Jag började i denna sajt för någon tid sedan med att ifrågasätta om inte svenska staten kunde vara skadeståndsskyldig till ev. efterlevande till Horst Rössing p.g.a. Günthers vårdslöshet, eller ännu värre, uppsåtliga läckage, vilket lett till Rössing troligen avrättades av tyskarna.Ben skrev:Stilleben skrev: En annan sak i samband med Rössing och som möjligen också kräver en forskningsinsats är följande som jag klipper ur Henrik Arnstads bok från 2006 "Spelaren Christian Günther", sid. 71.
"APRIL 1940
ANFALL MOT DANMARK OCH NORGE.
-------
Några dagar efter riksdagsdebatten förekommer rykten om förestående västmaktsingripanden i Norden och att Tyskland planerar preventiva åtgärder. ------Överbefälhavaren begär en mindre mobilisering, vilket avslås, ÖB bygger sin oro på rapporter från den tyske militärattachén i Helsingfors, Horst Rössing, som förbluffande öppet berättar om det kommande tyska anfallet mot Norge. Rössing agerar alltså svensk spion (vilket han kommer att göra fler gånger under kriget).Ben skrev: Detta sägs i boken Förspelet till det tyska angreppet på Danmark och Norge den 9 april 1940, utgiven av UD 1947. På sidan 201 f. återges ett brev insänt från militärattachén Kempff till försvarstaben, daterat den 2 april 1940. Rössing hade den 31 mars återkommit från en längre rekreationsresa i Sverige, men Kempff frågade i alla fall bl.a. om det militära läget. Rössing förklarade att Maginotlinjen visst var möjlig att bryta igenom, tyskarna hade nämligen fått ett nytt anfallsvapen.
Angående läget runt Östersjön sade Kempff att han från en finsk källa hade fått uppgift om samling av tonnage i vissa nordtyska hamnar. Rössing förklarade att han inte kunde begripa hur dylika rykten kunde uppkomma. Östersjön var full av packis och Bottenhavet tilfruset - vad skulle man ha de fartygen till? I Berlin var man nöjda med fredsslutet mellan Finland och Ryssland, så varför skulle man ge sig ut på nya nordliga äventyr. Nej, Tyskland hade endast en fiende: England. Britterna hade börjat ge sig på malmtillförseln och drog sig inte för att kränka Norges neutralitet. Klarade inte Norge av att försvara sig måste Tyskland ingripa. Kempffs rapport avslutas med detta, angett som citat:
'Den norska kusten befinner sig just nu i brännpunkten. Där kan vad som helst hända när som helst'.
Han återkom till min fråga om Östersjön. 'Jag kan ju inte veta allt, och det otroliga kan ju hända. Men jag försäkrar Er, att jag har inte en aning om, att det skulle planeras något från tyskt håll, som kan leda till förvecklingar i Östersjöområdet. Nej, det är Norge det gäller.'
------------
När det sedan gäller påståendet att Thörnell skulle ha agerat pga Rössings uppgifter:
Den 3 april rapporterade ministern i Berlin att den svenske marinattachén Forshell kvällen före hade haft ett samtal med Raeders stabschef Schulte-Mönting. Forshell hade gjort en uppteckning av samtalet och sänt till försvarsstaben. S-M hade under samtalet sagt att det fanns en överhängande risk för allierade aktioner mot malmtrafiken och att man väntade ett brittiskt angrepp mot Norge. Som förevändning skulle malmen anges, men i förlängningen var planen att skaffa flygbaser på norskt territorium. Enligt stabschefen förväntades norrmännen inte göra något motstånd. När britterna väl hade etablerat sig i Norge skulle de sätta Sverige under hårt tryck. En sådan utveckling var otänkbar för Tyskland.
Om inskeppningarna i Stettin sade han att det hade förekommit en del sådant i mars, då man varit beredda på "en preventiv åtgärd" i norr. Nu förekom inget sådant.
Forshells åsikt var att tyskarna höll på att förbereda motaktioner mot den befarade brittiska framstöten. Dessa kunde inbegripa truppöverföringar till södra Norge och en sändning av fallskärmsjägare till Narvik. Att stabschefen förnekade inskeppningarna fäste F. inte mycket vikt vid, men han menade dock att det inte fanns några planer att agera mot Sverige.
--------
Samma dag sände Forshell ännu en rapport, där han bland annat nämnde att det i polisskolorna pågick intensivundervisning i svenska, norska och danska.
Den 4 april (inkommit den 5) meddelade ministern i Berlin att en tysk militärkälla sagt att det i nästa vecka skulle ske angrepp på Danmark och Holland. Via Danmark skulle aktionen evntuellt gå vidare mot Norge och via Holland mot Belgien och Frankrike. Källan betecknades som mycket tillförlitlig.
Jag måste nu säga att de uppgifter som jag och Ben ytterligare kunnat inhämta om Rössing och som till en del inte återfinns i Leif Björkmans bok, nog talar för att så knappast varit fallet. Björkman återger huvudsakligen ryktena om Rössings död, men han borde väl också ha reflekterat över att Rössing faktiskt hade varit militärattaché sedan 1937 i Finland och en tid jämsides med detta även i Sverige - och att han under hösten 1941 faktiskt utnämndes från Överste till Generalmajor! Att han hade en dålig hälsa är också styrkt.
Arnstad verkar vara ute på lika hal is med sitt sensationella påstående i sin bok "Spelaren Christian Günther skriver att "ÖB bygger sin oro på rapporter från den tyske militärattachén i Helsingfors, Horst Rössing, som förbluffande öppet berättar om det kommande tyska anfallet mot Norge. Rössing agerar alltså svensk spion (vilket han kommer att göra fler gånger under kriget")!
Vem har överhuvudtaget hört talas om detta tidigare?
Ben har liksom jag noggrant gått igenom litteraturen om förspelet till den 9 april och inte funnit något som styrker Arnstads påstående. Det är uppenbart att Rössing vid samtalet med den svenske marinattachén Anders Forshell i Berlin bara uppehållit sig vid kända rykten och fakta.
Sannfärdigheten av Arnstads påstående om Rössing som "svensk spion" kanske också kan bedömas av en rescension av hans ovan omtalade bok "Spelaren Christian Günther", där uppgiften alltså återfinns. Gunnar Wetterberg, samhällspolitisk chef på Saco, skrev i Sydsvenska Dagbladet den 21 september 2006 således följande:
"Förhandspubliciteten har gjort stor sak av att Günther ska ha varit en ”säkerhetsrisk” och att det är ”troligt att han gjorde sig skyldig till brott”. Bakgrunden är att den tyske militärattachén Horst Rössing i Helsingfors berättade för sin svenske kollega Gösta von Stedingk om planerna på ett tyskt anfall mot Sovjetunionen. von Stedingk manade Stockholm att inte röja källan, men Günther tog ändå upp saken med prinsen av Wied.
Det ger verkligen ett omdömeslöst och oförsvarligt intryck, men är det hela sanningen? Några månader senare träffar von Stedingks efterträdare Rössing, som visserligen är upprörd över att ha blivit röjd och menar sig ha fått sin karriär fördärvad – men hur i allsindar kunde Rössing komma så lindrigt undan, om han verkligen röjt något så stort om det skulle ha hållits hemligt? Varje läsare av le Carré måste fråga sig om det inte snarare var ett led i underrättelsespelets kurragömmalek med dubbel- och trippelagenter. Kan Stockholm ha vetat mer om Rössing än mannen på platsen?
Boken innehåller varken fotnoter eller litteraturförteckning, utan författaren hänvisar läsaren till en hemsida på internet. Det är ingen lycklig lösning. Det gör det svårare att bedöma vad som är vedertaget och vad som är Arnstads egna bidrag.-----------".
Det sista tycker jag förtjänar att understrykas! Samt att sista ordet uppenbarligen inte är sagt i denna märkliga historia!