Erwin Rommels personlighet

[sta]

Håller precis på att läsa Karl-Gunnar Noréns bok El Alamein 1942. Intressant trots att mitt intresse för landkrig är begränsat.

Tidigare hade jag en ganska enkel och idealiserad bild av Erwin Rommel. En karismatisk och skicklig ledare som ledde från fronten, tillämpade uppdragstaktik, bröt mot olämpliga order och stod för en ädel strid.

I ovanstående bok framkommer en annan bild. En önsketänkare opportunist som bortsåg från sin prekära logistiska situation och aldrig riktigt släppte visionen att nå oljeledningarna från Irak.

Med risk för att eventuellt hälla bensin på en eld så säger jag att han även hade psykopatiska drag. Skällde ut sina underställda chefer av anledningar som inte var påverkbara. Stort ego. Behov av bekräftelse. Våghalsig.

Jag ifrågasätter inte hans goda öga för taktik och striden men ovanstående bild har jag inte sett eller läst någon annanstans.

Åsikter med eller mot?

[gostap]

Håller precis på att läsa Karl-Gunnar Noréns bok El Alamein 1942. Intressant trots att mitt intresse för landkrig är begränsat.

Tidigare hade jag en ganska enkel och idealiserad bild av Erwin Rommel. En karismatisk och skicklig ledare som ledde från fronten, tillämpade uppdragstaktik, bröt mot olämpliga order och stod för en ädel strid.

I ovanstående bok framkommer en annan bild. En önsketänkare opportunist som bortsåg från sin prekära logistiska situation och aldrig riktigt släppte visionen att nå oljeledningarna från Irak.

Med risk för att eventuellt hälla bensin på en eld så säger jag att han även hade psykopatiska drag. Skällde ut sina underställda chefer av anledningar som inte var påverkbara. Stort ego. Behov av bekräftelse. Våghalsig.

Jag ifrågasätter inte hans goda öga för taktik och striden men ovanstående bild har jag inte sett eller läst någon annanstans.

Åsikter med eller mot?

Har läst liknande, kommer ej ihåg var. Liten förståelse för logistiska problem bl.a.

Mvh

Gostap

[MD650]

.
Med risk för att eventuellt hälla bensin på en eld så säger jag att han även hade psykopatiska drag. Skällde ut sina underställda chefer av anledningar som inte var påverkbara. Stort ego. Behov av bekräftelse. Våghalsig.

Var har Du fått de uppgifterna ifrån?
Det låter onekligen intressant.

[sta]

.
Med risk för att eventuellt hälla bensin på en eld så säger jag att han även hade psykopatiska drag. Skällde ut sina underställda chefer av anledningar som inte var påverkbara. Stort ego. Behov av bekräftelse. Våghalsig.

Var har Du fått de uppgifterna ifrån?
Det låter onekligen intressant.

Att Rommel skällde ut sina underställda chefer, närmare bestämt sina underhållschefer, våghalsigheten och egot, eller rättare sagt att han var egenkär och närde myten om sig själv, nämns i ovanstående bok. Väger inte så tungt att bara ha en källa, men bokens information är egentligen inget mer än avstamp för min fråga.

Att han hade psykopatiska drag kommer från mig. Jag är inte psykolog så bedömningen är minst sagt lekmannamässig. Men med tanke på ovanstående, hans karisma, impulsivitet och rastlöshet så gissar jag på det.

Någon som känner till mer om denna omsusade leader-of-men?

[MD650]

[
Att Rommel skällde ut sina underställda chefer, närmare bestämt sina underhållschefer, våghalsigheten och egot, eller rättare sagt att han var egenkär och närde myten om sig själv, nämns i ovanstående bok.

Tack för tipset. Skall försöka få fram boken.

[sta]

Vill inte lura dig, boken El Alamein 1942 handlar väldigt lite om Rommel som person och belyser bara en liten del av hans personlighet när de högsta cheferna presenteras.

För att hamna OT i min egen tråd så är boken läsvärd men något populärvetenskaplig, dock slår den an en trevlig ton (om man nu kan säga så om en bok om ett krig?). En sak som jag personligen tycker är intressant är att han tar med citat från intervjuer av ökenkrigsveteraner.

[Belisarius]

Läs "the Rommel papers" av Lidell-Hart. Det är ju egentligen Rommels egna ord, kommenterat av Basil, men mellan raderna framgår i princip samma bild. Han var ärelysten och hade vad man idag skulle kalla "vinnarskalle" - han ville absolut nå sina mål och accepterade inte att andra officerares underlåtenhet att fullgöra sina ärenden stoppade honom. Där ligger mycket av problemen kring logistiken. Rommel ansåg att de som ansvarade för underhållet skulle sköta sitt jobb, de problem som de hade, inklusive Kesselring, var deras och det var upp till dem att lösa dem. Att det skulle vara omöjligt kunde han inte se.

Han hade inte mycket till övers för officerarkåren, utom de individer som var oerhört kompetenta, men månade mycket om soldaterna. Italienska officerare tyckte han rent illa om, men ansåg att soldaterna var modiga och slogs väl i förhållande till deras förutsättningar. Att han framhävde sig själv var nog ganska medvetet. Dels gillade han att vara i rampljuset och dels insåg han att desto större hans namn blev, desto mer resurser och handlingsfrihet kunde han få.

Jag tycker hans personlighetstyp är ganska vanlig även med moderna ögon.

[sta]

Läs "the Rommel papers" av Lidell-Hart. Det är ju egentligen Rommels egna ord, kommenterat av Basil, men mellan raderna framgår i princip samma bild. Han var ärelysten och hade vad man idag skulle kalla "vinnarskalle" - han ville absolut nå sina mål och accepterade inte att andra officerares underlåtenhet att fullgöra sina ärenden stoppade honom. Där ligger mycket av problemen kring logistiken. Rommel ansåg att de som ansvarade för underhållet skulle sköta sitt jobb, de problem som de hade, inklusive Kesselring, var deras och det var upp till dem att lösa dem. Att det skulle vara omöjligt kunde han inte se.

Han hade inte mycket till övers för officerarkåren, utom de individer som var oerhört kompetenta, men månade mycket om soldaterna. Italienska officerare tyckte han rent illa om, men ansåg att soldaterna var modiga och slogs väl i förhållande till deras förutsättningar. Att han framhävde sig själv var nog ganska medvetet. Dels gillade han att vara i rampljuset och dels insåg han att desto större hans namn blev, desto mer resurser och handlingsfrihet kunde han få.

Jag tycker hans personlighetstyp är ganska vanlig även med moderna ögon.

Tack för tipset om Lidell-Hart. Du har nog rätt när du säger "vinnarskalle" och att det är lika vanligt nu som då.

Det jag blev förvånad över var att han verkade bortse från de uppenbara problem som han stod inför. I boken nämns att 1/3 till 1/2 av allt drivmedel gick åt till att transportera underhållet till fronten och att Rommel i början av 1942 begärde fler lastbilar, vilket uppfattades som ett dåligt och verklighetsfrämmande skämt av OKW eftersom det begärda antalet var mer än hälften av de som de fyra pansargrupperna i Ryssland hade till sitt förfogande.
Det kan ju ha varit så att han var medveten om det orimliga i sin begäran men drog till så att byxorna sprack bara för att få så mycket som möjligt.
Tycker nog ändå att agerandet framstår som verklighetsfrånvänt och opportunistiskt, olikt den bild av en sansad och realistisk fältmarskalk.

Att han var en duktig taktiker råder det ingen tvivel om. Men en fråga som kommer upp hos mig är om han initialt skulle lyckats lika bra i Afrika om han hade haft några andra än "kronjuvelerna" Wavell och Ritchie som opponenter.

(Stor risk att klassificeras som en skrivbordsgeneral efter den frågan.)

[MD650]

En egenskap som Rommel hade var att vara på rätt plats vid rätt tillfälle.
Ett exempel är övergången över Meuse vid Dinant där han själv som divisionschef hjälpte till att bygga bro över floden. Ett kompani hade "kört fast" och han tog befälet och fick i gång anfallet.
Men han var ju fräck i vissa stycken.
Han tog "resurser" som var avdelade till granndivisionen(5.Pzdiv) utan att "fråga om lov".

[Belisarius]

Som det ibland sammanfattas - en lysande taktiker men dålig strateg, vilket väl också är ganska träffande. Rommel hörde hemma på slagfältet, att planera och administrera var inte hans forte. Initialt tror jag han lyckats lika bra i Afrika oavsett vem som höll i tyglarna hos engelsmännen då knappast någon brittisk general vid den tidpunkten hade förmågan att ställa om sina trupper att möta Rommels konstanta attacker. De var inte tränade för det eller hade den flexibilitet som behövdes.

En annan episod vid övergången av Meuse var ju att när han kom fram till pionjärstrupperna såg han att de höll på att bygga infanteriflottar - och gick i taket. Naturligtvis fick de nya order på stört att bygga större flottar (det fanns ju standardmallar för de olika typerna) som kunde ta pansarspaningsfordonen också, han ansåg det meningslöst att gå över om man inte fick med sig eldunderstödet. I det följande "rallyt" mot kanalkusten anmärker han ju flera gånger att de måste pausa på vägen därför att resten av divisionen befinner sig 4 eller 8 timmar bakom spjutspetsen - med fransmän därimellan. Att bli avskuren var nog inget bekymmer men så var det ju det där med soppan...

[SgtAA]

Hej!

Mitt första inlägg här.

Att Rommel hade en speciell personlighet är nog ställt utom allt tvivel. Hans prestationer under WW1 var ju närmast i "pojkboksklass". Lite opportunist, med ett stort ego som gärna lät sig smickras med grader och utmärkelser - det sista verkar stämma på de flesta tyska genaraler. Psykopat är nog att ta i, visserligen väldigt charmig mot sina underordnade när det gick bra men har en känsla av att han, även om han krävde mycket, även brydde sig om andra människor.

Det är nog typiskt för tävlingsmänniskor att även kräva samma uppoffringar av de andra i laget och många av hans befäl påstår sig ha trivts bra under hans befäl. Underligt bara att han verkade blunda för verkligheten under sin första period i Nordafrika. Dock verkar han grundligt ha lärt sig vad luftherravälde och logistik betyder för det präglade hans tänkesätt som befälhavare senare i Frankrike. Psykopater har väl oftast sämre förmåga att ta till sig omvärldsförändringar, de brukar ju finna felen hos andra och inte i deras egna beslut.

Att Rommel, liksom Guderian, skulle vara en dålig strateg är nog en myt som hänger ihop med att missunsamma skrivbordsgeneraler ville förringa deras insatser. Guderian var väl närmast "lysande" under sin korta tid som "ÖB" och Rommels strategi för försvaret av Normandie hade nog kunna lyckats om han hade fått sköta det själv.

Mvh

[sta]

Hej!

Mitt första inlägg här.

Att Rommel hade en speciell personlighet är nog ställt utom allt tvivel. Hans prestationer under WW1 var ju närmast i "pojkboksklass". Lite opportunist, med ett stort ego som gärna lät sig smickras med grader och utmärkelser - det sista verkar stämma på de flesta tyska genaraler. Psykopat är nog att ta i, visserligen väldigt charmig mot sina underordnade när det gick bra men har en känsla av att han, även om han krävde mycket, även brydde sig om andra människor.

Det är nog typiskt för tävlingsmänniskor att även kräva samma uppoffringar av de andra i laget och många av hans befäl påstår sig ha trivts bra under hans befäl. Underligt bara att han verkade blunda för verkligheten under sin första period i Nordafrika. Dock verkar han grundligt ha lärt sig vad luftherravälde och logistik betyder för det präglade hans tänkesätt som befälhavare senare i Frankrike. Psykopater har väl oftast sämre förmåga att ta till sig omvärldsförändringar, de brukar ju finna felen hos andra och inte i deras egna beslut.

Att Rommel, liksom Guderian, skulle vara en dålig strateg är nog en myt som hänger ihop med att missunsamma skrivbordsgeneraler ville förringa deras insatser. Guderian var väl närmast "lysande" under sin korta tid som "ÖB" och Rommels strategi för försvaret av Normandie hade nog kunna lyckats om han hade fått sköta det själv.

Mvh

Psykopatiska drag kanske mer var en eye catcher än någonting som jag hade täckning för, även om jag fortfarande kan tycka att det finns vissa tendenser. Samtidigt finns det ju goda exempel på soldater och befäl, t.ex. Hans von Luck, som trivdes mycket bra med Rommel som högre chef.

Guderians strategiska kapacitet vet jag ingenting om men försvaret av Normandie var väl egentligen en taktisk operation, om än en stor och viktig sådan. Sedan håller jag med om att försvaret hade troligtvis fungerat, eller i alla fall fungerat bättre, utan förslag från läktaren.