Som jag har förstått det efter otalig litteratur och dylikt så har det kommit upp en fråga i huvudet som jag inte riktigt kan finna svaret på. Nu generaliserar jag; Varför var den Italienska armén så otroligt dålig? Jag tänker främst på deras moral. De gav upp hit och dit, ibland utan att ens försöka (får jag intrycket av). Hämtades det inspiration ifrån deras "förfäder" överhuvudtaget? Om man bortser ifrån utrustning så tycker jag ju någonstans att tanken om "det gamla romarriket" borde ha gett dom någon slags boost.
Visst, de var till antalet väldigt underlägsna, men det finns ju massor av exempel på slag och liknande där de numerärt underlägsna har segrat.
Om det finns liknande trådar någonstans så ber jag om ursäkt.
Italienska soldater.
-
von Adler
- Medlem
- Inlägg: 4204
- Blev medlem: 28 juni 2002, 19:40
- Ort: Lilejholmskajen, Stockholm
- Kontakt:
Det finns många anledningar till att de Italienska trupperna inte stred som man kanske skulle kunnat förvänta sig.
Först och främst måste man plocka bort tyskarna från ekvationen. Tidigt i kriget hade tyskarna en unik koordination, unika idéer och otroligt skickliga underofficerare och lägre officerare. Om man jämför italienarna med fransmännens prestation 1940, britternas prestation i Frankrike 1940, Sovjets prestationer mot finnarna i vinterkriget och i början av Barbarossa så framstår inte italienarna som alls lika illa. Se t.ex. jugoslavernas prestationer, en stor armé faller samman på tre dagar.
Mycket av de trupper som sträckte vapen i Libyen och Östafrika 1940-41 var också infödda med liten eller ingen motivation att slåss hårt för Italienarna.
Det var när kriget började bli bittert, i Sovjet, i Afrika, i Italien, i Frankrike 1944, då började försvaret också att bli bittert.Innan dess reagerade de flesta arméer utom den tyska med att lägga ner vapnen när de blev kringrända. Hatet fanns inte riktigt på samma nivå. Den italienska armén gjorde relativt bra ifrån sig på östfronten och senare i ökenfälttåget.
Sedan ska man inte underskatta den demoraliserande faktorn av underlägsen utrustning och att var i ett krig man inte riktigt ser nyttan med. Dålig integration mellan ledning och manskap, ganska usel officers- och underofficersutbildning och liten till ingen förståelse för det rörliga kriget tidigt i konflikten hjälte inte heller. T.ex. inkluderade italiensk soldatutbildning inte kamouflage förrän 1942, vad jag vet.
Edit: I de situationer där Italienska soldater inte kände sig svikna av sin ledning och sin industri kämpade de ofta som lejon. T.ex i Halfaya-passet under Operation Brevity, då Rommel, som för det mesta hade mest förakt till övers för italienska officerare och utrustning och likgiltighet för soldaterna, uttalade sig i berömmande ordalag om de italienska delarna av garnisionens motstånd.
Först och främst måste man plocka bort tyskarna från ekvationen. Tidigt i kriget hade tyskarna en unik koordination, unika idéer och otroligt skickliga underofficerare och lägre officerare. Om man jämför italienarna med fransmännens prestation 1940, britternas prestation i Frankrike 1940, Sovjets prestationer mot finnarna i vinterkriget och i början av Barbarossa så framstår inte italienarna som alls lika illa. Se t.ex. jugoslavernas prestationer, en stor armé faller samman på tre dagar.
Mycket av de trupper som sträckte vapen i Libyen och Östafrika 1940-41 var också infödda med liten eller ingen motivation att slåss hårt för Italienarna.
Det var när kriget började bli bittert, i Sovjet, i Afrika, i Italien, i Frankrike 1944, då började försvaret också att bli bittert.Innan dess reagerade de flesta arméer utom den tyska med att lägga ner vapnen när de blev kringrända. Hatet fanns inte riktigt på samma nivå. Den italienska armén gjorde relativt bra ifrån sig på östfronten och senare i ökenfälttåget.
Sedan ska man inte underskatta den demoraliserande faktorn av underlägsen utrustning och att var i ett krig man inte riktigt ser nyttan med. Dålig integration mellan ledning och manskap, ganska usel officers- och underofficersutbildning och liten till ingen förståelse för det rörliga kriget tidigt i konflikten hjälte inte heller. T.ex. inkluderade italiensk soldatutbildning inte kamouflage förrän 1942, vad jag vet.
Edit: I de situationer där Italienska soldater inte kände sig svikna av sin ledning och sin industri kämpade de ofta som lejon. T.ex i Halfaya-passet under Operation Brevity, då Rommel, som för det mesta hade mest förakt till övers för italienska officerare och utrustning och likgiltighet för soldaterna, uttalade sig i berömmande ordalag om de italienska delarna av garnisionens motstånd.