Konsten att få frisedel.

[Fredrik Andersson]

I min pluton på F17 90-91 var det väl inte särskilt många som ville vara där i ett års tid. Många gnällde och längtade hem men med undantag för några avslutade GU-tjänstgöringar pga sjukdomar och i något fall tidigare synder i brottsregistret så fullföljde alla utbildningen. Vad jag minns så var det ingen som fejkade sig ut. I stället tror jag att det skapades en inställning av att "köp läget, nu är vi här och kan inte göra ett dugg åt det".

Vi blev säkert inte den bästa pluton som Kungliga Blekinge Flygflottilj har utbildat. Men jag trivdes faktiskt med mina kamrater och minns fortfarande en hel del strapatser som vi upplevde tillsammans med ett skevt leende på läpparna.

Att sedan flera kamrater saknades när förbandet återsamlades för KFÖ 1994 ser jag inte som något konstigt. Några år hade gått och familjebildning, utbildningar och karriärer gjorde att kamraterna inte hade möjlighet att delta. De hade dock ansökt och fått anstånd beviljat enligt konstens alla regler och inte heller de kan väl sägas vara smitare.

För övrigt så rådde det i min årskull, åtminstone i min bekantskapskrets, en känsla av att det här var något man skulle göra. Det ingick på något sätt i slutet av barndomen. Den enda av oss som inte gjorde militärtjänst fick inte det pga hjärtfel. Han var lite kluven inför det beskedet men ingen har någonsin sagt något negativt till honom om det.

Att avstå/vägra militärtjänstgöring på grund av hälsoskäl eller genuint moraliska ställningstaganden respekterar jag utan reservation. Dock har jag alltid haft ett ont öga till de individer som smiter och fejkar bara för att man inte orkar/vill. Det är väl en av de få människotyper jag har svårt för - förslappade chipsknaprande Nintendo-talibaner som inte kan tänka sig att göra något för någon annan om det kostar det minsta mätbara i fysisk ansträngning.

Det där blev om inte ett sidospår så åtminstone en rejäl bredsladd... För att återgå till ursprungsfrågan - jag har hört flera berättelser som dock kommit i åttonde led (motsv) och därför knappast kan anses som tillförlitliga. Känner inte till något fall närmare än så.

Klart slut!

[von Adler]

Jag mönstrade själv 1998 och satt 4½ timme på buss, blev uppropad och kallad åt sidan med frågan om jag ville åka hem. Jag var hyfsat motiverad, så jag lyckades tala mig till att få mönstra i alla fall, vilket jag fick, reducerat, sedan diskuterades en eventuell förrådstjänst innan läkaren sa nej, det blir utbildningsreserven för dig.

En gymnasiekompis gjorde utmärkt ifrån sig på alla test. Hans "NEJ!!!" hördes ut i väntrummet när de ville placera honom med kustjägarna som gruppbefäl. Till slut fick han något vid kustartilleriet eller luftvärnet, tror jag, något han sköt upp för studier och som sedan rann ut i sanden när förbandet las ner.

Min kusin, en intelligent person med mycket goda fysiska egenskaper, dock med lite problem med auktoriteter, blev placerad som amfibiesoldat och trivdes hyfsat, men satte sig på tåget och kom inte tillbaka efter en helgpermission (!). Det var två veckor innan det blev frivilligt. Han kunde blivit den sista som fällde sför brott mot pliktlagen, men de orkade väl inte, så han blev sjukskriven för sociala skäl i två veckor.

Tydligen hade han stött på en del av den gamla armén, med kadaverdisciplin, gormande befäl och "soldaten ska hålla käft och lyda order" när han ifrågasatte saker. Enligt egen utsago hade han inga problem med auktoriteter och ledarskap så länge han kunde förstå bakgrunden "jag förstår om det gormas och övas att sätta upp och ta ner ett tält tio gånger, för att vi ska kunna göra det fort för att kunna kamouflera det och vara tryggare", men när det var "för att jag säger det" blev han obstinat, och då gick det snabbt utför.

Tydligen ska ett av de begälen sagt "[Efternamn] är ingen riktig soldat!" när han kom för att hämta sina tillhörigheter, vadvid han svarade "Nej, det är nog sant, men [Efternamn] är inget riktigt befäl heller, hade du kunnat motivera och förklara hade det här aldrig hänt." Befälet ska ha börjat skälla ut honom, varvid han visade fingret och gick, mitt i befälets mening.

[tryggve]

Jag gjorde som sagt lumpen 94-95 som signalist, fick tämligen bra betyg, men krigsplacerad blev jag inte. Liksom de flesta andra i vår pluton. Någon repövning blev det med andra ord inte.

Jag "har hört" (anekdotvarning) att det på 90-talet utbildades åtskilliga 10000-tals värnpliktiga som det inte fanns plats för, och som inte blev krigsplacerade. Stämmer det så slår det mig som ett rätt ordentlig slöseri med skattemedel och folks tid.

Nå, för att anknyta till ämnet lite mer... Redan när jag mönstrade så var det ju rätt lätt att slippa lumpen. Men vi hade faktiskt en kille på grannkompaniet, en GB tror jag, som hoppade av bara några månader före muck. Han vägrade helt enkelt att fortsätta, och jag antar att det blev rättssak av det.

[Jurgen Wullenwever]

Jag "har hört" (anekdotvarning) att det på 90-talet utbildades åtskilliga 10000-tals värnpliktiga som det inte fanns plats för, och som inte blev krigsplacerade. Stämmer det så slår det mig som ett rätt ordentlig slöseri med skattemedel och folks tid.

Var inte alla människor krigsplacerade, oavsett om de var militära eller civila?

Hur som helst, även om de värnpliktiga under 1990-talet inte blev krigsplacerade, så borde deras genomförda tid ha medfört dels ett underlättande av en eventuell allmän mobilisering (jämfört med om de inte hade haft någon militär grundutbildning), och dels att Sverige under utbildningstiden hade soldater på marken, så staten fick två saker ut av den, och det är väl inte så slösaktigt?

(Om det är sant som det stundom sägs, att Finland har ett starkt försvar, medan Sverige betalar dubbelt så mycket för det militära, men inte har något försvar, så förefaller det dock en smula slösaktigt och ansvarslöst.)

[tryggve]

Var inte alla människor krigsplacerade, oavsett om de var militära eller civila?

Alla människor? Nej (rätta mig någon om jag har fel). Sjukvårdspersonal var väl krigsplacerad, och en del annan nödvändig personal inom samhällsfunktioner, polis och räddningstjänst. Kanske även inom vissa industrier. Sedan var väl alla som kunde skyldiga att tjänstgöra i civilförsvaret om det behövdes, men det var väl inget man hade en liggande order för vart man skulle inställa sig vid mobilisering.

Hur som helst, även om de värnpliktiga under 1990-talet inte blev krigsplacerade, så borde deras genomförda tid ha medfört dels ett underlättande av en eventuell allmän mobilisering (jämfört med om de inte hade haft någon militär grundutbildning), och dels att Sverige under utbildningstiden hade soldater på marken, så staten fick två saker ut av den, och det är väl inte så slösaktigt?.

Initialt vid mobiliseringen så gör det väl vare sig till eller från, för är man inte krigsplacerad så har man ju inget förband att uppsöka vid mobiliseringen. I ett längre perspektiv så finns det ju dock en möjlig personalersättningsreserv att ta från här, så där kan det ju göra skillnad, men frågan är hur det skulle ha funkat i praktiken.

[Stefan]

Påpekas kan att värnpliktsvägrare gjorde ju det av principiella skäl. Man kan anta att i de kretsar var det närmast sed. Ja, rent av DERAS mandomsprov. Det kan man märka att de kunde åka in på sina tre månader långt in på 2000-talet, Såvitt jag minns mig har hört. Då vid den tiden var det så många som slapp, det var rätt få som gjorde lumpen.
ALLA som tjänstgjorde gjorde det utan undantag villigt. Det var så många som slapp, att den ovillige bara behövde antyda ovilja eller någon opasslighet. Så slapp mönstringsförrättaren välja.

[Wooster]

Påpekas kan att värnpliktsvägrare gjorde ju det av principiella skäl. Man kan anta att i de kretsar var det närmast sed. Ja, rent av DERAS mandomsprov. Det kan man märka att de kunde åka in på sina tre månader långt in på 2000-talet, Såvitt jag minns mig har hört. Då vid den tiden var det så många som slapp, det var rätt få som gjorde lumpen.

På 2000-talet åkte man nog bara på fängelsestraff om man mönstrat och blivit inskriven eller påbörjat en GU. En bekant till mig vägrade mönstra - han fick en högst symbolisk dagsbot i straff.

[a81]

Jag gjorde lumpen 1994-95, och då var det ca hälften av killarna från vår gymnasieklass som gjorde militärtjänst. Dock så var det inte så svårt att slippa om man inte ville, jag hade nog sluppit om jag hade bett om det.

Cirka fem år senare var det nog omkring 20 procent i min gymnasieklass. Det är rätt fascinerande hur snabbt, i praktiken på ett decennium, försvaret ställdes om. I början av 1990-talet hade man ett stort invasionsförsvar, drygt tio år senare hade man ett försvar som väl inte ens var tiondelen så stort och som varken hade förmåga eller som syfte att försvara landet. Har denna förändringen genomförts lika snabbt och konsekvent i något annat land? Värnplikten är i och för sig avskaffad i nästan hela Europa. Endast Finland, Grekland, Schweiz och Österrike verkar ha "riktig" värnplikt där flertalet unga män kallas in (se: http://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4rnplikt).

[Jurgen Wullenwever]

O, jag nämnde inte andelen som frikallades vid min mönstring. Det var tre som togs bort, varav en var tjock, en var (troligen) nyanländ immigrant med språksvårigheter, och en var jag, av den stora gruppen om kanske trettio personer, varvid fås ungefär tio procent frikallade 1989, utifrån det stickprovet.

[Fredrik Andersson]

[quote="tryggve"]Alla människor? Nej (rätta mig någon om jag har fel). Sjukvårdspersonal var väl krigsplacerad, och en del annan nödvändig personal inom samhällsfunktioner, polis och räddningstjänst. Kanske även inom vissa industrier. Sedan var väl alla som kunde skyldiga att tjänstgöra i civilförsvaret om det behövdes, men det var väl inget man hade en liggande order för vart man skulle inställa sig vid mobilisering.

Du har rätt. Och inte helt rätt. Men inte så mycket fel eller vad jag ska svamla om.

När den Store Elaka Röda Björnen lurpassade på andra sidan Östersjön (neeeej, inte Finland... ) hada samtliga svenska medborgare i åldrarna 16-65 (ungefär) tjänsteplikt. Det betydde att i händelse av krig eller kris kunde i princip hela den vuxna befolkningen aktiveras/rekvireras för samhällstjänstgöring. Allt från att rycka in och hjälpa till på ålderdomshem, dagis, skolor, service- och reparationsarbeten, inom jordbruket till att stärka upp industrin osv osv. Lite som att min morfars gamla Volvo-traktor var "bokad" av armén under de 35 år han hade den.

Men som du säger. Benke Bira hade aldrig en krigsplaceringsorder på Nyckelpigans dagis liggande i byrålådan.

[Ornellaia]

Huruvida det var enkelt eller lätt att få frisedel måste vi nog sätta in i vilken tid den efterfrågades.

Min far var reservare och jobbade extra som utredare av just sådana folk som ville ha frisedel och han var av krigsmakten senare försvarsmakten given ganska strama tyglar. Folk skulle helt enkelt göra sin värnplikt. Ska prata med honom i helgen om fallen han utredde. Eftersom jag skriver krigsmakten/försvarsmakten förstår ni att detta var på 70-talet då det kalla kriget var väldigt kallt.

Ett annat verkligt exempel på hur svårt det var att bli av med folk kan väl illustreras av John Ausonius aka Lasermannen som upprepade gånger misshandlat befäl och hotat värnpliktiga kamrater. Han blev inte utskriven utan fick slutföra sin värnplikt vid högvakten på slottet. Ni kan läsa mer i Gellert Tamas bok, (rekommenderas då den är väldigt bra skriven).

Jag själv mönstrade i början av 90-talet och genomförde värnplikt 93-94, dvs. gott och väl efter kalla krigets slut och Berlinmuren fallit. Lumpen kändes ännu som något självklart för många pojkar inklusive mig själv men här hade pliktverket mjuknat betydligt. Det räckte med att vänligt tala om att det här var nog inte riktigt min grej så var det ok. Du skulle dock INTE ha genomfört några tester som jag återkommer till. Hade du allergi eller jämförlig var det tack och adjö på en gång. Min svåger har över 5 allergier och han blev enl. egen uppgift skrattad i ansiktet när han uppgav de och kunde bevisa att han hade led av desamma.

Min kompis skulle göra mönstra och nu är vi i slutet av 90-talet, typ 98-99. Han mönstrade och gick in för att göra väl på testerna, han såg det som en gratis koll av kroppen och ville veta hur hans fysiska såväl som psykiska förmåga såg ut. Men han hade ingen avsikt att göra sin värnplikt. Det blev inte riktigt som han hade tänkt sig… Hade han bara bett om frisedel hade han fått det. Nu var han mönstrad, dessutom med riktigt bra värden i vissa fall och han blev placerad att göra värnplikt som han vackert fick krypa till korset och genomföra den. Hans förmågor var eftertraktade i försvarsmakten och då var det inte mycket att göra. Vilka det var berättade han aldrig så det är svårt är mig att dubbelkolla uppgiften.

Hade jag sökt frisedel tror jag att jag hade fått den men nu med facit i hand ångrar jag inte för ett ögonblick att jag genomförde min värnplikt.

[NIL]

Den andra sidan av myntet är att vi fick in personer som myyycket gärna ville genomföra militär grundutbildning men som kanske inte var direkt lämpliga.

Jag lumpade i Övre Norrland '86 - '87 och det fanns två juveler som jag minns särskilt tydligt, båda var väldigt intresserade av uppgiften.

Specimen 1:
Eld-upphör kommenderat (eöf med lös ammunition) men det fortsätter att smälla, specimen 1 ligger och skjuter med en ollonpistol...vid en närmare besiktning så visade det sig att han bar ett axelhölster under snödräkten.

Specimen 2:
Några vänner till mig kom hem till kasernen 02:15 efter en glad kväll på stan, då hörde dom mystiska ljud från källarkorridoren där bl a plutonsförråden fanns. Man befarade ett inbrottsförsök och bestämde sig för att omedelbart ingripa, man smög sig ner bara för att konstatera att det var specimen 2 som stod i korridoren och gjorde utfallsövningar med en butterfly-kniv.

[tryggve]

Jag själv mönstrade i början av 90-talet och genomförde värnplikt 93-94, dvs. gott och väl efter kalla krigets slut och Berlinmuren fallit. Lumpen kändes ännu som något självklart för många pojkar inklusive mig själv men här hade pliktverket mjuknat betydligt. Det räckte med att vänligt tala om att det här var nog inte riktigt min grej så var det ok. Du skulle dock INTE ha genomfört några tester som jag återkommer till. Hade du allergi eller jämförlig var det tack och adjö på en gång. Min svåger har över 5 allergier och han blev enl. egen uppgift skrattad i ansiktet när han uppgav de och kunde bevisa att han hade led av desamma.

Mitt intryck också, det var som sagt rätt lätt att slippa då. Detta med allergier är dock lite intressant, jag har ett antal allergier (ingen livsmedelsallergi, dock, gräspollen, hund och -katt), och jag fick ju göra lumpen 94-95. Dock hamnade jag som signalist på sambandscentral.

[Torbjörn J]

Jag gjorde som sagt lumpen 94-95 som signalist, fick tämligen bra betyg, men krigsplacerad blev jag inte. Liksom de flesta andra i vår pluton. Någon repövning blev det med andra ord inte.

Jag "har hört" (anekdotvarning) att det på 90-talet utbildades åtskilliga 10000-tals värnpliktiga som det inte fanns plats för, och som inte blev krigsplacerade. Stämmer det så slår det mig som ett rätt ordentlig slöseri med skattemedel och folks tid.

Genomförde värnplikten -97-98 och blev inte krigsplacerad. Detsamma gällde mina vänner och vi var ändå utspridda på olika befattningar och olika ställen i Sverige (Eksjö, Enköping, Hässleholm t.ex.) Enda undantaget var de två som blev utbildade på TS9000, men även deras krigsplaceringar blev indragna något år senare.

[tryggve]

Genomförde värnplikten -97-98 och blev inte krigsplacerad. Detsamma gällde mina vänner och vi var ändå utspridda på olika befattningar och olika ställen i Sverige (Eksjö, Enköping, Hässleholm t.ex.) Enda undantaget var de två som blev utbildade på TS9000, men även deras krigsplaceringar blev indragna något år senare.

Det låter ju i så fall som om man utbildade folk utan att ha förband att placera dem i. I och för sig så var ju detta en tid när det ändrades om rätt mycket, så det kan ju faktiskt hända att man inte hade möjlighet att riktigt veta hur stort behov man hade av folk.