Strider i Sverige under WWII ??
Den 17 september 1941 sprängdes de två svenska jagarna "Klas Horn" och "Göteborg" då de låg för ankar i Hårsfjärden. De båda fartygen fattade led varpå eldsvådan spred sig till den intilliggande jagaren "Klas Uggla".
Alla tre fartyg sjönk på grund av sina kraftiga skador, och 33 svenska flottister dog. "Klas Horn" och "Göteborg" kunde bärgas och återinsättas i tjänst två år senare, men "Klas Uggla" var förlorad.
Anledningen till de två simultana explosionerna har aldrig till fullo utretts, men det är troligt och allmänst ansett att det var brittiska SAS-agenter som sprängde jagarna som en markering mot Sverige till följd av den tyskja permitenttrafiken.
Vet inte riktigt om det kan räknas som strider men...
Alla tre fartyg sjönk på grund av sina kraftiga skador, och 33 svenska flottister dog. "Klas Horn" och "Göteborg" kunde bärgas och återinsättas i tjänst två år senare, men "Klas Uggla" var förlorad.
Anledningen till de två simultana explosionerna har aldrig till fullo utretts, men det är troligt och allmänst ansett att det var brittiska SAS-agenter som sprängde jagarna som en markering mot Sverige till följd av den tyskja permitenttrafiken.
Vet inte riktigt om det kan räknas som strider men...
Olycka eller ej...
Det är väl mest vedertaget att katastrofen i Hårsfjärden orsakades av en olycka?
Något tekniskt missöde eller fel?
Mvh Dagwood
Något tekniskt missöde eller fel?
Mvh Dagwood
-
Gutekrigaren
- Medlem
- Inlägg: 4120
- Blev medlem: 23 mars 2002, 19:38
- Ort: Rom
Nu vet jag inte mycket om explotionerna. Men varför skulle SAS genomföra en sådan riskfyld opration, de politiska konsekvenserna skulle bli enorma om agenterna/oprationen avslöjades, det skulle göra Sverige mycket anti-britiskt och mer pro-tyskt.Hogland skrev:
Anledningen till de två simultana explosionerna har aldrig till fullo utretts, men det är troligt och allmänst ansett att det var brittiska SAS-agenter som sprängde jagarna som en markering mot Sverige till följd av den tyskja permitenttrafiken.
Nä jag tror inte att det är några SAS som ligger bakom.
Om det var sabotage eller inte det låter jag vara osagt - men det var inte SAS. SAS grundades i juli i Egyptien och deras först insats var i November. Det förefaller mig vara en aning märkligt om de skulle ha hunnit med en liten sväng till Sverige för att spränga båtar två månader efter att de blev grundade.
MVH
Hans
MVH
Hans
Ungerfär samtida med SAS var SBS (Special Boat Section) och jag tror de blev operativa sommaren 1941 i Medelhavet - personligen tror jag inte att de flögs upp för en högeligen spektakulär räd (om det nu var en räd) i Östersjön för att snabbt flygas tillbaka - passar bättre för en modern film än för VKII. Om det nu var ett engelskt sabotage var det nog "vanliga" hemliga agenter från någon obskyr del av...ja, vad den sektionen nu heter i underättelstjänsten?Hogland skrev:Det stämmer ju faktiskt att SAS ännu inte var operativt vid tillfället![]()
Jag är dock nästan säker på att jag någonstans har läst att det var SAS. Hade inte de någon föregångare inom Royal Navy?
MVH
Hans
Ha postat detta tidigare:
Tyskarna krävde vid starten av operation Barbarossa, angreppet mot Sovjetunionen 1941, att vi skulle lägga ut en minering som kompletterade deras då proklamerade minspärr - Wartburgspärren - från baltiska kusten till svenskt territorialvatten och den 27 juni 1941 utlades en minering om 50 minor ost södra Öland vid Östby. Den utlades av jagarna Norrköping och Karlskrona och sedan fick bl a 3. msvpdiv (Sandön, Holmön och Bremön) till uppgift att bevaka den. Minsveparen Sandön med löjtnant Stig Axelson som fartygschef svarade för bevakningen den 9 juli. Kl 17.45 siktades i nord tre stora tyska fartyg, närmare bestämt hjälpminkryssarna Tannenberg (5.506 brt), Preussen (2.529 brt) och Hansestadt Danzig (2.431 brt).
Dessa gick på linje från land räknat, styrande ungefärlig kurs 170´. Framför och på båda sidor om fartygen gick åtta Räumboote (R-båtar). Sandön, som låg vid Östby dubbelballongprick, styrde nu mot de västligaste R-båtarna och lade sig i vägen för dem med den internationella signalen `Minfält i eder väg, dreja bi och avakta förhållningsorder´. Intet av fartygen iakttogs besvara signalerna. Den annalkande styrkan höll en fart om femton knop, högre än vad Sandön kunde prestera med en panna. Den västligaste R-båten varnades nu muntligen om mineringen och ombads meddela sjöstyrkechefen om nödvändigheten att genst gira babord. Löjtnant Axelson ansåg sig därför ha anledning förmoda att meddelandet hade förståtts.
Strax efter 18.00 passerade transportfartygen på cirka tre distansminuters avstånd från land och Sandön följde efter på sydlig kurs mot seglingsrännan. Sjöstyrkan syntes nu ha ändrat kursen till syd, vilken måste föra dem rätt mot mineringen. Sandön avgav då ett långdraget sirentjut med signalerna fortfarande blåsande men utan synbar verkan. Kl 18.10 stötte fartygen i tur och ordning på minor.
Fartygen erhöll omedelbart slagsida. Med stoppade maskiner gled de av farten in i den andra minlinjen varvid de erhöll ytterligare minst en träff per fartyg, Tannenberg säkerligen två. Av detonationerna att döma torde dessutom krutdurken på Danzig ha exploderat. Sandön, som styrt ned genom seglingsrännan, befann sig kl 18.20 cirka 200 m söder om Tannenberg och erbjöd sig lämna assistans. Omkring kl 18.30 gick Tannenberg och Preussen till botten, medan Danzig drev cirka åtta sjömil norrut innan även detta fartyg sjönk.
Under tiden hade samtliga Räum-Booten samlats kring Sandön som slutligen fick ta emot sexton svårt skadade jämte tysk vårdpersonal, en läkare och en sjukvårdare. Sandön avlämnade tyskarna sent samma kväll i Kalmar. R-båtarna fortsatte däremot mot Tyskland med de överlevande och en del döda. Samtliga fartygschefer och övriga tyska officerare hade först varit av den uppfattningen att de blivit torpederade. Mineringen hade emellertid bekantgjorts vid upprepade tillfällen i såväl radio som press samt i Underrättelser för Sjöfarande (UFS 1739: 1941). Uppskattningsvis torde 150 á 200 personer förolyckats vid denna minkatastrof.
För att undersöka möjligheterna att bärga de minsprängda fartygen blev mineringen svept den 20 aug sedan en ny, nordligare minering lagts ut. Vid en i september företagen undersökning genom Neptunbolaget visade sig fartygen vara alltför skadade för att en bärgning skulle bli lönsam.
Källor:
Minsvepare, H Bergström & P Swahn
Flottans Neutralitetsvakt 1939 - 1945, B Lagvall
MVH
Tyskarna krävde vid starten av operation Barbarossa, angreppet mot Sovjetunionen 1941, att vi skulle lägga ut en minering som kompletterade deras då proklamerade minspärr - Wartburgspärren - från baltiska kusten till svenskt territorialvatten och den 27 juni 1941 utlades en minering om 50 minor ost södra Öland vid Östby. Den utlades av jagarna Norrköping och Karlskrona och sedan fick bl a 3. msvpdiv (Sandön, Holmön och Bremön) till uppgift att bevaka den. Minsveparen Sandön med löjtnant Stig Axelson som fartygschef svarade för bevakningen den 9 juli. Kl 17.45 siktades i nord tre stora tyska fartyg, närmare bestämt hjälpminkryssarna Tannenberg (5.506 brt), Preussen (2.529 brt) och Hansestadt Danzig (2.431 brt).
Dessa gick på linje från land räknat, styrande ungefärlig kurs 170´. Framför och på båda sidor om fartygen gick åtta Räumboote (R-båtar). Sandön, som låg vid Östby dubbelballongprick, styrde nu mot de västligaste R-båtarna och lade sig i vägen för dem med den internationella signalen `Minfält i eder väg, dreja bi och avakta förhållningsorder´. Intet av fartygen iakttogs besvara signalerna. Den annalkande styrkan höll en fart om femton knop, högre än vad Sandön kunde prestera med en panna. Den västligaste R-båten varnades nu muntligen om mineringen och ombads meddela sjöstyrkechefen om nödvändigheten att genst gira babord. Löjtnant Axelson ansåg sig därför ha anledning förmoda att meddelandet hade förståtts.
Strax efter 18.00 passerade transportfartygen på cirka tre distansminuters avstånd från land och Sandön följde efter på sydlig kurs mot seglingsrännan. Sjöstyrkan syntes nu ha ändrat kursen till syd, vilken måste föra dem rätt mot mineringen. Sandön avgav då ett långdraget sirentjut med signalerna fortfarande blåsande men utan synbar verkan. Kl 18.10 stötte fartygen i tur och ordning på minor.
Fartygen erhöll omedelbart slagsida. Med stoppade maskiner gled de av farten in i den andra minlinjen varvid de erhöll ytterligare minst en träff per fartyg, Tannenberg säkerligen två. Av detonationerna att döma torde dessutom krutdurken på Danzig ha exploderat. Sandön, som styrt ned genom seglingsrännan, befann sig kl 18.20 cirka 200 m söder om Tannenberg och erbjöd sig lämna assistans. Omkring kl 18.30 gick Tannenberg och Preussen till botten, medan Danzig drev cirka åtta sjömil norrut innan även detta fartyg sjönk.
Under tiden hade samtliga Räum-Booten samlats kring Sandön som slutligen fick ta emot sexton svårt skadade jämte tysk vårdpersonal, en läkare och en sjukvårdare. Sandön avlämnade tyskarna sent samma kväll i Kalmar. R-båtarna fortsatte däremot mot Tyskland med de överlevande och en del döda. Samtliga fartygschefer och övriga tyska officerare hade först varit av den uppfattningen att de blivit torpederade. Mineringen hade emellertid bekantgjorts vid upprepade tillfällen i såväl radio som press samt i Underrättelser för Sjöfarande (UFS 1739: 1941). Uppskattningsvis torde 150 á 200 personer förolyckats vid denna minkatastrof.
För att undersöka möjligheterna att bärga de minsprängda fartygen blev mineringen svept den 20 aug sedan en ny, nordligare minering lagts ut. Vid en i september företagen undersökning genom Neptunbolaget visade sig fartygen vara alltför skadade för att en bärgning skulle bli lönsam.
Källor:
Minsvepare, H Bergström & P Swahn
Flottans Neutralitetsvakt 1939 - 1945, B Lagvall
MVH