Krigsplacering av "gamla" flottister?

[Viktor Lima]

Hej,

Jag pratade med en kollega med bakgrund inom flottan om de extremt korta krigsplaceringstiderna för värnpliktiga i fartygstjänst. Vad jag förstår så verkar sjömännen i princip bara varit krigsplacerade i fartygtjänst under ca 1 år då nästkommande besättning utbildades. I armén överfördes "äldre" värnpliktiga till lokalförsvarsförband efter 8-15 år i fältförbanden. I flygvapnet blev flygsoldaten efter några år placerad på sidobaser och förråd i mindre krävande tjänst- Närskyddssoldater blev bevakningssoldater, flygmekaniker blev drivmedelsmän etc. och som en sista krigsplacering innan 47-årsåldern blev många luftbevakare.

Vart krigsplacerades flottans sjömän när de blivit för gamla för fartygstjänst?

/VL

[ola]

Hej,

Jag pratade med en kollega med bakgrund inom flottan om de extremt korta krigsplaceringstiderna för värnpliktiga i fartygstjänst. Vad jag förstår så verkar sjömännen i princip bara varit krigsplacerade i fartygtjänst under ca 1 år då nästkommande besättning utbildades. I armén överfördes "äldre" värnpliktiga till lokalförsvarsförband efter 8-15 år i fältförbanden. I flygvapnet blev flygsoldaten efter några år placerad på sidobaser och förråd i mindre krävande tjänst- Närskyddssoldater blev bevakningssoldater, flygmekaniker blev drivmedelsmän etc. och som en sista krigsplacering innan 47-årsåldern blev många luftbevakare.

Vart krigsplacerades flottans sjömän när de blivit för gamla för fartygstjänst?

/VL

Nu är jag landnisse men kunde de inte bli placerade i KA-organisationen ??

//Ola

[Bjernevik]

Vart krigsplacerades flottans sjömän när de blivit för gamla för fartygstjänst?

Gissningsvis inom sjöbevakningen och flottans basorganisation.

[FredH]

Bra fråga. Nu gjorde jag lumpen ombord i kfl -92. Vi fick ingen krigsplacering alls, officiellt. Inte heller någon information vid muck. Mer inofficiell information från närmaste befäl. Att vi var krigsplacerade efterföljande sex månader i första hand och som du skrev ett år i andra hand.

Så trots lumpen har jag aldrig fått någon krigsplacering. Okej, nu ändrades ju allt i och med murens fall och alla neddragningar under 90-talet. Kan ha berott på det.

Men borde funnits ett system med krigsplaceringar även i flottan då inte alla fartyg hade fullständiga besättningar vid fredstida utbildningar, fanns ett antal depåfartyg vid varje division. Så för att fylla upp alla besättningar hade inte inneliggande kull räckt till. Inte heller föregående års, dock båda ihop möjligen.

[Wedman]

Flottan hade även en mobiliserande hjälpfartygsorganisation med främst hjälpminfartyg och hjälpminsvepare (hjälpröjdykfartyg) så värnpliktiga på minfartyg och minsvepare samt röjdykare blev nog krigsplacerade mer likt värnpliktiga inom armén, KA och flygvapnet.

[FNP]

Den situation som beskrivs ovan är den som gällde från början av 80-talet till mitten av 90-talet.
Den gällde dessutom enbart ytattack- och ubåtsförbanden. Slutligen gällde det inte samtliga individer.

Intill 1982 bestod den rustade Kustflottan (flottans fredsförband för utbildning av krigsförband), av ca 1/3 av stamstridsfartygen. Sålunda personalförsörjde denna 1/3 ca tre ggr så många stamstridsfartyg samt ca 3-5 ggr så många hjälpfartyg. Ur vpl kontigenten rekryterades dessutom huvvuddelen av det blivande befälet (från 1983 allt befäl).
Fr.o.m. 1983 i och med jagarnas avrustning, höjdes rustningsnivån på kvarvarande stamstridsfartyg till ca 2/3 av det totala beståndet. Samtidigt utgick de personalkrävande jagarna ur krigsförbanden, tillsammans med ett antal likaledes personalkrävande hjälpfartyg. Resultat blev alltså att Kustflottan, vad gällde ytstridsfartyg och ubåtar, värnpliktsmässigt kom att omsätta 2/3 delar av det totala antalet krigsbesättningar varje år. Sålunda uppfattades det på de rustade fartygen att sjömännen fick"ettåriga krigsplaceringar". Men, riktigt så var det inte.

Jag belyser med följande exempel:
I krigsorganisationen ingick 16 patrullbåter typ Hugin.
I fredsorganisationen ingick normalt 9 patrullbåtar typ Hugin (vilka då skulle utbilda besättningar för krigsorganisationens behov om 16 besättningar)

En värnpliktsbesättning på en patrullbåt bestod av 12 individer (2 kockar, 2 signalmatroser, 2 artillerister, 2 motormän, 1 signalspaningsoperatör, 1 radiosignalist, 1 systemtekniker, 1 radarmatros) av dessa var ca 4 PB uttagna, 4 GB uttagna och resten meniga. Av de PB uttagna var i allmänhet samtliga sk föranmälda (inför kommande officersutbildning). Efter varje genomfört utbildningsår forsatte hälften av dessa till utbildning som yrkes- eller reservofficer.
Dessa "försvann" då från krigsorganisationen och 2 vakanser uppstod. Även ur GB kategorin rekryterades flitigt varför ca 1 GB ur varje besättning gick vidare till officersutbildning. Vakansen uppstod kanske inte förrän efter något år då individen genomgått FOK och påbörjat utbildning. Ur manskapet rekryterades också med runt 1 person ur varnnan besättning. Av olika skäl blev ett antal individer ej krigsplaceringsbara i utbildad befattning vanligen ca 1 på vartannat fartyg. Ser man till befattningar blir det ännu interessantare då t ex signalspaningsoperatörer var överrepresenterade att gå vidare mot officersutbildning.

Sålunda producerade varje fredsrustad patrullbåt "0,75" krigsbesättningar per år, men för vissa befattningar 0!
Lägges till ekvationen att PB och GB uttagna gärna gick till högskolor, universitet, studerade utomlands, flyttade utomlands etc och därigenom blev svårare att krigsplacera.

Sammantaget innebar detta att några individer faktiskt bara var krigsplacerade ombord på patrullbåten i något år, men att andra var det i åtminstonne 3 till 5 år. Min egen bror krigsplacerades som vpl signalspaningsoperatör 1991 och han var det forfarande 1998 när hans fartyg ströks ur rullorna.

Besättningarna på minfartyg, isbrytare och sjömätare avsågs för bemanning av dessa samt helt civila fartyg utrustade som hjälpminfartyg. Förhållandet var här ca 1 till 2.

Besättningarna på minjaktfartyg och minsvepare avsågs för bemanning av dessa samt helt civila fartyg utrustade som hjälpminsvepare mm. Förhållandet här var ca 1 till 5.

Men, vad hände sedan?

De "yngre" vpl som ej krigsplacerats ombord hamnade i allmänhet först i personalreserven, med krigsplacering i depåerna. Detta öde drabbade även de "yngre" som efter något år "föll ur" sin krigsbefattning. I några fall "lyftes" individer åter upp till befatttningar ombord, framför allt om de tillhört ytattacken så kunde de hamna inom minkrigsorganisationen. Beroende på yrkesgren krigsplacerades huvuddelen därefter i marinens landorganisation. Fd minmatroser från minfartyg krisplacerades t ex i minklargöringsorganisationen inom basbataljonerna. Fd motormän kunde placeras som sådana vid anläggningar med kraftaggregat. Förutom basbataljonerna behövde även de landburna sk fartygslagen ett antal värnpliktiga vilka alla utbildats ombord (vanligen motormän, systemtekniker och radiosignalister). I några fall kunde flottister t ex fd signalmatroser krigsplaceras som sådana på KA förband. Ett antal flottister krigsplaceras i förband tillhörande andra försvarsgrenar. Efter 30-35 årsåldern blir bilden än brokigare. Ett antal förlorar sin krigsplacering och hamnar åter i personalreserven, andra överförs till lokalförsvarsförband.

Inom Marinen genomförde i huvudsak KA förbanden repövningar. (Flottans höga rustningsgrad minskade behovet för denna del). Till största del utgjordes därför de Marina bas- och underhållsförbanden, avsedda för flottans behov, av rena "papperskonstruktioner" - personalmässigt bemmande, utrustade med personlig utrustning, med förråd, kajer planer för inmönstring av civila resurser etc - men aldrig övade i någon större utsträckning.

[Jonas Gunnarsson]

Jag tjänstgjorde själv på patrullbåt, och det stämmer att vi var i realiteten krigsplacerade ombord på vårt gamla fartyg fram tills dess att det fanns en ny besättning som var klar med alla tester och prov. Innan besättningen klarat vissa prov så fick vi inte ombord Pingvinerna t.e.x.

Själv muckade jag 1983, de första två tre åren så hörde jag inget ifrån värnpliktsverket, därefter så fick jag besked om att jag nu var gruppbefäl på ett transportsjukvårdskommando! Att jag tjänstgjort som förstekock på fartyget samt att matlagning var mitt yrke på den tiden ansågs tydligen inte relevant för min nya placering. Jag slapp dock repövningar, faktum är att jag tog på mig uniformen igen först 2009 när jag gick med i hemvärnet.

[Viktor Lima]

Tack för fantastiskt fina svar!

Det var upplyftande att man faktiskt utnyttjade denna personal även efter "bäst-före-datum". Sedan måste det vara svårt att hitta releventa krigsbefattningar i de "bakre förbanden" där de hade nytta av sin värnpliktsutbildning. Lite skrämmande är det naturligtvis att många krigsplacerades i pappersförband i befattningar som de aldrig övat i. Så bedömer jag tyvärr att det var i många fall med överföringsförband typ sidobaskompanier, fånglägerbataljoner, värnkompanier, tvätterier och liknande. Dessa förband skulle ha behövt lång återtagningstid innan de kunde verka effektivt. Å andra sidan bidrog de till kvantiteten i det svenska invasionsförsvaret där det i princip i varenda buske i Sverige fanns trupp som fienden måste beakta även om de bara var utrustade med vadmalsuniformer, k-pistar, handgranater och minor....

/VL

[FNP]

Själv muckade jag 1983, de första två tre åren så hörde jag inget ifrån värnpliktsverket, därefter så fick jag besked om att jag nu var gruppbefäl på ett transportsjukvårdskommando! Att jag tjänstgjort som förstekock på fartyget samt att matlagning var mitt yrke på den tiden ansågs tydligen inte relevant för min nya placering. Jag slapp dock repövningar, faktum är att jag tog på mig uniformen igen först 2009 när jag gick med i hemvärnet.

Kockar ombord brukade ju få lite mer sjukvårdsutbildning än övriga, därav din nya krigsplacering. Betänk också att i händelse av mobilisering, så var det viktigt att det fanns en viss spridning avseende kompetenser inom ett förband. Det innebar att du kanske de facto skulle komma att stå vid grytorna eller köra transportbil. En mobilisering, särskilt av ett lågproriterat helt oövat förband hade blivit en fantastisk"happening", vilka dyker upp? vad kan de? i vilket skick är de? vad finns för utrustning?

[Viktor Lima]

Möjligen något OT (dock viss marinanknytning med avseende på pjäserna), men jag hittade denna hemsida som på ett mycket bra sätt beskriver hur det kunde gå till att sätta ihop ett inkallat krigsförband på den gamla onda tiden. Även om det handlar om ett hyfsat prioriterat lokalförsvarsförband så var det lite si och så med utrustning, deltagade på övningar m.m. Det är intressant att läsa hur soldaternas civila kompetens och engagemang bidrog till att öka stridsvärdet, särskilt ICA-handlarens bidrag till kompaniaftonen och framtrollandet av några lastbilsflak grus som antagligen inte betalades av skattebetalarna....

http://web.telia.com/~u88707287/duggre.htm

/VL

[FNP]

Det var upplyftande att man faktiskt utnyttjade denna personal även efter "bäst-före-datum". Sedan måste det vara svårt att hitta releventa krigsbefattningar i de "bakre förbanden" där de hade nytta av sin värnpliktsutbildning. Lite skrämmande är det naturligtvis att många krigsplacerades i pappersförband i befattningar som de aldrig övat i. Så bedömer jag tyvärr att det var i många fall med överföringsförband typ sidobaskompanier, fånglägerbataljoner, värnkompanier, tvätterier och liknande. Dessa förband skulle ha behövt lång återtagningstid innan de kunde verka effektivt. Å andra sidan bidrog de till kvantiteten i det svenska invasionsförsvaret där det i princip i varenda buske i Sverige fanns trupp som fienden måste beakta även om de bara var utrustade med vadmalsuniformer, k-pistar, handgranater och minor....

/VL

Mänskligt var det ett fantastiskt slöseri i flottan där andelen befälsuttagna vpl var högt. Inom armén torde dugliga KB, PB och GB ha utnyttjats mer i enlighet med sin uttagning och prestation. Men, å andra sidan ganska många fd vpl PB flottister blev civilt högutbildadet och anställdes inom olika sektorer av det civila samhället där de sedan krigsplacerades och sålunda inte längre var tillgängliga för krigsplacering i stridande befattningar.
Dessutom kom de forna örlogssjömännen att fungera som "ambassdörer" för flottan. Jag har hitills nästan aldrig hört någon fd vpl flottist som varit entydigt negativ till sina erfarenheter av flottan, snarare tvärtom. Möjligen med undantag från befarna fd sjömän ur handelsflottan som tjänstgjort på 50-70-talen.

En ytterligare "förmildrande" omständighet var att det totala antalet vpl i sjögående förband inte var så stort i förhållande till den tjänstgörande årsklassen.

[FNP]

Gissningsvis inom sjöbevakningen och flottans basorganisation.

Direktutbildning för flottans sjöbevakningsorganisation genomfördes årligen. Materielen var ålderstigen,och personalkrävande och personalomsättningen relativt låg. På t ex Ksrr Hävringe 1989 var chefen vpl fk i 35 års åldern. Stf C vpl sergeant i 45 årsåldern. Situationen vi Ksrr Häradsskär var likartad.
Viss personal från fartygsförband t ex signalmatroser, motormän, skrovmekaniker, el/tele/systemtekniker, viss sambandspersonal, kockar kunde också krigsplaceras inom sjöbevakningsorganisationen.

[Forskaren]

Även etappförbanden "tog emot" äldre vpl från flottan.
/Mvh Forskaren

[Bjernevik]

Viss personal från fartygsförband t ex signalmatroser, motormän, skrovmekaniker, el/tele/systemtekniker, viss sambandspersonal, kockar kunde också krigsplaceras inom sjöbevakningsorganisationen.

Ja, eftersom jag en gång jobbat med en patrullbåtsmatros som gjort KFÖ på en sjöbevakningsstation så drog jag den slutsatsen...

[varjag]

Lite utanför frågeställningen, men jag var Sjömatros - egentligen utbildad till Landmatros - begrep jag senare
Vpl i Flottan....ryckte in Bat Sparre 7/56 och med ''Underbefälsutb'' = 444 dagar i soldboken. Mitt ''kompani'' - hade klar övervikt av killar som varit till sjöss eller i båtar, fiskargrabbar från Bohuslän och Norrlandskusten, rospiggar som kunde ro en båt eller tjommar som kunde starta en Säffle-motor med tryckluft......Själv var jag lotsson med god båtvana sedan barnsben. Egenskaper som tycktes i mycket fattas på de andra kompanierna.
Well, efter Traska i Takt, putsa skor och vända klack - avslöjades att vi, skulle bli ''Signalmatroser SM''

SM - stod för SjöMätare. Och sjökommenderingen, våren 1957 - blev Sjökarteverkets Sjömätningsfartyg. En paradisisk tillvaro där vi körde ''mätbåtar'' hela sommaren och hösten framåt ''muck''.

Men, dessförinnan - hade vi haft tvenne ö-övningar; utrustning, bemanning och operation av Kustbevakningsstationer!

Och - det var till en kustbevakningsstation som min Mob-order lydde efter ''muck''. Så några gloriösa kryssare eller jagare blev aldrig min lott - tack och lov.
(månaden före utryckning, visste ''dom'' inte vad dom skulle göra av oss - sjömätningssäsongen var slut och vi signalkorpraler gick och drog på Skeppsholmen....emellan blixtkommenderingar till enstaka turer på motortorpedbåtar
och jagaren MODE som råkade befinna sig i ''rustat skick''. Vid det laget var vi ''rostiga'' på signalering - det va inte kul )

My tuppence, Varjag