Svenskt Attackflyg

[Grönis]

Det svenska flygvapnet var ju i internationell jämförelse starkt under större delen av det kalla kriget. Men om man tittar på de resurser som fanns tillgängliga för att attackera markmål/understöda trupp så hade man väl inte så mycket resurser att komma med. E1 var ju främst inriktat mot sjömål (även om det som fanns kvar efter att man attackerat invasionskakan naturligtvis kunde ha haft andra uppgifter i senare skeded av kriget) ÖBs "flugsmälla", SK 60 väl främst avsedd för Norrland.

Av och till diskuterades ju införskaffandet av attackhelikoptrar, men om man tänker att man haft ett par rena markattackdivisioner "sparade" (tänker främst viggen) och någon extra sk60 division så borde man kunna gjort avsevärd skillnad i ett läge där fienden började få fungerande brohuvuden etc. Nu tänker jag främst 70-80 tal

Givetvis kunde ju jakten användas för attack mot markmål men nu tänker jag mig ett par divisioner piloter och flygplan som var specialiserade mot denna typ av krigsföring. Vad säger den samlade kompetensen på forumet om dessa tankar? Är jag ute och cyklar?

[Vysotskij]

Jag har svårt att föreställa mig ett scenario där attackflyget skulle nå större verkan genom att inrikta sig på mål i brohuvudet snarare än att försöka sänka målen under överfart. Undantagen skulle kunna vara om Stormakten har svårt att landbasera luftvärn, eller om synnerligen värdefulla mål inte kunnat identifieras förrän de landstigit.

Att i mesta möjliga mån ta fi på burk var också vad jag fick lära mig i lumpens taktikundervisning.

[Grönis]

Jo det ligger såklart mycket idet, att angripa när man är som mest sårbar. Men det skulle vara intressant att veta hur starkt flygunderstöd en anfallande brigad i mellansverige hade kunnat räkna med och hur planläggningen såg ut?

[MD650]

Jag har svårt att föreställa mig ett scenario där attackflyget skulle nå större verkan genom att inrikta sig på mål i brohuvudet snarare än att försöka sänka målen under överfart. Undantagen skulle kunna vara om Stormakten har svårt att landbasera luftvärn, eller om synnerligen värdefulla mål inte kunnat identifieras förrän de landstigit.

Att i mesta möjliga mån ta fi på burk var också vad jag fick lära mig i lumpens taktikundervisning.

Jo, att sänka på havet är ju mer stridsekonomiskt trots hotet om "skenmål". Men träff i rätt fartyg hade kunnat ge bra utdelning.

[millgard]

Storleksordningen ett par hundra attackplan med två eller tre erkänt dugliga sjömålsrobotar per plan är klart avskräckande för vilken invasionsflotta som helst. Alternativet är norra Finland och då är det hundrafemtio landmil till Stockholm varav sextio snabbt förvandlade till väglösa dito. Tillkommer x antal älvar som skall korsas och y antal fasta befästningar längs vägen.

Attackflyg i övrigt kan naturligtvis vara nyttigt, men det verkar väl rätt vettigt att fördelningen såg ut som den gjorde, tänker jag.

[Vysotskij]

Men det skulle vara intressant att veta hur starkt flygunderstöd en anfallande brigad i mellansverige hade kunnat räkna med och hur planläggningen såg ut?

Mitt intryck är cirka noll attackföretag. I bästa fall någon jaktinsats för att bestrida Stormakten luftherraväldet. Inte ens jägarförbanden hade förmåga att leda in attackflyg.

[MD650]

Men det skulle vara intressant att veta hur starkt flygunderstöd en anfallande brigad i mellansverige hade kunnat räkna med och hur planläggningen såg ut?

Mitt intryck är cirka noll attackföretag. I bästa fall någon jaktinsats för att bestrida Stormakten luftherraväldet. Inte ens jägarförbanden hade förmåga att leda in attackflyg.

Instämmer!
Möjligtvis att brigad i ÖN kunde påräkna understöd från lätt attack vid specifika tillfällen.

[Vysotskij]

Någon kunnigare än jag kanske kan upplysa om när sovjetisk jakt kunde etablera luftherravälde över Milo Ö utan baser i Finland.

[Sarvi]

I den mån attackflyget (förutom Lätta Attacken) under 70- och 80-tal skulle användas mot markmål så var det såvitt jag förstått ytterst sällan som direkt understöd. Istället var målen i så fall kritiska punktmål på djupet av fiendens gruppering, och det man först och främst kommer att tänka på då är Rb 05 mot sovjetiska krigsbroar (alla svenska orginalbroar skulle ju enligt planen sprängas). Andra intressanta mål för bomber eller attackraketer skulle kunna vara artilleriställningar och underhållskolonner.

[millgard]

På Nordanvind hade vår bataljon understöd av lätt attackflyg som medelst raketer nedkämpade fientligt artilleri vid övergång av Kalix älv.

[Viktor Lima]

Under Lansen-och Viggeneran var det inte tänkt att använda E1 för taktiskt understöd av armén. E1 var det enda krigsförband som var direkt underställt ÖB med avsikten att användas mot mål av stor strategisk betydelse. E1 var också det enda förband som på ÖB:s order snabbt kunde sättas in vart som helst i riket/Östersjön - till och med i olika delar av riket på samma dag. Eftersom de flesta scenarion där stormakt röd anföll oss innehöll en invasion över Östersjön var detta det prioriterade målet. E1 var inget gigantiskt förband - vi pratar om runt 100 tillgängliga flygplan under Viggen-tiden och då gällde det verkligen att prioritera. En annan faktor var rent stridsekonomisk. Man ville inte använda ett dyrt flygplan med värdefull flygförare för något som en pluton värnpliktiga med granatgevär och stridsvagnsminor lika gärna kunde åstadkomma tex.slå ut stridsvagnar. Det var vanligt på övningar att ÖB tilldelade någon MB ett antal attackföretag per dygn och då användes dessa företrädesvis mot stora fasta strategiska mål som broar, flygbaser och liknande.

Det var något annorlunda med den lätta attacken. Den lydde under C E1, men var i princip alltid underställd MB ÖN. Här kunde det hända att en brigadchef fick disponera ett antal attackföretag per dygn. Eftersom detta var en exklusiv resurs använde han dem inte till någon som hans haubitsbataljon inte kunde åstadkomma utan till att exempelvis stoppa en röjningstät/kringgångstät i ett område där han saknade förband. Fiendens kårartilleri motsvarande var också populära mål tex.artilleriraketförband som grupperade runt 70 km bakom fronten och således svåra att nå med andra medel än attackflyg (jägarförband i all ära!).

Armén tillfördes 2 st kompanier PV-helikoptrar (20 st helikoptrar plus en i reserv) på 1980-talet. Dessa användes för direkt taktiska uppgifter och kunde om jag inte minns fel per kompani samtidigt understödja två brigaders strid. 20 helikoptrar är inte mycket på ett till ytan stort land och min personliga gissning är att om SAAB tillverkat helikoptrar hade detta sett helt annorlunda ut....

/VL

[varjag]

E1 var ju främst inriktat mot sjömål (även om det som fanns kvar efter att man attackerat invasionskakan naturligtvis kunde ha haft andra uppgifter i senare skeded av kriget

En invasionsflotta - för det var ju en sådan som var E 1:s primärmål - är ju också ngt av det bäst luftförsvarade mål man kan tänka sig.
Vilket reser frågan om hur mycket ''som fanns kvar'' av E 1 - efter att ''ett par hundra attackplan med två eller tre erkänt dugliga sjömålsrobotar''.....hade gjort sitt.

Jerk Fehling i ''Flygunderrättelseboken'' skrev, om jag inte minns fel, att man räknade med 50%-iga förluster i 1:a angreppsvågen och lika mycket i 2:a. Om - man lyckades samla ihop en andra våg....
I klartext betyder det ju att attackflyget i stort sett blivit utslaget senast Dag 2 av invasionsföretaget.

Någon bild av vad attackflyget hade haft att vänta över Östersjön relateras av rapporterna från ett par spanings-Viggar som plåtade den sovjetiska Zapad-81 manövern 1981 med fingerad invasion av DDR;
'''flera fartyg än jag kunnat drömma om....''. ''Radarn var alldeles prickig av ekon, så till den grad att det var svårt klara ut var vi skulle börja....''

Attackflyget hade fått samma svårigheter att skilja dyra mål från billiga - helt enkelt p.g.a. den kollossala mängden av dom. Lägg därtill det veritabla paraply - av jaktflyg/SAM's/Luftvärnseld - som skyddade invasionsflottan. Och man gissar att Jerk Fehlings kalkyler ligger nära sanningen.

http://en.wikipedia.org/wiki/Exercise_Zapad-81

Varjag

[Viktor Lima]

Någon kunnigare än jag kanske kan upplysa om när sovjetisk jakt kunde etablera luftherravälde över Milo Ö utan baser i Finland.

Brytpunkten var i princip med införandet av SU-27 på 80-talet. SU-27 gjorde det möjligt att verka med jaktflyg över östra Sverige från baser i Baltikum/Kaliningrad under så pass lång tid att det gick att upprätthålla luftherravärlde. Under samma period förbättrades också den sovjetiska lufttankningförmågan vilket bidrog ytterligare till denna möjlighet. Från baser i Östtyskland/Polen kunde man försöka sig på detsamma över Milo Syd med MIG-29 och till och med östtyska/polska MIG-21.

I praktiken fanns också möjligheten att sätta in luftförsvarets (PVO) jaktplan med lång räckvidd i en insats mot Sverige (MIG-25/31 med flera). Det var dock vigda för moderlandets försvar och flexibelt samarbete mellan olika organisatoriska enheter var inte någon paradgren i öst.

/VL

[Viktor Lima]

Visst var invasionsflottan ett väl försvarat mål och det insåg även E1. Björn Bjuggrens citat enligt nedan illustrerar på ett bra sätt synen på förbandet:

"Vi måste därför sätta in E1 hänsynslöst, vi måste slå hårt och vi måste slå snabbt så vi hinner upprepa slagen. Vi måste sätta in största möjliga kraft från början. Icke spara för att ha flygplan och robotar senare. Då kan det vara för sent."

Generalmajor Björn Bjuggren
C E1, 1963.

Visst skulle E1 få enorma förluster, men det var krigsavgörande om invasionsflottan kunde stoppas/reduceras eller ej. Dessutom så visade Falklandskriget att det trots gott luftvärnsskydd/jaktflyg inte är lätt att skydda sig mot sjömålsrobotbeväpnade flygplan. Argentinarna gjorde stor skada med sina hela 5 st tillgängliga Exocetrobotar. Vi hade 100-120 AJ/SH 37 och säkert 300 st RB04E i ladorna. Lägg till flottan och KA på detta så skapade man nog en del huvudbry i STAVKA...

/VL

[MD650]

. Lägg till flottan och KA på detta så skapade man nog en del huvudbry i STAVKA...

/VL

T.ex. ytattacken och dels ubåt.