingen genom en djupdykning i fornsvensk grammatik, eller genom att försöka konstatera Aros-namn där det bevisligen inte finns någon á, dvs å inblandad.

Det första alternativet är inte praktiskt, då vi har sådan fragmentarisk kunskap om den fornsvenska grammatiken.

Det här är faktiskt bara strunt. Vi har inte alls någon fragmentarisk bild av fornsvensk grammatik, den är väl beskriven om jämförd med både andra nordiska språk men även andra germanska och i slutändan med andra indo-europeiska språk. Fornisländskan böjer á på precis samma sätt, nämligen med ár i genitiv (även nyisländskan bör tilläggas). Ska du tolka ett ortnamn krävs två komponenter: språklig grund och saklig grund. Du kan inte avfärda språkliga argument på det här viset.

B. Finns det orter i Norden som har eller har haft namnet Aros som inte ligger i närheten av en å?

Var skall man leta efter Aros-namn som motsäger den traditionella förklaringen? Jo, på platser där någon å svårligen kan förekomma, t.ex. i Norge.

Som Christer sade, när vi säger att ordet å ingår i namnet kan det vara både flod, å, fors etc. Det behöver inte explicit syfta på vad vi definierar som å i nusvenskan. Med å menas ju mest ett stilla, relativt stort vatten som flyter långsamt, men på vintern rinner de ibland mycket snabbt men ändå kallar vi dem åar fast de "forsar fram"

Och vad blir då resultatet av sökandet? Jo, visst förekommer Aros-namn i Norden som inte har det minsta med en å att göra. Därmed har vi besvarat vår fråga B.

Däremot intet att göra med vatten som flyter fram i en fåra i marken. Känner du till något Aros-namn som ligger långt från vatten över huvud taget?

Svaret på fråga A: "Är ár genitiv av á", måste alltså bli NEJ, INTE NÖDVÄNDIGTVIS.
Därmed faller den traditionella, uråldriga förklaringen av Västerås namn.
Betydelsen "ÅMYNNING" är inte allmängiltig.

Om vi kan vara överens om detta faktum, kan vi sedan kanske bli lite mer öppna för andra förklaringar?

Jag är öppen för alla förklaringar som är väl underbygda. Hittills har inte du övertygat mig.

"I början av 1500-talet vistades fyra nordiska biskopar i Rom, Erik Walkendorf och Olof Engelbrektsson från Norge, samt Johannes Magnus och Peder Månsson från Sverige. De kom att sammanträffa med författaren Jakob Ziegler, och för honom beskrev de levnadssätt, historia och geografi för de nordiska länderna. År 1532 ger så Ziegler ut ett geografiskt arbete, omfattande många exotiska länder, bland dem Schondia, d v s Skandinavien." [etc.]

Om detta Aurs castrum låg vid Örsjön stödjer inte detta alls din teori om Västerås. Jag skulle förstå namnet som taget efter sjönamnet (som förmodligen var äldre än ortnamnet), som förmodligen syftade på sjöns grusiga botten. Ortnamnet fick inte formen **Örsjö castrum utan Aurs (Örs) castrum (elliptisk namnbildning). Att Aurs castrum finns har inget att göra med Aros. Däremot är det ett fint exempel på sekundär namnbildning.



1.Nu Widsith, förklara hur -au- utvecklas till långt a i medeltidssvenskan (i aurr > ár), ge exempel på samma företeelse i andra ord, och ställningar (d.v.s. före annan konsonant än r)

2. Ge sedan fler exempel på ortnamn med ör- i första ledet (du vill ju tolka Aros som *aur-os).

3. Visa med källbelägg att ordet á i fornsvenskan (kanske något enklare i fornisländskan, en sådan argumentation skulle jag godta utan tvekan) inte kan syfta på något annat än en å ('lugnt flytande vatten').

Detta är pudelns kärna. Om du inte kan besvara dessa tre frågor faller hela din teori om Aros.

[Widsith]

Som Christer sade, när vi säger att ordet å ingår i namnet kan det vara både flod, å, fors etc. Det behöver inte explicit syfta på vad vi definierar som å i nusvenskan. Med å menas ju mest ett stilla, relativt stort vatten som flyter långsamt, men på vintern rinner de ibland mycket snabbt men ändå kallar vi dem åar fast de "forsar fram"

Nej, det var inte vad Christer sade. Det var du som just nu påstår att en å ibland inte är en å, för att försöka undvika att ge mig rätt. Vad Christer sade var att visst har jag rätt, det vet ju alla i denna diskussion, men sedan drar han inte några slutsatser av det.
Undvik att ge dig själv nya utgångspositioner i denna diskussion allt eftersom den fortlöper. Med Aros har du alltid menat en stilla flytande å och inte en älv, eller hur?

3. Visa med källbelägg att ordet á i fornsvenskan (kanske något enklare i fornisländskan, en sådan argumentation skulle jag godta utan tvekan) inte kan syfta på något annat än en å ('lugnt flytande vatten').

Det är det väl din sak att visa, eftersom du plötsligt lyfter fram fler betydelser av á, eller hur?

Om detta Aurs castrum låg vid Örsjön stödjer inte detta alls din teori om Västerås. Jag skulle förstå namnet som taget efter sjönamnet (som förmodligen var äldre än ortnamnet), som förmodligen syftade på sjöns grusiga botten. Ortnamnet fick inte formen **Örsjö castrum utan Aurs (Örs) castrum (elliptisk namnbildning). Att Aurs castrum finns har inget att göra med Aros. Däremot är det ett fint exempel på sekundär namnbildning.

Meningen med citatet gick dig förbi, och jag beklagar det. Du efterlyste en förklaring på utvecklingen ljudmässigt från Aurr till Ör. Det var mitt försök till svar. Tack för denna inblick i moden ortnamnsforskning.

Detta är pudelns kärna. Om du inte kan besvara dessa tre frågor faller hela din teori om Aros.

Måhända i dina ögon, ja. Det bekymrar mig föga.

Jag frågar åter den fråga som jag ännu inte fått något svar på:
Förklara förekomsten av Aros-namn i Norden som inte har något att göra med någon å. Kanske skulle vi kalla ån som flyter vid Västerås för Svartälven? Gränsen mellan å och älv tycks ju vara flytande...

[Widsith]

Jag har blivit lite fundersam. Jag har letat i svenska och norska medeltidsbrev för att hitta omnämnanden av Västerås. Men jag kan inte hitta ett enda Aaros, dvs med ett långt A i början. Borde inte det finnas om det handlar om en aa, dvs å?
Någon som kan nämna något dokument där Västerås heter Aaros istället för Aros?

[barzam]

Vad jag hela tiden försökt säga är att ár är genitiv av á, som etymologiskt motsvarar det nusvenska ordet å. Om jag varit oklar på denna punkt ber jag om ursäkt, jag trodde det sade sig själv.

Med å har jag hela tiden menat ett strömt vatten, avlångt till formen som flyter från högre höjd till lägre, oftast mynnande i ett större vattendrag eller förenande sig med ett liknande ålikt vatten. Ån är mindre än floden och mindre ström och större till storleken än bäcken. När jag läser om mina inlägg ser jag inte någon definition alls av å från min sida.

Årås, vid Gullspångsälvens utlopp i Vänern, skrevs 1386 Aaros: "...ok vplatit allan min egho deel ii litla Aaros ii Ampnheret j Watzbo..." Diplomatarium Norvegicum VII 320.

Aaros socken, Tönsbergs stift, Norge.

Åros, vid Sogneelvas utlopp utanför Kristiansand, Norge. Se här en bra bild av "mynningen med sand (eller grus)" http://www.aaros.no/norsk/forsiden.htm

Och varför? Jo, för i inget av fallen finns någon å, utan den gemensamma nämnaren är istället ett vattendrags sandiga utlopp. "Aros", hävdar jag, har alltså inget med "å" att göra, förutom i det fall det råkar vara utloppet från en å.

Alla dina exempel på Aros-namn utan å tycker jag är solklara exempel på Aros-namn med å (sockennamnet i Norge är det svårt att uttala sig om). Menar du att det inte kan röra sig om en å i dessa fall för att vattnen i fråga är annorlunda än åar?

Jag tror de flesta här är ganska tveksamma till din teori. Jag har inte märkt något stöd för din sak precis.

[Widsith]

Alla dina exempel på Aros-namn utan å tycker jag är solklara exempel på Aros-namn med å

Jag tror inte att varken norrmän eller dalslänningar håller med dig om det...

Vad tror du om min vilda teori att Västerås borde ha hetat Aaros, istället som nu var fallet, Aros?

Ár må vara genitiv av á, i alla fall enligt Elof Hellqvists Svensk etymologisk ordbok som utgavs 1922 (första upplagan). Detta långa A, skrevs det med två A under medeltiden? Hade man något sätt att ange det? Enligt Nordisk Familjebok skall ordet Aros egentligen vara Åros, hur vet man det? För att det skall passa ihop med Svartån och Fyrisån? Hur blev Aros tolkat som Áros?

Jag citerar Familjebokens förklaring igen från 1876:

Aros, eg. Åros, fornnordiskt ord, som betyder åmynning
(ár, genitivus af á, å, och ós, mynning). Det
förekommer äfven i äldre tider såsom ortnamn,
hvilket bl. a. bars af två svenska städer under
medeltiden. Vid Svartåns utflöde i Mälaren låg ett
Aros, vid Fyrisåns mynning (hvilken då icke såsom nu
var vid Flottsund utan 3/4 mil längre upp) ett annat, hvilket var
hamnplats för det gamla tempelsätet Upsala.

Jag anser att tolkningen av den fornsvenska grammatiken är föråldrad. Det var vad jag menade när jag kallade vår kunskap om den fragmentarisk. En etymologisk ordbok har också en viss livslängd, precis som alla andra vetenskapliga arbeten. Den är ett resultat av sin samtid.

Med å har jag hela tiden menat ett strömt vatten, avlångt till formen som flyter från högre höjd till lägre, oftast mynnande i ett större vattendrag eller förenande sig med ett liknande ålikt vatten. Ån är mindre än floden och mindre ström och större till storleken än bäcken. När jag läser om mina inlägg ser jag inte någon definition alls av å från min sida.

Det är alltid uppfriskande med lite humoristiska inlägg, tack för det. Men du har faktiskt definierat vad en å är:

Med å menas ju mest ett stilla, relativt stort vatten som flyter långsamt, men på vintern rinner de ibland mycket snabbt men ändå kallar vi dem åar fast de "forsar fram"

Tittar man på betydelsen av os i norska, svenska och danska hittar man faktiskt den flytande betydelse du vill ge á. I Danmark kan os betyda "åmynning", i Norge "älvmynning" osv. Det skulle ju kunna tyda på att redan Os-namnet är tillräckligt. Slå upp os i Svenska Akademiens ordbok och se själv. Varför skulle man då både i Norge, Sverige och Danmark dessutom ha bestämningen ár? Finns det något motsvarande för andra typer av vattendrag? Ett flodhzens os till exempel?

Jag tror de flesta här är ganska tveksamma till din teori. Jag har inte märkt något stöd för din sak precis.

Ändå kunde du, i alla fall hypotetiskt, tänka dig att ge min teori lite stöd om jag svarade på dina frågor?

[Widsith]

En komplettering:
Det Åros vid Sogneelvas utlopp vid Kristiansand som jag nämnt förut, skrevs 1536 Orhus.
Ytterligare norska exempel:
Aaros, vid Bergselvens utlopp. Uttal Óruss. "Udtalen her med O- beror vel paa Vokalassimilation"
Aaros, vid Sogndalselvens utlopp. Skrevs 1533 Oross.
Aaros, vid Ringdalsbäckens utlopp. Skrevs 1594 Öuraas.

[barzam]

1.
Vad gäller långa vokaler i fornsvenskan markerades de på olika sätt: dubbelteckning av vokalen (som i Aaros), med hjälp av följande konsonanter (som ju är det moderna systemet: ät : ett som har samma e-ljud i mitt tal).

I fornisländskan markerades vokallängd med akut accent eller med vissa specialtecken (detta är i alla fall den vedertagna 'skolboksfornisländskan', jag är ganska övertygad om att det faktiska bruket varierade i handskrifterna). Jag återger långt á i fornisländsk form på grund av datorerna, hade jag skrivit för hand hade jag dragit ett rakt horisontellt streck över vokalen.

Dessutom kan man genom den komparativa metoden i väldigt många fall avgöra om en vokal (eller konsonant) ska räknas som lång eller kort. Med detta menar jag att om en vokal är lång i latin eller sanskrit bör vi i samma besläktade ord i fornsvenskan finna lång vokal.

2.
Under 1400-talet ungefär övergick långt á till å i norska, danska och svenska. Nuisländskan uttalar á /au/. Detta återfinns i mängder av ord: å, på, fånga, tång etc. I dansk orotgrafi gick man mycket sent över till att använda vår bokstav å och skrev länge aa /å/, denna stavning kom sedan till norskan.

3. Självklart är Hellquists etymologiska ordbok hopplöst föråldrad, främst i behandlingen av indoeuropeiska rötter (han var ju totalt främmande för den s.k. laryngalteorin). Man får dock veta på vilka ställen Hellquist är tillförlitlig.

4. Ós återfinner vi i latinets ôs 'mun' (och i avledningar till detta: oral, orera, orator etc.). Man får anta att denna betydelse hade ordet också ursprungligen i germanskan (mynning är också avlett av mun). Man får räkna med den första betydelsen av ett Aros-namn som 'åns mun', sedan fick ordet ós en specialicerad betydelse och kunde inte längre användas för en mänsklig mun, utan bara om åmynningar.

5. Jag vet inte om det finns andra betsämningar till ós än á, men det skulle vara intressant att slå upp.

6. Den viktigaste frågan är hur du förklarar au > á. Jag tycker inte din essä försökte besvara den alls. Men jag lyssnar gärna och om jag finner den rimlig kommer jag att stödja dig.

[Christer Samuelsson]

Tja det finns nog även andra bekymmer med Widsiths resonemang.
Distinktionen mellan å och älv är knappast självklar, det finns gott om åar i södra Sverige, som skulle duga som älvar i Norrland. De är ju båda en beteckning för vattendrag. I Kalkar http://www.hist.uib.no/kalkar/ kan man bland annat under Å läsa att flodäst kallades fordom åhest, så här finns en hel del att läsa om detta. Man kan nog inte ta för självklart att våra fäder gjorde skillnad på å älv och flod, och f.ö. hur ser den distinktionen ut idag, jag vet sannerligen inte.
Christer Samuelsson.

[Widsith]

Vad ni säger är alltså att uttrycken å och älv varit utbytbara i forn- och medeltidsspråk i Norden? En å kan vara en älv och vice versa? Att när man namngett en älvmynning har man kallat den åmynning istället?

Det kan vara intressant att se på utvecklingen av själva uttrycket åmynning. Den tidigare formen är åminne, i Norge áminde, i Danmark åmund. Den fornsvenska formen är ámynne. Vad kommer det sig att man inte använt denna benämning istället, som bevisligen talrikt förekommer just för att namnge åmynningar (och där handlar det om åar).

Du skriver Christer att flodäst fordom kallades åhest (tack för länken förresten), men vad som står är ju att den norska flodhest (en häst alltså) i Danmark kallades åhest, och varför, jo det finns ju inte så många floder i Danmark...

Hur ser distinktionen ut idag, frågar Christer, ja enligt Nationalencyklopedien är detta distinktionen på å:
"mindre eller medelstort vattendrag vanl. större än bäck men mindre än älv"
Tänk om man vetat detta på medeltiden!!!

Hur skall man förklara utvecklingen av au till á? Det skulle väl vara att hänvisa till barzams återgivande av det nuisländska uttalet av á. Skämt åsido, själv struntar jag fullständigt i á. Vad jag hela tiden försökt påvisa är en koppling mellan aurr och ar, eller hur? Jag kan inte förklara någon utveckling från au till á, för det finns ingen. Däremot har jag, bl a genom återgivande av uttal och stavning fordom av de norska Aros-namnen påvisat kopplingen mellan aurr och ar: Aaros-Oross, Aaros-Öuraas, Åros-Orhus osv. Kopplingen Ör-Aurr är vi väl ändå överens om?