Montgomery

[NIL]

Vänner
Jag läser precis en bok om operation Market Garden som bekant blev ett kostsamt äventyr med ringa effekt. I den boken får generalen M en del kritik för att han drev igenom planen mot bättre vetande, han vägrade konsekvent att lyssna till underordnade som kraftfullt reserverade sig mot operationen.

Att han kunde vara lite "svår" har jag förstått genom andra populärhistoriska alster men i detta ljuset verkar han vara en stor skit. Vad är historiens dom över denne gamle "hjälte", finns det någon ensad bild?

Det vore intressant att höra forumets uppfattning, jag har inte hunnit bilda mig en egen...och är lite för lat för att läsa på själv

[Ola Häggström]

Jag har med stort nöje läst Norman Dixons "Misslyckandets män" som sågar den brittiska armébefälskåren efter Waterloo.
Där beskrivs fältmarskalk Montgomery (hädanefter benämnd Monty) som ovanligt duktig trots att han utbildats i Storbritannien men att han avseende Market Garden uppfattade operationen som britternas sista chans att hävda sig mot amerikanerna (vilket för Monty tydligen var av mycket stor (personlig) vikt), och därför tog sämre hänsyn än annars till varningssignaler. I Nordafrika och Normandie ägnade han sig åt omsorgsfull uppladdning och försäkrade sig om styrkeövertag innan han slog ut sina anfall.

Men mer om personligheten;
Även efter kriget skall Monty ha haft behov av att känna sig bekräftad och stor, vilket i boken ovan är exemplifierat i viss korrespondens till fältmarskalkens bror.

Men domen är väl hjälte i Storbritannien och "mellanstor skit" i USA(?).

/Ola Häggström

[Hexmaster]

Men domen är väl hjälte i Storbritannien och "mellanstor skit" i USA(?).

Wikipedia skriver ungefär samma sak med fler ord:

In the United Kingdom, Montgomery is remembered particularly for his victorious campaign in North Africa, which, with the Battle of Stalingrad, was very much seen as the turning point of World War II. The different nature of the war for the United States means that his reputation there is very much coloured by the controversies in the later stages of the war in Europe, especially around the Battle of the Bulge. These brought into relief both his virtues and failings.

Avsnitten om ämnet är rätt långa, och kontroverserna verkar fortfarande hålla i sig, av alla "citation needed" att döma så det verkar inte vara det enklaste att sammanfatta.

Often it was Montgomery's statements about battles, as much as his actual conduct of them, that formed the basis of controversy.

[BigPapaBear]

Min ytterst fria tolkning av Montys planering inför Market-Garden går ungefär såhär:

- Ok, nu har alla tjatat om att jag bara vinner för att jag samlar en massa kraft och förbereder mig så noga. Jag får aldrig samma cred som Rommel å grabbarna. Jag ska visa dem att jag också kan vara lite spontan och crazy!!!

Inte helt osannolikt känns det som.

[NIL]

Min ytterst fria tolkning av Montys planering inför Market-Garden går ungefär såhär:

- Ok, nu har alla tjatat om att jag bara vinner för att jag samlar en massa kraft och förbereder mig så noga. Jag får aldrig samma cred som Rommel å grabbarna. Jag ska visa dem att jag också kan vara lite spontan och crazy!!!

Inte helt osannolikt känns det som.

Ungefär så ser (framförallt de amerikanska) kommentarerna ut...berättat med liiite andra ord
Monty var enligt vissa historiker väldigt full av sig själv och hade svårt att leva med att han halkade ut mot marginalen när nya amerikanska och franska aktörer fick fotfäste i de europeiska dagstidningarna.

Jag gillar BigPapaBear's sammanfattning...världsklass!

[MajorLove]

Lyckades Montgomery någonsin leverera resultat som stod i paritet med den bild av sin egen förträfflighet han lyckades förmedla via massmedia?

I Frankrike 1940 var endast divisionschef och utmärkte sig inte på ett sätt som fick omvärlden att lyfta på ögonbrynen som den exempelvis gjorde för Alan Brooke. El-Alamein var inte hans seger, han övertog som bekant befälet från Claude Auchinleck och segern är egentligen den senares. Segern i Nordafrika kan närmast tillskrivas Harold Alexander och de amerikanska styrkorna, Monty var verkligt omständlig. På Sicilien blev han utklassad av Patton, och i Normandie avlöste misslyckandena varandra, som någon sagt att hade Montgomery fått hållas hade han tömt de brittiska reserverna innan tyskarnas.

Till Montys försvar bör sägas att Market Garden i alla fall visade att han hade fantasi nog att tänka ut en djärv plan som om den lyckats kortat kriget avsevärt. Att den misslyckades berodde främst på att underrättelsetjänsten misslyckades med att fastställa vilka styrkor tyskarna hade i området. Hade det varit känt hade nog operationen aldrig igångsatts.

[von Adler]

Mongomery fick ju ofta rollen som den oglamorösa nötaren. Vid El Alamein hade Auchinleck skickligt stoppat tyskarna och italienarna ja, men det var Montgomery som byggde upp och organiserade den 8:e Armé som lyckades ta sig igenom axelns ställningar med hyfsat små förluster och driva dem framför sig förbi Cyrenaica, vilket ingen av hans företrädare lyckades - det logistiska mästerverket att avancera från El Alamein till Tunisien och upprätthålla trycket på Deutsch-Italienisches Panzerarmee är inget att spotta på, anser jag.

Både britter och amerikaner misslyckades att hindra den överväldigande majoriteten av tyska styrkor att evakuera från Sicilien, trots Pattons framfart där.

I Normandie fick Montgomery den otacksamma rollen att nöta mot Caen mot de bästa va de tyska styrkorna i området, medan Patton gjorde den djupa penetrationen. Dock var det väl Montgomerys trupper i form av polacker och kanadensare som slöt Falaise-fickan och höll den sluten och avgjorde slaget om Normandie? Efter två månaders utnötningskrig kunde Montgomery fortfarande slå ut ett anfall och avgöra hela affären, ett tecken på en god befälhavare anser jag.

Montgomery excellerade i den typiskt brittiska krigföringen - set piece battle. Han var en superb logistiker, en skicklig organisatör och kunde höja och hålla moralen uppe hos sina trupper. Han var populär på hemmafronten och bland soldaterna och kunde spela det politisk-propagandistiska spelet så han fick den tid och de resurser han behövde för att kunna föra hem en seger, vilket också är viktiga egenskaper.

Han hade sämre drag också - svårigheter att komma överrens med allierade, gick på sin egen myt om sin storhet, egensinnig, högdragen och stolt o.s.v., men generellt anser jag honom varandes en av de bättre brittiska befälhavarna, även om han inte fångar fantasin som t.ex. Manstein eller Patton med sina svepande manövrar och djupa penetrationer.

[NIL]

Fanken också, jag ångrar att jag startade den här tråden...precis när jag trodde att jag hade sorterat in Montgomery på sin rätta plats i min världshistoria så kommer von Adler och torpederar min uppfattning

Remiss: Biblioteket...det var den sommaren det *suck*

[dc]

Montgomery var kanske en av de bästa brittiska befälhavarna... I de blindas rike är den enögda kung........

Att vara en av de bättre är inte någon stor konst om genomsnittet inte är särskilt bra. Det var få allierade befälhavare som kom någonstans i närheten av de tyska. Det är dock inte alltid lätt att skilja ut vad som beror på befälhavaren i stort eller vad som beror på vilka resurser han har till förfogande och vilka resurser fienden har.

Montgomery kom från den långsamma och ineffektiva krigstraditionen som de allierade i stort sett byggde sin krigföring på. Hela armén var genomsyrad av detta och kunde inte agera så affektivt som sina tyska motståndare.

[Mathias Forsberg]

Efter två månaders utnötningskrig kunde Montgomery fortfarande slå ut ett anfall och avgöra hela affären, ett tecken på en god befälhavare anser jag.

Kanske ska man vända på frågan. Borde det inte, med tanke på styrkeförhållandena, ha varit avgjort långt tidigare? Caen var som bekant ett D-Dagsobejktiv, enligt Montys egen planering.

Det mest stelbenta anser jag ändå vara operationerna i mars 1945. En övergång av Rhen hade planerats ända sedan hösten 1944, och det fanns inget motstånd värt namnet. Amerikanska trupper erövrar en bro den 7 mars 1945, men Monty vägrar att flytta fram anfallet (från 23 mars) eller göra någon som helst anpassning efter läget. Svagt.

[von Adler]

Motståndet var överlag betydligt hårdare än väntat i Normandie, tyskarna sprängde eller höll hamnarna och Mulberry levererade inte underhåll och förstärkningar i den takt man skulle vilja ha.

Sedan ska man inte glömma att i striderna kring Caen drog britterna till sig de bästa tyska styrkorna i området och malde ner dem - 272. Infanterie-division, 21. Panzer-division, Panzer-Lehr-division, 16. Luftwaffe Feld-division, 12. SS Panzer-division 'Hitlerjugend' o.s.v.

Operation Epsom, som skulle utflankera Caen drog ju till sig både I. och II. SS Panzerkorps och dränerade ju den amerikanska delen av fronten från mobila och pansrade reserver, vilket gjorde Pattons genombrott, om inte möjligt så i alla fall ordentligt mycket enklare.

Övergången av Rhen är också en affär som jag tycker Montgomery skötte rätt bra. Underhållssituationen för de västallierade hösten 1944 och vintern 1944-1945 var prekär - Antwerpen gick inte att använda och i så gott som alla hamnar bet sig tyska styrkor fast eller så hade de gjort dem obrukbara. De västallierade hade själva gjort det franska väg- och järnvägsnätet så gott som helt obrukbart under sina förberedelser för invasionen, vilket knappast hjälpte heller. Operation Market-Garden var ett tydligt bevis på att tyskarna fortfarande kunde hantera småskaliga anfall längs en smal front. Eisenhower krävde anfall på en bred front och Montgomery krävde sin tid och sina förberedelser för att genomföra detsamma med framgång och minimala försluter. Vad är det som säger att tyskarna inte skulle kunnat koncentrera trupper nog att stoppa en övergång vid Remagen den 7:e mars? Kanske skulle de inte kunna det, men bara sex månader tidigare hade de relativt enkelt besegrat ett sådant anfall vid Arnhem och bara två månader tidigare kom de stormande med stora pansarstyrkor genom Ardennerna - de västallierade hade inte våra kunskap om att tyskarna var på fallrepet i början av mars 1945.

Vad gäller brittiska befälhavare tror jag inte de var så usla som man gärna vill ha dem till. O'Connor, Alexander, Auchinleck, Montgomery, Wavell o.s.v. var inte nödvändigtvis dåliga, de slogs bara efter ett annat tänkande och en annan doktrin än ad-hoc mobil krigföring och djupa penetrationer, ett sätt att slåss som verkar tråkigt, stelt, färglöst och ineffektivt och inte alls fångar fantasin som flamojanta framryckningar och djupa penetrationer. Dock tycker jag att de relativt låga förlusterna britterna hade efter sex års krigföring är ett ganska gott bevis på att deras befälhavare inte var så värdelösa som vissa vill ha det till.

Britterna excellerade i patrullering, intelligence gathering (tror knappast att britterna skulle tvärlurats av Maskirovka gång på gång på samma vis som tyskarna), set piece battles, logistik, battle of attrition och ren och skär uthållighet och envishet. De excellerade inte i (möjligtvis med undantag av O'Connor) i mobil krigföring och ad-hoc-strider. Tyvärr ser många just de mobila striderna som den avgörande kvalitén hos befälhavare under ww2.

För övrigt,

Fanken också, jag ångrar att jag startade den här tråden...precis när jag trodde att jag hade sorterat in Montgomery på sin rätta plats i min världshistoria så kommer Von Adler och torpederar min uppfattning

Remiss: Biblioteket...det var den sommaren det *suck*

är nog den bästa komplimangen den här månaden.

[MajorLove]

Adler och dc har rätt i sina påpekanden om det brittiska systemet. Medan tyskarna använde vad vi idag skulle kalla uppdragstaktik, framhärdade de allierade i vad som oftast benämns ordertaktik. Kort sagt kan de definieras som att tyska grupp-, plutons-, kompani-, bataljons- och stridsgruppsbefälhavare hade frihet att agera inom ramen för sitt uppdrag medan deras allierade motsvarigheter hade frihet att agera inom ramen för den givna ordern. Var inte ordern genomförbar, var de allierade cheferna tvungna att rapportera och invänta nya order.

Trots detta handikapp, vilket han inte kan lastas för, framstår Montgomery knappast som speciellt duglig. Trots att han åtnjöt oinskränkt luftherravälde, trots det mest massiva direkta flygunderstöd världen någonsin skådat, trots det massiva eldunderstöd som flottan kunde leverera och trots högst fördelaktiga styrkeförhållanden, lyckades ingen av hans storslagna operationer i samband med landstigningen i Normandie att leverera de resultat han redan i sitt skrävlande inför den allierade pressen utlovat.

Det fanns brittiska generaler som var betydligt bättre än mediehjälten Montgomery som exempelvis O'Connor (Cyrenaika 1940), Harold Alexander eller Wavell.

[frodeh]

Jeg hadde tenkt å legge et innlegg her litt til forsvar for Motngomery, men von Adler gjorde det bedre enn hva jeg kan formå.

Det eneste jeg kunne tenke meg å poengtere var Market Garden, hvor Montgomery opererte litt atypisk, og forhastet seg inn i en situasjon, ifølge visse mot bedre vitende (britisk etteretning hadde advart mot tilstedeværelsen av tyske panserstyrker). Fallskjermstyrker burde også på dette tidspunktet vært kategorisert som for sårbart til store operasjoner uten betydelig logistikkstøtte.

Man kan også se hvor totalt utklasset amerikanerne var i Nord-Afrika, de hadde ikke i noe i nærheten av de tyske og britiske styrkenes kvalitet, men hadde heldigvis vett og ressurser til raskt å gjøre de endringer som behøvdes. Så britene gjorde mye rett, og hadde soldater og generaler av det rette virket. Men deres doktrine var ofte foreldet sett opp mot det tyske manøverprinsippet.

[Iterman]

Inför denna överväldigande kunskap har inte jag mycket att tillägga annat en ett litet tips. Monty har själv skrivit en bok om krigföring som heter A Concise History of Warfare vilken jag fann mycket underhållande. Han skriver bl.a. om Gustaf 2, som får toppbetyg, och Karl 12, som inte röner samma pris. Boken är i alla fall lättläst, vilket gör gamle Monty till en god stillist och är mycket informativ på flera av de 300 sidorna.

[Niklas Zetterling]

Dubbelpost.