Källa:Svd 2007-01-23Tyska folket skrämdes till lojalitet
FÖRINTELSEN Kollektivskulden uppfanns inte av de västallierade, utan av naziregimen som gjorde folket fogligt genom medansvar. Kärleken till Führern sjönk redan vid krigsutbrottet, vilket märks på att barn födda efter 1939 mer sällan döptes till Adolf, Horst och Hermann.
När koncentrationslägren befriades under de sista krigsmånaderna 1945 och det blev uppenbart vilka monstruösa brott som begåtts i Tredje riket, slog de flesta tyskar ifrån sig: ”Det visste vi ingenting om”. Var det lögn? Förträngning? Vilken hållning intog tyskarna till judeförföljelsen? Och vad visste de egentligen om Förintelsen?
Kring dessa kärnfrågor har den tyska vetenskapen länge slagit en lov då det varit tabu att ifrågasätta bilden av Tredje riket som en rasistisk förbrytarstat där folket nästan enhälligt slutit upp bakom Hitler. Och fastän Tredje riket hör till de bäst utforskade områdena inom historievetenskapen är kunskapen om vad människor verkligen tänkte och tyckte under hakkorset därför fortfarande torftig.
Men under det senaste årtiondet har viktigt källmaterial blivit tillgängligt i hittills slutna arkiv i både öst och väst. Det möjliggör ett sakligare perspektiv, och då ämnet inte längre är så starkt ideologiserat har nu flera tyska forskare tagit sig an det och belyser det ur olika synvinklar.
Sociologen Karl-Heinz Reubands har utvärderat Demoskop-undersökningar från efterkrigstiden. De uppdagar inte bara att sympatin för nazismen var störst bland unga protestantiska män utan också att naziideologin hade starkast stöd i bildade kretsar – en slutsats som kan verka överraskande men som överensstämmer med en amerikansk studie från krigsslutet (”US Strategic Bombing Survey”, 1945). Reubands forskningsresultat föreligger i bokform på engelska: What We Knew: Terror, Mass Murder and Everyday Life in Nazi Germany (skriven tillsammans med Eric Johnson, John Murray, 434 s).
Ur ett psykologiskt perspektiv belyses frågan i en stor undersökning av historikern Peter Longerich: ”Davon haben wir nichts gewusst!” Die Deutschen und die Judenverfolgung 1933–1945 (Siedler, 448 s). Longerich, som har en professur i modern tysk historia vid University of London, har gått igenom ett extremt omfattande material från nazitiden: tidningar, tidskrifter, flygblad, dagböcker, brev med mera. De källor han använt sig av har delvis blivit tillgängliga först nu. Dit hör protokollen från de dagliga konferenserna i Goebbels propagandaministerium, som upptäckts i ett specialarkiv i Moskva. Dit hör också naziregimens hemliga rapporter om stämningen i Tredje riket som två tyska historiker har publicerat (Otto D. Kulka/Eberhard Jäckel).
Om vi vill veta vad tyskarna visste måste vi först ta reda på vilken information de hade tillgång till, konstaterar Longerich. Därför fokuserar han sin undersökning på vilken roll ”judefrågan” spelade i den av nazisterna styrda och kontrollerade propagandan. Han går kronologiskt fram och skildrar de enskilda stadierna av judeförföljelsen mot bakgrunden av de propagandakampanjer som samtidigt bedrevs. Hans undersökning visar att tillgång till information fanns: deportationerna skedde inte bara offentligt och inför allas ögon utan naziregimen gjorde också antydningar om Förintelsen. I pressen citerades ofta det tal Hitler hållit i riksdagen den 30 januari 1939, där han förkunnat att den judiska rasen i Europa skulle förintas om det blev ett nytt världskrig. Inte heller kunde massavrättningarna i de ockuperade områdena i Sovjetunionen förbli hemliga, eftersom soldater berättade om dem i brev och när de kom hem på permission. Och även om det inte fanns någon direkt information om vad som skedde i förintelselägren sipprade rykten ut. Efter ockupationen av Polen låg Auschwitz på tyskt territorium, och de ”rikstyskar” som flyttade dit kunde inte undgå att lägga märke till människotransporterna som ständigt anlände och lukten av de förbrända liken.
Det fanns dock, påvisar Longerich, en klar diskrepans mellan regimens öppenhet om judeutrotningen och det hemlighetsmakeri som bedrevs kring själva förintelsemaskineriet: å ena sidan talade de ledande nazisterna ohämmat om att judarna måste förintas, å andra sidan behandlade de massmordet som en statshemlighet. Då de visste att de, som Goebbels skrev i sin dagbok i mars 1943, hade bränt sina broar, var denna indirekta informationspolitik en strategi för att inte riskera motstånd och dock få tyskarna att inse att de inte hade en chans att undkomma bestraffning om Tyskland förlorade kriget. ”Kraft genom rädsla” var, som en tysk journalist formulerade det, naziledningens kalkyl.
Stämningsrapporterna från de sista krigsåren belägger också att det i Tyskland fanns en stark rädsla för bestraffning. Däri ser Longerich ett bevis för att tyskarna hade skuldkänslor även om dessa ofta var omedvetna. Många upplevde det allierade bombkriget vid krigsslutet, då 60 tyska städer förstördes, som straffet för deportationen av judarna, fastän ett sådant sammanhang inte förelåg.
Hela vidden av massmordet på judarna kunde dock, framhåller Longerich, endast den inse som var beredd att foga ihop de enskilda ryktena till en enhetlig bild. Och det var, som han visar, sällan fallet. Den vanligare reaktionen var att värja sig mot den fasansfulla insikten genom att slå dövörat till och förtränga eller avfärda ryktena som lögn och fiendepropaganda.
Därför torde de flesta tyskar ha varit övertygade om att de talade sanning när de påstod: ”Det visste vi ingenting om”. Innehållet i den meningen kan ju, påpekar Longerich, förändras beroende på vilket ord man betonar: ”Det visste vi ingenting om” innebär att man visste mycket om nazisternas illdåd men ingenting om Förintelsen. ”Det visste vi ingenting om” betyder att man anade vad som skedde med judarna men inte visste något säkert. ”Det visste vi ingenting om” antyder att många kanske hade vetat men inte man själv. Denna mångtydighet gjorde att nästan varje tysk hade kunnat skriva under den meningen, för endast ett fåtal hade verkligen känt till hela vidden av det rasistiska folkmordet som begåtts i deras namn.
Vilken roll spelade då naziideologin i Tredje riket? Slöt tyskarna upp bakom Hitler av ideologisk övertygelse? Nej, menar samhällsvetaren Götz Aly. Den gängse bilden av Tredje riket som en ”konsensusdiktatur” måste relativiseras. Men det kan inte ske med vedertagna historiografiska metoder som ofta saknar empiriskt underlag och därför är rent spekulativa. Eftersom det som tänktes och sades på det privata planet aldrig kunde uttryckas öppet är det som trycktes i Tredje riket av ringa värde som källmaterial för mentalitetshistoriska undersökningar. Det gäller även för de officiella rapporterna om stämningen i landet då naziregimen visserligen skickade ut spioner för att rapportera från olika delar av riket men endast accepterade information som visade att folket stod bakom Hitler. Och då vårt minne är så förrädiskt kan inte heller retrospektiva Demoskop-undersökningar ge en sanningsenlig bild. Vill vi, säger Aly, få ett tillförlitligt svar på frågan vad människor verkligen tänkte för mer än 60 år sedan i en diktatur mitt under brinnande krig måste vi använda oss av indikatorer som kan beläggas statistiskt och är reproducerbara.
I en nyutkommen bok redovisar Aly hur han som gästprofessor vid universitetet i Frankfurt am Main har rekonstruerat en politisk barometer för stämningen under nazitiden: Volkes Stimme. Skepsis und Führervertrauen im Nationalsozialismus (red Götz Aly, Fischer Verlag, 224 s). Tillsammans med sina studenter har han undersökt hur ofta nyfödda gavs typiska nazinamn som Adolf (efter Hitler), Horst (efter Wessel) och Hermann (efter Göring), hur många tyskar som trädde ut ur kyrkan och när, vilka formuleringar som valdes för dödsannonserna över stupade soldater, hur tyskarna investerade sina sparslantar och under vilka år nazidomstolarna avkunnade flest dödsdomar. Han har också anlitat en statistiker som åskådliggjort hans forskningsresultat med diagram och kurvor.
Med hjälp av sådana indikatorer kan Aly belägga att Hitlers popularitet ständigt växte fram till 1939 men fick sig en knäck vid krigsutbrottet. Det är fel att påstå att tyskarna begeistrat stödde Hitlers aggressiva expansionspolitik, skriver han. Tvärtom var de chockade över att deras älskade Führer hade fört dem in i ett nytt världskrig. Kriget hade omedelbart en negativ inverkan på stämningsläget i landet: redan under vintern 1939–40 trädde 60 procent färre tyskar ut ur kyrkan, och deras beredvillighet att ge sina nyfödda barn naziidolers namn gick märkbart tillbaka.
Lojaliteten mot NS-staten, som avtagit tydligt redan efter angreppet mot Polen, repade sig endast ringa efter det framgångsrika fälttåget mot Frankrike och krympte sedan snabbt efter överfallet på Sovjetunionen. Formuleringen ”…stupat för Führer, folk och fädernesland” hade dittills stått i 90 procent av partitidningarnas dödsannonser men den siffran sjönk till 50 procent under tredje kvartalet 1941. 1944 låg den på 13 procent.
Ett annat bevis för det ringa förtroendet för Hitler och naziregimen ser Aly också i det faktum att allt färre tyskar var beredda att investera i statliga obligationer och hellre satsade sina pengar i privata sparformer.
Att nazisystemet ändå kunde bestå så länge och måste slås ner utifrån med stora offer, berodde enligt Aly inte på ideologisk konsensus utan på att det tyska folket var knutet till Hitler i en riskgemenskap där det inte fanns någon återvändo. Genom att hota tyskarna med följderna av det massmord som de flesta av dem anade men inte ville veta någonting om gjorde naziregimen dem medansvariga för Förintelsen. Kollektivskuldtesen uppfanns inte, framhåller Aly, av de västallierade segrarna för att straffa det tyska folket utan av naziregimen själv för att upprätthålla den inrikespolitiska disciplinen. Antalet dödsdomar i Tyskland steg också snabbt under de sista krigsåren.
Med helt andra undersökningsmetoder kommer Aly alltså till samma resultat som Longerich: det var inte ideologisk övertygelse som gjorde att tyskarna följde Hitler ända in i undergången utan rädslan för vad som skulle ske om Tyskland förlorade kriget. Och då de trots ständigt växande skepsis inte såg någon annan utväg framhärdade de i en avtrubbad, ingalunda entusiastisk lojalitet.
Aly anför tyskarnas hållning vid krigsslutet som bevis för denna tes. I motsats till trotsreaktionerna efter första världskriget fogade sig det tyska folket 1945 apatiskt i nederlaget. Kollektiv verklighetsflykt och brist på engagemang var de framträdande dragen i Tyskland efter sammanbrottet, framhåller Aly. Han citerar den tysk-judiska filosofen Hannah Arendt som vid ett besök i Tyskland 1949 konstaterade en förvånansvärd brist på intresse för alla nazidoktriner. Hon analyserade denna indifferens som en psykologisk följd inte bara av nazismen utan av totalitarismen över huvud taget, då ett totalitärt system dresserar människor att se verkligheten som ett konglomerat av ständigt växlande händelser och paroller, där det som är rätt idag kan var fel i morgon. Däri ser Aly en förklaring till att så många tyskar var beredda att genast vända kappan efter vinden efter Tredje rikets sammanbrott.
Frågan om vad tyskarna visste om Förintelsen lämnar Aly öppen. Men liksom hans bok ”Hitlers Volksstaat” (anmäld under strecket 26/4 2005), där han förklarar det starka stöd Hitler hade i den tyska befolkningen med de materiella fördelar nazisystemet innebar för de flesta tyskar, visar även hans nya studie vilken liten roll judarnas öde spelade i det tyska folkets förhållande till Hitler. Det var inte raslagarna och de eskalerande pogromerna som gjorde att tyskarna alltmer distanserade sig från honom utan hans riskfyllda krigspolitik.
Liksom även Reuband och Longerich utgår Aly ifrån att den hårda kärnan av ideologiskt övertygade nazister i Tredje riket var mycket liten. Dock har vi, betonar han, ännu en mycket lång väg kvar innan vi kan ge ett slutgiltigt svar på frågan vad människor verkligen tänkte och visste under Hitlertiden. Men då ämnet inte längre är tabubelagt är vägen nu öppen för interdisciplinär forskning på bred bas. Därmed stiger chansen att vi en dag kan fälla ett slutgiltigt omdöme om vilken roll den rasistiska naziideologin spelade – i Tyskland och i Europa över huvud taget.
Tyska folket skrämdes till lojalitet
Tyska folket skrämdes till lojalitet
Från svd:
-
Stefan Lundgren
- Stödjande medlem 2022
- Inlägg: 13556
- Blev medlem: 11 augusti 2003, 18:15
- Ort: Uppland
- Kontakt:
Jag är inte försvånad över att det rådde en skramselpropaganda under nazismen i Tyskland. Folk vågar egentligen inte göra någonting, men det kommer alltid fram.......Undrar om nazisterna tänkte på att det kommer alltid fram förr eller senare, att det var skrämselpropaganda under kriget.
Mr X, vad är din lilla analys då?
Stefan
Mr X, vad är din lilla analys då?
Stefan
Min tes ja.....
Med tanke på att flera Tyskar efter kriget var tvingade(Entnazifizierung) att besöka KZ läger med information" Detta är ni skuld till"
Sen att man från Sovjet sida matade Tyska Folket med propagand " Detta är Ni skuld till"
Så tycker jag att de Alierade ihop med Sovjet matade Tyska folket med skuldfrågan mera än någon annan.
Tesen som Longerich står för:Om hur man säger meningen:Det visste vi ingenting om
Är någon som får mig att tänka flera ggr
Ämnet är mycket intresant och frågan känns fortfarande akuell
Med tanke på att flera Tyskar efter kriget var tvingade(Entnazifizierung) att besöka KZ läger med information" Detta är ni skuld till"
Sen att man från Sovjet sida matade Tyska Folket med propagand " Detta är Ni skuld till"
Så tycker jag att de Alierade ihop med Sovjet matade Tyska folket med skuldfrågan mera än någon annan.
Tesen som Longerich står för:Om hur man säger meningen:Det visste vi ingenting om
Är någon som får mig att tänka flera ggr
Ämnet är mycket intresant och frågan känns fortfarande akuell
-
Feldwebel Otto
- Utsparkad
- Inlägg: 242
- Blev medlem: 14 oktober 2004, 10:48
- Ort: Sverige
Visst, det var riskgemenskap mer än ideologisk lojalitet som förenade tyskarna, vilket ger oss den tyngre vägande sidan av dubbeltydigheten i ordet "skrämdes". Denna riskgemenskap var en mäktig faktor. Det är betydelsefullt att Gestapo klarade sin uppgift med förvånansvärt små resurser. Tyskarna behövdes helt enkelt inte piskas till efterrättelse. - Stalin, däremot, behövde en kontrollapparat av helt annan storleksordning, men vafaan, det funkade ju det med - alla sätt är bra utom de tråkiga! 
Är det räknat i procent eller i absoluta tal? Nativiteten sjönk ju rätt rejält när männen blev inkallade i armén. De stora hacken i Tysklands befolkningskurva är nämligen inte orsakade av stupade soldater och civila utan av uteblivna födslarKärleken till Führern sjönk redan vid krigsutbrottet, vilket märks på att barn födda efter 1939 mer sällan döptes till Adolf, Horst och Hermann.