Dramatik för 70 år sedan

[tommyjonason]

Att det skulle gått illa om invasionen kommit i april 1940 är väl mycket sannolikt.
Men hur var det under februarikrisen 1942?
Hitler var missnöjd med Sverige och rädd att de skulle stödja britterna vid en invasion av Norge, det var väl en av de mest spända lägena under kriget.
Men då hade vi bättre försvar.
Har man gjort något krigspel om det?
Eller kan ni berätta hur det skulle ha gått?
Operation SEELÖWE gjorde man ju ett krigspel av nån gång på 70-talet, slutsatsen blev visst att en tysk invasion skulle krossats av Royal Navy.

[von Adler]

Skillnaden är också att tyskarna är mitt i en enorm konflikt med Sovjet. Visst har de strategisk kapacitet, men en invasion av Sverige kräver trupper och resurser som behövs bättre i Sovjet.

[Ragnar Svedje]

Att det skulle gått illa om invasionen kommit i april 1940 är väl mycket sannolikt.

Jag är inte helt säker på det, om du har följt vår diskussion om Norge i annan tråd så tror jag du kan hålla med om att tyskarna var farligt nära overstretch med att bara ta Norge och Danmark. Att tyskarna landstiger i Skåne är inte samma sak som att de erövrar Sverige.

Problemet med Norge är att huvudstaden föll utan strid, och att NRK-sändaren kunde väcka Norge med propaganda om att kriget redan är förlorat och mobiliseringen inställd osv. Merparten av Sveriges befolkning bor inte i Skåne och en lyckad mobilisering av 300 000 - 400 000 man torde kunna genomföras efter landsättning och då hade tyskarna mestadelen av jobbet kvar....

En viktig sak att ha i minnet är att Danmark, Norge och Sverige måste angripas simultant, den 9 april 1940 skulle alltså nya fräscha styrkor (från de styrkor som var grupperade mot Frankrike) ha tagits ut för ett angrepp mot Sverige. Tidigare i tråden har klarlagts att isförhållandena omöjliggjorde sjöangrepp mot Stockholm. Om de väntade några dagar med Sverige så skulle allmän mobilisering hunnit genomföras och hårt motstånd bjudits från första dag.

Sedan hade tyskarna inte kunnat använda Sverige som transitland till Norge, och både Sverige och Norge hade blivit allierade länder vars hamnar och flygfält kunnat ta emot brittisk hjälp. Tänk inte en utan flera flygbaser i Sverige (utom räckhåll för tyskt flyg) där Spitfire och Hurricanes kunnat flyga uppdrag ner mot södra Sverige.

När de polska, franska, brittiska och norska förbanden slog till mot Narvik hade inte tyskarna kunnat rädda sig via svenska gränsen. Jag tror att den tyska offensiven i både Norge och Sverige hade kört fast, vilket var det sista tyskarna ville med tanke på deras stundande offensiv i västeuropa.

[JohnT]

April 1940 var en full mobilisering, det kallades bara något annat för att tyskarna krävt att vi inte skulle mobilisera.

Kallades alla krigsplacerade in och alla krigsförband organiserades?

Nu kan jag har missat något men jag är hyfsat säker på att så inte var fallet.

Jag tror ni har mest rätt bägge två.

A-Mob genomfördes aldrig men några veckor in i april 40 var hela fältarmén organiserad och jag har inte något exempel på lokalförsvar som inte var inkallade- MEN landstormen hade fått en ny organisation första april 1940 så det kan varit förband som fanns med i planen men saknad så mycket av utrustning och befäl att man inte brydde sig om att kalla in dem.

Bland annat fanns det en hel del planerade luftvärnsförband som inte hade några kanoner.
Bofors levererade 20st 40mm och 12st 75mm LV kanoner i månaden, så man måste utbilda fler besättningar än vad man hade kanoner till.

Men jag tror att Adler har rätt i att (i princip) vad som kunde slåss var inkallat runt 20 april.

1943, i samband med uppsägingen av transiteringsavtalet, var det inte heller A-mob men inte mycket ytterligare att mobilisera.

Cheers
/John

[JohnT]

Jag är nog ganska övertygad om att detta med blockeringen av Bulltofta inte kan ha hänt den 8 april som ovanstående tycks avse, utan den 9 april. Expressbreven avsändes den 9 april och kom mottagaren i de flesta fall tillhanda dagen efter.

Leif Högberg berättar i sin bok "Skåne-linjen" så här om besättandet av värnen i Baskemölla på Skånes ostkust:
"I Baskemölla kom försändelserna på eftermiddagen till (post)kontoret. Förestånderskan fröken Naemi Jacobsson förstod vad saken gällde och gick personligen ut och överlämnade kuverten med inställelseordern till respektive adressat. Härigenom kunde dessa direkt på morgonen (den 10 april, min anm.) inställa sig vid det värn, som de tidigare tilldelats".

Stilleben,
Dina synpunkter är alltid exemplariskt väl underbyggda och jag tar upp trådarna endast för att få dem ytterligare belysta.

Bertil P Johansson får betraktas som en aktad och trovärdig medborgare men givetvis kan han minnas fel, särskilt om jordbruksmaskinerna på Bulltofta. Vilken dag han själv fick inkallelseordern tycker jag dock att han bör komma i håg. Eftersom han säger sig ha fått den redan den 9 april, dvs att den postats den 8 april, måste detta ha etsat sig in i hans minne. Att just hans regemenete kallade in just honom (blivande uoff) i brev avsänt den 8 april kan ju vara en tillfällighet. I så fall är hans tolkning fel, men inte hans uppgift.

Ett antal inkallelseorder nådde tydligen postkontoret i Baskemölla på e.m. den 9 april. Är det orimligt att tänka sig att de postades den 8 april?

Beslutet att inkalla befäl fattades den 6:e för att förbereda mobilisering av 1:a armekåren, kavaleribrigaden och
"en mindre förstärking av luftvärnet i skåne" med första mobiliserinsdag Den 8:e .
Så om han var kavalerist i Helsingborg (eller luftvärnare) så är det helt rätt att han hade fått beskedet senast den 8:e.


Den 8:e beslutades även att inkalla
Kavaleribrigaden till den 10:e
Befäl vid vissa linjeförband i Västra, Södra och Östra MILO för att förbereda mobilisering
Samt fem kustförsvarsbataljonerpå skånska sydkusten mm

Allt detta enligt "förspelet till det tyska angreppet på Danmark och Norge den 9 april 1940"

Mvh
/John

[patrik blom]

Bertil P Johansson får betraktas som en aktad och trovärdig medborgare men givetvis kan han minnas fel, särskilt om jordbruksmaskinerna på Bulltofta. Vilken dag han själv fick inkallelseordern tycker jag dock att han bör komma i håg. Eftersom han säger sig ha fått den redan den 9 april, dvs att den postats den 8 april, måste detta ha etsat sig in i hans minne. Att just hans regemenete kallade in just honom (blivande uoff) i brev avsänt den 8 april kan ju vara en tillfällighet. I så fall är hans tolkning fel, men inte hans uppgift.

Beslutet att inkalla befäl fattades den 6:e för att förbereda mobilisering av 1:a armekåren, kavaleribrigaden och
"en mindre förstärking av luftvärnet i skåne" med första mobiliserinsdag Den 8:e .
Så om han var kavalerist i Helsingborg (eller luftvärnare) så är det helt rätt att han hade fått beskedet senast den 8:e.

Den 8:e beslutades även att inkalla
Kavaleribrigaden till den 10:e
Befäl vid vissa linjeförband i Västra, Södra och Östra MILO för att förbereda mobilisering
Samt fem kustförsvarsbataljonerpå skånska sydkusten mm

Allt detta enligt "förspelet till det tyska angreppet på Danmark och Norge den 9 april 1940"

Mvh
/John

Tack, John T för ett stort informationstillskott! Den person vars beredskapsmemoarer jag citerade tillhörde A6 i Jönköping. Jag tycker det verkar fullt möjligt att han kan ha ingått i kategorin "Befäl vid vissa linjeförband i Västra, Södra, och Östra MILO för att förbereda mobilisering."

[Stilleben]

Tack, John T för ett stort informationstillskott! Den person vars beredskapsmemoarer jag citerade tillhörde A6 i Jönköping. Jag tycker det verkar fullt möjligt att han kan ha ingått i kategorin "Befäl vid vissa linjeförband i Västra, Södra, och Östra MILO för att förbereda mobilisering.

Ja, jag ser nu att beslut om dessa inkallelser fattades den 6 april och då kan han ju ha varit på plats den 8 april, troligen vid någon stab i Malmö. Dock har han feldaterat blockeringen av Bulltofta flygfält till samma dag, men det var alltså den 9 april.

viewtopic.php?f=54&t=3018&start=15 handlar bl.a. om (vilket tidigare varit nästan okänt!!) det kustartilleribatteri om fyra 10,5 cm kanoner som på eftermiddagen den 9 april sändes från Karlskrona till Helsingborg och som blev skjutklart där den 10 april kl. 06.10! Det innebar en avsevärd förstärkning till försvaret av Helsingborg med omgivningar. Berättelsen om batteriets ankomst till Helsingborg belyser samtidigt den usla beredskapen där.

Jag tar alltså från den nämnda länken berättelsen av befälhavaren för batteriet, kapten Bo Lindeberg, här kraftigt nedkortad: "Måndag den 9 april. Nyheterna om tyskarna i Danmark meddelades på radio.------ Kl. 1500 är batteriet marschklart---- . Kl. 1540 gav regementschefen order: - Batteriet underställes försvarsområdesbefälhavaren i Hälsingborg samt gav därefter en del förmaningar. Avmarsch kl 1600. Sambandsofficern sändes i förväg till försvarsområdesbefälhavaren. -----

Tisdagen den 10 april, kl 00.15 anmälan för försvarsområdesbefälhavaren: - Jag vet ej hur kustartilleribatteriet bäst ska användas. Vad föreslår kapten?
Jag anhöll om orientering angående egna trupper.
Försvarsområdesbefälhavaren: - Jag har inga trupper.
Lindeberg: - Landstorm?
Försvarsområdesbefälhavaren: - Det vet väl kapten att landstormen är hemförlovad.
Lindeberg: - Finns ingen?
Försvarsområdesbefälhavaren: -Jo det står två pansarvärnspjäser bemannade av några underbefäl från kavalleriet på hamnpiren. Annars inte en soldat.
Lindeberg: - Min uppgift: Förhindra landstigning i Hälsingborg samt på stranden norr och söder därom. Batteriplats: inom området öster Kulla Gunnarstorp.--------

Två pansarvärnspjäser bemannade av några underbefäl från kavalleriet på hamnpiren omfattade enligt detta försvaret av Helsingborg den 9 april. Det skall dock även ha funnits en del luftvärn där, men kanske kände försvarsområdesbehälhavaren inte till det, eller kom det kanske på plats något senare.

[von Adler]

Var det inte så att industrier och städer köpte in luftvärnskanoner prIvat för att skydda vad de ansåg vara viktiga mål? Dessa bemannades av landsstorm eller hemvärn/driftvärn på plats - det kan således ha funnits eldberedda luftvärnspjäser som inte tillhörde armén.

[Stilleben]

Var det inte så att industrier och städer köpte in luftvärnskanoner prIvat för att skydda vad de ansåg vara viktiga mål? Dessa bemannades av landsstorm eller hemvärn/driftvärn på plats - det kan således ha funnits eldberedda luftvärnspjäser som inte tillhörde armén.

Det finns under viewtopic.php?f=6&t=5083&start=0 litet om luftvärnsföreningarna.
En liten förteckning finns här, http://www.beredskapsmaerken1939-1945.s ... ningar.htm . Genomgående sägs det där att "Betjäning av denna gåvomateriel för försvaret av hemorten skulle ske genom luftvärnets försorg". Någon luftvärnsförening i Helsingborg finns inte omnämnd i böcker eller på webben.

[patrik blom]

Jag läste nyligen "Svensk utrikespolitik under andra världskriget" av Åke Thulstrup, Studentföreningen Verdandis småskrifter nr 509, utgiven 1950. Åke Thulstrup var fil.lic., författare och skribent. Bl a var han medarbetare i och redaktör för veckotidskriften "Nu", kanske krigsårens intressantaste svenska periodica.

Jag fann några för mig nya fakta som berör "Dramatiken för 70 år sedan".

Här följer ett antal citat ur Thulstrups skrift, som jag har stuvat om lite så att de återges i kronologisk ordning:

1. "Den 5 april överlämnade de brittiska och franska regeringarna noter i Oslo och Stockholm där de förebådade åtgärder för att stoppa den svenska järnmalmens transport till Tyskland på norskt vatten."

2. "Den egentliga faran ansågs alltså i början av april 1940 hota västerifrån. I enlighet med denna tankegång avslog regeringen den 6 april överbefälhavaren generallöjtnant Olof Thörnells alternativt framglagda förslag om allmän mobilisering. Endast smärre inkallelser av förberedande natur medgavs."

3. "Uppfattningen var här, liksom i Danmark, att man icke i onödan skulle provocera ett tyskt angrepp, icke genom sammandragningar av trupper vid sydkusten skapa en bild av att bakom denna skärm kunde allierade styrkor samlas, såvida de allierade vunne den kapplöpning om Norge som faktiskt pågick mellan de krigförande. .... Troligen (var) det verkliga skälet till att Skåne trots alla alarmerande rapporter inte försågs med trupper att regeringen ansåg att väpnat motstånd mot en tysk invasion i alla händelser inte skulle ha tjänat något till."

4. "Natten till den 8 lade de allierade ut minor i norskt farvatten."

5. "Ett dygn senare följde det tyska besittningstagandet av Danmark och alla viktigare norska hamnar upp till Narvik."

6. "Det tyska överfallet på Danmark och Norge gjorde ett skakande intryck i Sverige. Den défaitistiska stämning som hade dominerat regeringens hållning i början av april sopades i ett enda drag bort av den spontana försvarsvilja som ni elektriserade folket. Risken att tyskarna kunde känna sig provocerade ignorerades, ty det tidigare blottställda Skåne försågs med trupper, och längs gränsen mot Norge förlades den ena av fältstyrkans två armékårer. Den allmänna moblisering som faktiskt genomfördes var en så mycket dristigare handling som den stred mot hr Günthers utfästelse till tyska ministern den 9 april." (Att inte företa någon åtgärd av mobiliserings- eller uppmarschkaraktär i närheten av de tyska operationsområdena i Danmark och Norge.)

- - -

Det som var nytt för mig är Punkt 1, som ju måste betyda att både Norges och Sveriges regeringar hade anledning att räkna med allvarliga risker för sina länders säkerhet inom den närmaste framtiden. Antingen militära åtgärder från de västallierade, eller framprovocerade eller preventiva motåtgärder från Tysklands sida. Samt den plötsliga attitydförändring i Sverige som nämns i punkt 6.

Jag måste erkänna att jag hittills har antagit att folkopinionen, och den politiska ledningens inställning, var i stort sett oförändrad under den aktuella tiden. Jag hoppas att Thulstrup har rätt, eftersom det gör det händelseförlopp vi diskuterat i denna tråd så mycket lättare att förstå.

För egentligen var det ju 1) obegripligt att det uppenbara krigshot som punkt 1 innebär inte ledde till några substantiella försvarsförberedelser i Sverige, 2) obegripligt i betydelsen militärt meningslöst att man skickade de gamla och långsamma svenska bombplanen att möta en förväntad tysk invasion av Skånes västkust.

Men om Thulstrup har rätt blir det begripligt. Passiviteten i det första skedet bl a vad gäller inkallelser förklaras till icke ringa del av defaitism, aktiviteten i det andra skedet förklaras av den nyväckta motståndsandan och jävlaranamma-inställningen, som tydligen spreds från de breda folklagren upp till regeringen och de militära beslutsfattarna.

Lite för 9 april tyckte beslutsfattarna (egentligen) att det inte tjänade något till att göra motstånd mot t ex en tysk invasion. Lite efter 9 april var det absolut nödvändigt att göra motstånd mot en tysk invasion, även om den enda möjligheten (p g a passiviteten lite före 9 april) var att skicka det svenska bombflyget mot en säker undergång.

Jag tycker att detta också bidrar till att förklara en annan plötslig förändring av motståndsandan, som jag har hört omnämnas. Den ska ha inträffat när regeringen tillät den tyska permittenttrafiken, f ö utan att informera allmänheten förrän några dagar senare. Då lär motståndsengagemanget ha sjunkit som en sten. Nationen föreföll ha stålsatt sig inför uppgiften att hålla tysken borta från svensk jord - och när regeringen släppte in tysken, på våra egna järnvägar, gick luften gick ur folk. Jag säger inte att denna reaktion var rationell, men den var förståelig. Och kanske hade luften ändå gått ur motståndsengagemanget efter några rejäla militära bakslag efter en ev tysk invasion.

[Stilleben]

Jag läste nyligen "Svensk utrikespolitik under andra världskriget" av Åke Thulstrup, Studentföreningen Verdandis småskrifter nr 509, utgiven 1950. Åke Thulstrup var fil.lic., författare och skribent. Bl a var han medarbetare i och redaktör för veckotidskriften "Nu", kanske krigsårens intressantaste svenska periodica.

Jag fann några för mig nya fakta som berör "Dramatiken för 70 år sedan".

Här följer ett antal citat ur Thulstrups skrift, som jag har stuvat om lite så att de återges i kronologisk ordning:

1. "Den 5 april överlämnade de brittiska och franska regeringarna noter i Oslo och Stockholm där de förebådade åtgärder för att stoppa den svenska järnamalmens transport till Tyskland på norskt vatten."

2. "Den egentliga faran ansågs alltså i början av april 1940 hota västerifrån. I enlighet med denna tankegång avslog regeringen den 6 april överbefälhavaren generallöjtnant Olof Thörnells alternativt framglagda förslag om allmän mobilisering. Endast smärre inkallelser av förberedande natur medgavs."

3. "Uppfattningen var här, liksom i Danmark, att man icke i onödan skulle provocera ett tyskt angrepp, icke genom sammandragningar av trupper vid sydkusten skapa en bild av att bakom denna skärm kunde allierade styrkor samlas, såvida de allierade vunne den kapplöpning om Norge som faktiskt pågick mellan de krigförande. .... Troligen (var) det verkliga skälet till att Skåne trots alla alarmerande rapporter inte försågs med trupper att regeringen ansåg att väpnat motstånd mot en tysk invasion i alla händelser inte skulle ha tjänat något till."
---------
Det som var nytt för mig är Punkt 1, som ju måste betyda att både Norges och Sveriges regeringar hade anledning att räkna med allvarliga risker för sina länders säkerhet inom den närmaste framtiden. Antingen militära åtgärder från de västallierade, eller framprovocerade eller preventiva motåtgärder från Tysklands sida. Samt den plötsliga attitydförändring i Sverige som nämns i punkt 6. ------

Jag har strukit ner ditt inlägg till de punkter som jag tycker är det mest väsentliga, nämligen där det framgår att det tyska anfallet på Danmark och Norge kom nästan helt överraskande. Det var faktiskt först mot slutet av mars 1940 som de nordiska beskickningarna i Berlin med militärattachéerna i spetsen började sända hem propåer om att Tyskland, för att förekomma Storbritannien, tycktes planera för en invasion av åtminstone vissa delar av Norge, med Narvik i brännpunkten. Danmark nämndes också men Sverige nästan inte alls.

Så underrättelserna till den 9 april kom alltså med mycket kort varsel och den 6 april, då smärre inkallelser gjordes, svävade man i Sverige fortfarande i ovisshet. Först den 8 april gjordes den brittiska minutläggningen. Med den stora tyska flottstyrkan på nordlig kurs i Stora Bält samma dag började man i försvarsstaberna m.m. få klarhet över vad som kunde hända. Då beslutades det om ytterligare men fortfarande klart otillräckliga inkallelser. Där måste man väl säga att den huvudansvarige, försvarsminister Sköld, borde ha handlat mera kraftfullt. I en intervju 1947 skyllde han bl.a. på att fler inkallelser skulle ha försenat vårbruket........

Din punkt 3 om att "Uppfattningen var här, liksom i Danmark, att man icke i onödan skulle provocera ett tyskt angrepp, icke genom sammandragningar av trupper vid sydkusten skapa en bild av att bakom denna skärm kunde allierade styrkor samlas, såvida de allierade vunne den kapplöpning om Norge som faktiskt pågick mellan de krigförande", var knappast en uppfattning som regeringen hade, så dåligt informerad som den också p.g.a. det snabba skeendet var. Det är utrikesministern Günther som efter kriget och som försvar för det lama handlandet uttalat detta. Jag ser det som en efterhandskonstruktion. Däremot får det anses gälla Danmark som ju hade klart för sig att det var hotat och som ju nästan var utan försvar, men något hot mot Sverige hade inte framkommit i rapporteringen.

Helt felaktig är enligt min mening ditt påstående att "skälet till att Skåne trots alla alarmerande rapporter inte försågs med trupper (var) att regeringen ansåg att väpnat motstånd mot en tysk invasion i alla händelser inte skulle ha tjänat något till". Förvarningstiden var helt enkelt, som framgått ovan, alltför kort, så kort att regeringen knappt hann reagera! Men påståendet motsägs ju också som du också påpekat, av den omedelbara mobilisering som efter den 9 april följde och där mycket stora truppstyrkor med all tillgänglig materiel skyndsamt förflyttades till de mest utsatta punkterna längs Sveriges västgräns.

Källor: Beträffande Skölds och Günthers uttalanden om den 9 april, "Sveriges sak är vår -Svensk utrikespolitik 1939-1945 i dokument" av Krister Wahlbäck", sid. 64-69.
Utrikesdepartementets "Vitbok" från 1947 "Handlingar om förspelet till det tyska angreppet på Danmark och Norge den 9 april 1940.

[patrik blom]

Helt felaktig är enligt min mening ditt påstående att "skälet till att Skåne trots alla alarmerande rapporter inte försågs med trupper (var) att regeringen ansåg att väpnat motstånd mot en tysk invasion i alla händelser inte skulle ha tjänat något till".

Hmmmm ... det är inte mitt påstående, utan Thulstrups. Mina punkter 1 - 6 är ordagranna citat från Thulstrups skrift. På grund av sent klockslag återkommer jag i morgon.

[Stilleben]

Det har ofta talats om att Sverige hade stora brister i sin militära utrustning när Danmark och Norge överfölls och ockuperades, vilket beträffande Norge tog något över två månader. Men var bristerna beträffande ammunitionen så stora som det framställs i det följande och p.g.a. av att Sverige, som det påstås, sänt nästan all sin ammunition till Finland under Vinterkriget?!

Följande är hämtat ur http://www.oslomilsamfund.no/oms_arkiv/ ... Klang.html , alltså ett
"Foredrag i Oslo Militære Samfund mandag 5. februar 2007" med Øverste Ingvar Klang, Øversteløytnant Sven-Åke Modin och major Carl Henrik Dyegård" om BEREDSKAPSPERIODEN UR ETT VÄRMLÄNDSKT PERSPEKTIV. Sven-Åke Modin belyser där bl.a. ”Sveriges agerande i Värmland under beredskapsperioden". Jag återger här det väsentligaste med litet understrykningar.

INLEDNING (av Överste Ingvar Klang)
Den 9 april var den svenska armén under demobilisering och hempermittering. En del förband fanns fortfarande i tjänst. Demobiliseringen avbröts delvis den 9 men kom inte att i sin helhet avbrytas förrän den 13 då nyss hempermitterade förband kallades in på nytt och nya förband började uppsättas.

Därmed kunde hot tidigt mötas i Narviks-, Trondheims- och Göteborgsriktningen. Men den Värmländska gränsen mot Norge stod helt oförsvarad och förband saknades. Endast tull och lokal polis stod till förfogande.

Till Hån vid Töcksfors anlände den 13-14 april det första militära förbandet, Nordanskogs kompani och den 14 april ett pansarbilskompani till Åmotsfors och Charlottenberg.

Till gränsområdet började från och med den 16 april nyuppsatta förband att tillföras. Förbanden utgjordes av Värmlands infanteriregemente, Dalregementet och Hälsinge infanteriregemente från Gävle samt Västernorrlands infanteriregemente från Sollefteå. Värmlands och Hälsinge regementes infanteriförband var dåligt utbildade, saknade förbandsträning och var dåligt utrustade. Skarp ammunition saknades under de första 4-6 veckorna. Regementena från Dalarna och Västernorrland hade deltagit i beredskapstjänstgöring i Övre Norrland under vinterkriget och hade en bättre status. Förbanden var i allt väsentligt grupperade i gränsområdet i slutet av april.
--------
I Värmland strävade man efter att uppta försvaret i anslutning till vissa viktigare vägknutpunkter och med en försvarsställning vid Charlottenberg. Avsaknaden av befästningar och den ringa tillgången på trupp medförde att man förberedde en fördröjande strid mot en bakre försvarslinje strax väster om Karlstad.

Beredskapsperioden började allt annat än väl för de svenska förbanden. Så nog var det tur att tyskarna inte trängde på direkt för då hade det säkert slutat på ett annorlunda sätt.

Beredskapstiden – uppbyggnad av det svenska försvaret och krigsplanläggning
Svensk krigsorganisation 1939 – 1941
-------
Värmlands regemente skulle reduceras till en fältjägarkår om en bataljon. 1940 fanns det endast en utbildad bataljon samt en kader av mer eller mindre väl utbildade soldater vid regementet. Bilar skulle rekvireras först vid mobilisering.

April 1940 (Av Överstelöjtnant Sven-Åke Modin)
Den 9 april fick befälhavaren för Värmlands försvarsområde order att vara beredd att spärra vägarna över gränsen. Det fanns då ingen militär trupp att tillgå utan man fick med hjälp av polis och tull spärra alla gränsövergångar. Samma dag anbefalldes mobilisering av bland annat Värmlands regemente. Första organisationsdag var den 12 april. Mobiliseringstiden var tre dagar.

Landstormsförband omgrupperades från västkusten till Värmland och Dalsland. Landskapets egen landstorm kallades också in. Landstormen var lokalt rekryterad och organiserad i olika landstormsföreningar och kunde därför organiseras snabbare. Dessa förbands värnpliktiga var 40 år och äldre och var grundutbildade under tjugotalet. Därutöver hade de tre dagars frivillig utbildning. Befälet, civila tjänstemän eller lantbrukare, hade en veckas utbildning utöver dessa tre dagar. Man hade enbart uniform ( m/10) med trekantig hatt och ett gevär m/96 (samma som fältförbanden) med patrongördel samt fem patroner per man. Förbandsutbildning saknades helt. Inga befästningsarbeten var utförda vilket förhindrats av bestämmelserna om den neutrala zonen.
------
Värmlands regementes I. Bataljon transporterades den 15 april på järnväg till Charlottenberg, II. Bataljonen via Åmotsfors till Koppom för att därifrån fotmarschera till Skillingmark. III. Bataljonen urlastades i Årjäng varefter man marscherade till Töcksfors. Regementsstaben grupperades i Karlanda. Vid varje bataljon fanns en kulsprutepluton med 4 – 6 kulsprutor modell 1924 eller -36. Regementet hade nu också ett antal rekvirerade lastbilar för materieltransporter.

Kort därefter anlände delar av II. Fördelningen från Norrbotten och regementet underställdes denna. Fördelningsstaben installerades i Arvika (Ingesunds folkhögskola). En bataljon ur I 14 (Gävle) grupperades i Charlottenberg. I 13 (Falun) grupperades i Röjdåfors och I 21 (Sollefteå) som fördelningsreserv i Borgvik, Grums och Värmskog. Den nordligaste delen av Värmland (Medskogen och Höljes) försvarades av III. Kavalleribataljonen. Fältbefästningar (stridsvärn med visst splitterskydd och förbindelsevärn) grävdes med de handverktyg som stod till förfogande eller köptes in på plats. När förbanden ur II. Fördelningen anlänt omgrupperades Värmlands regemente så att I. Bataljonen utom 3. kompaniet grupperades i och söder om Skillingmark, II. Bataljonen vid Ivarsbyn, Grävbacka och Osebron och III. Bataljonen utom 9. och 10. kompanierna vid Sundsbyn och Töcksfors. Regementsstaben jämte två kompanier (regementsreserv) var kvar i Karlanda. En division artilleri grupperades så att de viktigaste vägriktningarna kunde tas under eld från ett eller flera batterier. Regementschefen tog även befälet över de längst fram grupperade bevakningsförbanden. Broarna i området inreddes till sprängning.

Flera gånger kom kodordet ”Giv Akt” vilket innebar högsta beredskap. Under några sådana sprängdes ett antal mindre broar. Senare använde man de yrkeskunniga som fanns i förbanden för att gjuta betongvärn och utföra omfattande sprängningsarbeten. Efter hand blev tjänsten organiserad så att halva tiden ägnades åt utbildning, anfall i anslutning till befästningarna samt halva tiden åt förstärkning av dessa. Skarp ammunition kom i maj.
---------
Beredskapsperioden en sammanfattning (av Överste Ingvar Klang, längst ner på sidan) ---------
Så vill jag avsluta med några axplock från historien om beredskapstiden. Detta för att belysa att den svenske soldaten i allmänhet och den svenska gränsbefolkningen gjorde allt de kunde för att underlätta situationen i grannlandet.

Den första minnesbilden har jag från min far, som tillhörde det första svenska förbandet i Skillingmark den 22 april 1940. Han tjänstgjorde som soldat och ordonnans vid ett skyttekompani(gevärskompani) vid Värmlands Regementes 1:a bataljon. Kompaniet hade ännu inte fått sin skarpa ammunition och det skulle komma att ta nästan 1 månad innan den kom, så lösa patroner med gevär utan lösskjutningsanordning och skjutavstånd under 30 meter var förutsättningen. Sverige hade skickat nästa all sin ammunition till Finland under vinterkriget".

Två frågor: Är beskrivningen av ammunitionsbristen riktig? Och gällde den även kulspruteammunition och tyngre vapen?

Anmärkningvärt är att det i t.ex. den officella "Sveriges Militära Beredskap 1939-45, utgiven av Militärhistoriska avdelningen vid Militärhögskolan 1982, noggrant beskrives förbandens marsch och ställningsbyggande vid den långa utsatta norska gränsen från Dalsland till Lappland, men att det inte någonstans talas om att man saknade ammunition t.o.m. vid gränsen! Det kan ju heller inte ha gällt endast Värmland. Jag kan inte heller finna något om det i andra fackböcker som SMB:s bok om 1940 "Urladdning".

Som bekant har norrmännen och säkert inte heller den norska militären aldrig haft någon större aktning för Sveriges agerande under WW2, frånsett möjligen den senare delen av kriget. Har föredragshållarna möjligen velat motverka detta genom att ge en överdriven bild innefattande ammunitionsbrist t.o.m. vid gränsen!

Försvarsdepartementet upprättade den 8 mars 1940 en förteckning om "Svensk krigsmateriel till Finland oktober 1939-1940". Den finns i Leif Björkmans bok "Det Svenska Vinterkriget 1939-1940, sid. 101 och är mycket omfattande. Utöver en mängd kanoner, kulsprutor, gevär och en mängd annan materiel sände alltså Sverige till Finland c:a 45 miljoner patroner "lätt infanteriammuntion" och c:a 276000 granater. Men var det verkligen en sådan ammunitionsbrist som ovan har beskrivits?

[jeger]

En lite kjent historie fra 1939-40 er planene om en felles svensk-norsk luftpatrulje bestående av begge lands flykorps i sammensatte oppdrag (flyspaning) retnig syd-øst og nord-vest resp både langs kysten g til havs med det formål å skaffe tidligst mulig etterretning hvis det ellers var tegn til såkalt "fremmed" aktivitet i de skandinaviske farvann. Planer ble lagt, møter ble holdt og man var faktisk klar til å iverksette, men så var det dette med økonomi og politikernes beslutning. For å gjøre en lang historie kort, planene ble skrinlagt. Det måtte ikke være lett å være yrkesmilitær i de dager, hverken i Sverige eller i Norge.
Jeger

[JohnT]

Det har ofta talats om att Sverige hade stora brister i sin militära utrustning när Danmark och Norge överfölls och ockuperades, vilket beträffande Norge tog något över två månader. Men var bristerna beträffande ammunitionen så stora som det framställs i det följande och p.g.a. av att Sverige, som det påstås, sänt nästan all sin ammunition till Finland under Vinterkriget?!

Följande är hämtat ur http://www.oslomilsamfund.no/oms_arkiv/ ... Klang.html , alltså ett
"Foredrag i Oslo Militære Samfund mandag 5. februar 2007" med Øverste Ingvar Klang, Øversteløytnant Sven-Åke Modin och major Carl Henrik Dyegård" om BEREDSKAPSPERIODEN UR ETT VÄRMLÄNDSKT PERSPEKTIV. Sven-Åke Modin belyser där bl.a. ”Sveriges agerande i Värmland under beredskapsperioden". Jag återger här det väsentligaste med litet understrykningar.


INLEDNING (av Överste Ingvar Klang)
Den 9 april var den svenska armén under demobilisering och hempermittering. En del förband fanns fortfarande i tjänst. Demobiliseringen avbröts delvis den 9 men kom inte att i sin helhet avbrytas förrän den 13 då nyss hempermitterade förband kallades in på nytt och nya förband började uppsättas.

Fel.
Bara I19 och I 20 hade demobiliserats.

Värmlands och Hälsinge regementes infanteriförband var dåligt utbildade, saknade förbandsträning och var dåligt utrustade. Skarp ammunition saknades under de första 4-6 veckorna.

Värmlänningarna hade bara fått 30 dagars repetitionsutbildning efter september 1939.
Hälsinge regiment var del av insatsstyrkan till Åland och hade varit inkallade som helt förband i flera månader.
Varför inte kolla sina källor inann man skämmer ut sig ?

Skarp ammunition saknades under de första 4-6 veckorna.

Någon källa till detta eller bara kaserngårdssnack?

Vid varje bataljon fanns en kulsprutepluton med 4 – 6 kulsprutor modell 1924 eller -36. Regementet hade nu också ett antal rekvirerade lastbilar för materieltransporter.

Fanns ingen ksp m/24, organisationen han hävdar stämmer varken med m/37 eller m/40.

Skarp ammunition kom i maj.

Kan man få en källa till detta ?

---------
Beredskapsperioden en sammanfattning (av Överste Ingvar Klang, längst ner på sidan) ---------
Så vill jag avsluta med några axplock från historien om beredskapstiden. Detta för att belysa att den svenske soldaten i allmänhet och den svenska gränsbefolkningen gjorde allt de kunde för att underlätta situationen i grannlandet.

Den första minnesbilden har jag från min far, som tillhörde det första svenska förbandet i Skillingmark den 22 april 1940. Han tjänstgjorde som soldat och ordonnans vid ett skyttekompani(gevärskompani) vid Värmlands Regementes 1:a bataljon. Kompaniet hade ännu inte fått sin skarpa ammunition och det skulle komma att ta nästan 1 månad innan den kom, så lösa patroner med gevär utan lösskjutningsanordning och skjutavstånd under 30 meter var förutsättningen.

Trevlig att säga till Norrmänn så vi i Sverige inte behöver ses som på något sätt förmögna att påverka sitationen
men har den något med verkligheten att göra ?

Sverige hade skickat nästa all sin ammunition till Finland under vinterkriget".

Rent skitsnack

Som bekant har norrmännen och säkert inte heller den norska militären aldrig haft någon större aktning för Sveriges agerande under WW2, frånsett möjligen den senare delen av kriget. Har föredragshållarna möjligen velat lindra denna genom att ge en överdriven bild innefattande ammunitionsbrist t.o.m. vid gränsen!

Antagligen eller så ver han helt enkelt inte vad han talar om.

Försvarsdepartementet upprättade den 8 mars 1940 en förteckning om "Svensk krigsmateriel till Finland oktober 1939-1940". Den finns i Leif Björkmans bok "Det Svenska Vinterkriget 1939-1940, sid. 101 och är mycket omfattande. Utöver en mängd kanoner, kulsprutor, gevär och en mängd annan materiel sände alltså Sverige till Finland c:a 45 miljoner patroner "lätt infanteriammuntion" och c:a 276000 granater. Men är det hela sanningen om "ammunitionsbristen"?

Där finns det en massa ammaunition som aldrig skickades till Finland också.
Läser man finska källor får man ner det till ung. hälften av "lätt infanteriammuntion", eftersom den svenska siffran visar vad som beslutades kunde på tas från svenska förråd, inte vad som faktiskt skickades.


Den sanning som hela detta bygger på är att mobiliserade förband inte fick använda reglementselig utrustning för övningsskjuting i fredstid. Och eftersom tysken inte kom så fick man inte använda den ammunition som fanns.
Och det tog en förfärlig tid innan man fick ordning på det byråkratiska på sina håll.

Så går det när man vill beskriva historien så den passar en egna syften.
Mvh
/John