SvD idag om Sveriges mörka förflutna 27/9

[Kai Robert]

[quote=".



Är det så självklart att Sverige ville och skulle hjälpa Norge om man bara kunde?
.[/quote]

Jag tror inte att det är det som Stellan menar, att det bara är rent praktiska saker som avhåller Sverige från att ingripa, den politiska bedömningen väger nog tyngre än den praktiska. Även om man beslutar sig för att ingripa så vet man att, precis som Stellan påpekar, det tar x antal veckor att planera/mobilisera/transportera alla trupper.

Danmark kaputilerade efter en dag, vilken bedömning ska man göra om Norge? Håller dom ut 1 dag, 3 dagar, 1 vecka, 1 månad eller?
Om man mobiliserar för att ingripa i Norge och dom kapitulerar innan man hinner fram, ska man då ingripa?

Frågorna är många, svaren är få.
Men vad hade hänt om Norge hade tagit alla förvarningar på allvar och mobibliserar innan 9/4? Eller mobiliserat per telefon istället för per brev vilket tog två dar extra?

Tyvärr tror jag att utgången hade blivit densamma, endast mer stupade.

Kai

[Kai Robert]

Kontrafaktiska frågor behandlas i för därför avsett forum. Här håller vi oss till vad som verkligen hände.

Ser att även jag låter lite kontrafaktisk, lovar bot o bättring.

mvh Kai

[B Hellqvist]

Kontrafaktiska frågor behandlas i för därför avsett forum. Här håller vi oss till vad som verkligen hände.

Ser att även jag låter lite kontrafaktisk, lovar bot o bättring.

mvh Kai

Det var inte främst ditt inlägg jag avsåg, men det är bra om vi kan lämna de rent kontrafaktiska och politiska resonemangen utanför.

[Stellan Bojerud]

Min avsikt är att visa och förklara varför Sverige inte hade någon möjlighet att hjälpa Norge under de kristiska aprildagarna 1940. Jag menar att alla nymoralister utgår ifrån ett implicit kontrafaktiskt resonemang att Sverige skulle kunnat handla annorlunda, vilket skulle ha lett till ett annorlunda utfall av "Weserübung".

Svenska armén kunde i april 1940 inte ingripa i Norge. Den som inte har tillgång på bil kan inte åka på bilsemester.

[Vysotskij]

Fast diskussionen om moralen i Sveriges handlande under kriget gäller väl i lika hög grad permittenttrafiken, transiteringen av Engelbrecht och malmhandeln som ett ingripande under Weserübung?

[Johan Olofsson]

Ja, i alla fall brukar det vara vad mina engelsksprikiga kollegor är övertygade om. Eftersom den svenska staten såg till egna intressen och inte till brittiska eller amerikanska i första hand, så måste svenskarna ha varit kryptonazister.

DET är det mörka förflutna som vi måste börja bearbeta.

Tycker i alla fall alltför många som jag haft att göra med.

Själv har jag svårt att undgå misstanken att USA:s/UK:s begränsade erfarenhet av frontlinjer över eget territorium grumlar omdömet i dessa länder. Annars är det svårt att fatta hur man retroaktivt, med vett och vilja kan tycka att slagfältet på svenskt initiativ borde förlagts till svenskt territorium.

[millgard]

Själv har jag svårt att undgå misstanken att USA:s/UK:s begränsade erfarenhet av frontlinjer över eget territorium grumlar omdömet i dessa länder. Annars är det svårt att fatta hur man retroaktivt, med vett och vilja kan tycka att slagfältet på svenskt initiativ borde förlagts till svenskt territorium.

En bra iakttagelse. Jag skulle förmoda att såväl fransmän, tyskar, polacker, finnar och ryssar har lättare att förstå svensk inrikes- och utrikespolitik under IIVK än vad britter och jänkare har.

[Stellan Bojerud]

Fast diskussionen om moralen i Sveriges handlande under kriget gäller väl i lika hög grad permittenttrafiken, transiteringen av Engelbrecht och malmhandeln som ett ingripande under Weserübung?

Så sant men ånyo: Brittiske ambassadören Sir Victor Mallet och pressekreteraren (SOE-agenten) Peter Tennant var imponerade av att svenskarna kunde värja sig för tyska krav i den utsträckning som skedde.

Engelbrecht-transiteringen är en diskutabel fråga.

Permittenttrafiken är mindre problematisk. Då den pågick var bekymret främst obalans mellan antalet resenärer till och från Norge. Sammanlagt 1.004.158 från och 1.037.158 till Norge.

Malmexporten till Tyskland skedde med britternas motvilliga goda minne. Alternativet var att Sverige slöt upp på tysk sida. Sverige var beroende av kol, olja och andra importförnödenheter levererade från eller via Tyskland.

Wallenbergarna hade en man i vardera lägret. Hur det än gick fanns det en W-bergare på den vinnande sidan.

Själv finner jag baltutlämningen tillhöra den mörka sidan av Sveriges 1900-talshistoria.

[Vysotskij]

Själv finner jag baltutlämningen tillhöra den mörka sidan av Sveriges 1900-talshistoria.

Det håller jag nog med om. Vet man vilka påtryckningar samlingsregeringen utsattes för av de allierade för att gå med på den?

[Spaningsledaren]

Det finns ingenting i det jag läst som antyder att den svenska regeringen skulle ha varit utsatta för nâgra som helst yttre pâtryckningar kring baltutlämningen. De allierade hade sinsemellan enats om ett antal principer för repatrieringan av personer som stridit pâ den tyska sidan. Här kan till att börja med noteras att Sverige inte alls deltagit vare sig i dessa diskussioner eller i besluten. I enlighet med den inter-allierade överenskommelsen Förhörde sig sedan sovjetregeringen betr. Sveriges repatriering av de kontingenter om tagit sin tillflykt till Sverige. 5 en del tyder pâ at det i detta läge inte ens var frâga om en formell begäran/anmodan) Den svenska regeringen beslöt utan egentlig diskussion att tillmötesgâ denna enkla begäran. I hastigheten râkede beslutet gâ en bit utöver vad som strikt fôljde ur den interallierade överenskommelsen. Det skulle Hâr kunnat ha rört sig om personer som visserligen pâ ett eller annat sätt deltagit pâ tysk sida medn som anlânt till Sverige civilklädda. Kring utlämningen blâste sedan upp en svensk opinionsstorm. Den svenska regeringen vädjade dâ till den sovjetiska att dra tillbaka sin förfrâgan/begäran vilken den i dette mer prestigefyllda läge blankt vägrade.

Allt tyder pâ att den svenska hanteringen av ärendet var "rutinmässig".
Utrikesministern, som under de gângan âren haft en del problem i regeringskretsen med att fâ gehör för den av honom förordade linjen undenhöll en del nyanser av det slag jag försökt antyda.

I ettt humanitärt efterhandsperspektiv kan det inträffade möjligen betecknas som en fadäs. Dock är ocksâ detta präglat av âtskillig efterklokhet. Vid beslutstillfället hade kalla-krigs-misstron mot Sovjet inte hunnit utbilda sig. Lättnaden över att kriget var slut, och över det sätt pâ vilket det slutat, var enorm. Över hela det av kriget härjade omrâdet fanns det miljoner pâ flykt i avvaktan pâ att sâ snabbt som möjligt kunna âtervända.

[Stellan Bojerud]

Inte heller jag har uppfattat att svenska regeringen var utsatt för påtryckningar. Kriget var slut. Ett antal balter och tyskar hade lyckats fly. Svenska regeringen gjorde dem retroaktivt till sovjetiska krigsfångar och lät sända dem till den fångenskap de hade lyckats undkomma.

Jag erinrar mig ett fall med en tysk som i det civila var trädgårdsmästare. Han hängde sig för att inte bli utlämnad till Sovjet. Strax därefter kom från Stockholm beskedet att han flyttats från östlistan till västlistan och skulle sändas till Tyskland.

Det inträffade flera fall av självmord och självstympningar. Minns jag rätt fick chefen I 12 överste Verner Göth (?) arrest för sitt motstånd mot den skändliga utlämningen, men jag minns inte detaljerna.

[Vysotskij]

Förhörde sig Sverige om att få lämna ut personerna till de västallierade i stället?

[Johan Olofsson]

Vid beslutstillfället hade kalla-krigs-misstron mot Sovjet inte hunnit utbilda sig. Lättnaden över att kriget var slut, och över det sätt pâ vilket det slutat, var enorm. Över hela det av kriget härjade omrâdet fanns det miljoner pâ flykt i avvaktan pâ att sâ snabbt som möjligt kunna âtervända.

Inte i London eller Washington, men icke-socialister i Östersjöns grannskap kunde inte ha glömt chocken över bolshevikernas uppgång och illdåd.

Är det inte mera sannolikt att se det som inställsamhet mot en segrare som man nu fått till granne i Östersjön?

[Vysotskij]

Är det inte mera sannolikt att se det som inställsamhet mot en segrare som man nu fått till granne i Östersjön?

Det beror som sagt på hur de västallierade såg på saken. Om det fanns allierad konsensus om att balterna skulle till Sovjetunionen var det nog lika svårt för Sverige att stå emot som det hade varit att vägra tyskarna transitering 1941. Om de västallierade kunde tänka sig att ta emot dem eller låta dem stanna i Sverige visade samlingsregeringen en mycket böjlig rygg inför Stalin.

Det borde finnas något skrivet om det här, av någon UD-människa som var med eller så.

[Spaningsledaren]

Nej, jag tror inte det. Frâgan behandlades som ett rent rutinärende. Utrikesminsistern anmälde pâ sitt vanliga kyliga sätt att en sovjetisk begäran inkommit och tillstyrkte godkännande.

Det han inte gjorde sig möda att framhâlla var att det rörde sig om en förfrâgan. (Min tro är att han inte "sâg problemet", vare sig det humanitära eller det politiska. Han var s.a.s. rekryterad pâ andra meriter nämligen att vara kallblodig nog att klara landet undan kriget) Efter det svenska beslutet uppstod stort oväsen. De internerade reagerade med bestörtning. Bland dessa förekom bâde självmord och självstympningar. Den militära personal som skötte lägren var inte utbildad för det läge som uppkom. En svensk pressdebatt sköt fart. Det blev stor skandal. Till râga pâ allt hade sovjetmakten under ett antal veckor ingen bât att ta med de internerade med. Till slut ankom ett vanligt lastfartyg till Trelleborg. Dock krävde svenskarnas självaktning att fartyget âtminstone skulle inredas med sâdant som britsar och toalettanordningar. Virke m.m. tillhandahölls med matroserna fick sâga och spika pâ egen hand. Ocksâ detta tog tid. Under den tiden bara växte skandalen, inkl. protesterna frân den militâra personal som helt oförskyllt hamnat i en ytterst svâr situation. Till sist fick svenska vârnpliktiga bära protesterande eller neddrogade interner ombord pâ bâten. Ingen höjdare, om man säger sâ! Under lâng tid efterât, (under just det kalla krigets ârtionen) cirkulerade sedan diverse rykten kring vad som hänt de här mânniskorna efter âterkomsten till sina hemländer.