Är det inte högst sannolikt att flygoffensiven mot Storbrittanien och
invasionsförberedelserna sensommaren/hösten 1940 bara var en
skenmanöver för att täcka upp förberedelserna för Barbarossa?
Jag är tveksam till att tyskarna hade tillräckigt med landstigningsfartyg för en invasion.
Dessutom får man räkna med att brittiska flottan
hade gått till samlat motangrepp utan hänsyn till förluster.Tveksamt om
tyskarna hade kunnat gå segrande ur en sån konfrontation,även om
dom hade haft luftherraväldet.
Operation Seelöwe=skenmanöver
-
Nils Larsson
- Medlem
- Inlägg: 80
- Blev medlem: 17 maj 2002, 12:10
- Ort: Sverige
-
Mathias Forsberg
- Medlem
- Inlägg: 2986
- Blev medlem: 28 mars 2002, 15:09
- Ort: Stockholm
Seelöwe var en improviserad krigsplan, gjord efter att Storbrittanien hade förklarat krig mot Tyskland. Hitler hade räknat med att Britterna skulle nöja sig med ett sittkrig, såsom de gjort när han beordrade anfallet påp Polen. Att engelsmännen blev mer beslutsamma allteftersom, var något Hitler inte hade räknat med.
Hur pressat mer? Byggt fler flygplan, fler ubåtar? Hade Luftwaffe fått fortsätta bomba flygfält och liknande så hade Tyskland haft en liten större chans att få fred med Storbritannien. Men problemet för Tyskland är också det att Storbritannien kanske bryter freden när kriget vänder för dem. Vilket det skulle göra efter anfallet på Sovjet, vare sig Tyskland hade Storbritanninen att tänka på eller inte.volgar skrev:jag tror.. att om Hitler hade pressat britterna emr under kriget, dvs. innan Operation Barbarossa så hade inte världen sett ut som den gör nu ..
Elelr har jag heeelt fel? Snälla kommentera!
Utmärkt & Analytisk slutsats av Mathias. Hitler - med ruinerna av en flotta efter Norge, var klarsynt nog att inse att Seelöwe aldrig skulle kunna lyckas. Hans felsatsning på Luftwaffe - är förståelig - som ett medel att störta Churchillregeringen och få till stånd en fred med England. Luftwaffe räckte inte till för att störta Churchill - och därmed begrovs definitivt Sjölejonet.Mathias Forsberg skrev:Det var väl snarare en "skenmanöver" för att täcka upp att det inte fanns någon riktig manöver. Dvs för att sätta politisk press på Storbritannien och få dem att acceptera ett fredsavtal.
/Forsberg
Men om tyskarna hade vunnit slaget om Storbritannien och slagit ut det brittiska jaktvapnet hade de då inte haft en stor möjlighet att lyckas med landstigningen? Speciellt om de hade lyckat fånga engelsmännen vid Dunquirk.
De skulle ju bara behövt försvara korridorer för fartygen med trupp och förnödenheter. De engelska kryssarna och slagskeppen hade varit relativt enkla mål för Luftwaffe om de kommit in i kustnära vatten speciellt om engelsmännen inte hade haft något jaktskydd.
De skulle ju bara behövt försvara korridorer för fartygen med trupp och förnödenheter. De engelska kryssarna och slagskeppen hade varit relativt enkla mål för Luftwaffe om de kommit in i kustnära vatten speciellt om engelsmännen inte hade haft något jaktskydd.
Den stora bristen med alla Tysklands operatoner var bristen på planer om nåt inte skulle gå som de inte ville.
Tex slaget om storbrittanien handlade om att få luftherravälde inte bara för att sätta politisk press på Churchill utan faktiskt för att genomföra sjölejon men Hitler tvingades att skjuta upp den minst en gång pga för lite sjötransportmedel, de gamla pråmar som skrapades ihop räckte inte, tills slut fick man överge hela projektet, Hitler skulle ju anfalla Sovjet ta Grekland och Jugoslavien.
Om operation skulle lyckas finner jag otroligt med tanke på vilka resurser de allierade hade i normande och ändå hade problem.
Tyskarnas operationer var alltid så riskfyllda att det hängde på en tråd, förmodligen därav vårt stora intresse för den här tiden.
Tex slaget om storbrittanien handlade om att få luftherravälde inte bara för att sätta politisk press på Churchill utan faktiskt för att genomföra sjölejon men Hitler tvingades att skjuta upp den minst en gång pga för lite sjötransportmedel, de gamla pråmar som skrapades ihop räckte inte, tills slut fick man överge hela projektet, Hitler skulle ju anfalla Sovjet ta Grekland och Jugoslavien.
Om operation skulle lyckas finner jag otroligt med tanke på vilka resurser de allierade hade i normande och ändå hade problem.
Tyskarnas operationer var alltid så riskfyllda att det hängde på en tråd, förmodligen därav vårt stora intresse för den här tiden.
-
Andreas Wien
- Medlem
- Inlägg: 758
- Blev medlem: 23 mars 2002, 19:09
- Ort: Wien, Österrike
General Erhard Milch och Göring arbetade ut en egen plan som skulle verkställas direkt efter det att de franska och brittiska trupperna hade lämmnat Dunkirchen. De visste att Tyskland hade 3-4 veckor pa sig att sla till när de allierade trupperna hämtade andan pa de brittiska öarna.
Deras plan sag pa följande sätt:
Planen omfattande en flygburen invasion som började med en massiv attack av störtplan och bombare mot Englands sydkust. Medan anfallet pagick skulle tyska fallskärmstrupper släppas ned och ockupera ett flygfält. I deras kölvatten skulle en skyttel av Junker trupptransportplan frakta över 5 elitdivisioner, överförda fran armén till flygvapnet. Dessa soldater skulle sprida sig som en "gräsbrand" över den engelska landsbyggden.
Vid sidan av motstandet som kunde väntas pa marken tog planen hänsyn till andra svaröverstigliga hinder:
För att britterna skulle kväsas blev det inte bara nödvändigt att skjuta ned alla deras plan. Tillförelsevägarna till havs pa vilka livsmedel fraktades maste stängas för deras fartyg och hamnarna maste göras oanvändbara. I detta sammanhang maste man räkna med den brittiska flottan, som fortfarande var världens mäktigaste. Men Göring förutsag att invasionen skulle tvinga imperiets örlogsfartyg att lämmna sina nuvarande positioner i Nordsjön och Medelhavet, liksom ocksa sina kraftigt befästa lyor i Scapa flow och Skottland, och locka dem i full fart till kanalen. Hela flottan skulle koncentreras till denna smala vattenremsa, och under tiden skulle hela det brittiska flygvapnet uppenbara sig över slagfältet.
Vid den kritiska punkten skulle sedan Göring sätta in ytterliggare 5 elitdivisioner, överförda fran armén till luftvapnet, som skulle skeppas över och sprida panik i England.
Göring fortsatte med "Att det kommer bli ett blodigt slag med stora förluster pa bada sidorna"
Detta var Görings och general Milchs privata plan. När de senare medelade Hitler om denna fick de svaret "Att han var medveten om planens praktiska fördelar, men att han motsatte sig dess förverkligande". Hitler trodde inte att planen skulle misslyckas, utan att den helt enkelt inte var nödvändig(!).
Orsaken till Hitlers resonerande var att han var tämligen säker pa att Storbritannien nu (äntligen) skulle sluta fred och han inte ville "strö salt i deras nederlags sar", nu när fredsförhandlingarna skulle börja.
Milch blev vansinnig och visste att britterna aldrig skulle sluta fred.
Luftwaffe, dvs Göring, trotsade dock Hitlers order "I fall han skulle ändra sig" och förflyttade andra och tredje luftflottan till kanalen.
Obs detta är inte "Operation Seelöwe" utan Görings och General Milchs privata plan direkt efter britterna lämmnade Dunkirchen.
Efter det att Hitler till slut hade insett att Churchill inte hade nagra planer med at sluta fred med Tyskland, sa började Hitler och den tyska generalstaben att arbeta med planen "Operation Seelöwe"
"Operation Seelöwe" förutsatte att 250 000 tyska soldater skulle landa pa sydkusten över en bred front, omkring 320 km lang, som sträckte sig hela vägen fran Ramsgate öster om Dover till Lyme Bay i väster om Isle of Wight. Välkända städer som Brighton och Folkstone skulle tjänstgöra som landstigningsplatser tillsammans med andra mindre kända orter.
Bara nagra fa av invasionsgrupperna skulle vara flygburna.
De flesta skulle ga över kanalen i ombyggda flodpramar, bogserbatar, motorbatar och större transportfartyg. De skulle komma i tre vagor, befästa sina brohuvuden och sedan tränga in i landet med huvudmalet att avskära London fran resten av landet. Safort huvudstaden var ockuperad kunnde man börja ängna sig "at annat": att genast lata Gestapo gripa 2000 av Hitlers argaste kritiker, fran Winston Churchill till Virgina Woolf.
Alla tillfangnatagna vapenföra män mellan 17 och 45 ar skulle interneras och sa smaningom skeppas över till kontinenten.
För att säkra truppöverföringarna til England sa hade de planerat att lägga ut otroliga breda minfält längs anfallsstyrkornas östra och västra flanker. Därtill oinskränkt luftherravälde.
Storadmiral Reader var mycket skeptisk till planen. Han hade sett hur det hade gatt i Norge med den tyska sk. "landstigningen".
Andreas Wien
Deras plan sag pa följande sätt:
Planen omfattande en flygburen invasion som började med en massiv attack av störtplan och bombare mot Englands sydkust. Medan anfallet pagick skulle tyska fallskärmstrupper släppas ned och ockupera ett flygfält. I deras kölvatten skulle en skyttel av Junker trupptransportplan frakta över 5 elitdivisioner, överförda fran armén till flygvapnet. Dessa soldater skulle sprida sig som en "gräsbrand" över den engelska landsbyggden.
Vid sidan av motstandet som kunde väntas pa marken tog planen hänsyn till andra svaröverstigliga hinder:
För att britterna skulle kväsas blev det inte bara nödvändigt att skjuta ned alla deras plan. Tillförelsevägarna till havs pa vilka livsmedel fraktades maste stängas för deras fartyg och hamnarna maste göras oanvändbara. I detta sammanhang maste man räkna med den brittiska flottan, som fortfarande var världens mäktigaste. Men Göring förutsag att invasionen skulle tvinga imperiets örlogsfartyg att lämmna sina nuvarande positioner i Nordsjön och Medelhavet, liksom ocksa sina kraftigt befästa lyor i Scapa flow och Skottland, och locka dem i full fart till kanalen. Hela flottan skulle koncentreras till denna smala vattenremsa, och under tiden skulle hela det brittiska flygvapnet uppenbara sig över slagfältet.
Vid den kritiska punkten skulle sedan Göring sätta in ytterliggare 5 elitdivisioner, överförda fran armén till luftvapnet, som skulle skeppas över och sprida panik i England.
Göring fortsatte med "Att det kommer bli ett blodigt slag med stora förluster pa bada sidorna"
Detta var Görings och general Milchs privata plan. När de senare medelade Hitler om denna fick de svaret "Att han var medveten om planens praktiska fördelar, men att han motsatte sig dess förverkligande". Hitler trodde inte att planen skulle misslyckas, utan att den helt enkelt inte var nödvändig(!).
Orsaken till Hitlers resonerande var att han var tämligen säker pa att Storbritannien nu (äntligen) skulle sluta fred och han inte ville "strö salt i deras nederlags sar", nu när fredsförhandlingarna skulle börja.
Milch blev vansinnig och visste att britterna aldrig skulle sluta fred.
Luftwaffe, dvs Göring, trotsade dock Hitlers order "I fall han skulle ändra sig" och förflyttade andra och tredje luftflottan till kanalen.
Obs detta är inte "Operation Seelöwe" utan Görings och General Milchs privata plan direkt efter britterna lämmnade Dunkirchen.
Efter det att Hitler till slut hade insett att Churchill inte hade nagra planer med at sluta fred med Tyskland, sa började Hitler och den tyska generalstaben att arbeta med planen "Operation Seelöwe"
"Operation Seelöwe" förutsatte att 250 000 tyska soldater skulle landa pa sydkusten över en bred front, omkring 320 km lang, som sträckte sig hela vägen fran Ramsgate öster om Dover till Lyme Bay i väster om Isle of Wight. Välkända städer som Brighton och Folkstone skulle tjänstgöra som landstigningsplatser tillsammans med andra mindre kända orter.
Bara nagra fa av invasionsgrupperna skulle vara flygburna.
De flesta skulle ga över kanalen i ombyggda flodpramar, bogserbatar, motorbatar och större transportfartyg. De skulle komma i tre vagor, befästa sina brohuvuden och sedan tränga in i landet med huvudmalet att avskära London fran resten av landet. Safort huvudstaden var ockuperad kunnde man börja ängna sig "at annat": att genast lata Gestapo gripa 2000 av Hitlers argaste kritiker, fran Winston Churchill till Virgina Woolf.
Alla tillfangnatagna vapenföra män mellan 17 och 45 ar skulle interneras och sa smaningom skeppas över till kontinenten.
För att säkra truppöverföringarna til England sa hade de planerat att lägga ut otroliga breda minfält längs anfallsstyrkornas östra och västra flanker. Därtill oinskränkt luftherravälde.
Storadmiral Reader var mycket skeptisk till planen. Han hade sett hur det hade gatt i Norge med den tyska sk. "landstigningen".
Andreas Wien
Som varjag tidigare nämnt var det inte mycke kvar av den tyska övervattensflottan efter invasionen av Norge. Priset hade varit högt: flottan förlorade en tung och två lätta kryssare, tio jagare, en kustjagare, sex ubåtar och ett antal hjälpfartyg. Dessutom skadades flera fartyg, däribland de båda slagkryssarna (Scharnhorst & Gneisenau) och pansarskeppet Lützow. I själva verket disponerade den tyska sjökrigsledningen i slutet av juni 1940 av övervattensfartyg endast en tung och två lätta kryssare samt fyra större jagare.
MVH
MVH
Förberedelserna för "Seelöwe" iakttogs på ett tidigt stadium av britterna, som i första hand inriktade sina motåtgärder på att förstöra så mycket som möjligt av det i ilastningshamnarna hopade invasionstonnaget. Genom upprepade flyganfall och beskjutningar från havet tillfogades detta betydande förluster, bl a i Antwerpen.
Parallellt härmed kringskars tyskarnas rörelsefrihet genom att ett antal nya mineringar utlades. Med hänsyn till att förvarningstiden vid en invasion bedömdes komma att bli mycket kort, genomfördes även en viss förskjutning av sjöstridskrafterna söderut.
De södra marinkommandona förstärktes sålunda med sex kryssare och ett stort antal lätta fartyg, bl a jagare, medan delar av Home Fleet, däribland slagskeppet Nelson och slagkryssaren Hood, i mitten av september ombaserades till Rosyth. De lätta fartygen togs dels från Home Fleet, dels från sjöfartsskyddet med påföljd, att tonnageförlusterna i konvojerna började stiga. Detta fick emellertid accepteras - sjöstridskrafterna räckte helt enkelt inte till för att samtidigt utföra invasionsförsvar och sjöfartsskydd.
Den 7 september gavs ivasionslarm i Storbritannien men ingenting hände. Tyska flottan var ju icke beredd för "Seelöwe" förrän den 15 september.
Tyska flottan hade sammandragit följande transporttonnage: 155 handelsfartyg, 1277 pråmar och läktare, 471 bogserbåtar och 1161 sjögående motorbåtar. Genom brittiska flyganfall hade sänkts ett tiotal handelsfartyg och omkring 50 pråmar.
För transportomgångarnas direkta skydd räknades med tio jagare och 20 kustjagare på den västra flanken samt 30 motortorpedbåtar på den östra. Tyngre stridsfartyg avsågs icke direkt delta i operationen - för övrigt befann sig i september 1940 endast en tung och tre lätta kryssare i operationsdugligt skick.
Indirekt skydd skulle beredas av 27 ubåtar, därav femton i den västra kanalmynningen, samt av mineringar utanför Start Point (Lyme Bay), Selsey Bill (sydost om Portsmouth), mellan Beachy Head och Dieppe samt ost North Foreland.
MVH
Parallellt härmed kringskars tyskarnas rörelsefrihet genom att ett antal nya mineringar utlades. Med hänsyn till att förvarningstiden vid en invasion bedömdes komma att bli mycket kort, genomfördes även en viss förskjutning av sjöstridskrafterna söderut.
De södra marinkommandona förstärktes sålunda med sex kryssare och ett stort antal lätta fartyg, bl a jagare, medan delar av Home Fleet, däribland slagskeppet Nelson och slagkryssaren Hood, i mitten av september ombaserades till Rosyth. De lätta fartygen togs dels från Home Fleet, dels från sjöfartsskyddet med påföljd, att tonnageförlusterna i konvojerna började stiga. Detta fick emellertid accepteras - sjöstridskrafterna räckte helt enkelt inte till för att samtidigt utföra invasionsförsvar och sjöfartsskydd.
Den 7 september gavs ivasionslarm i Storbritannien men ingenting hände. Tyska flottan var ju icke beredd för "Seelöwe" förrän den 15 september.
Tyska flottan hade sammandragit följande transporttonnage: 155 handelsfartyg, 1277 pråmar och läktare, 471 bogserbåtar och 1161 sjögående motorbåtar. Genom brittiska flyganfall hade sänkts ett tiotal handelsfartyg och omkring 50 pråmar.
För transportomgångarnas direkta skydd räknades med tio jagare och 20 kustjagare på den västra flanken samt 30 motortorpedbåtar på den östra. Tyngre stridsfartyg avsågs icke direkt delta i operationen - för övrigt befann sig i september 1940 endast en tung och tre lätta kryssare i operationsdugligt skick.
Indirekt skydd skulle beredas av 27 ubåtar, därav femton i den västra kanalmynningen, samt av mineringar utanför Start Point (Lyme Bay), Selsey Bill (sydost om Portsmouth), mellan Beachy Head och Dieppe samt ost North Foreland.
MVH