Sverige och 2 september 1945-2005

[B Hellqvist]

Ursäkta om jag litar mer på en veteran som varit vid fronten i 6 år än på några forskare som rotar i papper i något arkiv.....

Är det ändå inte lite märkligt att en person i ledet skulle ha sådan koll på ex.vis svenska frivilliga i W-SS och Heer på alla fronter under hela kriget i hela Wehrmacht, när det inte är ovanligt att soldater knappt hade koll på folk i grannkompaniet? Skulle dessa svenskar tjänstgjort i veteranens division, eller mötte han 300+ svenskar i tysk uniform vid ett och samma tillfälle? Ursäkta om jag sällar mig till tvivlarna...

[Schwalbe]

Men "min" veteran är ju fortfarnade pigg i huvudet, han dricker inte sprit heller.
Han var dessutom personlig vän med både Otto Scorzeny och Leon Degrelle.
Jag har märkt när jag talat med honom att mycket är propaganda från krigets slutskede.
Men är det ändå inte troligt att mörkertalet är stort, att många höll hemligt att de stred för tyskland?

[Lars Gyllenhaal]

Hej Per-Erik m fl,

Med erfarenhet från hundratals intervjuer så kan jag medge att det existerar veteraner som är särskilt duktiga på att tydligt minnas saker. Och när man sedan kontrollerar deras uttalanden på olika sätt så visar det sig att de av allt att döma har kommit ihåg saker i överensstämmelse med alla tillgängliga källor. Det kan t ex bero på att de har ovanligt "fräsch" hjärna och att de skrev ned minnesbilder när dessa ännu var helt färska och sedan har lärt sig dessa anteckningar utantill genom att de läst igenom dem då och då.

Men, som Hellqvist redan varit inne på, så var de svenska medborgarna i tysk uniform 1939-1945 oerhört utspridda - de fanns i ett dussin olika divisioner och staber i flera olika länder och dessutom fördelade i olika mängd över flera år. Tror inte att det vid något givet tilfälle under kriget fanns mer än 40-50 svenskar samlade i ett område.

Ett stort mörkertal p.g.a. skam och rädsla att inte få jobb då? DÄR finns vissa möjligheter. Men detta har min medförfattare redan tagit hänsyn till. I siffran "drygt 180" SS-svenskar finns ett antal osäkra och i vissa fall enbart förmodade personer! Men hursomhaver finns det här möjligheter att siffran måste revideras. Därför bör man för att vara noggrann alltid tala om drygt 180 pers. Men vad är rimligt att anta om framtiden vad gäller denna siffra? Med tanke på att ett antal svenska poliser under och just efter kriget sammanställde namnlistor och att Lennart Westberg, Leif Björkman, flera skalmaniter m fl gjort sitt bästa under flera års tid för att skrapa fram fler namn... nej, jag tror inte det blir så värst många fler nya namn. Snarare att de osäkra och de förmodade SS-svenskarna kan omvandlas till säkert identifierade SS-svenskar resp. falska SS-svenskar. Så kanske man år 2010 kommer att säga att "de var minst 178" eller "mellan 170 och 190".

Fortsätt gärna skrapa fram svenska SS-namn, men jag hoppas att åtminstone någon enstaka av er som läser dessa rader skall göra något för att de många fler svenskarna på den andra sidan inte skall försvinna helt ur svenskt medvetande, för det är faktiskt det som är på väg att ske. Har för mig att bortåt en miljon svenskar såg teveprogrammen om SS-svenskarna och kanske fler än hundratusen har Bosse Schöns böcker i hyllan. Så frågar man idag en genomsnittlig svensk om vilka det var som svenskarna gick mest i krig för under IIVK så... ja, vad tror ni svaret blir, idag? Testa och berätta här!

Vänliga hälsningar,

Lars

[Lars Gyllenhaal]

Hej igen,

För att tala lite mer på ett personligt plan så hoppas jag att vi i denna tråd kan fokusera lite mer på betydelsen idag av andra september 1945.

Vad betyder 2 sept ´45 för DIG?

Du som läser dessa rader kanske, liksom undertecknad, har amerikansk släkt som var med i Asien till själva krigsslutet? Eller svenska, brittiska eller rent av japanska släktingar? Vore intressant att få höra vad du fått höra av dem, alternativt hört om dem. Och ni som inte har personliga skäl att tänka på 2 sept 1945 - spelar dagen någon roll alls för dig, eller??

På ett personligt plan så tänker jag främst på min amerikanska släkting som var i USAAF i Asien. Hans son gav mig härom året en bunt färggranna sedlar i olika storlekar o valörer från den japanska ockupationsmakten på några öar. Vissa av dem ser lustigt nog rätt mycket ut som dollarsedlar men har alltså utfärdats av japanska regeringen i ockuperade områden, helt officiellt. Har en bild av killen där han håller upp en tidning kring 2 september. Minns jag rätt så står det "JAPAN QUITS" med största typsnittet på omslaget (har inte fotot här nu, är f.n. på resa).

Vänliga hälsningar,

Lars

[Bagheera]

Själv ser jag mer datumet 2 sept 1945 i ett prospektivt perspektiv, en startpunkt. Fröet var iofs sått långt innan dess. Men fröet till bl.a. kalla kriget började gro efter detta datum.
En världsomspännade konflikt avlöstes av nästa.

Tragiskt.

På mer personligt plan så har jag släkt, min mors kusiner, som gick under i handelssjöfart under WW2. Men detta har jag svårt att relatera till just dagen 2 sept 1945.

Mvh

/Bagheera

[Lars Gyllenhaal]

Hej Martin Lundvall,

Du frågade om reaktionerna på Svenskar i krig och speciellt bokens innehåll om de många fler svenskar som ställde upp för de allierade.

Svaret är att, precis som med föregående bok Slaget om Nordkalotten, fick boken bra med uppmärksamhet i "landsortspressen" men ingen märkbar uppmärksamhet i rikspressen. Undantaget är en liten notis utan illustration i Dagens Nyheter.

Varför?

Väldigt tillspetsat så hade boken nog fått betydligt mer uppmärksamhet om den enbart behandlat svenskar på tysk sida, och dessutom varit kortare och med större bilder. Ur medias synvinkel är svenskar på tysk sida NYHETER, svenskar i andra länders tjänst bara nån sorts kuriosa, oavsett om de var fler!

Ha det bra!

Lars

[Martin Lundvall]

Tack för svaret, jag upphörs aldrig förvånas över mediavärlden.

/Martin

[Lars Gyllenhaal]

Bagheera,

Dog de på Atlanten eller i Asien? Vet du HUR de dog? Har de påverkat släkten tror du - som att ni ibland tänker på att "där var Johan med" när ni ser en dokumentär om konvojer etc.

Mvh,

Lars

[Schwalbe]

Ja jag får väl inse att det bara är ett rykte att fler svenskar stred på tysk sida.
Det var heller inte min avsikt att förolämpa alla som seglat i allierad konvojtjänst.
Min poäng var bara att man kanske gör ett mer medvetet val om man strider vid "fronten", medan man kanske bara mönstrade på en båt för att få ett jobb.

[Lars Gyllenhaal]

Hej Per-Erik,

Man kan diskutera temat på olika sätt. Skriver man om svenskar som STRED, och verkligen menar just det, så bör man inte ta med svenskar som var i uniform men som uteslutande dechiffrerade radiomeddelanden, satt vid skrivbord, körde lastbil, arbetade som militära journalister (Kriegsberichter) etc.

Därför anser jag att det är lämpligare att diskutera KRIGSDELTAGANDE eller hur många som STÄLLDE UPP för Tyskland resp. de allierade. Man kan även använda sig av kriterier som huruvida någon var del av en viss stats VÄPNADE STYRKOR och/eller fick krigsdeltagarmedalj eller krigsdeltagardiplom.

Vad gäller graden av frivillighet så tror jag att antagandet stämmer att det fanns något fler "hårda" frivilliga i mark- och flygförband än bland krigsseglarna. Men betänk även att det statistiskt sett var tio gånger farligare att arbeta i de allierades konvojer än att vara t ex finlandsfrivillig (här bör man dock minnas att det var mkt större förluster i Finland 1944 än 1940). De som mer eller mindre frivilligt ställde upp för dessa konvojer hade nog inte klart för sig att var just TIO gånger farligare, men sannolikt visste alla av dem att det var ett mycket riskfyllt arbete, väl så riskfyllt som fronttjänstgöring. Det behövs mer forskning vad gäller svenska krigsseglares motivation för att kunna säga någonting tvärsäkert.

Sammanfattningsvis tror jag att en hel del svenskar i de allierades konvojer INTE var med främst av ideela skäl utan av olika praktiska och ekonomiska skäl. Men hade de som var i allierad krigstjänst av huvudsakligen praktiska orsaker även ställt upp och tjänstgjort i tyska konvojer över Atlanten (eller japanska över Stilla havet!)? I en del fall - ja, men inte särskilt många skulle jag tro! MEN nu är jag verkligen ute och seglar på hypotesernas ocean. NÅGON borde på djupet (ursäkta ordvitsen) försöka studera motiven bland svenskarna i de allierades konvojer.

Vänliga hälsningar,

Lars

[Thorbjörn Wikström]

Lars, jag ser att du försöker ändra mitt ämnesval för min D-uppsats!!!

Thorbjörn

Ps/ Har personligt intresse av de svenska sjömänen.

[Artur Szulc]

Ett helt OT-inlägg...

Lars G, jag har en god vän som arbetar som historiker vid universitetet i Wroclaw (tyska Breslau). Han kommer antagligen att recensera din bok (självklart blir recensionen på polska) för en historisk tidskrift i Wroclaw.

Jag kan försöka få tag på recensionen så snart den publiceras och snabböversätta den, så att du åtminsone förstår andemeningen.

Som sagt, helt OT.

MvH
Artur S.

[Solitaire]

400 svenskar slogs ju i Svirkompaniet också (där bildade Lindholmsnazisterna frontorganisationen Sveaborg, vet ej hur många medlemmar) under Finlands allians med Tyskland från och med 1941. Dessutom ska ca 200 svenska officerare tjänstgjort i svenskspråkiga förband i Finland under Operation Barbarossa "under kortare och längre perioder".

Vad gäller de svenska sjömän som gick i allierad tjänst undrar jag om dessa var samma sjömän som inte kunde fara hem igen pga minspärren? Den svenska regeringen kom tydligen överrens med den brittiska att leasa de svenska fartyg som hamnade utanför minspärren och sjömännen ombord kunde inte få uppehållstillstånd när de gick i land så frivilligheten i tjänstgöringen blir i så fall en frivillighet med modifikation (f ö sänkte tyska ubåtar 88 svenska fartyg under kriget).

[Lars Gyllenhaal]

Hej Stanislav och Solitaire!

Har skrivit tre böcker (+ en CD-ROM produktion) och medverkat i ett antal till. Så, vilken bok syftar du på? Men oavsett det är jag klart intresserad av att höra mer, och tror att fler här kan tycka att det är intressant att få ta del av hur man i dagens Polen ser på Sverige under andra världskriget. Så jag ber dig sammanfatta vad de skriver, kanske du kan göra det i Skalmans avd om historiska källor under resp. boks namn?

Solitaire: vi har också skrivit en del i vår bok om svenskarna i Svenska Frivilligbataljonen (SFB) och i Svenska Frivilligkompaniet. Vår bok skildrar ju svenskar i alla utländska krigsmakter mellan 1914 och 1945. Sveaborg bildades f.ö. redan 1941 inom SFB.

Tolkar ditt inlägg som att du föreslår att svenskarna i finska krigsmakten under Finlands fortsättningskrig borde räknas som krigsdeltagare på tysk sida. Eller menade du något annat? Det är hursomhaver enligt min mening möjligt att hävda att Finland då indirekt var på tysk sida 1941-44 genom Finlands militära samarbete med Tyskland (som dock aldrig blev en tysk-finsk allians utan stannade vid den s.k. vapenbrödraskapen).

Men att slå ihop svenskarna i finsk tjänst 1941-44 med dem som var i tysk tjänst anser jag vara en missvisande förenkling. Av främst tre skäl:

1. USA, till skillnad från Storbritannien, lät under hela kriget hela omvärlden tydligt förstå att det fanns viktiga skillnader mellan Finlands krigföring 1941-44 och Tysklands dito. USA förklarade nämligen aldrig Finland krig, vilket dock Storbritannien gjorde i slutet av 1941. Förenta staterna upprätthöll till och med diplomatiska förbindelser med Finland ända till sommaren 1944. Finland gjorde med andra ord inget avgörande fel, enligt USA, förrän sommaren ´44.

2. Det var inte särskilt svårt att ta sig från tjänstgöring i Finlands krigsmakt till tjänstgöring i Waffen-SS. Flera svenskar tog också det steget. Jag antar att de flesta svenska frivilliga i Finland som ville byta tjänstgöring för Finland mot tysk krigstjänstgöring också gjorde det. En del, gissningsvis rätt många, av sveaborgarna i Finland var f.ö. sannolikt med i Sveaborg inte främst av politiska orsaker utan som protest och p.g.a. kamrater. Ang. denna min hypotes - se vår bok och därefter hela boken Frivillig soldat av Filip Rytterås

3. Den finska krigsmakten (liksom finska staten) var inte befälsmässigt underställd någon tysk stab. Jämför med t ex italienska och slovakiska förband på östfronten.

Vad gäller sjömännen i de allierade konvojerna så har jag varken här eller i boken kallat dem för en frivillig grupp, eftersom det också skulle vara missvisande. En del var definitivt frivilliga (en sådan är jag god vän med). Det fanns nämligen en mängd svenska helt civila sjömän som torpederats av tyska marinen, eller kände sådana som torpederats, och som därför anmälde sig som frivilliga till US Army, Navy eller Merchant Marines (och det sistnämnda, alltså amerikanska handelsflottan, var en del av USA:s väpnade styrkor 1941-45).

Men sannolikt var majoriteten av svenskarna i de allierades konvojer med i dem till största delen för att de hamnat på "fel sida om spärren". Men med tanke på de enorma risker de löpte i dessa konvojer borde väl fler ha dragit sig undan till jobb i land i Nord- eller Sydamerika, om de inte också känt viss sympati för de allierades sak? Visst, en del såg det kanske som för komplicerat att dra sig undan till t ex det tyskvänliga Argentina, och blev därför kvar i allierad konvojtkjänst, men... jag tror ändå att den stora massan av sjömännen hade en proallierad inställning - läs t ex deras store organisatörs memoarer ang. detta: Frisco-Per av Per Eriksson & Arvid Rundkvist. Jag har f.ö. intervjuat Eriksson flera ggr på 80-talet.

Åter till själva datumet 2 september 1945: är det någon som sett minsta inslag eller hört någon svensk statsanställd offentligt nämna att idag 2 september 2005 är det exakt 60 år sedan andra världskrigets sista dag? Visserligen är det som just nu händer i New Orleans en stor och viktig nyhet - men det förefaller som att 60-årsdagen förbigåtts med total tystnad, trots att flera hundra svenska medborgare var med i striderna i Asien sommaren 1945.

Eller har jag missat något inslag eller tal där detta nämnts?

Mvh,

Lars

[Solitaire]

Tolkar ditt inlägg som att du föreslår att svenskarna i finska krigsmakten under Finlands fortsättningskrig borde räknas som krigsdeltagare på tysk sida. Eller menade du något annat? Det är hursomhaver enligt min mening möjligt att hävda att Finland då indirekt var på tysk sida 1941-44 genom Finlands militära samarbete med Tyskland (som dock aldrig blev en tysk-finsk allians utan stannade vid den s.k. vapenbrödraskapen).

Men att slå ihop svenskarna i finsk tjänst 1941-44 med dem som var i tysk tjänst anser jag vara en missvisande förenkling. Av främst tre skäl:

1. USA, till skillnad från Storbritannien, lät under hela kriget hela omvärlden tydligt förstå att det fanns viktiga skillnader mellan Finlands krigföring 1941-44 och Tysklands dito. USA förklarade nämligen aldrig Finland krig, vilket dock Storbritannien gjorde i slutet av 1941. Förenta staterna upprätthöll till och med diplomatiska förbindelser med Finland ända till sommaren 1944. Finland gjorde med andra ord inget avgörande fel, enligt USA, förrän sommaren ´44.

2. Det var inte särskilt svårt att ta sig från tjänstgöring i Finlands krigsmakt till tjänstgöring i Waffen-SS. Flera svenskar tog också det steget. Jag antar att de flesta svenska frivilliga i Finland som ville byta tjänstgöring för Finland mot tysk krigstjänstgöring också gjorde det. En del, gissningsvis rätt många, av sveaborgarna i Finland var f.ö. sannolikt med i Sveaborg inte främst av politiska orsaker utan som protest och p.g.a. kamrater. Ang. denna min hypotes - se vår bok och därefter hela boken Frivillig soldat av Filip Rytterås

3. Den finska krigsmakten (liksom finska staten) var inte befälsmässigt underställd någon tysk stab. Jämför med t ex italienska och slovakiska förband på östfronten.

De svenska frivilliga slogs i en av axelmakternas arméer när de gick med i finsk tjänst 1941-1944. För att citera Hitler i december 1940:On the flanks of our operations we can count on the active support of Romania and Finland in the war against Soviet Russia. (Direkt nr. 21 http://www.adolfhitler.ws/lib/proc/direct21.html) Finnarna slöt dessutom avtal med Tyskland om tyska understödsbaser på finsk mark innan invasionen. Om man säger att mer eller mindre frivilliga sjömän ställer upp för de allierade så bör man nog även räkna in de som kämpade för en tysk seger i finsk tjänst som frivilliga för axelmakterna också.

USA behöll nog skarpsynta och lyhörda diplomater i krigsområdet hellre än att förklara krig och ta hem dessa för att sedan ändå inte kunna göra agera effektivt militärt emot Finland.

Vad gäller sjömännen i de allierade konvojerna så har jag varken här eller i boken kallat dem för en frivillig grupp, eftersom det också skulle vara missvisande. En del var definitivt frivilliga (en sådan är jag god vän med). Det fanns nämligen en mängd svenska helt civila sjömän som torpederats av tyska marinen, eller kände sådana som torpederats, och som därför anmälde sig som frivilliga till US Army, Navy eller Merchant Marines (och det sistnämnda, alltså amerikanska handelsflottan, var en del av USA:s väpnade styrkor 1941-45).

Men sannolikt var majoriteten av svenskarna i de allierades konvojer med i dem till största delen för att de hamnat på "fel sida om spärren". Men med tanke på de enorma risker de löpte i dessa konvojer borde väl fler ha dragit sig undan till jobb i land i Nord- eller Sydamerika, om de inte också känt viss sympati för de allierades sak? Visst, en del såg det kanske som för komplicerat att dra sig undan till t ex det tyskvänliga Argentina, och blev därför kvar i allierad konvojtkjänst, men... jag tror ändå att den stora massan av sjömännen hade en proallierad inställning - läs t ex deras store organisatörs memoarer ang. detta: Frisco-Per av Per Eriksson & Arvid Rundkvist. Jag har f.ö. intervjuat Eriksson flera ggr på 80-talet.

Så vitt jag vet fick sjömännen helt enkelt inte uppehållstillstånd i land. Dessutom är det väl inte tillåtet att avvika från sitt fartyg hur som helst? Om nu några av dessa sjömän var neutralt eller fientligt inställda till de allierade så är de nog tämligen motvilliga att erkänna det efter kriget av naturliga orsaker (kc-lägren etc.). Dessutom färgas deras inställning till de allierade av att de i flera års tid var tyskarnas måltavlor. Att en del sökte sig till militärtjänst hos de allierade kan också bero på självbevarelse då, som du säger, livet var farligt ombord på ett handelsfartyg under kriget. Ombord på ett bepansrat krigsfartyg finns om inte annat illusionen av skydd samt rejäl förmåga att ge igen.

Åter till själva datumet 2 september 1945: är det någon som sett minsta inslag eller hört någon svensk statsanställd offentligt nämna att idag 2 september 2005 är det exakt 60 år sedan andra världskrigets sista dag? Visserligen är det som just nu händer i New Orleans en stor och viktig nyhet - men det förefaller som att 60-årsdagen förbigåtts med total tystnad, trots att flera hundra svenska medborgare var med i striderna i Asien sommaren 1945.

Kriget i Fjärran Östern är faktiskt rätt ovikigt i svensk historia - det är skillnad med t ex Nederländerna som hade kolonier i området de slogs för att kontrollera. I Japan och Kina osv ligger tvärtom tyngdpunkten i historieundervisningen på kriget i Asien och detta med all rätt, kriget i Europa berörde inte dessa länder lika mycket.