Var verkligen svenska officerare nazistanstuckna?

[commuter]

Jag protesterar vilt mot detta.

[Lars Gyllenhaal]

Hej John,

Med glädje kan jag rekomendera Ingela Karlssons doktoravhandling "Kriget, staten och rederierna" sidan 54. Men beväpningen ska ha skett i "mycket begränsad omfattning"

Tack! Den kände jag inte till. Jag skall kontakta Ingela Karlsson för att få klarhet i vad detta innebär.

Mvh,

Lars

[Lars Gyllenhaal]

Hej FNP och alla andra!

Men för att återvända till trådens mer exakta huvudfrågeställning "Var verkligen svenska officerare nazianstrukna?" så måste någon form av avgränsning eller förändring ske.

Enligt min åsikt bör man kunna få en bra indikation på omfattningen av djupare sympati för Tredje riket inom den svenska officerskåren genom att ta reda på hur många svenska yrkes. resp. reservofficerare som i handling ställde upp för, respektive mot, Tyskland.

Vad gäller de svenska officerare som ställde upp för Tyskland: min medförfattare och jag har efter många års forskning (Lennart började på 70-talet och jag på 80-talet) som sagt funnit totalt två (2) aktiva svenska yrkesofficerare och två (2) reservofficerare på tysk sida. Ingen av dessa sammanlagt fyra personer hade mer än löjtnants grad.

Hur var det då med svenska officerares konkreta engagemang för de allierade?

i polsk krigstjänst: 2 - varav en överstelöjtnant
i norsk krigstjänst 1940: minst 7 möjl 9 - varav en kapten och en major
i brittisk krigstjänst: 3 och ett möjligt fall till - ej färdigutrett
i norsk krigstjänst 1944-45: flera tiotal inom Norgebataljonen

Tilläggas kan att sju svenska officerare aktivt engagerade sig redan på 1930-talet mot det fascistiska Italien, i Etiopien och Spanien.

Källor: vad gäller Norge 1940 huvudsakligen boken Urladdning, kapitlet "Den svenska frivilliginsatsen i Norge 1940" av Göran Andolf. I övrigt Svenskar i krig 1914-45 av undertecknad och Lennart Westberg

Mvh,

Lars

[von Adler]

Av de sju svenska officerarna i Etiopien var det väl bara Ivar Virgin och Viking Tamm som stannade kvar privat när den svenska militära missionen drogs tillbaka vid konfliktens utbrott?

[Torbjörn J]

Nu svarar jag kanske i Lars ställe, men jag hade ändå boken framför mig.
Virgin lämnade landet när Italien gick till angrepp 3 oktober 1935, han hade hjärtproblem. Däremot så begärde Tamm, Nils Bouveng, Gustaf Heüman och Arne Thorburn avsked från sina svenska tjänster och den 8 oktober gick de i Etiopisk tjänst efter att kungen beviljat deras avsked.
Mvh
Torbjörn

[Lars Gyllenhaal]

Hej "von Adler",

De sex svenska officerarna i Etiopien höll på med att modernisera den etiopiska krigsmakten och förbereda den för krig mot Italien, då Mussolini anföll 3 oktober 1935. Den f.d. svenske flygvapenchefen generalmajor Eric Virgin valde då att lämna landet pga hjärtproblem, tillsammans med Anders Nyblom.

Viking Tamm, Nils Bouveng, Gustaf Heuman och Arne Thorburn stannade kvar och deltog i kriget - nu dock inte längre i svenska uniformer utan i etiopiska. Viking Tamms bil, med Tamm i, blev under de kaotiska strider som följde träffad av flera kulor från italienskt flyg. Se vidare kapitlet "För lejonet av Juda" i Svenskar i krig.

Mvh,

Lars

[Lars Gyllenhaal]

Hej Torbjörn J!

Du är snabb du!

[Stilleben]

---- för att återvända till trådens mer exakta huvudfrågeställning "Var verkligen svenska officerare nazianstrukna?" så måste någon form av avgränsning eller förändring ske. Detta av den enkla orsak att frågan som den nu lyder implicit kan tolkas som pekande mot ALLA svenska officerare och då blir frågan omöjlig att besvara.

En mer fruktbar frågeställning kanske skulle vara "Fanns det verkligen svenska officerare som var nazianstrukna och i så fall vilka var de eller var fanns de?"

Det är sannolikt att det fanns officerare som var "nazianstrukna" (i en tillräckligt stor population hittar man statistiskt nästan alla typer av uppfattningar), åtminstone några officerare stödde i vart fall organisationer eller massmedia vilka åsiktsmässigt befann sig nära nationalsocialismen.
----------
Vilket källmaterial finns? Hur pålitligt är det? Hur färgat av tolkningar?

Jag har ju förut i någon diskussionstråd rekommenderat ett studium av
Säkerhetstjänstkommissionens betänkande "Politisk övervakning och personalkontroll" 1945-1969 SOU 2002:88 , se http://www.regeringen.se/content/1/c4/0 ... 3c0bbb.pdf , där jag klipper litet ur

Kap. 2.Personalkontrollen 1945-1948, sid. 16-33:

"I enlighet med dessa önskemål började Stockholmspolisen omkring 1930 att lägga upp ett centralt register över kommunister och - några år in på 1930-talet - nazister. Med hjälp av detta register kontrollerade de militära myndigheterna under 1930-talet årligen ungefär 5 000 - 10 000 värnpliktiga och anställningssökande. ---- Efter det andra världskrigets utbrott medverkade den allmänna säkerhetstjänsten under ledning av underståthållaren och säkerhetschefen Eric Hallgren till att utöka försvarets personalkontroll successivt. 1941 kontrollerades drygt 42 000 personer och år 1944 uppgick antalet kontroller till 115 000.
-----------
De för säkerhetspolisen något turbulenta åren 1944-1946 sammanföll med att det politiska övervakningsarbetet och personalkontrollen minskade i omfattning.

Då det under krigets sista år stod klart att det nazistiska Tyskland skulle förlora kriget och att den kommunistiska Sovjetunionen skulle tillhöra segrarmakterna kom den politiska övervakningen och personalkontrollen att alltmer fokuseras på nazisterna medan kommunisterna nedprioriterades som övervakningsobjekt.

1945 års regelverk:
Den 29 juni 1945 utfärdade samlingsregeringen för första gången bestämmelser för hur säkerhetspolisen och försvaret skulle samverka i den militära personalkontrollen.
-------------
Eftersom kommunister enligt order av säkerhetschefen Hallgren sedan den 3 maj 1945 inte längre registrerades om de inte var misstänkta för ”illegal verksamhet” kom dessa regler att endast omfatta personer som kunde kopplas till något nationalsocialistiskt parti.
---------------
Under åren 1945-1948 sjönk antalet militära personalkontroller drastiskt i jämförelse med krigsåren. År 1944 hade 115 000 namn skickats till säkerhetspolisen för registerkontroll, 1945 sjönk siffran till 54 000 och 1947 omfattade kontrollen cirka 30 000 förfrågningar.
-----------
Vad var det då för uppgifter som lämnades ut i personalkontrollen under denna period? Reglerna för försvarets personalkontroll föreskrev att uppgifter om en person som varit medlem i en nazistisk organisation vid fyllda 20 år fick lämnas ut. Enligt den praxis som tillämpades av säkerhetspolisen innebar detta att även uppgifter om anställning i tysk krigstjänst och aktieteckning i den nazistiska tidningen Dagsposten utlämnades.
Däremot utlämnades inte uppgifter om prenumeranter på nazistiska tidningar eller personer som endast betecknades som sympatisörer.
--------
Eftersom uppgifterna i registret kunde vara flera år gamla och av svårbedömbar tillförlitlighet kunde säkerhetspolisen, via försvarsministern och försvarsstaben, föreslå ”säkerhetssamtal” med de kontrollerade personerna.
------------
Sammanlagt hölls ungefär 150 säkerhetssamtal under perioden 3 november 1944 till 31 december 1947. Samtidigt bör nämnas att det under perioden 1 november 1945 -31 december 1947 utlämnades uppgifter från säkerhetspolisen till försvarsstaben i sammanlagt 462 fall.

Det var emellertid inte bara säkerhetspolisen som genom förhör kontrollerade de nazistiska sympatierna inom försvaret. Den 3 maj 1946 lät regeringen tillsätta en nämnd ”för bedömande av vissa befattningshavares pålitlighet”.

Nämnden som har gått till historien under namnet bedömningsnämnden kom främst att fungera som rådgivande organ till försvarsministern i militära ersonalkontrollärenden och var verksam under åren 1946-1947. Av de sammanlagt 43 yttranden som nämnden avgav till försvarsministern berörde 39 militära personalkontrollärenden där den kontrollerade personen redan hörts av säkerhetspolisen. Endast ett av de övriga fyra fallen låg utanför personalkontrollen.

Av de hörda var 53 officerare (stat, reserv, vpl), 19 underoff., 12 off. eller res.off. aspiranter, 9 sökande till res. off., 29 underbefäl, 1 sökande som volontär, 12 vpl därav en avsedd för specialtjänst och de övriga för befälsutbildning. 4 civila tjänstemän, 9 sökande till civila tjänster därav 2 tidigare anställda vid försvarsväsendet.
-----------------
Statpersonalundersökningen, som initierades av försvarsminister Per Edvin Sköld och påbörjades den 30 maj 1945, innebar att alla officerare och underofficerare på aktiv stat skulle kontrolleras i allmänna säkerhetstjänstens centralregister.Alla uppgifter om sympatier för Tyskland och den svenska nazismen skulle efter registerslagning redovisas till försvarsstabens inrikesavdelnings personaldetalj för vidarebefordran till försvarets kommandoexpedition och statsrådet. Vid undersökningen - som i första hand hade ett kartläggande syfte för försvarsministerns interna bruk - framkom att 384 av de kontrollerade befälen fanns registrerade som nazistsympatisörer hos säkerhetspolisen. Av dessa 384 befäl blev 101 stycken någon gång under perioden 1945-1948 föremål för personalkontroll.
-----------
----för utebliven befordran kan följande två fall nämnas:
- En löjtnant vid luftvärnet som i ett brev till en överstelöjtnant i Bayern i juli 1941 sagt sig vilja studera vid den tyska armén, ”Denn hier in der ewigen Friede lernt man nichts”, blev i december 1947 godkänd av försvarsministern för kaptensbefordran.
- En kapten vid luftvärnet som 1940 representerade det nationalsocialistiska partiet i kommunalfullmäktige i Karlsborg godkändes i oktober 1946 av försvarsstabens inrikesavdelning för befordran till major.
Bland de åtta befäl som inte godkändes för befordran enligt beslut av försvarsministern fanns en sergeant som 1946 inte fick bli styckjunkare på grund av att han varit aktiv i Sven Olof Lindholms parti Svensk socialistisk samling (SSS) och under åren 1942-1943 varit chef (”länderman”) för partiets avdelning i Sundsvall samt en löjtnant som 1941-1942 varit länderman för SSS:s ungdomsavdelning i Skåne som år 1945 inte blev antagen till intendentutbildning.
-------------
Sammanfattning:
Under perioden utfördes ungefär 30 000 - 50 000 militära personalkontroller per år. I totalt 462 fall utlämnade säkerhetspolisen uppgifter till försvarsstaben om att den kontrollerade personen hade anknytning till nazismen. Många av de kontrollerade gavs möjligheten att vid samtal med säkerhetspolisen och den av regeringen tillsatta bedömningsnämnden bemöta de uppgifter som fanns antecknade om dem i säkerhetspolisens register. Resultatet av en stickprovsundersökning visar att flertalet av dessa godkändes för den militära befattning som de var avsedda för. "

Det finns en intressant bilaga till säkerhetskommissionens betänkande, http://www.regeringen.se/content/1/c4/0 ... 793ada.pdf som kompletterar ovanstående, men även redogör för några högre officerares tysk- eller nazivänlighet under kriget. Men sammanfattningsvis var alltså nazivänligheten enligt dessa uppgifter inom den svenska militären liten eller t.o.m. ringa, det visar ovanstående promilletal av alla de undersökta.

Den s.k. Sandlerkommissionen som 1947 avgav ett betänkande om bl.a. säkerhetstjänstens verksamhet under krigsåren hade en del kritik mot verksamheten, som dock fick "godkänt" av den.

[Lars Gyllenhaal]

Hej "Stilleben"!

Resultatet av en stickprovsundersökning visar att flertalet av dessa godkändes för den militära befattning som de var avsedda för. "

Det finns en intressant bilaga till säkerhetskommissionens betänkande, http://www.regeringen.se/content/1/c4/0 ... 793ada.pdf som kompletterar ovanstående, men även redogör för några högre officerares tysk- eller nazivänlighet under kriget. Men sammanfattningsvis var alltså nazivänligheten enligt dessa uppgifter inom den svenska militären liten eller t.o.m. ringa, det visar ovanstående promilletal av alla de undersökta.

Den s.k. Sandlerkommsisionen som 1947 avgav ett betänkande om bl.a. säkerhetstjänstens verksamhet under krigsåren hade en del kritik mot verksamheten, som dock fick "godkänt" av den.

Jag tycker det var ett mycket relevant inslag i diskussionen!

Men, det finns ju de som ej litar på sådana här uppgifter eftersom de rent principiellt misstror svenska myndigheters uppgifter. För dessa personer borde de konkreta exemplen på främmande krigstjänst vara mer övertygande.

Mvh,

Lars

[hans lindquist]

Många svenska officerare tillhörde eller sympatiserade med dåvarande Högern, som fortfarande till stor del var ett slags konservativt valmansförbund än ett vanligt politiskt parti. Inom högern fanns starkt antidemokratiska krafter och kretsar.
Merparten av dessa var emellertid inte nazister utan sympatisörer med det tidiga 1900-talets antidemokratiska, konservativa krafter, som motsatte sig demokratins folkstyre och trodde på personlig kungamakt och ämbetsmannamakt medan nazismen sågs som tämligen plebejsk. Dessa officerskretsar hade sannolikt gjort sin patriotiska plikt för vad de uppfattade som "konung och fädernesland" om Tyskland angripit Sverige.
Den rent nazivänliga högern, manifesterad i formellt fristående Sveriges Nationella Ungdomsförbund (beryktat för sin vulgärpropaganda i "kosackvalet" 1928" avhystes från den konservativa rörelsen 1934 av dåvarande högerledaren amiral Lindman, och ett nytt, uttalat demokratiskt ungdomsförbund bildades, det som idag heter MUF.
Det försmådda Sveriges Nationella Ungdomsförbund ombildade sig då till politiskt parti under namnet Sveriges Nationella Parti och ställde upp i valen utan att erövra ett enda riksdagsmandat. Tongivande var länge översten Alf Meyerhöffner vid I3 i Örebro. Huvudorgan var den tyskfinansierade tidningen Dagsposten. Sveriges Nationella Förbund fortlever ännu som en politiskt försumbar sekt, sammanslagen med den mer fascistiskt inspirerade Nysvenska Rörelsen.
Att många militärer som fackmän imponerades av den tyska krigsmakten under krigets inledande år är en annan sak. Den gammalkonservativa delen av dåtidens svenska officerskår inte rättvist in corpore klassas som potentiella nazimedlöpare.

[Torbjörn Aronsson]

Jag tycker mig se en tendens i denna tråd att man, precis som i diskussioner i allmänhet i dessa frågor, inte gör skillnad mellan nazianstucken, tyskvänlig och antisovjetisk, samt strategiskt tänkande. Det är rimligt att anta att de flesta svenska officerare såg Sovjet som det stora hotet. Att därför personer ur denna grupp tex såg positivt på en tysk invasion av Sovjet behöver inte innebära pronazism eller ens någon högre grad av tyskvänlighet, det kan vara ett tecken på en antisovjetisk (eller om man så vill antikommunistisk) inställning, eller vara ett utslag av strategiskt tänkande.

[Stilleben]

Hej "Stilleben"!

Resultatet av en stickprovsundersökning visar att flertalet av dessa godkändes för den militära befattning som de var avsedda för. "

Det finns en intressant bilaga till säkerhetskommissionens betänkande, http://www.regeringen.se/content/1/c4/0 ... 793ada.pdf som kompletterar ovanstående, men även redogör för några högre officerares tysk- eller nazivänlighet under kriget. Men sammanfattningsvis var alltså nazivänligheten enligt dessa uppgifter inom den svenska militären liten eller t.o.m. ringa, det visar ovanstående promilletal av alla de undersökta.

Den s.k. Sandlerkommissionen som 1947 avgav ett betänkande om bl.a. säkerhetstjänstens verksamhet under krigsåren hade en del kritik mot verksamheten, som dock fick "godkänt" av den.

Jag tycker det var ett mycket relevant inslag i diskussionen!

Men, det finns ju de som ej litar på sådana här uppgifter eftersom de rent principiellt misstror svenska myndigheters uppgifter. För dessa personer borde de konkreta exemplen på främmande krigstjänst vara mer övertygande.
Mvh,
Lars

Ja, den sistnämnda länken, http://www.regeringen.se/content/1/c4/0 ... 793ada.pdf ger i vissa avsenden en ännu bättre bild av hur fåtaliga nazisterna var inom försvaret. Jag klipper ur kap. 2.1 :

"2.1 Statpersonalundersökningen (den är sammanfattad i http://www.regeringen.se/content/1/c4/0 ... 3c0bbb.pdf , men detaljerna är också intressanta!):
I maj 1945 fick Försvarsstaben i uppdrag av Försvarsdepartementet att redovisa de officerare och underofficerare på stat som hade en nazistisk eller tyskvänlig inställning. -----Kontrollen avsåg verksamhet inom nazistiskt parti alternativt medlemskap i parti eller, vad som i övrigt var känt angående personens nazistiska eller protyska inställning. I sin framställan till Statspolisintendenten framhöll Försvarsstaben, att undersökningarna inte skulle läggas till grund för någon åtgärd från Försvarsstabens sida, om ej chefen för Försvarsdepartementet beslutade annorlunda.

Med hjälp av försvarets rulla gjorde Statspolisen slagningar i sina register, och översände materialet till Försvarsstabens inrikesavdelning för överlämnande till Regeringen.

Statspolisens omfattande material lades upp efter försvarsgren, truppslag och förband. I ett antal promemorior, en för varje undersökt person, redovisades vad man funnit, och varifrån man fått uppgifterna. En värdering av graden av ”nazism” gjordes genom att vid vissa namn med rödpenna anteckna ett och ibland två R. Anteckningar visar att man många gånger var osäker om uppgifternas riktighet. Ett uttalande, en prenumerationsuppgift, en aktie i Dagsposten eller annan nazistisk tidning var tillräcklig för redovisningen. Hade man t.ex. vid något tillfälle rekvirerat ”Tyska röster” redovisades man.

Enligt en sammanställning över materialet uppgjord av Försvarsstaben upptog undersökningen 389 namn totalt. För arméns förband gällde att antalet redovisade officerare och underofficerare var störst vid I. 21, 16 st., vid I. 5, 13, I. 8, I. 14, I. 16, I.20 vardera 11 vid I. 6, 10. För övriga förband var antalet mindre än tio. Så vitt känt lades utredningen till handlingarna utan åtgärd."

[Stilleben]

Jag tycker mig se en tendens i denna tråd att man, precis som i diskussioner i allmänhet i dessa frågor, inte gör skillnad mellan nazianstucken, tyskvänlig och antisovjetisk, samt strategiskt tänkande. Det är rimligt att anta att de flesta svenska officerare såg Sovjet som det stora hotet. Att därför personer ur denna grupp tex såg positivt på en tysk invasion av Sovjet behöver inte innebära pronazism eller ens någon högre grad av tyskvänlighet, det kan vara ett tecken på en antisovjetisk (eller om man så vill antikommunistisk) inställning, eller vara ett utslag av strategiskt tänkande.

Säkert en riktig iakttagelse! Man ansåg att vid ett nytt krig Sovjet-Finland att Sverige måste hjälpa Finland och därmed som man ansåg även Sverige. Det behövde således inte alls innebära att man var villig att släppa in tyskarna här! Tyskarnas härjningar under ockupationen i Norge gjorde nog snart också en sådan tanke rätt omöjlig!

Ett bra exempel är ju Överbefälhavaren Olof Thörnell, som inför "Operation Barbarossa" vid en föredragning inför Regeringen förordade deltagande på Finlands sida i kriget. Det väckte ilska hos flera av regeringens ledamöter och det ifrågasattes om han kunde vara kvar som ÖB. Det fick han dock vara, bl.a. eftersom han ansågs vara fullständigt lojal.

Försvarsstabschefen Samuel Åkerhielm skrev t.o.m i sin dagbok att han hoppades att ryssarna skulle angripa den av regeringen under stor vånda beviljade genomtransporten av Engelbrektsdivisonen och därmed tvinga Sverige in i kriget på finsk-tysk sida! Detta hindrade honom inte från att vara fullständigt lojal mot Sverige. Bl.a. hade han tillgång till hela den omfångsrika, av försvarets kryptoavdelning uppsnappade och dechiffrerade tyska teletrafiken för bestämmande om hur materialet skulle hemlighållas och utnyttjas. Först under 1942 blev tyskarna från finskt håll tipsade om att svenskarna kanske kunde dechiffrera deras teletrafik. De vidtog f.ö. då helt otillräckliga åtgärder varför svenskarna under ytterligare c:a ett år kunde dechiffrera och följa trafiken.

[Niedzwiadek]

i polsk krigstjänst: 2 - varav en överstelöjtnant
i norsk krigstjänst 1940: minst 7 möjl 9 - varav en kapten och en major
i brittisk krigstjänst: 3 och ett möjligt fall till - ej färdigutrett
i norsk krigstjänst 1944-45: flera tiotal inom Norgebataljonen
Lars

Har du kanske några namnuppgifter och bakgrund om de som stred i Polen. Vore väldigt intressant för mig att ta reda på mer om det.

[Apekatt]

Massa bra text av Lars Gyllenhaal

Hej mitt första inlägg här, regga mig först idag trots att jag har läst på detta forumet en längre tid. Älskar detta forumet förövrigt.

Men till min fråga, och många av dessa 1000+ var det som faktiskt var boende i Sverige vid krigsutbrottet?

Jag menar att det bör ju rimligtvis vara en hel del av dessa som såg sig som något annat en svenskar, t.ex. amerikaner norrmän osv.

För att man var svensk medborgare förr behövde ju inte per automatik betyda att man var svensk förr, i och med att man kunde ha flera medborgarskap. För att någon som har bott i Usa i 20 år går med i kriget på de allierades sida, behöver ju den svenska officerskåren inte ha varit mer lagd åt det hållet. Vi har ju haft och har ett stort utbyte med Norge, och det var ju då inte allt för länge sedan som "utvandringen" var.

Har själv bott utomlands under en stor del av mitt liv, så vet hur det är.

Hur många som gick in i den norska armen den 9 april, tycker jag nog inte är relevant. Som många i den här tråden redan har påpekat så var väl det minst sagt ett antiklimax för de svenska NS.

PS: dels så borde jag ha skrivit mitt riktiga namn Viktor Elfström, och kan du säga namnet på din bok har missat det ds.