Är det boken av Olle Cederlöf? Ja det är onekligen en innehållsrik bok, men man bör ta den med en rejäl nypa salt då den är från 30-talet och helt föråldrad.Orm skrev:Jag kan rekommendera boken "Vapnens historia" (tunn och lättläst med bilder & skisser) i ämnet. Den är lite väl insnöad på vapendetaljer för min smak (föredrar taktik och utveckling) men utgör intressant läsning om man är intresserad. Den germanska s.k. scramsaxen som nämnts ovan beskrivs tex ganska ingående.....
Jag har inte boken hos mig nu så jag kan inte säga vem som har skrivit den men det var i alla fall en svensk författare så du kan ha rätt.Är det boken av Olle Cederlöf? Ja det är onekligen en innehållsrik bok, men man bör ta den med en rejäl nypa salt då den är från 30-talet och helt föråldrad.
Då kan det inte vara samma bok, även om det låter misstänkt. Olle Cederlöfs bok uppdaterades aldrig (förutom i språkbruk) utan nytrycktes nyligen trots det föråldrade innehållet. Jag ger en länk där du kan läsa mer:Orm skrev:Jag har inte boken hos mig nu så jag kan inte säga vem som har skrivit den men det var i alla fall en svensk författare så du kan ha rätt.Är det boken av Olle Cederlöf? Ja det är onekligen en innehållsrik bok, men man bör ta den med en rejäl nypa salt då den är från 30-talet och helt föråldrad.
Men den version jag har kom ut för ett halvår sedan och är en uppdaterad version.
Jo det är samma bok, jag känner igen omslaget från 2002-upplagan. Men jag är tämligen säker på att det står i inledningen av boken att man gjort vissa ändringar, uppdateringar och tillägg. Syftet med hela boken sägs vara att "färska upp" innehållet eftersom den första versionen skrevs på 50-talet.Då kan det inte vara samma bok, även om det låter misstänkt. Olle Cederlöfs bok uppdaterades aldrig (förutom i språkbruk) utan nytrycktes nyligen trots det föråldrade innehållet. Jag ger en länk där du kan läsa mer:
"Vapnens historia" borde aldrig ha kommit i nytryck - "uppdateringen" består mest i att man ersatt "Ceylon" med "Sri Lanka". Om ni undrar vad jag har emot boken, så läs här: http://www.algonet.se/~enda/ovriga_historia.htmOrm skrev:Jag kan rekommendera boken "Vapnens historia" (tunn och lättläst med bilder & skisser) i ämnet. Den är lite väl insnöad på vapendetaljer för min smak (föredrar taktik och utveckling) men utgör intressant läsning om man är intresserad. Den germanska s.k. scramsaxen som nämnts ovan beskrivs tex ganska ingående.....
Nej inte allt, jag äger ju själv boken och använder den som källa, men det finns många fel som man aldrig tagit itur med. Läste du artikeln i länken som jag och B Hellqvist postade?Orm skrev:Jo det är samma bok, jag känner igen omslaget från 2002-upplagan. Men jag är tämligen säker på att det står i inledningen av boken att man gjort vissa ändringar, uppdateringar och tillägg. Syftet med hela boken sägs vara att "färska upp" innehållet eftersom den första versionen skrevs på 50-talet.Då kan det inte vara samma bok, även om det låter misstänkt. Olle Cederlöfs bok uppdaterades aldrig (förutom i språkbruk) utan nytrycktes nyligen trots det föråldrade innehållet. Jag ger en länk där du kan läsa mer:
Det behöver väl i och för sig inte betyda att innehållet måste vara korrekt men jag vidhåller att det är hyfsat spännande läsning och man lär sig alltid något. Allt kan ju inte misstämma bara för att det är gamla uppgifter. Jag läste boken från pärm till pärm och jag vill inte gärna erkänna att allt jag lärde mig var bogus.
Nej, det verkar ju gnidet att trycka om en bok med endast smärre ändringar"Vapnens historia" borde aldrig ha kommit i nytryck - "uppdateringen" består mest i att man ersatt "Ceylon" med "Sri Lanka".
. Men jag vidhåller att det är spännande läsning och alltid lär man sig något. Men där har vi ett praktexempel på varför boken är föråldrad! Man använde faktiskt krökta klingor även i Europa (i liten omfattning dock) medan det fanns många raka svärdstyper i Orienten. Använde européerna tyngre kroppspansar? Svar nej, det trodde man förr i tiden men faktum är att t.ex. de osmanska turkarna och safavidiska persernas trupper ofta kunde vara minst lika tungt bepansrade som sina samtida Europeiska motsvarigheter. Användningen av brynja och överdragsrustningar var allmän i Mellanöstern och Asien.Orm skrev:Nej, det verkar ju gnidet att trycka om en bok med endast smärre ändringar"Vapnens historia" borde aldrig ha kommit i nytryck - "uppdateringen" består mest i att man ersatt "Ceylon" med "Sri Lanka".
Ett exempel på något intressant jag lärde mig av boken:
Varför hade man på vissa håll i världen ofta (tex Turkiet, Mellanöstern, Japan) krökta klingor på sina svärd medan man i västeuropa endast hade raka?
Svar: En krökt klinga får vid hugg en "skärande" effekt. Det är alltså lättare att hugga av tex en arm med en krökt klinga än med en rak.
Så varför hade vi då inte krökta klingor i västeuropa också?
Svar: Därför att vi här använde oss av tyngre kroppsbepansring. En arm med ringbrynja eller fjällpansar på går inte att "skära" av. Då är det bättre att slagets kraft fokuseras på en punkt så att man med kraft kan "slå" av armen, bedöva den eller få motståndaren ur balans. Denna punkt sitter för övrig oftast kring 2/3 ut på svärdet, det är alltså inte så att man ska träffa så långt ut på klingan som möjligt för att få maximal kraft.
Sådana kunskaper tycker jag är extremt intressanta och de får man väl säga är ganska tidlösa och gäller idag såväl som 1951. Det jag framförallt invänder mig mot i boken är att det är för mycket detaljstudier av vapnen i sig. Alltså hur vapnen dekorerades med ornament, ädelstenar och annat, vad alla olika delar kallas på en dolk eller en musköt o.s.v....
Det finns alltid undantag. Men det är väl ingen som förnekar att kroppsbepansningen över lag var mer omfattande i Europa än i Japan eller i mellanöstern på medeltiden. Korsriddarna var ju ett bra exempel på detta som var oerhört "tunga" i förhållande till saracenernas "lätta" rytteri. Det råder väl heller ingen tvekan om att krökta svärd var vanligare i mellanöstern än i Europa.Djinghis skrev:Men där har vi ett praktexempel på varför boken är föråldrad! Man använde faktiskt krökta klingor även i Europa (i liten omfattning dock) medan det fanns många raka svärdstyper i Orienten. Använde européerna tyngre kroppspansar? Svar nej, det trodde man förr i tiden men faktum är att t.ex. de osmanska turkarna och safavidiska persernas trupper ofta kunde vara minst lika tungt bepansrade som sina samtida Europeiska motsvarigheter. Användningen av brynja och överdragsrustningar var allmän i Mellanöstern och Asien.
Först vill jag påpeka att jag praktiskt taget helt saknar kunskaper i detta och andra vapenrelaterade ämnen, om nu någon skulle tvivla efter den framställning som följer.B Hellqvist skrev:Namnet "sårlök" har jag bara stött på i Åke Ohlmarks bitvis suspekta "Fornnordiskt lexikon". Jag skulle bar gärna vilja se det bronsålderssvärd som såg ut som en lök; klingorna var mer lansettformade (som pilträdslöv).
Men jag blev fundersam inför ovanstående passage i det intressanta resonemanget. "Borde" det inte vara handtaget (eller vad det nu kan heta) snarare än klingan som såg ut som en lök?En fråga bara angående svärd och yxa; Alla som gav sig ut i viking hade väl inte råd med svärd? Eller? Var det inte mycket bönder, trälar och arvlösa söner som följde med en "skeppshövding" eller att de gemensamt satsade på att bygga ett skepp. Mycket pengar gick åt till annat än svärd skulle jag tänka mig. Menar att man nog tog sin yxa och ett läderharnesk vilket var lätt överkomligt jämfört med svärd och brynja?Stevster skrev:Måste nog tyvärr påstå att det är fel. Svärdet var det "vanligaste" VAPNET bland de nordmän som begav sig ut på upptäcks-/stridsfärder. Det mest använda REDSKAPET var dock yxan, men den användes till mer än bara som vapen.Ja77 skrev:De enda jag kan kommentera är "Yxan var vikingens favoritvapen"
Det ska troligtvis vara de vanligaste vapnet, eftersom "vanligt" folk hadde en eller hadde råd med en gemfört med det dyrare svärdet.
Det är nog ingen modern krigshistoriker som förnekar att mellanösterns arméer inte var lika tungt rustade som korsfararnas arméer. Det du säger om de tunga, otympliga korsfararriddarna vs lätta saracener är en gammaldagds myt - Salladins ryttare var inte några beduiner som platsar i "Lawrence of arabia" utan bepansrade mamlukryttare med brynja, lamellpansar och hjälm av stål - precis som de europeiska riddarna (det här var före det heltäckande kroppspansraret). Ja, muslimerna använde sig till mycket stor del av lätt, opansrat kavalleri - men dessa var beridna bågskyttar och hade inte till uppgift att gå i närstrid. De första leden bestod av förstklassigt kavalleri med förstklassiga rustningar - helt jämförbara med de europeiska riddarna. Samuraiernas rustningar å andra sidan bestod till stor del av tyg och läder, men även där kunde man hitta lamellpansar.Det finns alltid undantag. Men det är väl ingen som förnekar att kroppsbepansningen över lag var mer omfattande i Europa än i Japan eller i mellanöstern på medeltiden. Korsriddarna var ju ett bra exempel på detta som var oerhört "tunga" i förhållande till saracenernas "lätta" rytteri. Det råder väl heller ingen tvekan om att krökta svärd var vanligare i mellanöstern än i Europa.
Jo, det kan ligga i ngt om det där med svärdens funktion, men faktum är att de rustningar som fanns i mellanöstern var jämförbara med européernas.Boken påstår för övrigt inte att alla europeiska soldater var tungt bepansrade och hade raka svärd och den påstår inte heller att alla arabiska soldater var lätt bepansrade med krökta svärd. Boken konstaterar endast varför en del svärd är krökta och andra inte. Med kunskapen om krökta respektive raka svärds funktionalitet kan man ju sedan dra egna slutsatser om dess förekomst osv...
Ja, visst är den intressann och underhållande, men jag föredrar och rekommenderar att kompletera den med andra källor också.Min poäng med att recitera detta var att påvisa att boken visst kan vara intressant även om inte allt stämmer till 100%. Jag kan dra flera exempel om det är någon som är intresserad...
Men om det man lär sig är fel? Förlaget var för snålt för att betala någon kunnig att skriva en bok med de senaste årens forskningsresultat, och valde i stället att trycka om en över 50 år gammal bok som baserats på bristfällig forskning från 1800-taletOrm skrev:Nej, det verkar ju gnidet att trycka om en bok med endast smärre ändringar
Jag är bekant med folk som testat raka svärd på rådjurs- och kokadaver, och som utan större problem kunnat hugga av benen. När man hugger med ett svärd kan man förstärka hugget genom att dra svärdet något mot sig när man får kontakt, varvid man även får en skärande effekt.Ett exempel på något intressant jag lärde mig av boken:
Varför hade man på vissa håll i världen ofta (tex Turkiet, Mellanöstern, Japan) krökta klingor på sina svärd medan man i västeuropa hade raka?
Svar: En krökt klinga får vid hugg en "skärande" effekt. Det är alltså lättare att hugga av tex en arm med en krökt klinga än med en rak.
Så varför hade vi då inte krökta klingor i västeuropa också?
En träff med yttre tredjedelen är inte att förakta, då man ibland kan behöva räckvidden.Svar: Därför att vi här använde oss av tyngre kroppsbepansring. En arm med ringbrynja eller fjällpansar på går inte att "skära" av. Då är det bättre att slagets kraft fokuseras på en punkt så att man med kraft kan "slå" av armen, bedöva den eller få motståndaren ur balans. Denna punkt sitter för övrig oftast kring 2/3 ut på svärdet, det är alltså inte så att man ska träffa så långt ut på klingan som möjligt för att få maximal kraft.
Likväl så hade det varit att föredra om förlaget gett ut en aktuell bok, istället för en lömsk blandning av fakta och myter.Sådana kunskaper tycker jag är extremt intressanta och de får man väl säga är ganska tidlösa och gäller idag såväl som 1951. Det jag framförallt invänder mig mot i boken är att det är för mycket detaljstudier av vapnen i sig. Alltså hur vapnen dekorerades med ornament, ädelstenar och annat, vad alla olika delar kallas på en dolk eller en musköt o.s.v....
