Quisling - en missförstådd individ.

[diskutera]

Efter att ha läst historien om Vidkun Quisling, kan jag inte för allt i världen förstå varför denna individ blivit så pass smutskastad i Norge. Vad jag förstått det, var denna man inget annat än en tidstypisk (förvisso en smula revolutionär) karriärist, som vid relativt ung ålder, hade såväl universitetsexamen och officersgrad (sedemera försvarsminister) i bagaget samt gjorde imponerande humanitära insatser i Ukraina under 1920-talet. Där fick han dock uppleva det kommunistiska systemets fasor (ett system han haft ett gott öga till under dess tidiga dagar) och propagerade mot detta vid sin återkomst till Norge.

Han grundade det Norska nazientouraget, i begynnelsen mer som en elitistisk rörelse, tilltänkt som ett samfund för landets framgångsrika individer (entreprenörer, politiker, militärer och intellektuella i allmänhet) men att denna rörelse växte sig stark, ser jag inte som något annat än ett resultat av den samtid Quisling & co. levde i.

Att Quisling gjorde en statskupp 1940, tror jag räddade Norge från att bli mer ansatt än vad det blev. Även om jag kan förstå att karln franstår som en pajas för efterlevanden, driver jag ändå tesen att killen vart onödigt smutskastad. Han visade uppenbart mod och heroism i att inte ansöka om nåd vid dödsdomen år 1945 (!) och att vägra bära ögonbindel vid arkebuseringen.

Rent spontant sulle jag vilja påstå att killen som person, agerade som vilken intellektuell äventyrare som helst skulle agerat under omständigheterna samt skonade Norge för ett hårdare tyskt grepp.

Vad tror ni?

[lampros]

Kanske hade Quisling förmildrande drag. Men jag tror inte han kommer att omvärderas än på ett tag.

Vissa får helt enkelt bovrollen. De blir "type castade". Då spelar det ingen roll om man har fast karaktär, var antikommunist etc.

Qusiling hade förrädiska sidor. Dessa tvättar man inte bort så lätt. Åka till Hitler och spela under bordet, säga "Gå hem, ni blir bara skjutna annars" till de norska soldaterna efter 9 april? - Quisling har en lång väg att gå innan omvärderingen.

[Blixten]

Ett liknande fall är väl isåfall marsalk Petain, en gång Frankrikes hjälte occh räddare, soldaternas egen general. Ändå slutade han som landsförrädare...

[Der Löwe]

Är Kuusinen missförstådd med? För mig är den som konspirerar med utländsk makt för att störta en demokratiskt vald regering i det egna landet en föraktlig landsförädare ovsett i vilket syfte man gjorde det.

[Donkeyman]

Det mest troliga är ju att Quisling inte visste om invasjonen på förhand. Även om han hade varit i Tyskland och framfört riskerna med och möjligheterna för att Norge skulle bli invaderat av England. Något som hans partikamrat Hagelin hade ägnat sig åt i än större grad. Frågan är om det inte var Hagelin som var den verkligt stora "lobbyisten" på Tysk mark och kanske den störste "Landssvikaren" i gänget.

Däremot är det ju väl belagt att Quisling "tog chansen" när den Tyska invasionen hade påbörjats och när den Norska regeringen och kungahuset lämnat Oslo. Det han gjorde var att proklamera en ny Norsk regering som ersatte den valda regeringen. Ett beslut som Tyskarna fick "i knät" och som de i grunden inte var särdeles intresserade av. Men Tyskland valde trots allt att "tolerera" Quisling som statschef.

Det är ju också där och då som Quisling förvandlar sig från Idealist och Drömmare till att vara Landsförrädare. Och hans administration ställde ju lojalt upp och var verktyg åt den Tyska ockupationsmakten. Samt begick en lång rad med övergrepp som definitivt sätter upp honom bland Landsförrädarnas skara. Själv ansåg Quisling däremot att han genom att göra som han gjorde hade lotsat Norge igenom ockupationsåren så att landet hade kommit "billigt undan". Huruvida det verkligen är så får vi ju aldrig svar på. Då är vi inne på "kontrafaktisk" historia.

Sedan är det en helt annan sak att stora delar av den Norska administrationen som inte lämnat landet redan från början samarbetade med "de nya Herrarna". Tämligen lojalt dessutom, utan att för den skull stödja Quisling. Långt i efterhand kan man nog hävda att det var många av den tidens "Fylkesmenn", "Ordførere" och andra Administratörer som borde ha betecknats som "Landssvikare" i efterhand. Men som klarade sig därför att de inte stödit Quisling och hans Parti. Och därför att de senare under kriget visade lojalitet mot Kungen och Londonregeringen.

Hur som helst är stämningen i Norge sådan att det än i dag inte går att diskutera många av händelserna under kriget på ett nyktert och balanserat sätt. Det har många yngre historiker fått uppleva när de har försökt sig på att revidera en eller annan av de vedertagna sanningarna. Precis som ett lokalt museum fick uppleva för ett par år sedan när man hade en Quislingutställning. I denna fanns det berättelser om hur han hade varit som barn och ungdom. Samt om hur han hade varit som äkta man. Vilket väckte en våldsam opinionsstorm. Man tvingade museet i fråga att ta ner delar av utställningen, därför att Quisling som privatperson och familjeman hade beskrivits som en helt vanlig hygglig typ. Vilket inte fick förekomma med tanke på vad han hade gjort som politiker.

[Stilleben]

Christer Bergström har ju skrivit om honom här i "femtekolonnare 1940" se viewtopic.php?f=6&t=22123&start=15

Nedan finns dessutom ett utdrag ur en av hans böcker, http://www.bergstrombooks.elknet.pl/hit ... uggare.htm
där det finns kapitlet http://www.bergstrombooks.elknet.pl/Hit ... ap%205.pdf

Quisling medverkade till att dra Norge in i kriget. Som Christer Bergström skriver:

"I december 1939 reste Vidkun Quisling till Berlin. Major Quisling hade varit försvarsminister i bondepartiets regering i början av trettiotalet, men utvecklades allt längre högerut. Quisling beundrade de tyska nazisternas effektiva marsch till regeringsmakten och den 13 maj 1933 grundade han sitt eget nazistparti, Nasjonal Samling (NS). Men Norge var inte Tyskland, och NS lyckades aldrig komma upp i mer än två procent av rösterna i allmänna val. I slutet av 1930-talet var partiet dessutom i det närmaste ekonomiskt bankrutt. Det var detta som gav Quisling idén att bege sig till Tyskland för att träffa ledarna för det stora ”broderpartiet” i söder.

För att övertyga de tyska nazisterna om att vara generösa pratade Quisling om ”en överhängande fara” för en brittisk invasion av Norge. Vid den här tiden hade andra världskriget pågått i några månader. Polen hade blivit krossat och avgörandet väntade ännu vid västfronten. Tyskland var fullkomligt beroende av den svenska järnmalmen, som till stor del skeppades ut via den nordnorska hamnstaden Narvik. Quisling lyckades få företräde hos Alfred Rosenberg, den nästan religiöst troende nazistiske rasideologen. I en blandning av opportunism och nazistisk tro pekade Quisling på vänskapen mellan ”den kände juden” Carl Hambro, Norges stortingspresident, och ”den engelske juden” Leslie Hore-Belisha, Storbritanniens försvarsminister. Hotet om att Narvik skulle falla i allierade händer, skrämde förstås upp tyskarna ordentligt.

Rosenberg introducerade Quisling för amiral Erich Raeder, chefen för den tyska flottan. Raeder, som inte utan anledning ansåg att den före detta infanterikorpralen Hitler behandlade den tyska flottan styvmoderligt, såg möjligheten av ett ärorikt fälttåg där flottan skulle spela huvudrollen. Amiralen ordnade så att norrmannen fick träffa Hitler. När han nu mötte sin store idol föreslog Quisling att NS skulle ta makten i Norge genom en kupp, varefter man skulle tillkalla tyska trupper som hjälp mot ”Norges fiender”. För att detta skulle gå att genomföra, förklarade Quisling, behövdes ett omfattande ekonomiskt understöd.

Quislings berättelser gjorde ett helt avgörande intryck. Redan dagen efter den norske nazistledarens besök gav Hitler den tyska krigsmakten i uppdrag att påbörja planläggandet av en invasion av Norge. Faktum är att Quisling hade gissat helt rätt. Vid den här tiden planerade Storbritannien och Frankrike faktiskt en landstigning vid Nordkalotten, med det dubbla syftet att ingripa i det pågående finska vinterkriget samt att besätta Narvik och de svenska malmfälten.

Men även om Hitler låtit sig övertygas om den överhängande risken för en allierad invasion av Norge, och beordrat förberedelserna för ett motdrag, tvekade han fortfarande. Anteckningar från Führerhögkvarteret visar att han fortfarande helst ville se att Norge förblev neutralt, och att han inte ville ”utöka antalet krigsskådeplatser”.

Den tändande gnistan blev Altmarkaffären skriver Bergström vidare och fortsätter:
"Sex dagar före invasionen mötte Vidkun Quisling den tyska underrättelsetjänsten i Köpenhamn och gav viktiga aktuella detaljer om det norska försvaret. Det var lätt för Quisling att få sådan information eftersom flera nyckelpersoner i det norska försvaret var medlemmar i NS".
-----------
"Det vore för mycket sagt att tyskarna erövrade den norska malmhamnen Narvik – huvudmålet i Norge för såväl tyskarna som de allierade. Efter en 190 mil lång resa i storm och orkanbyar stapplade femton hundra sjösjuka tyskar i land vid Narviks malmkajer. Men tyskarna visste att de inte tog någon större risk. När Quisling träffade Hitler 1939 hade han visat Führern ett brev där överste Konrad Sundlo, den norske militärkommendanten i Narvik och tillika NS-medlem, sades försäkra att en tysk operation mot Narvik skulle komma att lösas på fredligt vis. Och mycket riktigt – de tyska soldaterna blev i Narvik emottagna av överste Sundlo, som gjorde honnör för dem och överlämnade den betydelsefulla hamnstaden i deras händer".

Ur http://www.levandehistoria.se/forintels ... d_anfaller :
"I Norge inrättades en tysk ockupationsmyndighet, under ledning av rikskommissarie Josef Terboven. Vidkun Quisling, som var ledare för det norska nazistpartiet Nasjonal Samling, blev ministerpresident för en nationell nazistisk regering. Men Quisling och hans regering fick aldrig någon verklig makt.

Makten låg hos Terboven, som var direkt underställd den tyska regeringen. Terboven använde propaganda, våld och terror för att skrämma det norska folket till lydnad. Till sin hjälp hade han Gestapo, SS och Wehrmacht. Som mest fanns över 400 000 tyska soldater i Norge. Omkring 40 000 norrmän arresterades. Tre fjärdedelar av dem sattes i fängelser och koncentrationsläger som tyskarna upprättade i Norge. Omkring 9 000 deporterades till läger i Tyskland".

Quisling stiftade bl.a. lagar som underlättade detta samt åsåg passivt den fruktansvärda terrorn med tusentals dödsoffer. Han ihågkommes främst som en avskyvärd LANDSFÖRRÄDARE. Jag tror han aldrig kommer att omvärderas om detta.

[lampros]

Qusiling hade förrädiska sidor. Dessa tvättar man inte bort så lätt. Åka till Hitler och spela under bordet, säga "Gå hem, ni blir bara skjutna annars" till de norska soldaterna efter 9 april? - Quisling har en lång väg att gå innan omvärderingen.

Vid närmare eftertanke var det nog Hamsun som sa det där "Gå hem, ni skulle bara skjutna" till Norges soldater.

Det oaktat kvarstår nog Quisling i bovfacket. Pétain som nämndes ovan skulle vara lite lättare att sätta i perspektiv (om inte direkt omvärdera).

Och Quisling har namnet emot sig! Minns Arthur Lows skämtteckning:

- Jag är Quisling!

- Och namnet?

"Quisling" är väl etablerat som begrepp. Inte lika snitsigt, men väl etablerat som "synonym till förrädare", är för amerikaner Benedict Arnold. "Become Arnolds" = bli förräddare har vi ju t ex. Arnold förrådde koloniernas sak till England under frihetskriget, han tänkte bland annat överlämna fästningen West Point.

[Hans]

En av de mest kjente karikaturene fra krigen viser Quisling som kommer i audiens hos Hitler:
- Jeg er Quisling.
- Javel. Og navnet?
(Kilde: Christensen, Vårt folks historie)
http://www.nrk.no/underholdning/store_n ... 34290.html

MVH

Hans

[Kreuz]

Men tecknaren heter väl Ragnvald Blix. Arthur Lowe var ju Captain Mainwaring i 'Dad's Army'.

[Wooster]

Men tecknaren heter väl Ragnvald Blix. Arthur Lowe var ju Captain Mainwaring i 'Dad's Army'.

Det stämmer, fast teckningen gjordes under signaturen Stig Höök (som också syns i teckningens övre högra hörn). Och Arthur Lowe spelade som sagt Captain Mainwaring i Dad's Army...

[lampros]

Men tecknaren heter väl Ragnvald Blix. Arthur Lowe var ju Captain Mainwaring i 'Dad's Army'.

Det stämmer, fast teckningen gjordes under signaturen Stig Höök (som också syns i teckningens övre högra hörn). Och Arthur Lowe spelade som sagt Captain Mainwaring i Dad's Army...

OK... Stig Höök gjorde denna karikatyr. Men det var en viss David Low jag tänkte på, känd karikatyr- och skämttecknare under AVK (stilen väldigt lik Hööks).

(För övrigt är Arthur Low och Mainwaring en stor favorit i mina salar men det är en annan historia.)

[Sensemaker]

Medlemmen "diskutera" tycks resonera enligt principen om att Quislings ingripande gjorde att Norge och norrmännen "kom billigare undan" med Quisling än ifall en ren tysk ockupationsregereing tillsatts.

Detta är dock en typ av resonemang som varken människor eller domstolar bör acceptera annat än i väldigt speciella fall. För det första är det omöjligt att bedöma vad som hänt om en person inte deltagit i brottet. För det andra kan det tänkas stödja vilka handlingar som helst bara det är möjligt att någon annan hade kunnat göra det i stället och att denne skulle utfört saken ännu brutalare. Ifall en person exempelvis deltog i förintelsen kan han hävda att han lät en och annan komma undan med flit -andra hade skött sin brottsliga uppgift utan sådant uppsåtligt slarv. Därmed har han objektivt sett förmodligen räddat människoliv.

"Hade inte jag gjort det hade någon annan gjort det -och han hade gjort det värre" är och kan inte vara ett rimligt försvar annat än i väldigt speciella situationer.

Sensemaker

[Fredrik Andersson]

Missförstådd eller inte-namnet Quisling lär vara intimt förknippat med landsförräderi så länge vi kommer ihåg andra världskriget. Jag misstänker att Vidkun Quisling åtminstone i Norge kommer att inom överskådlig tid fortsätta ses med förakt och avsky.

Anekdot:
En kamrat som var nere i Bosnien med BA01 berättade hur en av hans kamrater i berusat tillståd skrek just "Quisling" efter ett norskt befäl som han tyckte betett sig "störigt". Befälet i fråga blev väldigt illa berörd och hans soldater var nära att spöa upp den berusade svensken enligt konstens alla regler. Fortfarande ett känsligt ämne 1993 alltså.

[Artur Szulc]

Har kanske inget att lägga till som rör själva frågeställningen som sådan men tendensen att omvärdera kontroversiella (eller vilken benämning som man finner lämplig) figurer och deras ageranden årtionden efteråt har sina plus- och minussidor. Det är inte för inte som de av sin samtid betraktades som exempelvis förrädare.

Låt mig ge ett exempel. I sina memoarer skriver en av ledarna från upproret i Warszawas getto (Icchak Cukierman) i sina memoarer att han fällde inte en tår när tyskarna avrättade medlemmar ur den Judiska Ordningstjänsten, som deltagit i deportationerna från gettot sommaren 1942 och som gått tyskarnas ärenden. För honom var skälen bakom deras handlingar irrelevanta. Han fällde som sagt inte en tår när de dog.

Vi kan idag välja att omvärdera de judiska ordningsmännens ageranden utifrån aspekter såsom kontext, gettotillvarons brutaliserande effekter, överlevnadsinstinkt etc etc. Men den moraliska domen har redan fällts, av Cukierman och andra judar i Warszawas getto. Det var deras rättighet, inte vår årtionden efteråt, att fälla den domen. Vem är t ex jag att hävda att Cukierman hade fel? Det vore inte bara respektlöst utan också förmätet.

Ett annat exempel.

Idag lever general Jaruzelski som en fri man med hög pension i Warszawa. Det finns till och med dom som försvarar honom trots att han låg bakom flera grova övergrepp på sina landsmän. Det var också han som var direkt ansvarig för händelserna i december 1981 och undantagstillståndet som varade fram till 1983. Jaruzelski har försvarat sig med att han agerade med Polens bästa för ögonen eftersom risken var överhängande att Sovjet skulle gå in ifall polackerna själva inte bemästrade situationen. I själva verket, vilket historiker har bevisat, visste Jaruzelski att Sovjet inte hade några som helst intentioner att blanda sig i Polens inre angelägenheter. Ändå införde han undantagstillstånd från och med den 13 december 1981 med massarresteringar som följd, eldöppnande mot gruvarbetare och andra övergrepp.
Med nuvarande bevisläge borde han dömas till någon slags symbolisk dom, fråntas sin höga pension och tilldelas samma pensionsnivå som andra pensionärer och stå med skammen för att ha upprätthållit en förtryckande maktapparat och beordrat våldsanvändning mot egna medborgare. Men det är bara min åsikt.
(Uppdatering efter koll på nätet, Jaruzelskis pension sänktes 2010, från 8 500 zl/månad (över 17 000 kr) till 4 500 zl. 2010 förlorade Jaruzelski också sitt kontor på Försvarsministeriet samt tillgången till limousin. Som jämförelse har min morbrors fru runt 1 000 zl i pension.)

[Wooster]

Med risk att flumma ut lite i resonemanget så kan man väl faktiskt bära två åsikter samtidigt om "förrädare".

Som i Arturs exempel med den Judiska Ordningstjänsten; De begick grymheter och att de avrättades var knappast den mest tragiska delen i historien om Warszawas ghetto, samtidigt som man måste se deras agerande i sin historiska kontext.

Eller i exemplet Petain; Han förrådde, i mina ögon helt klart sitt land, samtidigt kan hans och Vichy-regimens agerande mycket väl hållt undan Frankrike från de värsta grymheterna (som Donkeyman är inne på vet vi ju dock inte det eftersom det blir kontrafaktiska resonemang).

Man kan ju faktiskt både ha förståelse för handlingar och samtidigt fördöma desamma.