Svensk försvar 1941-1945

[FNP]

I och med det tyska anfallet på Sovjetunionen, förbättras Sveriges strategiska läge. Hotet från Sovjetunionen upphör
och den tyska handlingsfriheten med egna stridskrafter begränsas högst avsevärt.

Den svenska upprustningen började ge effekt under 1942. Flygvapnet ökade kraftigt till antal och kvalité. Marinstridskrafternas styrka ökade likaså. Arméns kvantiatativa utökning var fullföljd och kvalitén på förbanden ökade successivt. Fältvanan var god och fältarbeten och förberedelser till stor del genomförda. Mot en Sovjetisk motståndare av 1942 års modell skulle sannolikt försvaret hållit väl. Vad gäller ett tyskt angrepp över landgränsen skulle endast en fördröjningsstrid kunnat utkämpas, fortfarnande med förhoppningne om allierad hjälp över t ex Trondheim (paradoxalt nog med kanske bättre möjligheter till svensk offensiv framgång, beroende på tysk utgångsgruppering, disponibla förband mm). Det svenska flygvapnet skulle nedkämpats, men det skulle tagit längre tid och krävt fler tyska resurser än tidigare. Det svenska luftvärnet, framför allt på låg höjd kunde dessutom gjort de på ostfronten framgångsrika låghöjdsattackerna besvärliga. Under 1942 börjar det svenska försvarets förmåga möjligen bli en faktor att kalkylera med.

Under 1942 når samtidigt de tyska stridskrafterna zenit vad gäller numerär och förmåga. De sovjetiska stridskrafterna befinner sig samtidigt, som följd av det tyska angreppet i sitt kanske största svaghetstillstånd under kriget.

Gör man antagandet att Sovjet ockuperat Finland 1940 och likväl angripits av Tyskland 1941 utan att Sverige dragits in, finns det lite som talar emot att tyska förband kastat ut de sovjetiska ur Finland, den extra frontlängden och avsaknaden av de 15+ finska divisionerna hade sannolikt medfört att Sovjet lyckats hejda anfallet utanför Leningrad, eller möjligen tidigare. Annnan utveckling är naturligtvis inte omöjlig, men i så fall hade det sannolikt påverkat operationerna någon annanstans. Mycket talar ändå för att operationerna kring Moskva och i södra Ryssland ändå hade blivit avgörande.

De tyska stridskrafterna i Danmark och Norge genomgår avsevärda förändringar 1941-42. Rörliga, kvalificerade arméförband förflyttas österut eller till centraleuropa, flygstridskrafterna likaså. I stället anländer kustartilleriförband,
marinpersonal och mer "stationära" arméförband med annan personalkvalité. Utrustnings- och personalmässigt börjar desssa förband att skilja sig åt från de förband som återfinns på mer utsatta frontavsnitt. Den totala personalstyrkan i Norge och Danmark kommer dock fortsätta vara hög. Norge blir mer stödjepunkt i sjökriget om nordatlanten och Damnark mer en integreard del av det tyska luftförsvaret. Östersjön blir nära nog en tysk insjö, för utbildning.

Fortfarande har Tyskland dock möjlighet att snabbt kalla samman mycket kvalificerade förband ur Luftwaffe och armén för synnerligen effektiva taktiska operationer. Efter 1942 genomförs dock inte längre några tyska strategiska operationer. De flyg- och arméförband som skulle krävas för en snabb framgångsrik operation mot Sverige finns i tillräcklig mängd gripbara under 1942, men de måste tilltransporteras till området, vilket skulle ta upp till några veckor.

Det bör dock återigen poängteras att tysk framgångsrik anfallsstrid byggde på förmåga till rörlighet och lokalt överlägsen eldkraft. Den svenska terrängen utefter den norska gränsen var inte gynsam för snabb rörlig strid.
Genom att använda lätta förband, mindre fallskärmsjägarförband och flyg i samverkan kunde blixtkrigsliknande effekter uppnås på vissa platser, men hur snabbt fälltåget skulle nå ett segerrikt slut berodde också på vilken beredskap svenska förband innehade. Det är dock sannolikt att fälttåget helt blivit beroende av taktiska segrar och inte någon strategisk omfattning.
Återigen står dock fast att liksom 1940 och 41 var den svenska självständigheten 1942 utlämnad till beslut i Berlin - ville man så kunde man - priset hade dock gott upp 1942.

[FNP]

Wangel har nog missförsått källorn aoch blandat ihop Flieger-Divsionen med de mycket senare Luftwaffe-Feld-Divisionen.

Ja, något märkligt är det! Jag har heller aldrig sett den uppgiften tidigare, men å andra sidan har Luftwaffes markorganisation aldrig intresserat mig särskilt, utan jag utgick i från att Wangel menat någon form av "högre icke flygande markoperativ enhet". Ellis stödde inte heller Wangel, när jag i kväll konsulterade densamme,

[FNP]

Vad gällde den tyska beväpning så är det av viss vikt att komma ihåg att typen av kulsprutor kunde variera rejält, en rad förband fick nöja sig med erövrad polsk och tjeckisk materiel medans förband i 1. Welle hade MG34 i båda rollerna. Men som vanligt med tyska förband så fanns det sällan någon 100% enhetlig standard utan varje enhet hade sina egna små variationer.

Att Wangel inte räknar de lätta kulsprutorna är ju direkt missvisande då tyskarna iaf på pappret använde samma vapen i båda rollerna. Det är en stor skillnad på ett kg som svenska m/37 och en (lätt) ksp som MG34 och en betydande del av den tyska eldkraften "göms undan" på det sättet.

Det är så sant, så sant. Jag anser dock att det nog är av mindre betydelse för stridens utgång huruvida ett tyskt förband förfogade över 135 MG 34 eller 135 Tjeckiska Ersatz ksp nere på gruppnivån. (tyngre att bära - å andra sidan lägre ammunitions förbrukning - mindre ammunition att bära)

Ja, Boijerud skriver ju exakt om den "märkliga" svenska kg användningen i "Stormserien".
För en i huvudsak stationär motståndare skyddad av fältarbetsåtgärder eller befästningar inriktad på försvar påstår jag att dock att betydelsen av diskrepensen i "ksp" eldkraft sannolikt minskar.

Förmågan att snabbt kunna skapa momentan eldkraftsöverlägsenhet i rörlig strid (anfalls men kanske framförallt i försvars) torde ha varit ett av det viktigaste faktorerna för det tyska infanteriets effektivitet. MG 34/42 var väl VK 2: bästa vapen för den rollen. Kommer de tyska förbanden "igenom" och "runt " i anfallet är det den lyckade manövern i sig som avgör, primärt inte eldkraften. Kommer man inte runt, ja, då blir det ändå en fråga för tyngre vapen än ksp. Den snabba och flexibla "mixen" med kanske en strv,en infanterikanon eller ett flyganfall var kanske det helt avgörande för att snabbt kunna bryta igenom där man kört fast. Förmågan att inte ge motståndaren tid att föra fram sina reserver och beröva motståndaren djupet i försvaret.

[FNP]

1943

Under 1943 fortsatte den svenska upprustningen. Flygvapnet nådde en avsevärd numerär och även om jaktflyget var föråldrat, så besatt det lätta bombflyget en betydande kapacitet framför allt mot en vägberoende motståndare.
I en duell med sina tyska motsvarigheter, skulle dessa sannolikt relativt snabbt (under en vecka) ha nedkämpat de svenska jaktförbanden, men det hade krävts relativt stora insastser av tysk jakt för att skydda egen framryckning. Förmodligen kanske så mycket som 150 flygplan typ Me-109 el Fw-190. Tyskt attack- och bombflyg skulle också krävt en liknande numerär för att få effekt. Det svenska luftförsvaret och låghöjdsluftvärnet var väl uppbyggt och övat och svensk marktrupp var nu väl förtrogen med lufthot och skyddsåtgärder mot detta. Den intressanta frågeställningen 1943 är snarast kunde Tyskland avdela 300 kvalificerade stridsflygplan under 6 veckor (eller mer) för ett företag i Skandinavien? Gentemot en sovjetisk motståndare kunde det svenska jaktflyget ha haft god effekt , men den ökande sovjetiska numerären skulle ställt till bekymmer. Under 1943 böärjar det sovjetiska understödsflyget bli effektivt, men kanske främst mot mål på öppna ytor.

Den svenska marinen fortsatte sin stadiga expansion. Det fasta kustartilleriet var i allt väsentligt färdigutbyggt sedan 2 år men rörliga komponenter tillkom fortfarande. Till flottan fortsatte leveranser av jagare, motortorpedbåtar och ubåtar. För Tyskland hade den negativa utvecklingen avseende övervattensfartyg fortsatt, till Östersjöområdet återstod endast smärre resurser, några kryssare, jagare och mindre enheter. För att framgångsrikt kunna möta samlade svenska sjöstridskrafter i Östersjön 1943 hade krävts strategiska omdisponeringar av enheter från Norge tillsammans med specialflygenheter från Norge eller Medelhavet. Dessa var ännu mer sällsynta 1943 än Luftwaffes jaktförband. Den sovjetiska marinens förmåga 1943 hade inte förbättrats, ubåtsförbanden undantagna.
Sammantaget var den svenska förmågan "på sjösidan" kraftigt förbättrad visavi bägge huvudmotståndarna.

Under 1942-43 hade armén tillförts en stor mängd ny utrustning. Viktigare var dock att samtliga förbandsenheter övats också tillsammans. 1943 hade övningar genomförts från skyttegrupp till armékår, vilket stärkt förmågan till mer komplexa operationer. Tillförsel av moderna vapen t ex artilleri hade också höjt eldkraften hos de svenska förbanden. Omfattande leveranser av stridsvagnar innebar att dessa nu kunde sättas samman till självständigt opererande manöverenheter (pansarbrigader). Redan från 1942 hade stridsvagnsförband funnits i tillräcklig mängd för att allvarligt ha kunnat påverka mindre luftlandsättningar på de stora slättområdena. Från 1943 kunde pansarbrigader disponeras för att momentat erhålla eldkraftsöverlägsenhet vid manöverkrigföring.

Såväl tyska som sovjetiska förband hade kraftigt höjt sin eldkraft och stridsförmåga under 1943, fortfarande snabbare
än den svenska utvecklingen. Detta hade dock skett till ett pris. I allt väsentligt bestod den tyska armén från 1943 av ett "A" och ett "B" lag vad gäller markförband. Till A-laget hörde pansar-, mek-, ss-, luftwaffe- och vissa infanteriförband och till B-laget hörde ett ständigt ökande antal av icke mobila infanteri- och befästningsförband framför allt i västeuropa. Dessa förband saknade vapen, mobilitet och såväl manskapstillgång som kvalité var skiftande och i många fall låg. Från 1943 saknade därför Tyskland egentlig möjlighet att genomföra större strategiska operationer - markförbanden räckte inte till. För svensk del innebar detta förvarningstiden för ett tyskt anfall ytterligare ökades, det direkta hotet minsakade också i takt meda tt mönverförband i Norge och Danmark erdsattes av fästningsdivisioner. Den tyska anfallsplanen "Polarrräven" vilken utarbetades 1943 för ett tyskt anfall från Norge mot Sverige är sannolikt realistisk vad gäller antalet tyska förband som krävdes för framgång, men dessa förband fanns ej att tillgå i Skandinavien utan hade måst urdragas från östfronten eller Italien. Vilket framstår som än mindre sannolikt. 1943 dras också den sista tyska pansardivsionen bort från Norge.

Sammantaget framstår ett tyskt företag mot Sverige 1943 för första gången också som ett militärt vågspel. Det är sannolikt att Tysland endast kunnat avdela precis så många förband att teoretisk framgång framstod som möjlig. Friktioner kunde 1943 ha inneburit att tyska förband inte skulle nått sina mål och att reserver för denna eventualitet ej hade disponerats. För första gången skulle dessutom ett anfall på Sverige ha kunnat få negativa strategiska konsekvenser för Tyskland på övriga fronter. 1943 är dessutom första året då allierade förstärkningar kunnat nå Sverige i någon avgörande utsträckning.
Sammantagaet var ett tyskt manöverförband 1943 väsentligt överlägset ett svenskt (om det fick utrymme för manöver) men insättandet av sådana i norden framstod inte längre som sannolikt.

Vad gäller de sovjetiska förbanden innebär 1943 att dessa nu också mer renodlas. Pansarförbanden blir manöverenhet (genombrottsenhet) med infanteriförband för flankskydd och försvar. Det sovjetiska artilleriet når en sådan numerär att dess eldkraft börjar kunna få avgörande effekt. Erfarenheterna från Finland visat dock klart att i denna terräng kan varken stridsvagnsförband eller artilleri ännu nå samma effekt som längre söderut. Det är sannolikt att svenska förband kunnat stå emot på liknande sätt som de finska i liknande terräng. Utrustningsmässigt och utbildningsmässigt hade svenska förband knappat in på de finska dessa hade naturligtvis mer erfarenhet ,men började också de känna av förluster i manskap med nedgång i förmåga.

[robertm]

Strålande sammanfattning av läget FNP!

När det gäller hur Sverige skulle ha försvarat sig mot ett mer renodlat hot från Sovjet så kan man ju se på hur planerna såg ut alldeles före och alldeles efter kriget.

Före kriget
så var planen 1937 för krigsfall III Ryssland anfaller från Finland över landgränsen och över Bottenhavet. Sverige hade då 5 fördelningar (infanteridivisioner) en kavalleribrigad och 6 infanteriregimenten:

2:a armekåren försvarar norra Norrland
en fördelning (V) + Bodens fästning

1:a armekåren försvarar kusten från Gävle upp till och med mellannorrland
kårstab i Falun
1 fördelning (VI) i Ångermanland
1 inf.reg. (I7) i Sundsvall
1 fördelning (I) i Hälsingland
1 fördelning (III) i Gästrikland
1 fördelning (IV) + 1 kavalleribrig. kring Sala och Krylbo

1 inf.reg. (I22) i Östergötland
1 förstärkt inf.reg. (I18) på Gotland
1 inf.reg. (I2) vid Bodens fästning.
2 inf.reg (I1, I14) som reserv

Till detta kommer en hel del lokalförsvar

I början av kriget
så var planen 1939 för krigsfall Ryssland (sverige hade då 6 infanterifördelningar (divisioner) en kavalleribrigad och 3 infanteriregimenten:

en fördelning (I) för kustförsvar i Blekinge och Skåne
en fördelning (V) i norra götaland (Göteborg-Norrköping)
en fördelning (IV) i uppland-södra norrland
en fördelning (III) i mellannorrland
två fördelningar (II,VI) och kavalleribrigaden i norra norrland
Ålandsdetachementet (I1 förstärkt med artilleri m m) på Åland
För övrigt skulle ett förstärkt regimente (I18) försvara Gotland och ett regmente (I2) Bodens fästning.

Till detta kommer en hel del lokalförsvar

I slutet av kriget
1946 (efter kriget) fanns tre olika planer för 'Krigsfall Ryssland' beroende på var man trodde de skulle lägga tyngdpunkten i sitt anfall: Nord, Syd och Central.
Sverige hade då 10 fördelningar (infanteridivisioner), 3 pansarbrigader, 1 motoriserad brigad, 1 cykelbrigad och några självständiga infanteriregimenten, förutom lokalförsvar, kustartilleri m m löst folk.

Syd:
Invasion från Östtyskland eller Bornholm.

4 inf.förd., 2 pansarbrig., 1 mot.brig. i Skåne och Blekinge
motsvarande en stark brigad på Gotland
1 inf.förd. i Uppland
1 cykelbrig. i Stockholm
1 inf.reg. söder om Stockholm
2 inf.förd., 1 inf.reg. i norra Norrland
Strategisk reserv:
3 inf.förd, 1 pansarbrig. i mellansverige
2 inf.reg. i Dalarna
2 inf.reg. längs norrlandskusten

Till detta kommer en hel del lokalförsvar

Nord:
Invasion över landgränsen mot finland + ev landstigningar längs norrlandskusten.

2 inf.förd., 1 pansarbrig., 1 mot.brig. i Skåne och Blekinge
motsvarande en stark brigad på Gotland
1 inf.förd. i Uppland
1 cykelbrig. i Stockholm
1 inf.reg. söder om Stockholm
4 inf.förd., 1 pansarbrig. i norra Norrland
Strategisk reserv:
3 inf.förd, 1 pansarbrig., 1 inf.reg i mellansverige
2 inf.reg. längs norrlandskusten

Till detta kommer en hel del lokalförsvar

Central:
Ett storanfall över Östersjön mot mellansverige.
Detta alternativ ansågs inte akut 1946 eftersom man ansåg att Sovjet inte hade resurser för ett stort kustanfall tvärs över Östersjön. Därför tog man med en del 'framtida' trupper i denna plan.

1 inf.förd., 1 pansarbrig. i Skåne och Blekinge
motsvarande en stark brigad på Gotland
2 inf.förd. i Södermanland och Östergötland
lokalförsvar m.m. motsvarande en fördelning försvarar Stockholm
3 inf.förd., 2 pansarbrig. i Uppland och kring Gävle
2 inf.reg. kring Sundsvall, Härnösand
2 inf.förd. i norra Norrland
Strategisk reserv:
2 inf.förd, 3 pansarbrig., 1 inf.reg i mellansverige

Till detta kommer en hel del lokalförsvar

[robertm]

Sen skulle jag vilja slå ett slag för det danska försvaret. Eftersom Danmark gav upp direkt så verkar danska försvaret ha fått någon slags kalkonstämpel i mångas ögon. Rätt orättvist tycker jag. Materiellt sett låg de efter. Speciellt flyg, flotta och kustartilleri var mest skräp. Däremot var man vältränade med 12 månaders rekrytutbildning (som finnarna) och verkar ha haft en vettig doktrin kring mobilitet. När det gäller pansarvärn låg man före Sverige - ganska naturligt med tanke på geografin. De kunde ju inte, som man gjorde i Sverige, säga att terrängen skulle göra det omöjligt att använda stridsvagnar. Man hade pansarvärn på låg nivå i förbanden (20mm och 37mm pvkanoner). I sverige skulle det dröja till 1942 (tror jag) innan man fick pv under regimentesnivå.

I de små skärmytslingar som förekom på morgonen den 9:e april så skötte sig de små danska förband (troppar och plutoner) som stod längs gränsen föredömligt och hann slå ut ett antal tyska pansarbilar och lätta stridsvagnar under fördröjningsstrider.

Hade man mot förmodan beslutat sig för att ta upp kampen när det stod klart att det var anfall på gång (kvällen den 8:e april) så hade man väl inte kunnat stoppa tyskarna någon längre tid, men situationen för tyskarna i Norge hade kunnat bli mycket besvärlig eftersom tillgång till flygfältet i Ålborg var mycket viktig för tyskarna de första dagarna av invasionen.

/Robert M

[CvD]

Sen skulle jag vilja slå ett slag för det danska försvaret. Eftersom Danmark gav upp direkt så verkar danska försvaret ha fått någon slags kalkonstämpel i mångas ögon. Rätt orättvist tycker jag. Materiellt sett låg de efter. Speciellt flyg, flotta och kustartilleri var mest skräp. Däremot var man vältränade med 12 månaders rekrytutbildning (som finnarna) och verkar ha haft en vettig doktrin kring mobilitet. När det gäller pansarvärn låg man före Sverige - ganska naturligt med tanke på geografin. De kunde ju inte, som man gjorde i Sverige, säga att terrängen skulle göra det omöjligt att använda stridsvagnar. Man hade pansarvärn på låg nivå i förbanden (20mm och 37mm pvkanoner). I sverige skulle det dröja till 1942 (tror jag) innan man fick pv under regimentesnivå.

I de små skärmytslingar som förekom på morgonen den 9:e april så skötte sig de små danska förband (troppar och plutoner) som stod längs gränsen föredömligt och hann slå ut ett antal tyska pansarbilar och lätta stridsvagnar under fördröjningsstrider.

Hade man mot förmodan beslutat sig för att ta upp kampen när det stod klart att det var anfall på gång (kvällen den 8:e april) så hade man väl inte kunnat stoppa tyskarna någon längre tid, men situationen för tyskarna i Norge hade kunnat bli mycket besvärlig eftersom tillgång till flygfältet i Ålborg var mycket viktig för tyskarna de första dagarna av invasionen.

/Robert M

Stridsviljan var det nog inget fel på, särskilt om man tänker på det danska bataljonen(?) som tog sig över Sundet till Sverige för att fortsätta kampen mot tyskarna. Har för mig att dom möttes av en sömnig tullare som nog blev lite förvånad.

/CvD

[Morgan]

Jag har läst igenom de utmärkta sammanfattningarna av Sveriges läge, en snabb fråga angående läget 1940:

Om tysken hade valt att ta Sverige samtidigt som Danmark och Norge invaderades och om vi rent hypotetiskt utgår från att även dessa invasioner hade varit lyckade så som de de facto blev vilket område eller vilka områden hade i såna fall mest sannolikt blivit ingången/ingångarna? Med tanke på hur mycket trupper tysken hade kvar att sätta in mot Sverige samtidigt och om de utnyttjade eld, skydd och rörlighet till fullo, hur lång tid hade det då tagit att tvinga Sverige underkastelse? Vilka hade de kort- och långsiktiga följderna - allierade flygbombningar av produktionsanläggningar och städer?

Tack på förhand,
Morgan

[robertm]

Ojoj! Ingen liten fråga!
Hur mycket mer hade tyskarna kunnat sätta in, förutom det de redan avdelat mot Norge och Danmark, t ex? Det mesta av flottan avdelades ju till Norge, men jag antar att man hade kunnat skrapa ihop lite till. Framförallt vanligt transporttonnage. Och hur mycket mer flyg hade man kunnat avdela för att använda mot sverige?

Sånt kanske man kan få fram om man forskar ordentligt i vad tyskarna hade tillgängligt, och vad de behövde till annat.

Hur överraskade hade svenskarna blivit?
Hur bra hade de slagits?

Här kan man väl bara gissa. Min gissning är att de blivit lika tagna på sängen som norrmännen. Och den svenska neuttralitetsvakten var, såvitt jag har sett, nästan ännu mindre än den norska. Däremot kan man förvänta sig att de svenska förbanden skulle slåss bättre, eftersom de hade lite bättre träning, beväpning och kanske ledning. Man hade också ett betydligt större försvar, och hade inte lika sårbara inre kommunikationer (det norska försvaret blev ju snabbt splittrat i ett antal isolerade avsnitt).

Sen kan man fundera på hur stridsmoralen hade påverkats i Norge, om man slogs tillsammans med Sverige.

Jag tror att det hade varit ett för stort stycke för tyskarna att våga sig på våren 1940, men kul att fundera på hur det hade gått om de gjort det. Fas efter Frankrikes fall hade det varit en annan historia...

[Ankdamm]

Att ta Sverige samtidigt som Danmark och Norge hade nog varit att gapa över för mycket. Tyskarna behövde Danmark som språngbräda till Norge, och på samma sätt så hade de behövt Norge som språngbräda till Sverige.

En stor del av de resurser som behövdes för att invadera Sverige (som flotta, fallskärmsjägare och långdistansflyg) var dessutom redan upptagna i Norge. Givetvis var den tyska armén både stor och kapabel, men den var samtidigt tvungen att hålla vakt mot både Frankrike och Sovjet och kunde inte skicka hur mycket som helst till Skandinavien (även om det hade kunnat transporteras, vilket är tveksamt). Invasionen av Norge genomfördes redan med små marginaler.

Hade det blivit någon operation mot Sverige 1940 så hade det gissningsvis blivit en begränsad operation för att ta malmfälten, d v s en sådan operation som de allierade faktiskt planerade! Men med Norge ockuperat och Finland i det tyska lägret så fanns ingen större poäng med det heller. Ett intressantare tankeexempel är kanske det strategiska överfall som en del svenska militärer fruktade i samband med permittenttrafiken.

[Morgan]

Om man då leker vidare med detta tankeexempel, att Tyskland passat på att göra ett strategiskt överfall 1941 då Engelbrecht-divisionen transporterades genom Sverige, hade det varit möjligt?

Som vi alla vet idag var Hitlers ambition vid denna tidpunkt att i smyg förbereda invasionen av Sovjetunionen, därav transporten av ovannämnda division genom vårt land. Om vi tar det i beaktande, alla dessa otaliga divisioner som höll på att samlas vid den tysk-sovjetiska gränsen, hade det varit möjligt att genomföra ett sånt strategiskt överfall, ens på vissa nyckelmål i Sverige? Var inte svenska försvaret mer eller mindre i beredskap strax före, under och strax efter dessa transporter, så att vi hade varit beredda på att slåss om det hade behövts? Sen om vi bara hade klarat av att hålla tillbaka tysken en kortare tid eller helt och hållet motstått, det är ju en annan fråga.

Morgan

[FNP]

1944-45

Under 1944 skedde en kraftig förändring av Sveriges strategiska läge. Utmärkande för denna förändring var Tysklands fortsatta försvagning generellt, den tyska relativa förstärkningen av Norge efter Finlands utträde ur kriget, sagda utträde, samt Sovjetunionens påtagliga "återkomst" till Östersjön efter 3 års reell frånvaro. Ur svenskt perspektiv framstod händelserna i Finland som de strategiskt allvarligaste på kort sikt. Efter att under tre år ha levt under successivt försvagad tysk dominans uppstod nu ett potentiellt akut mycket starkare hot i det framryckande Sovjetunionen. Att Tyskland skulle förlora kriget stod uppenbart under 1944 och likaså framstod tyska offensiva strategiska framstötar mot Sverige som i princip ogenomförbara. Den stora frågan var huruvida Sovjetunionen skulle göra halt vid finska gränsen eller inte.

Vad avser stridskraftsutveckling stärktes det svenska försvaret kontinuerligt också 1944 och 45. Flera av de tidigare under kriget initierade, avancerade materielprojekten började levereras först då t ex Fpl 21, 22 och 18A vilka hade prestanda nära eller i paritet med huvudmotståndarna. Strv 42 nådde pansarbrigaderna i mängd och artilleri- och lvpjäser levereradess fortfarande i mängd. Försök och införande av radarutrustning skedde också till en redan effektiv sjö- och luftbevkaningsorganisation. Från 1944 framstod också snabba leveranser av krigsmateriel från västmakterna som möjlig.
Numerärt ökade inte förbandsmassan inom armén eller marinen nämvärt, men antalet förband i flygvapnet ökade något.

Arméstridskrafter:
De tyska förbanden fortsatte att tappa i personnell styrka och kvalité trots omfattande tillförsel av avancerad krigsmateriel. Den totala numerären hölls uppe, men nedgick kraftigt från hösten-vintern 1944.
De sovjetiska förbanden ökade i styrka främst pga av bättre materiel och mer erfarenhet, men från 1945 tappade de dock icke prioriterade förbanden i personalstyrka. Den totala numerären hölls dock uppe.
Jämför man med de svenska förbanden så framstod skillnaderna i personlig utrustning som mindre och mindre betydande.
Den svenska pansarvärnsförmågan framstod som svag både jämfört med motsvarande tysk, men även relativt den ryska offensiva pansarförmågan. Svensk terrräng minskade dock värdet av och möjligheterna för pansarförband.
Det svenska artilleriet var kvalitativt upprustat med moderna 10,5 och 15 cm pjäser, men numerären framstod som avsevärt mindre än t ex den sovjetiska. Luftvärnet förfogade över ett mycket stort antal 40 och 20 mm pjäser och framstod som effektivt gentemot låghöjdsanfall. Den svenska taktiska rörligheten hos framför allt artilleriförbanden hade ökat genom
motorisering. Motoriseringsgrad och rörlighet framstod som något sämre än motståndarens bästa (mekaniserade/motoriserade) förband, men lika bra eller bättre än motståndarens genomsnittliga eller sämsta förband. Det förtjänar återigen att påpekas Sveriges och Nordens låga standard på vägnätet och beroende av järnväg och sjötransporter.

Luftstridskrafter:
Under 1944 förstördes Luftwaffe under det massiva, överväldigande trycket från tre stormakter. Enstaka individer i avancerade flygplan hade inte längre någon påverkan på förmågan hos flygstridskrafterna. Det sovjetiska flyget förfogade nu över ett mycket stort antal förband vilka hade modern utrustning och erfaren personal.
I strid mot tyska motståndare framstod den svenska numerären nu som en möjlig avgörande faktor. Svenska jakt kunde nu binda tysk och svenska bomförband kunde därmed angripa tyska mål. Svensk jakt räckte dessutom till för att både ta upp strid med tysk eskortjakt och för anfall mot tyskt bombflyg. Motsvarande gällde också ryska förband, men där kunde den ryska numerära överlägsenheten möjligen också göra sig gällande i norra Sverige och över Skåne och Gotland.

Marina stridskrafter:
Under 1944 och 45 liknade den tyska marinens utveckling Luftwaffes såtillvida att trots tillförsel av mycket avancerad utrustning (Ubåtar typ 21 och 23, målsökande torpeder mm) minskade numerären kraftigt och erfaren personal stupade.
De sista kvarvarande övervattenfartygen sattes in i som understöd åt armén under striderna i Baltikum, Polen och Tyskland, men dessa enheters förmåga för sjökrigföring i övrigt framstod som mycket begränsad. Stödd främst på ubåtar kunde den tyska marinen sannolikt bestrida svenskt herravälde till sjöss, och effektivt slå mot svenska sjötransporter, men knappast mer. De sovjetiska ubåtarnas härjningar i södra Östersjön vittnade om sårbarheten i de tyska sjötransporterna. Dessa framstötar pekade också på faran i en konfrontation mellan svenska och sovjetiska förband. Den sovjetiska övervattensflottan var alltjämt instängd inne i Finska viken och i dåligt skick. Det sovjetiska ubåtsvapnet var emellertid stridsvant, kapabelt och offensivt inriktat. Det framstod som sannolikt att de sovjetiska ubåtarna skulle ha kunnat störa svenska sjötransporter allvavligt vid en konflikt, däremot var en sovjetisk sjöburen invasion i princip omöjlig att genomföra. 1944-45 framstod de svenska kusterna inte längre som sårbara på samma sätt som tidigare under kriget.

Sammanfattningsvis innebar den tyska reträtten 1944-45 att Sveriges strategiska läge åter förändrades radikalt. Hotet från ett tyskt angrepp försvann, men hotet om ett sovjetiskt återkom. En avgörande skillnad var dock att det Tyska hotet (invasion) kunde genomförts i princip från flera håll samtidigt, men en Sovjetisk invasion av Sverige kunde endast genomföras mot Övre Norrland. Paradoxalt nog så ökade risken för strid mellan tyska och svenska förband också under denna tid genom den svenska offensiva planeringen mot Danmark och Norge.

[JohnT]

Vid ett angrepp våren-sommaren 1940 så hade tyskarna antagligen använt sig av en balnd av förband ur olika Welles precis som i Norge. Det fanns förband ur 1.-4. Welle tillgängliga i OKW/OKH reserven och man kunde vid behov fört över ytterlgiare högkvalitativa förband ifrån armegrupp A eller B. Ett par 1. Welle divsioner med understöd av mindre välutrustade förband ur senare Welle var mer än vad det svenska försvaret hade kunnat hanskas med.

Hej Kapten!
Jag skulle gärna villja se att du utvecklade detta.
Tidshoristonten är viktig, april eller juli 1940 är ju nästan som natt och dag vad det gäller svensk moralisk motståndskraft.
Får jag därför föreslå ett utgångsläge april 1940?

Mvh
/John T.

[Kapten_Gars]

Vid ett angrepp våren-sommaren 1940 så hade tyskarna antagligen använt sig av en blandning av förband ur olika Welles precis som i Norge. Det fanns förband ur 1.-4. Welle tillgängliga i OKW/OKH reserven och man kunde vid behov fört över ytterligare högkvalitativa förband ifrån armegrupp A eller B. Ett par 1. Welle divsioner med understöd av mindre välutrustade förband ur senare Welle var mer än vad det svenska försvaret hade kunnat hanskas med.

Hej Kapten!
Jag skulle gärna villja se att du utvecklade detta.
Tidshoristonten är viktig, april eller juli 1940 är ju nästan som natt och dag vad det gäller svensk moralisk motståndskraft.
Får jag därför föreslå ett utgångsläge april 1940?

Mvh
/John T.

Fast den "moraliska motsåndskraften" är i mångt och mycket underordnad mer betydelsefulla faktorer som taktik & stridsteknik, befälets förmåga att hantera stridsutecklingen mm. Den franska armen led ingen brist på "moralisk motståndskraft" 1940 men förlorade pga de stora bristerna inom de områden jag räkande upp ovan. Friesers "Blitzkrieg-Legende" och Tamelander & Zetterlings "Den nionde april " belsyer utförligt förhållanden och problematiken på de områdena. Det finns inga skäl att anta att den svenska armen skulle klarat att hantera problemen ovan bättre än norrmän, britter och fransmän.

Den föråldrade svenska armen som knappt var beredd på ett krig av 1918 års modell hade varit i ett kraftig udnerläge 1940 med sina otillräckligt utbildade värnpliktiga, en befälskår med en låg kompentensnivå och förmåga att hantera snabba händelseförlopp och en på många punkter föråldrad beväpning.

De strategiska och operationella förutstättningarna för ett tyskt angrepp är viktiga. Rör det sig om en överraskningsanfall som är en del av Weserübung? En agrepp som växer fram ur den svenska regeringsens ovilja att gå med på tyska krav under ett pågående krig i Norge? Sker angrepp enbart från Norge eller anfaller man även över Öresund? Osv.

Tyskarna hade 4st infanteridivsioner ur 1. Welle, 5st ur 2.Welle, 4 ur 3.Welle för att abra räkna upp de mest insatsberedda förbanden i reserv under perioden April-Maj 1940.

[JohnT]

De strategiska och operationella förutstättningarna för ett tyskt angrepp är viktiga. Rör det sig om en överraskningsanfall som är en del av Weserübung? En agrepp som växer fram ur den svenska regeringsens ovilja att gå med på tyska krav under ett pågående krig i Norge? Sker angrepp enbart från Norge eller anfaller man även över Öresund? Osv.

Tyskarna hade 4st infanteridivsioner ur 1. Welle, 5st ur 2.Welle, 4 ur 3.Welle för att abra räkna upp de mest insatsberedda förbanden i reserv under perioden April-Maj 1940.

Helst bägge
Överraaskningsanfall är det som skulle passa tyskarna bäst, så det är kanske den bästa utgångspunkten.
Ett anfall under kriget i Norge ger ju svenskarna tid, så det scenariot tror jag skulle kräva större tyska förband.
Hur anfallet borde gå till lämnar jag till OKW.
Herman Göring "divisionen" (Motoriserad brigad) var ju ledig eftersom Danskarna gav upp, vilka övriga snabba trupper skulle tyskarna kunna sätta in?

Den föråldrade svenska armen som knappt var beredd på ett krig av 1918 års modell hade varit i ett kraftig udnerläge 1940 med sina otillräckligt utbildade värnpliktiga, en befälskår med en låg kompentensnivå och förmåga att hantera snabba händelseförlopp och en på många punkter föråldrad beväpning.

Dina källor är samma som tidigare i denna tråd?

Jag har hittat en artikel i Skandia 1975 av Karl-Axel Gemzell som berör tyska planer och bedömningar av sverige.
Första bedömningen är från Februari 1940.

Hoppas detta inte bryter mot copyright lagarna, men jag vill visa helheten mer än bara hitta någon mening som stödjer mitt resonemang och dår blir citatet ganska långt i alla fall.



Mvh
/John T.