1342: Flugor! Någon mer författare här?

[Valdemar Sappi]

En bild av en avrättning. Prolog till en deckare nedan.
Någon mer som skriver där ute om 1300-talet? Byta tankar?
Just det här kommer nog att kortas något. En del historiska fakta kommer troligen att lyftas fram i texten senare.
Fungerar texten?

-------------
Prolog till boken Eldskytten:

1342: Flugor!

Han stönade av smärta. Knutarna från repet skar in i hans handleder. Men när bödelns hantlangare slog repet ännu ett varv runt hans ben, och sedan spände åt med ett ryck, då fick Visbyborgmästaren Herman Swerting annat att tänka på. Det enda som höll honom upprätt, det var rättarnas bestämda grepp i hans armar. Herman kände hur paniken spred sig som en krypande löpeld. Ett pirrande i kroppen som spreds allt längre ut i kroppens alla delar. Han försökte kämpa emot men insåg att han var på god väg att förlora den kampen, för paniken, den höll på att ta över. Det susade i öronen. Andningen blev allt stötigare. Han kunde inte hejda sig, trots att han visste vad det skulle leda till. Ändå blev han överraskad när kvävningskänslan sköljde över honom, och det så starkt att den tog över och knuffade bort allt annat. Han försökte tvinga sig att andas långsamt. Och då, under några ögonblicks oändlighet, var det som om han stod vid sidan av sig själv. Och det märkliga hände. Han blev helt lugn! Till och med smärtan i armar och ben försvann. Känslan varade bara ett kort ögonblick, innan allt blev till ett kämpande kaos igen. Han kämpade desperat för att få luft samtidigt som synfältet krympte och allt runt honom försvann. Det enda som fanns kvar var ett regn av gnistor som tog över alla hans sinnen. Det enda han upplevde, det var detta regna av gnistor i alla möjliga färger.
Han kallades tillbaks till verkligheten av att en av rättarna, ryckte till i repet runt hans fotleder och irriterat gav honom en kraftig armbågsstöt rakt in i ena sidan. Än en gång så var han var på väg att falla omkull, men hölls upplyft i stående ställning av de två rättarnas bestämda grepp i hans armar. Han märkte tacksamt att stöten i hans sida gjorde det lättare att hejda den snabba andningen och att synen började komma tillbaks bit för bit.
Men nu orkade han inte stå upprätt av egen kraft, utan sjönk kraftlöst framåt. Upprätthållen bara av rättarna hårda grepp i hans armar. Men det fallet framåt kom han att ångra snabbt, för det han fick syn på där i sin hopsjunkna ställning, då när blicken långsamt klarnade igen, det fick honom att rycka till av förfäran. Rakt framför honom, på bara två armslängders avstånd, låg ett avhugget huvud! Ett huvud vars öppna ögon stirrade upp på honom från korgen där det låg, där vid sidan av den bloddränkta huggstocken. Herman såg rakt in i sin vän herr Johannes Moppes brustna ögon. Rakt in i ögon som stirrande blint upp mot honom. Herman hängde stel av förfäran i vad som kändes som en hel evighet. Under denna evighet såg han hur flugor vandrade runt på Johannes ansiktet. Gick in och ut ur hans öppna mun. Herman stirrade förfärat, ända tills ett kraftigt ryck lyfte honom rak igen. Under nästa korta oändliga evighet var det bara den plötsligt närvarande smärtan i axlarna efter rycket som höll paniken borta. Han blev igen intensivt medveten om det öde som väntade honom. Flugor! I munnen!
Han kände inte längre smärtan i handlederna eller vristerna. Kände inte av sina händer och fötter. De hade domnat bort. Även smärtan i axlarna vek undan. Herr Herman såg ut över de som samlats där på torget intill Visby rådhus. Men allt ljud var som bortblåst. Han såg att prästen rörde på munnen men hörde inte ett ord av hans mässande böner.
Han och Johannes Moppe, de två som fram tills nu varit Visbys sittande borgmästare, de skulle avrättas först. Johannes huvud hade rullat. Snart, mycket snart, var det hans tur. När prästens böner tystnade, då var hans tid utmätt. Därefter kom turen till några av de tio sittande rådsherrarna. Till de av dom som hunnit få sin dom. Bland de redan dömda fanns hans egen son Detmar och hans svåger och kompanjon Henrik Zobber. Än fler väntade på att få sin skuld prövad. Hur många fler skulle det bli som måste sätta livet till i detta besinningslösa vansinne? Han sökte flackade runt med blicken. Var fanns hans hustru Helvig Zobber? Han kunde inte se henne. Inte heller någon av de tre yngsta sönerna Herman, Simon och Greger. En enda i havet av människor mötte hans sökande blick utan att vika undan. Hans vän rådsherren Henrik Strande. Han som så enträget varnat honom för att väcka mäktiga mäns vrede. Även Henrik skulle visst bli dömd till döden.
Vad hade de då gjort för fel? Borgmästare och rådsherrar i Hansan mäktigaste stad Visby? De hade bara gjort det som de ansåg vara rätt och riktigt då när landet Gotlands urgamla frihet var hotat. Den frihet de så länge varit ensamma att ha runt Östersjöns kuster. Den frihet som gjort dem både rika och starka. Hade det ens funnits någon möjlighet att undgå och väcka kung Magnus vrede? En kung som inte bara inte nöjde sig med den urgamla låga tribut som det fria Gotland betalade till svears och götars konung. En kung med makt att hota den handel som var Gotlands livsblod, och som inte heller hade tvekade att använde sig av den makten! För Magnus hade fängslat gotländska köpmän och hotat med att ta ifrån dom rätten att handla med järnmalmen och kopparen från Kopparberget! Och han hade blockerat sjövägen till Novgorod! Tvingat handeln ta dyra omvägar över Pskov, sjön Peipus och på strida småfloder över Dorpat, och därifrån vidare ner till Pernau vid Östersjöns kust. Eller ta den sydliga vägen över Riga. Båda två dyra omvägar med många omlastningar. Vägar där många ville ha del i vinsten. Kung Magnus visste att han styrde över Visbys öde, och han tycktes njuta av att använde sig av den makten.
Men kanske viktigast av allt. Han hade hotat att använda den rätt han hade fått enligt underkastelsebrevet från 1288, att få påven att bannlysa staden. Hände det, då skulle det strypa all handel med staden. Och inte bara det! En rad av köpstäderna i handelsförbundet hade 1288 ställt sig som garanter för att Visby inte ännu en gång skulle förnärma sveakungen. En garanti som betydde att städerna vid en påvlig bannlysning skulle tvingas böta hela 10 000 mark lödigt silver! En ofantlig summa! Hade verkligen Visbys råd, med kniven på strupen, kunnat göra något annat än att betala det Magnus begärde? Nej, han kunde bara inte se att de kunnat handla på annat sätt. Alla städer i förbundet plågades av furstarnas intriger och ränker.
Plötsligt tystade prästens mässande. Han kände hur en intensiv kyla blixtsnabbt spred sig till hela kroppen, men så kom mässandet igång igen. Hans blick sögs åter fast i Henrik Strandes. Var kom alla flugorna ifrån? Hans tankar vandrade iväg till allt det han och Henrik pratat om sista tiden.
Henrik Strande hade varnat honom. Gång på gång. För att det fanns något nytt de bara måste förhålla sig till. Något som verkade ha smugit sig på och vuxit sig starkt utan att han märkt det komma. Ett växande motstånd mot furstarnas tyranni. Henrik hade menat att allt fler talade sig varma för att vinna tillbaks ett fritt Gotland, mens andra ropade sig hesa för ett starkare förbund mellan städerna. Var det så? Var det detta han inte sett? Själv hade han inte brytt sig om de högljudda unga män som skrikit ut sin vrede på Visbys krogar och gator. Då när det blev känt att de betalt ut ledungsskatt till en kung som låg i fejd med andra Östersjöstäder. Den ungdomliga vreden, den var inte ny. Den hade alltid funnits där. Han hade själv drabbats av ungdomens övermod som ung. Men hade allt detta verkligen kunnat växa så mycket i styrka utan att han märkt det? Enligt gamla avtal hade de rätt att hålla furstetributen inne under tre år. Den gamla rätten borde de ha använts sig av nu menade visst många. Och ledungsskyldigheten, den gällde sedan gammalt bara för korståg, inte inför strid mellan kristna furstar, så hade andra menat. Men vem hade väll inte skrikit ut sin ölstinna vrede i sin ungdoms dagar? Den här gången hade vreden mest vänt sig mot det att borgmästarna och rådet på kung Magnus begäran, inte bara betalt ledungsskatten för egen räkning, utan även åtagit sig att lägga ut för Gotländska landsbygdens andel.
Fast vem hade kunnat tro att någon skulle bry sig om det några få berusade slynglar kastade ur sig? Den ledungsskatt som kungen hade krävt in av de fria gotlänningarna var dessutom löjligt låg i jämförelse med den ledungsskatt som kungen krävde av sitt eget svenska folk.
Herman vacklade till. Värken gjorde sig påmind i benen. Han sög fast blicken i Henriks igen. Lät tankarna vandra för att slippa tänka på det som hände runt omkring honom. Herman kände inte igen sig själv. Han som alltid brukade vara så säkert på sin sak. Nu var det som om allt löstes upp.
Vad var det han inte hade sett? Han hade svårt att se något annat än att vanvettet tagit över bland de som gjorde sig till domare över honom och de andra i rådet. Han tvivlade inte ett ögonblick på att många av hans domare skulle tagit samma beslut som det rådet tagit, om de själva råkat vara sittande rådsherrar just detta år. För så var det väll? Här visste han väll ändå hur allt hängde samman? Av de sex borgmästarna och trettio rådsherrarna som valdes vart tredje år, så satt två borgästare och tio rådsherrar ett år i taget. Några av de som inte tjänstgjorde i år satt nu som hans domare. Han gick igenom var och en av dom inne i sitt huvud. Funderade på vilka som överraskat honom, och vilka som uppfört sig precis som de fähundar han förväntat sig de skulle vara. Många som kallats att sitta domare hade hittat på alla möjliga ursäkter för att slippa sitta och döma sina egna fränder och vänner. De som hunnit, de hade lämnat staden. Henrik Strande hade menat att de som dömt dom till döden nu, de var rädda för ”verhansung”. Rädda för att uteslutas ur Hansaförbundet! Rädda för att Visby skulle bli uteslutna från alla övergripande avtal. Något som skulle göra att all handel i Visby lamslogs! Men det var väll en helt omöjlig tanke! Visby var förbundets mäktigaste stad! Utan förbundets starkaste stad var hela handelsförbundet hotat! Nej här höll han verkligen inte med sin vän Henrik. Han hade en helt annan åsikt om varför allt hade blivit helt galet i den långa utdragna rättsprocessen! Det var inte rädslan för att staden skulle förlora sina friheter som styrde domslutet. Nej det var bara en ursäkt! Det var rädslan för att själv hamna bland de dömda, som hade satt lögnen i högsätet. De fegaste ljög mest och krävde de hårdaste domarna. Det var de som var räddast för att själva hamna bland de anklagade, som rasade mest mot ”förrädarna”. Förnuft hade ersatts av vettlös rädsla för att själv hamna bland de dömda. Ja, så var det! Det var så han såg på allt det som hade hänt. Men varför måste de döma även hans son Detmar till döden? Räckte det inte att halshugga de främsta i rådet? De som varit drivande bakom beslutet? Herman kände vreden sjuda i kroppen vid tanken. Hur man än tänkte så var domsluten grovt orättfärdig! Han märkte tacksamt att ilskan och vreden gav honom kraft att stå rak där mellan de två rättarna. Nej han skulle inte gå till sin död som ett skälvande vrak! Han tittade Henrik Strande stadigt i ögonen. Herman hörde prästens mässande som ett surr i bakgrunden. Aldrig tidigare hade han så hett önskat att en präst skulle fortsätta med sitt mässande i all oändlighet. För när prästen var färdig, då hade hans tid runnit ut.
Hermans blick sög sig fast i Henriks. Släppte någon av dom blicken, då var han trots allt rädd för att han skulle förlora kampen om sin värdighet och förvandlas till en skrikande ynkrygg. Han fick bara inte släppa blicken. Men varifrån kom alla flugorna? Det brukade väll inte finnas en massa flugor här? Måste hålla munnen stängd…
Hur skulle det nu gå för hans svåger och kompanjon Henrik Zobber? Och för deras vän Henrik Strande? De två som stod där borta bredvid varandra bland de rådmän som ännu inte hunnit dömas. Någonstans bakom honom väntade hans äldste son Detmar på sin tur att halshuggas. Någonstans därute i folkmassan fanns hans egen hustru Helvig Zobber och de tre yngsta sönerna Herman, Simon och Greger. Där fanns Henrik Zobbers hustru Helenborg Wise och deras barn Jordan, Hildegund, Margrete och Gherborg. Och Henrik Strandes hustru Grete Visch och deras söner Johannes och Bernhard. Han kunde se dom allihop i sitt inre. Så som han sett dem stå då när han leddes fram hit till den plats där han nu skulle halshuggas. Hans egen hustru Helvig Zobber hade haft tårarna rinnande utefter kinderna i tyst gråt. Då mitt i denna tanke slutade prästen sin bön. I samma ögonblick vräktes Herman omkull på stocken. Bödelsyxan föll…

[lampros]

Författare vet jag inte om jag är. Dock skulle jag, om jag var det, lägga in fler styckebyten i texten du lagt upp. För att lätta upp anrättningen.

Typ var jag skulle vilja ha styckebyte:

Han stönade av smärta. Knutarna från repet skar in i hans handleder. Men när bödelns hantlangare slog repet ännu ett varv runt hans ben, och sedan spände åt med ett ryck, då fick Visbyborgmästaren Herman Swerting annat att tänka på.

Det enda som höll honom upprätt, det var rättarnas bestämda grepp i hans armar. Herman kände hur paniken spred sig som en krypande löpeld.

Lägg sedan in fler styckebyten, lite lagom ofta. Vad är lagom? Tja säg det, det vet bara den som är författare... dvs du. Men kanske behövs fem-tio styckebyten i den text du lagt upp. Hur många kan bero på vilken rytm man vill ha. Färre byten ger långsammare rytm, det blir lite mer svårläst (än med tätare styckebyten) men ger å andra sidan tuggmotstånd.

Vad gäller stil så kanske du bör begränsa frosseriet i elände och köra mer hårdkokt. Inte säga hur jobbigt eller dramatiskt det är. Låt fakta tala för sig själv s.a.s.

[Valdemar Sappi]

Tack för dina förslag.
Har klippt ganska flitigt med saxen och tagit bort onödiga ord eller meningar. Borgmästaren har fått dö med lite mer värdighet. Och så har jag lagt in flera stycken.
Det sista syns än tydligare i webverionen på: http://niels-ebbesen.com/eldskytten.htm

De många namnet på slutet har jag funderat på att klippa. Men de får stå tillsvidare. De kommer alla att dyka upp i boken. Alla fanns de i verkligheten.
Två av borgmästarens söner satte med påvligt tillstånd upp ett altare till minnet av sin halshuggne far. En skandal då...
Herman Swerting minnesepitafium kan fortfarande beses i domkyrkan. Vapensköld med två skäggiga manshuvuden samt tre blad. Gå och titta på det!

Boken är nästan färdig i sin råform.
Intrigen håller. Personer, miljöer...

Nu skall den bearbetas språkligt. Intrigen lyftas fram än mer. Och språket utvecklas.
Tar nog ett år innan den ligger på disk...

[Nimrod-S]

Jag ska läsa igenom texten ordentligt senare, men jag såg några "väl" som är felstavade med två "l".

[Valdemar Sappi]

Hej!

Brukar skriva en massa stog, som, så, väll, osv i råskriften. Men nu har jag rättat just de där vanliga misstagen.
Och putsat på det hela lite till.

Hela kap 1 ligger nu ute på webben: http://niels-ebbesen.com/index1.htm

[Valdemar Sappi]

Skiss till slutordet i boken. Nästan klart med bokens första råskrift. Härligt!

Botulf Kattlund levde faktiskt, men vi vet i stort sett bara att han var settingdomare. Fanns, det gjorde även hans blodsbror Tage Nielsen. Och Tages far, grevedråparen Niels Ebbesen, han är en så berömd frihetssymbol i vårt grannland Danmark att skolbarnen måste läsa på om honom.
Kattlunds gård nere på södra Gotland är idag ett museum väl värt ett besök. Den är norra Europas bäst bevarade medeltida gård. Den var troligen Gotlands största gård då 1361. Tyvärr finns inte gårdens kastal bevarad, men det gör flera andra kastaler inte långt därifrån.
Den störste skurken i min berättelse, han levde faktiskt då det begav sig. Det gjorde även hans mor. Jag får hoppas att de båda två där i himlen roas av att ha blivit ihågkomna, om än på detta sätt. Även biskop Rudolph av Schwerin levde och hade de fränder som det berättas om i min fiktiva historia, även om halvsystern Ingeborg är en påhittad figur. Vi får väll hoppas att även han där på sin plats uppe i himmeln eller nere i helvetet, roas av den skurkroll han fått i min historia.
Till och med den otroligt märkliga historien om den falske markgreven Valdemar av Brandenburg är sann. Även om vi inte har en aning om vem han egentligen var.

Det har roat mig att låta väldigt många personer som faktiskt levde då finnas med i min historia. Pleskows, Zobber, Wise osv. Alla fanns de en gång. Och de hade oftast de funktioner och släktband som beskrivs i boken. En och annan har fått släktband till andra med samma namn som förmodligen inte alls ser ut just så. Margarete Fyrskytt levde verkligen 1346 -47 och hade faktiskt ett torgstånd i Lübeck. Kanske var hon redan död femton år senare, då 1361 när jag låter henne bli mördad. Och om Willeke Fyrskytt var hennes make eller ens var hennes släkting, det vet ingen. Vi vet helt enkelt oftast väldigt lite om de personer jag låtit få liv igen. Så för det mesta är det riskfritt att fabulera fritt om dem. Då och då har jag ruckat lite på det vi vet. Henrik van Flanderen har fått bli borgmästare 1363 trots att han var det först något år senare.
Men när jag låter Bo Jonsson Grip få del i min historia blir det lite farligare. För honom vet andra mer om än mig. Nåja, får väll hoppas att en och annan historiker förlåter mig om jag råkat hitta på något som inte är så rimligt kring honom. Men att hans svärfar Lambrekt Dume faktiskt blev tillfångatagen där vid Helsingborg, det vet vi.
Tornklockan som jag låter återvända till Köpenhamn, den är kanske kvar i Lübeck. Inte vet jag…
Mycket i denna historia har verkligen hänt. Mycket annat är ren fiktion. Den vetgirige läsaren kan roa sig med att försöka lista ut var verkligheten slutar och fantasin tar vid. Bröderna Swertings av påven beviljade minnestavla över deras 1342 halshuggne far. Den hänger där faktiskt i Visby domkyrka.

Jag har vågat mig på att försöka beskriva en mycket komplicerat historiskt period. Så komplicerad att den ofta undviks av våra etablerade historiker. Jag har försökt mig på att inte bara skriva en spännande deckare, utan även att väva in en klassisk historisk roman. En svår balansakt! När historian har tagit över allt för mycket på spänningens bekostnad har jag försökt stryka ner. Den historiska romanen har trots allt varit mindre viktig än den spännande fiktionen. Men jag har försökt förena båda.

I några avseenden har jag en seriös historisk ambition. Jag menar att hela denna historiska period bara kan förstås om vi utgår från motsättningen mellan de två ärkefienderna, kung Valdemar av Danmark och greve Henrik av Holstein. De flesta historiker som skriver om denna period förtjänar ett ryck i näsan för att de inte lyfter fram detta. Hade t.ex. inte Henrik suttit där på borgen i Kalmar. Ja då hade vi nog aldrig heller fått se en invasion av Gotland.
De flesta historiska beskrivningarna från denna tid betraktar jag som överraskande undermåliga, just för att de fullständigt nonchalerar greve Henriks stora betydelse för vår nordiska historia. Han som vintern 1363 - 64 faktiskt fick Gotland i pant av kung Albrekt och drots Bo Jonsson Grip, som tack för hjälpen att erövra Sverige på senhösten 1363. Hade greven fått makten över Gotland. Då hade drömmen om friheten dött många år innan den gjorde, för Järn-Henrik han hade inte nöjt sig med den löjligt låga ledungslame Gotland och staden Visby betalade av hävd. En summa som bara var en liten bråkdel av den grevens Holsteinska bönder tvingats betala sedan generationer.

Fyrskytt och eldskytt var det första namnet på bösskyttarna. Ordet bössa tycks dyka upp på 1380-talet, men för enkelhetens skull använder jag även det ordet i boken. Vi ser från bevarade räkenskaper att Fyrskyttar, Vurschutte, börjar anställas i hansastäderna redan på 1350-talet. Det gråa puderkrutet var svårhanterligt. Först i och med inblandningen av olja eller alkohol i början av 1400-talet utvecklades det betydligt säkrare kornkrutet. Så att kruthuset i Lübeck tog eld eller flög i luften 1360, det både stämmer och är inte så konstigt. Det märkligaste med detta är väl det att kruthuset var hopbyggt med rådhuset, som även det tog eld och skadades.
Minst tre av de femtiotvå hansaskepp som erövrades eller förstördes där av kung Valdemar på redden utanför Helsingborg 1362 hade skeppsbössor. Men det verkar ha varit först under 1370-talet som bössorna blev vanliga på hansans skepp.
En bössa var billig att tillverka. Billigare än ett kraftigt armborst. Det var salpetern, den viktigaste delen i krutet, som var dyr. Och att det inte var lätt att få fart på salpetersjuderierna, det kan vi ana av det att några städer erbjöd lägre tull för den som kunde leverera salpeter. Om jorden från häststallen redan då var det viktigaste råmaterialet, det vet vi inte. Men det är troligt.
Om Valdemar Atterdag faktiskt hade bössor med sig till Gotland. Det vet vi inte. Men i ljuset av att junker Kristoffer, han som enligt traditionen ledde slaget där vid Mästerby, hade varit förlovad med en fransk prinsessa. Och i ljuset av det att Valdemars huvudfiende greve Henrik där borta i Kalmar just därför var livstidsanställd av Engelske kungen. Då blir det från historisk utgångspunkt mycket möjligt att bössorna fanns med där vid Mästerby. Men i så fall bara några få av liten betydelse för utgången av slaget. Det vi däremot kan utgå ifrån, det är att det fanns några bössor där på Visbys murar. Bössor som aldrig kom till användning…

Min nästa bok i serien om Botulf Kattlund blir en lite mer lokal Gotländsk historia. En historia där jag leker lite med olika tolkningar av norden äldsta kända lag, Gutalagen. En historia om blodsskuld och rättfärdig hämnd.
En senare bok är tänkt att utspelas under andra hansakriget.
Ännu en bok planeras handla om när kaparna med Arendt Styke i spetsen tar över Gotland.

[Valdemar Sappi]

Baksida: Eldskytten

Anno 1360. En död häst har hittats i havet. En häst som såg ut som en sten bland många stenar där i det långgrunda vattnet, ända tills den ruttnande uppblåsta hästen vänder sig med alla fyra benen rakt upp i luften. Varför ligger den där?

Detta är inledningen till en lång mördarjakt. Visbys stadsfogde Botulf Kattlund och sockenmästaren Jakob Knarre är de som får uppdraget att utreda mordet på Eldskytten, denna tids namn på de som skjuter med den eldsprutande nymodigheten, bössan. En utredning som minsann inte blir enklare av att kung Valdemar invaderar Gotland! Ett mord som visar sig vara ett av många med spår bakåt i tiden, ända till den stora farsotens tid! Pestens tid! Ja till och med ännu längre tillbaks i tiden…

En bok som inte bara är en spännande deckare, utan även en berättelse från en mycket spännande och händelserik tid i vår nordiska historia. En berättelse som får denna tids kaos att verka både rimlig och begriplig.

Eldskytten är först boken i serien om Botulf Kattlund.

[Valdemar Sappi]

Boken genomskriven. Skickar snart in manus. Resten av hösten vikt för bearbetning.

Prologen nu kraftigt beskuren. Blir nog en bit till efterhand.
Nuvarande version: http://niels-ebbesen.com/index1.htm
Där finns också skiss till omslag.

Dagens lilla skrivning s 60:

Helmich tittade förtvivlat på innehållet i den lilla spånlådan han fått. Där låg toppen av ett litet lillfinger. Hans egen lille sons lillfinger! Han sneglade hatfullt mot den rike man han trott var hans välgörare. För så hade han kallat honom i många år. Sin välgörare! Han visste inte vilket som smärtade honom mest. Att det var hans lille sons fingertopp som låg där i lådan, eller det att hans välgörare visat sig vara hans värste fiende.
”Du går mina ärenden. Gör det jag ber dig om när jag vill det! Även om det går långt mellan gångerna. Utan diskussion! Nästa gång du tvekar blir det ett helt finger som faller av”.
Helmich öppnade munnen. Stängde den igen. Han hade varit nära att säga det han inte fick. Sist han hade råkat säga sin uppdragsgivares riktiga namn hade han fått ett så hårt slag att han hört dålig på ena örat i veckor. Han sneglade hatfullt på mannen som stod en bit bort. Hans värste plågoande från ungdomsåren! Just den vidriga plågoanden han trott att hans välgörare skyddat honom från. Och så visade det sig att han utnyttjat dem båda två! Var det hans plågoande från barnaåren som skurit av hans sons fingertopp? Jo, så var det nog.
”Var är min son?”
”Han mår bra. Handen gör säkert ont. Men den är ombundet och det hela är inte värre än att han kan gå hem själv. Han är nog redan hemma när du kommer hem”.
”Säg vad jag skall göra! För guds skull säg vad jag skall göra!”