VÄNLIGEN INGA KOMMENTARER I DENNA TRÅD! SKAPA I SÅNA FALL EN SEPARAT TRÅD ELLER SKRIV MIG ETT PM!
Januari 1945: De allierade styrkorna närmar sig raskt västerifrån och österifrån rullar den ryska ångvälten obarmhärtigt mot Berlin. Även söderut, i Italien, är motgångarna oundvikliga och det blodiga slaget vid Monte Casino sedan länge över.
Vid en liten stad i Holland har tyska spaningstrupper haft tur och hittat underrättelsematerial i fickan hos en stupad brittisk officer. Underrättelsematerialet skvallrar om ett våldsamt angrep med stridsvagnar understödda av jaktbombare och ett artilleriregemente. Man känner till angreppsstyrkan, men inte exakt hur anfallet ska gå till väga. Enligt underrättelsematerialet hos den stupade brittiska officeren ska anfallsstyrkan bestå av:
3 Sherman-kompanier á 15 vagnar
2 TD-trupper á 4 vagnar
1 TD-sektion á 2 vagnar
Denna styrka understöds av:
4 Typhoon-plan
6 batterier bestående av 25-pundare.
Som tur är hinner OKH reagera i tid och skrapa ihop en i all hast ihopsatt försvarsstyrka. Denna försvarsstyrka består, förutom ett högkvarter med en erövrad Dodge-lastbil (Hartig & Boettcher), av (vagn- och pjäschefernas namn inom parantes):
4 37 mm luftvärnspjäser (Kauffmann, Schumacher, Ahlbrecht & Zimmermann)
4 20 mm luftvärnspjäser (Voss, Karthaus, Schmelzer & Langer)
1 Panther G (Zander)
2 PzKfw IVh (Mittelberg & Rauch)
2 StuG IV (Krohner & Bertram)
2 Jagdpanther (Kleemann & Reichmann)
1 Tiger II (Bauer)
2 Tiger I (Gross & Schaub)
2 M10 (erövrade) (Petersbach & Krause)
3 PzKfw IVj (Osterloh, Bolhuis & Schultz)
2 StuG IIIg (Stumpf & Schneider)
Eldunderstöd har under denna korta tid inte kunnat organiseras, utan stridsstyrkan får tillsammans med mineringar klara sig så gott det går. Det enda löfte OKH har kunnat ge Överstelöjtnant Hartig är att ytterligare trupper, inte många men ett tillräckligt antal, anländer om de lyckas hålla ut 45 minuter mot den brittiska styrkan.
Totalt rör det sig alltså om 55 brittiska stridsvagnar - 45 Sherman-vagnar och 10 TD-vagnar - understödda av jaktbombare och artilleri mot 17 tyska stridsvagnar och stormkanonvagnar helt utan eldunderstöd, men med luftvärnskanoner samt i förväg utlagda minfält.
Kraftmätningen kan börja…
Morgan
AAR: Slaget om staden i skogen
VÄNLIGEN INGA KOMMENTARER I DENNA TRÅD! SKAPA I SÅNA FALL EN SEPARAT TRÅD ELLER SKRIV MIG ETT PM!
Överstelöjtnant Hartig var redan uppe sedan fem på morgonen, men han kunde ändå inte somna. "Tre kompanier", mumlade han för sig själv, "tre jävla kompanier, och jag har bara sjutton vagnar att försvara mig med...". Han tog ännu ett bloss och tittade på klockan. Hon var redan strax över elva på kvällen, utanför blåste vinden runt snön och vaktposterna huttrade under sina tunna fältrockar. "Tre kompanier med flyg- och artilleriunderstöd, vad fan ska jag ta mig till...". Han kastade cigarretten på marken, krossade den under fotsulan och tände genast en ny. "Vad fan ska jag ta mig till..." Det var redan hans elfte cigarrett för kvällen…
En och en halv vecka tidigare hade en av spaningspatrullerna hittat underrättelsepapper i kartväskan hos en stupad brittisk officer och fyndet visade sig vara en lyckoträff. Dokumenten avslöjade kommande brittisk anfallsoperation mot ett område vid gränsen mellan Holland och Tyskland. De exakta anfallspositionerna stod inte angivna, men väl den avsedda anfallsstyrkan och det avsedda eldunderstödet. OKH hade genast alarmerats och var snabba med att sätta ihop ett antal försvarsstyrkor. Som chef för en stridsstyrka utsågs Överstelöjtnant Hartig, en veteran från Ryssland och Normandie. Med sina fyrtiotre år och med sin erfarenhet av försvarsstrider mot svåra odds var han precis rätt man för jobbet. Dokumentens äkthet bestyrktes av Abwehr, den tyska underrättelsetjänsten, vilket gav mycket grund för oro. Om fienden bröt genom här skulle läget minst sagt bli svårt. Det var dags att handla, och det med besked.
Anfallsstyrkan i Överstelöjtnant Hartigs sektor bestod av tre stridsvagnskompanier, sannolikt Shermans, och två och en halv pluton stridsvagnsförstörare, exakt typ okänd. Totalt handlade det om 55 stridsfordon, understödda av jaktbombplan och artilleri, och mot denna styrka kunde man bara tilldela Hartig sjutton stridsfordon av varierande typ, två luftvärnsbatterier och stridsvagnsminor. ”En Panther, tre Tiger-vagnar, fem PzKfw IV, fyra StuG, två Jagdpanther och två eröverade M10, och därtill inga veteranbesättningar…det här kan bara sluta med en katastrof!”. Kalifaktorn Metzger reagerade inte, han var van vid Hartigs vredesutbrott. ”Titta på terrängen, Johann,”, sa Hartig och tittade hårt på Metzger, ”skog, skog, skog och ännu mera skog! Hur ska vi kunna utnyttja våra stridsvagnar i den här terrängen?” Metzger bara ryckte på axlarna, ”På något sätt måste det gå.”.
Terrängen såg minst sagt svår ut. Hela landskapet var platt och skogen bröts endast delvis sönder av fält och åkrar. Genom området löpte två vägar, en asfaltväg norröver och en grusväg i söder. Längre österut, mellan de två vägarna fanns det en mindre stad, en holländsk stad med ett outtalbart namn, och i samma område fem större öppna fält som erbjöd någorlunda bra skottfält åt stridsvagnarna. Metzger tittade på kartan. ”Överstelöjtnant, ser ni den raka sträckningen på asfaltvägen? Där skulle vi kunna sätta in Kungstigern. Och högkvarteret skulle vi kunna gömma i byn bredvid.”. Hartig följde intresserat Metzgers pekfinger och lyssnade uppmärksamt. ”Det är möjligt, min käre Johann, det är möjligt.”. Överstelöjtnanten tog på sig sin varma ytterrock. ”Jag tar lite frisk luft, det kanske hjälper de små grå där uppe…”. ”Överstelöjtnant, borde ni inte sova, klockan är snart tolv och…”. Hartig avbröt vänligt men bestämt sin kalifaktor. ”Det finns det tyvärr ingen tid för, vi måste lösa problemet inatt, att placera ut trupperna på sina platser tar också tid.”. Och därmed försvann överstelöjtnanten ut i den kalla blåsten.
Överstelöjtnant Hartig var redan uppe sedan fem på morgonen, men han kunde ändå inte somna. "Tre kompanier", mumlade han för sig själv, "tre jävla kompanier, och jag har bara sjutton vagnar att försvara mig med...". Han tog ännu ett bloss och tittade på klockan. Hon var redan strax över elva på kvällen, utanför blåste vinden runt snön och vaktposterna huttrade under sina tunna fältrockar. "Tre kompanier med flyg- och artilleriunderstöd, vad fan ska jag ta mig till...". Han kastade cigarretten på marken, krossade den under fotsulan och tände genast en ny. "Vad fan ska jag ta mig till..." Det var redan hans elfte cigarrett för kvällen…
En och en halv vecka tidigare hade en av spaningspatrullerna hittat underrättelsepapper i kartväskan hos en stupad brittisk officer och fyndet visade sig vara en lyckoträff. Dokumenten avslöjade kommande brittisk anfallsoperation mot ett område vid gränsen mellan Holland och Tyskland. De exakta anfallspositionerna stod inte angivna, men väl den avsedda anfallsstyrkan och det avsedda eldunderstödet. OKH hade genast alarmerats och var snabba med att sätta ihop ett antal försvarsstyrkor. Som chef för en stridsstyrka utsågs Överstelöjtnant Hartig, en veteran från Ryssland och Normandie. Med sina fyrtiotre år och med sin erfarenhet av försvarsstrider mot svåra odds var han precis rätt man för jobbet. Dokumentens äkthet bestyrktes av Abwehr, den tyska underrättelsetjänsten, vilket gav mycket grund för oro. Om fienden bröt genom här skulle läget minst sagt bli svårt. Det var dags att handla, och det med besked.
Anfallsstyrkan i Överstelöjtnant Hartigs sektor bestod av tre stridsvagnskompanier, sannolikt Shermans, och två och en halv pluton stridsvagnsförstörare, exakt typ okänd. Totalt handlade det om 55 stridsfordon, understödda av jaktbombplan och artilleri, och mot denna styrka kunde man bara tilldela Hartig sjutton stridsfordon av varierande typ, två luftvärnsbatterier och stridsvagnsminor. ”En Panther, tre Tiger-vagnar, fem PzKfw IV, fyra StuG, två Jagdpanther och två eröverade M10, och därtill inga veteranbesättningar…det här kan bara sluta med en katastrof!”. Kalifaktorn Metzger reagerade inte, han var van vid Hartigs vredesutbrott. ”Titta på terrängen, Johann,”, sa Hartig och tittade hårt på Metzger, ”skog, skog, skog och ännu mera skog! Hur ska vi kunna utnyttja våra stridsvagnar i den här terrängen?” Metzger bara ryckte på axlarna, ”På något sätt måste det gå.”.
Terrängen såg minst sagt svår ut. Hela landskapet var platt och skogen bröts endast delvis sönder av fält och åkrar. Genom området löpte två vägar, en asfaltväg norröver och en grusväg i söder. Längre österut, mellan de två vägarna fanns det en mindre stad, en holländsk stad med ett outtalbart namn, och i samma område fem större öppna fält som erbjöd någorlunda bra skottfält åt stridsvagnarna. Metzger tittade på kartan. ”Överstelöjtnant, ser ni den raka sträckningen på asfaltvägen? Där skulle vi kunna sätta in Kungstigern. Och högkvarteret skulle vi kunna gömma i byn bredvid.”. Hartig följde intresserat Metzgers pekfinger och lyssnade uppmärksamt. ”Det är möjligt, min käre Johann, det är möjligt.”. Överstelöjtnanten tog på sig sin varma ytterrock. ”Jag tar lite frisk luft, det kanske hjälper de små grå där uppe…”. ”Överstelöjtnant, borde ni inte sova, klockan är snart tolv och…”. Hartig avbröt vänligt men bestämt sin kalifaktor. ”Det finns det tyvärr ingen tid för, vi måste lösa problemet inatt, att placera ut trupperna på sina platser tar också tid.”. Och därmed försvann överstelöjtnanten ut i den kalla blåsten.
VÄNLIGEN INGA KOMMENTARER I DENNA TRÅD! SKAPA I SÅNA FALL EN SEPARAT TRÅD ELLER SKRIV MIG ETT PM!
Överstelöjtnant Hartig vaknade plötsligt ur sitt halvsömniga tillstånd av att Bauer lät sin Kungstiger tala. Den första knallen följdes raskt av fem till och från 200 meters avstånd tyckte sig Hartig urskilja en triumferande gest i luften av vagnchefen. Han tittade förstrött på klockan, åtta minuter hade gått sedan den brittiska artillerielden hade slagit ner mitt i den övergivna staden mellan de två vägarna. Nu stod flera av husen i brand och röken steg upp mot himlen i flera små svarta rökpelare. Kalifaktorn Metzger iakttog överstelöjtnanten när denna mumlade för sig själv, ”Nu brakar det löst, hoppas verkligen att besättningarna pallar trycket…”. Denna vände sig sedan till Metzger, ”Johann, ge genast order om att fienden har siktats.” Hartig visste att det var en meningslös order, för medan de främre vagncheferna hade utan tvekan hört smällen följt av ljudet från dunsande metallskrot hade Bauer redan börjat varsko de andra vagnarna per radio om att fienden var i antågande. Samtidigt kom det rapporter om en kraftig koncentration av rökgranater längs med de centrala och nordliga minfälten, ett tydligt tecken på att anfallets tyngdpunkt var just där.
Ett par minuter dök Typhoon-planen upp över slagfältet och släppte sina bomber över Stumpfs och Reichsmanns ställningar. På några sekunder började himlen fyllas av spårljus och små puffar, luftvärnet hade öppnat eld. Det monotona smällandet hördes både norr och söder om högkvarterets lastbil, norröver långsamt och hamrande och söderut snabbt smattrande. Men Typhoon-planen försvann lika snabbt som de hade dykt upp utan att ha fått så mycket som en skråma i sitt aluminiumskal. Och lika snabbt som Typhoon-planen hade försvunnit började artillerielden återigen att hamra mot de främre ställningarna.
”Shermans vid mål A, Rauch är utslagen!”. Radioanropet kom helt oväntat för Hartig, som inte hade väntat sig ett så kraftigt anfall där. ”Håll ställningarna, jag skickar förstärkningar!”. Ett snabbt frekvensbyte, ”Bolhuis och Schultz, åk genast till mål A, Osterloh, du stannar kvar som reserv för det norra avsnittet.”. Överstelöjtnant Hartig var helspänd, ”Måtte de bara håll stånd…”, sa han spännt medan han lugnade nerverna med ännu en cigarrett.
Överstelöjtnant Hartig vaknade plötsligt ur sitt halvsömniga tillstånd av att Bauer lät sin Kungstiger tala. Den första knallen följdes raskt av fem till och från 200 meters avstånd tyckte sig Hartig urskilja en triumferande gest i luften av vagnchefen. Han tittade förstrött på klockan, åtta minuter hade gått sedan den brittiska artillerielden hade slagit ner mitt i den övergivna staden mellan de två vägarna. Nu stod flera av husen i brand och röken steg upp mot himlen i flera små svarta rökpelare. Kalifaktorn Metzger iakttog överstelöjtnanten när denna mumlade för sig själv, ”Nu brakar det löst, hoppas verkligen att besättningarna pallar trycket…”. Denna vände sig sedan till Metzger, ”Johann, ge genast order om att fienden har siktats.” Hartig visste att det var en meningslös order, för medan de främre vagncheferna hade utan tvekan hört smällen följt av ljudet från dunsande metallskrot hade Bauer redan börjat varsko de andra vagnarna per radio om att fienden var i antågande. Samtidigt kom det rapporter om en kraftig koncentration av rökgranater längs med de centrala och nordliga minfälten, ett tydligt tecken på att anfallets tyngdpunkt var just där.
Ett par minuter dök Typhoon-planen upp över slagfältet och släppte sina bomber över Stumpfs och Reichsmanns ställningar. På några sekunder började himlen fyllas av spårljus och små puffar, luftvärnet hade öppnat eld. Det monotona smällandet hördes både norr och söder om högkvarterets lastbil, norröver långsamt och hamrande och söderut snabbt smattrande. Men Typhoon-planen försvann lika snabbt som de hade dykt upp utan att ha fått så mycket som en skråma i sitt aluminiumskal. Och lika snabbt som Typhoon-planen hade försvunnit började artillerielden återigen att hamra mot de främre ställningarna.
”Shermans vid mål A, Rauch är utslagen!”. Radioanropet kom helt oväntat för Hartig, som inte hade väntat sig ett så kraftigt anfall där. ”Håll ställningarna, jag skickar förstärkningar!”. Ett snabbt frekvensbyte, ”Bolhuis och Schultz, åk genast till mål A, Osterloh, du stannar kvar som reserv för det norra avsnittet.”. Överstelöjtnant Hartig var helspänd, ”Måtte de bara håll stånd…”, sa han spännt medan han lugnade nerverna med ännu en cigarrett.
VÄNLIGEN INGA KOMMENTARER I DENNA TRÅD! SKAPA I SÅNA FALL EN SEPARAT TRÅD ELLER SKRIV MIG ETT PM!
Typhoon-planet träffades av flera 37 och 20 mm-granater och började spy ut svart rök, för att plötsligt raskt tappa höjd och sedan krascha rakt på ett av husen bakom Bauers Kungstiger. Piloten hade inte setts lämna flygplanet. Två andra jaktbombare hade setts lämna området med lättare röksvansar efter sig och hade därefter inte dykt upp mera, medan det fjärde oskadade flygplanet fortfarande gjorde sporadiska uppträdanden över slagfältet, dock med en synbart större respekt för luftvärnskanonerna. Strax innan hade rapporterna om stridsförloppet kommit i en långt stridare ström än de hade kunnat bearbetas, men det allmänna läget var tydligt: Läget vid mål A hade efter en mycket hård strid på tio minuter stabiliserats och nu stod inte mindre än tio Shermans brinnande framför de fem försvararna. Men nu hade artillerielden börjat slå ner vid deras ställningar och brummet från ännu fler stridsvagnsmotorer kunde höras bakom minfältet.
”Hoppas läget börjar vända nu, Johann”, sa Hartig till sin kalifaktor, ”hittills har vi bara förlorat två fordon, medan Tommy nästan har tjugo Shermans brinnande framför våra ställningar.”.
Femton minuter senare var läget klart: Stridsgruppen hade hållit sina ställningar, allting till en förlust av bara två stridsvagnar och ca tjugo man. Det återstående Typhoon-planet fortsatte att göra sporadiska uppträdanden över slagfältet, men var vid det här laget mest ett irritationsmoment snarare än ett stort hot. Det brittiska artilleriet brummade också, men granaterna slog huvudsakligen ner i den redan förstörda byn vid skogskanten.
Men det var samtidigt med en besvikelse som Hartig tvingades acceptera faktum: ”Från och med nu kommer striden att föras på fosterlandets åkrar.” Han unnade sig ännu en värdefull cigarett och vände sig sedan till kalifaktorn: ”Den här striden var en stor seger, men tyvärr har den bara fördröjt det oundvikliga.” Därmed gjorde sig stridsgruppen klar för avfärd i östlig riktning. Fram för deras ställningar brann vraken efter ett 20-tal Shermanvagnar.
Typhoon-planet träffades av flera 37 och 20 mm-granater och började spy ut svart rök, för att plötsligt raskt tappa höjd och sedan krascha rakt på ett av husen bakom Bauers Kungstiger. Piloten hade inte setts lämna flygplanet. Två andra jaktbombare hade setts lämna området med lättare röksvansar efter sig och hade därefter inte dykt upp mera, medan det fjärde oskadade flygplanet fortfarande gjorde sporadiska uppträdanden över slagfältet, dock med en synbart större respekt för luftvärnskanonerna. Strax innan hade rapporterna om stridsförloppet kommit i en långt stridare ström än de hade kunnat bearbetas, men det allmänna läget var tydligt: Läget vid mål A hade efter en mycket hård strid på tio minuter stabiliserats och nu stod inte mindre än tio Shermans brinnande framför de fem försvararna. Men nu hade artillerielden börjat slå ner vid deras ställningar och brummet från ännu fler stridsvagnsmotorer kunde höras bakom minfältet.
”Hoppas läget börjar vända nu, Johann”, sa Hartig till sin kalifaktor, ”hittills har vi bara förlorat två fordon, medan Tommy nästan har tjugo Shermans brinnande framför våra ställningar.”.
Femton minuter senare var läget klart: Stridsgruppen hade hållit sina ställningar, allting till en förlust av bara två stridsvagnar och ca tjugo man. Det återstående Typhoon-planet fortsatte att göra sporadiska uppträdanden över slagfältet, men var vid det här laget mest ett irritationsmoment snarare än ett stort hot. Det brittiska artilleriet brummade också, men granaterna slog huvudsakligen ner i den redan förstörda byn vid skogskanten.
Men det var samtidigt med en besvikelse som Hartig tvingades acceptera faktum: ”Från och med nu kommer striden att föras på fosterlandets åkrar.” Han unnade sig ännu en värdefull cigarett och vände sig sedan till kalifaktorn: ”Den här striden var en stor seger, men tyvärr har den bara fördröjt det oundvikliga.” Därmed gjorde sig stridsgruppen klar för avfärd i östlig riktning. Fram för deras ställningar brann vraken efter ett 20-tal Shermanvagnar.
