Förintelsens barnbarn (DN)

[Mr x]

Hej,

En mkt intresant artikel i Dagens Nyheter se länk:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp? ... nderType=6

Kopierat från DN:

Förintelsens barnbarn
Hennes farfars bror var 1900-talets värsta massmördare, men först i vuxen ålder anade Katrin ­Himmler att även andra i släkten varit mera insyltade än vad som sagts. Då började hon lyfta på stenarna.


Katrin Himmler


På kvällen den 4 oktober 1943 höll Heinrich Himmler ett anförande inför ett hundratal generaler i gyllene salen på slottet i Posen. I över tre timmar skisserade han krigsläget och de "åtgärder" som hade varit nödvändiga för att lösa befolkningsfrågorna i Östeuropa. Med klinisk stämma försökte SS-riksledaren inhamra mod i sina mannar som redan hade deltagit i ockupationen av västländerna och i likvidering och massavrättningar på östfronten.

Talet spelades in på vaxskivor och användes senare som bevismaterial i Nürnbergrättegången. Himmler har ömsom skildrats som en närsynt hönsuppfödare på villovägar, ömsom som judeutrotningens hängivne organisator. Men när jag nyligen såg Romuald Karmakars egenartade film "Das Himmler-Projekt", där en skådespelare läser texten i Posentalet framför en filmkamera, var all demonisk sadism som bortskalad. Här förekommer varken SS-uniformer eller hornbågade glas­ögon och denna radikala minimalism gör att man plötsligt hör vad Heinrich Himmler säger:

"En grundprincip gäller varje SS-man - att vara ärlig, anständig, lojal och kamratlig mot männi­skor av vårt eget blod och inga andra. Om andra folk lever i välstånd eller dör av hunger intresserar mig endast i den mån vi kan använda dem som slavar för vår kultur... Jag vill nu i all öppenhet ta upp ett mycket svårt ämne... judeevakueringen, utrotningen av det judiska folket. Det hör till de saker som är lätt att säga... Men då vet man inte vad det betyder... att stå inför hundra, femhundra eller många tusentals lik. Att ha uthärdat detta och - frånsett några fall av mänsklig svaghet - ha förblivit anständiga har gjort oss hårda. Vi kommer inte att skriva om detta men det länder oss till heder... att ha uppfyllt denna svåra uppgift för vårt folk."

För Katrin Himmler hade denne man, koncentrationslägrens skapare och mannen som omsatte rashygienen i blodig handling, ingen särskild betydelse förrän långt senare, ja egentligen inte förrän hon gifte sig med den judiskättade Dani för några år sen. Själv föddes hon 1967 i en rhenländsk småstad och växte upp i en harmonisk miljö med flera syskon. Föräldrarna var intensivt engagerade i studentupproret och försåg under uppväxten sina barn med all tänkbar litteratur om nationalsocialismens förbrytelser.

I den tidens marxistiskt färgade samhällsklimat analyserades Förintelsen ofta som en byråkratisk process; gärningsmännen var anonyma skrivbordmördare och nationalsocialismen en urartning av det kapitalistiska systemet snarare än enskilda människors verk. Men som elvaåring såg Katrin Himmler teveserien "Holocaust" där den nazistiska förintelsepolitiken skildrades som en familjeberättelse, vilket gjorde starkt intryck på henne. När hon var femton frågade en klasskamrat under en historielektion om hon var släkt med "den riktige Himmler", "århundradets massmördare" som han kallades i historieböckerna. Det blev alldeles tyst och lärarinnan skruvade nervöst på sig. Katrin Himmler svarade ja med en klump i halsen.

Fastän hon tidigt fick höra talas om sin farfars bror Heinrich Himmler dröjde det många år och många omvägar innan hon började närma sig sin egen familjs inblandning i Förintelsen. Hon grät när hon såg bilderna av barnen på selektionsrampen i koncentrationslägren och hade svårt att känna något inför den sfinxliknande anförvant som bar ansvaret för dessa omänskligheter. Heinrich Himmler förblev avlägsen och ogripbar, en gåta.

I stället ägnade Katrin sina studier i statsvetenskap åt den tyska motståndsrörelsen. Senare påbörjade hon ett forskningsprojekt om barnen och barnbarnen till Tredje rikets gärningsmän, men gjorde en omväg kring sig själv. Om nazistbarnens öden efter kriget skrev journalisten Norbert Lebert för några år sedan en intressant bok som berättar om hur de hanterat det fasansfulla arvet. Journalisten Niklas Frank - son till den polske general­guvernören Hans Frank - beskrev hur han onanerade varje år på faderns dödsdag och hur hans andra syskon begått självmord. Martin Bormann junior insåg det omöjliga i att undkomma sitt ursprung och blev präst, medan Himmlerdottern Gudrun har ägnat större delen av sitt liv åt att försöka rehabilitera sin far.

För Katrin Himmler såg verkligheten annorlunda ut. Hon hade aldrig lärt känna sin farbror Ernst Himmler som dog redan 1945 vid ryssarnas inmarsch i Berlin. Liksom brodern Gebhard framstod han som en oskyldig kontorsarbetare i jämförelse med mellanbrodern - århundradets värste massmördare. I hennes familj talade man förhållandevis öppet om Heinrich Himmlers fruktansvärda brott och just det bidrog säkert till att uppmärksamheten aldrig riktades på bröderna eller den övriga familjen, däribland brödernas farfar som var gymnasielärare åt bland andra den bajerska kungafamiljens barn.

Så sent som 1980 porträtterades denne pappa Himmler i Alfred Andersch roman "Der Vater eines Mörders". Den osympatiska skildringen av en självgod militarist och sträng patriark väckte ont blod i Himmlerklanen, i synnerhet som författaren antydde att det var pappans maningar om disciplin och anständighet som senare beredde vägen för mellansonens fanatiska rashat och övermänniskoideal. Hur det förhåller sig med det är svårt att veta. På äldre fotografier ser han ut som vilken gymnasielärare som helst och Katrin Himmler beskriver atmosfären i det himmlerska hemmet som allmänbildad och musikalisk, knappast vad man förknippar med massmord.

Denna bild hade förmodligen blivit oantastad om inte Katrin Himmler hade börja lyfta på stenarna. Det var trots allt frågan om en människa av samma blod som utfört dessa handlingar. Och när någon inom ens egen familj gjort sig skyldig till "brott mot mänskligheten" är det inte konstig om även de efterkommande känner någon form av moralisk skuld.

Steg för steg gick Katrin Himmler igenom arkiv och talade med släktingar. När hennes pappa förstod att arkivfynden om farfar Ernst inte motsvarade bilden av den opolitiske ingenjören på Tyska riksradion svalnade hans intresse. Han ville inte rucka på sin idealiserade fadersbild: "Det är förmodligen lättare för oss barnbarn än för barnen. Förnuftsmässigt förstår barnen vad som hände, men känslomässigt står de inte ut med tanken."

Folkmordets organisatör spelar av naturliga skäl spelar en framträdande roll i Katrins Himmlers bok "Bröderna Himmler". Född år 1900 som gudson till en bajersk prins hann Heinrich Himmler aldrig bli officer och fick därför aldrig sin krigsentusiasm nedkyld i skyttegravarnas granatregn. 1923 deltog han i den så kallade ölkällarkuppen i München - en smal och närsynt fanbärare - och senare återfinns han som hönsfarmare i en förstad till München.

Först 1925, när Hitler kom ut ur Landsbergfängelset, blev Himmler medlem i det nationalsocialistiska partiet. Arbetsvillig och envis byggde han sakta men säkert upp sin position inom nazist­organisationen. Efter maktövertagande blev han polispresident i München och undan för undan ställdes andra delstater och maktsfärer under hans ledning. Hur det gick till förblir en gåta även för de närstående. Också när han stod på höjden av sin makt beskrivs han som vänlig och förekommande, servil mot sina jämlikar, en fanatisk djurvän samtidigt som han lät utföra massmord på sina medmänniskor.

Naturligtvis älskade han sin lilla dotter. Han månade också om sina gamla föräldrar och två bröder som med beundran följde mellanbroderns snabba karriär i staten. Katrin Himmler förstod snart att släkten varit betydligt mera insyltad än vad som sagts. Hon upptäckte att även äldste brodern deltagit i Hitlerkuppen och att SS-chefen Heinrich efter maktövertagandet hjälpte sin lillebror Ernst - Katrins farfar - till en hög tjänst som ställföreträdande direktör vid den tyska riksradion samtidigt som storebror anförtroddes en central post i ecklesiastikdepartementet. De påstått opolitiska bröderna hade familjära kontakter med personer inom repressions- och förintelseapparaten. Även efter krigslutet höll de gamla vännerna kontakt och hjälpte varandra.

Enligt Katrin Himmler finns det inga belägg för att Ernst Himmler skulle ha deltagit i massmorden, men det finns inte heller något som tyder på att han skulle ha tagit avstånd från Hitler-Tysklands maktpolitik och mordmaskineri. Medan gamle pappa Himmler ibland bad sin mäktige son om hjälp, exempelvis för att få bekanta som hamnat i koncentrationsläger frisläppta, rörde Ernst inte ett finger när en honom närstående major hotades av arkebusering. Ernst kan inte lastas för vad brodern Heinrich gjorde, säger Katrin Himmler. Men är ansvarig för att han inte gjorde något för att förhindra det.

Som tonåring drömde Katrin Himmler ibland om att gifta sig och på så sätt få ett mindre belastat namn. När hon på nittiotalet flyttade ihop med sin judiske pojkvän Dani trodde hon först att deras väsensskilda bakgrund inte skulle påverka förhållandet. Danis far hade överlevt kriget i Warszawas getto och delar av familjen hade sedan utvandrat till Israel efter kriget.

För Dani verkade det inte vara något problem att promenera med Heinrich Himmlers barnbarn genom den forna Rikshuvudstaden Berlin. Man ­ibland reagerade han mot det tyska ordningssinnet. Katrin Himmler minns sig speciellt en gång när hon tyckte han var onödigt burdus mot busschauffören. Han svarade: "Huvudsaken för dig är tydligen att man är anständig..." När Katrin Himmler hörde detta ord satte filmen i gång igen. "Att ha uthärdat detta och ha förblivit anständiga..."

I dag lever Katrin Himmler ensam i Berlin med sin sjuårige pojke. Han har besparats namnet Himmler. Och ändå säger sig Katrin bäva för den stund när det går upp för honom att den ena halvan av hans familj höll på att utrota den andra halvan. Det är för att ge honom ett svar på frågorna om familjen Himmlers roll i nittonhundratalets förbrytelser som hon skrivit boken.