Norske generalmajoren Fleischers självmord.

[tyskaorden]

Den norske generalmajoren Carl Gustav Fleischer (av en ödets ironi av tysk härstamning) som 1940 ledde 6. divisionen under striderna i Narvik lydde motvilligt regeringens order att följa med till Storbritannien när de allierade evakuerade Norge. Varpå han först tjänstgjorde som chef för Härens överkommando men hade ett ansträngt förhållande till den norska regeringen i exil och avgick från denna post. För att i februari 1942 blev befälhavare för de norska styrkorna i Kanada tills han 1 december 1942 utnämndes till norsk militärattaché i Washington, D.C. Dock ändade Fleischer själv sitt liv den 19 december innan han tillträtt denna post. Läser jag i SMB:s Kampen om Narvik 1940 av Frode Lindgjerdet.

Dock står det inte något mer om omständigheterna kring varför Fleischer begick självmord just innan han skulle tillträda en sådan betydelsefull post. Är det någon här som känner till mer om detta tragiska slut?

[Sarvi]

Det var inte en betydelsefull post, iallafall inte för en general. En militärattaché har ju vanligen överstes grad eller rentav majors. Att då först bli avpolletterad till Kanada som chef för icke-existerande norska styrkor där och sedan bli degraderad till en militärt betydelselös tjänst nästan så långt bort från händelsernas centrum det går att komma måste varit en fruktansvärd besvikelse för den handlingskraftige och viljestarke Fleischer. Men mer än så vet jag inte. För några år sedan gavs det tydligen ut en omfångsrik biografi om Fleischer i Norge, av Torkel Hovland - kanske det står mer i den?

[tyskaorden]

När jag skrev att posten var betydelsefull, var det främst för att USA var den viktigaste parten bland de västallierade. Vilket kunde motivera att posten besattes av en generalsperson. Men visst Fleischer kan säkert sett det annorlunda. Skall försöka få tag i Hovlands bok.

Britterna hade ju ett nästan likadant fall, då fältmarskalken sir John Dill, som inte kom överens med Churchill under sin tid som chef för imperiets generalstab sändes till Washington. Där verkade han först som chef för den brittiska militärmissionen och sedan som brittisk representant vid USA:s förenade stabschefer. Som sådan spelade han en viktig roll i att befästa det brittisk-amerikanska samarbetet. Dill avled av sjukdom på Walter Reeds militärsjukhus 1944.

[Julianus]

Det var inte en betydelsefull post, iallafall inte för en general. En militärattaché har ju vanligen överstes grad eller rentav majors. Att då först bli avpolletterad till Kanada som chef för icke-existerande norska styrkor där och sedan bli degraderad till en militärt betydelselös tjänst nästan så långt bort från händelsernas centrum det går att komma måste varit en fruktansvärd besvikelse för den handlingskraftige och viljestarke Fleischer. Men mer än så vet jag inte. För några år sedan gavs det tydligen ut en omfångsrik biografi om Fleischer i Norge, av Torkel Hovland - kanske det står mer i den?

Nja på en så pass viktig plats och under krigstid så använder man rimligen en general.Därmed inte sagt att han gillat jobbet.

[Stellan Bojerud]

Nej, Fleischer utsattes för en förnedrande behandling av norska exilregeringen. Den förste allierade befälhavaren, som vunnit en strid mot tyskarna, marginaliserades av politiker (S) till den grad, att han inte längre ville leva.

[frodeh]

Det fortoner seg for meg som om det er vanskelig å oppnå konsensus blant historikere i etterkrigstidens Norge om hva som var de direkte årsaker til Fleischers selvmord.

Det er to konkurrerende hoved-"modeller" for å beskrive Fleischers liv og skjebne, og disse er meget forenklet:
1. Fleischer var en klassisk militær hæroffiser, men hans ferdigheter egnet seg ikke best i eksil i London etter kapitulasjonen 1940. Han søkte en oppbygging av norske hærstyrker i eksil, hvor den norske eksilregjeringen i London foretrakk marine- og flystyrker, gikk inn for verneplikt blant norske statsborgere i utlandet osv - saker hvor han tapte overfor London-regjeringen. Han hadde andre prioriteringer enn den politiske ledelse og manglet de diplomatiske evner til å få det beste ut av en slik situasjon.
2. Fleischer ble utsatt for et politisk spill hvor han ble kynisk utnyttet og satt på sidelinjen.

Hovlands bok som er nevnt havner definitivt i kategori 2, men er også kritisert for personlig bias hos forfatteren, så jeg vil anbefale å ikke lese denne alene. Her er en anmeldelse av Hovlands bok som sier mye av dette. Selv har jeg bare "Fleischers etterlatte papirer" utgitt av hans enke i 1946, og er tilbøyelig til å se på historien om Fleischer som mest 1 og litt av 2, stygt forenklet.

Jeg har blitt litt føre var når det gjelder forfattere som ser konspirasjoner under hver eneste stein som snus, og de utdragene jeg har lest fra Hovland, gjør meg litt skeptisk til boken. Som sagt, jeg ville lest denne sammen med andre kilder.

Fleischer var av "den gamle skolen". Han var med på å reorganisere Forvaret til det absolutt minste man militærfaglig kunne gå god for ca 1930. Deretter ble det politisk arrangert en nyordning av forsvaret hvor man igjen halverte dette, til stor bestyrtelse blant norske offiserer. Den politiske begrunnelsen for en så dramatisk nedskjæring var at man ville bruke en "framsynt" utenrikspolitikk og bygge ut forsvaret etter behov. Angrepet på et uforberedt Norge i 1940 er jo nå en kjent historie og ble en slags bekreftelse av Fleischer og mange offiserers innvendinger mot denne forsvarsorganiseringen.

Likevel fungerte hans operative filosofi og modell fint mot de tyske brohodene i Nord-Norge, noe ikke noe annet frontavsnitt i Norge kunne påberope seg, slik at som taktiker og organisator (han hadde også hovedansvar for å sette Nord-Norge som landsdel i krigstilstand sammen med den sivile fylkesmannen i Troms) kunne ikke hans kompetanse og suksess betviles.

Faktum er at når det ble utnevnt ny forsvarssjef i 1942 så ble en major forfremmet og gitt stillingen framfor Fleischer - den eneste generalen som faktisk påførte tyske styrker nederlag i 1940. Det må ha vært et alvorlig slag for en offiser av Fleischers kaliber.

Jeg har ikke lest nok til å kategorisk si at Fleischer ble hundset med av politikere og drevet til det endelikt han møtte, men temaet er en viktig del av historien om norsk motstandskamp under krigen.

[jeger]

General Fleischer f 28.des 1883 død for egen hand 19.des 1942 i Ottawa i Canada
Han var da øverstkommanderende for alle norske styrker i Canada , hovedsaklig av sjø-og luft bl.a. utdannelsesleire for flygende og teknisk personell etc etc og med etterfølgende utnevnelse til forsvarsattache Washington DC (generalpost bl.a.pga USAs stigende betydning i WWII og formering av avdelinger av nordmenn innen USA Army bl.a.Bn 99,110 Mountain Division etc etc), men F.tok sitt liv før tiltredelsen.Det hele var etter min mening en tragisk misforståelse.Han hadde dagen før sin død,dvs den 18.desember blitt tildelt Norges høyeste utmerkelse,-Krigskorset med Sverd av Kong Haakon VII i Statsråd i London for " Fremragende planlegging og ledelse av operasjonende under felttoget i Norge", men meldingen om denne tildelingen nådde han ikke før han tok sitt liv fordi han følte seg forbigått.Fleischers ulykke var at han ikke forstod hvilken betydning stillingen i USA ville ha for amerikanernes forståelse for Norges sak og oppslutningen om Norge fra " det norske Amerika".Dårlig kommunikasjon/informasjon fra regjeringen i London må etter min mening ta mye av skylden for det som skjedde. At Fleischer var dårlig til å samarbeide er ikke riktig,men han var "a fighting army general", og regjeringen i London satset på Flyvåpen og Maine.Bl.a.derfor ville nok F. ha passet bedre i Washington enn i London. Høyt respektert var han av britene dekorert med The Most Honourable Order of the Bath,Knight Grand Commander, Frankrike ga han Croix de Guerre med stjerne, Polen sølvkorset av orderen Virtuti Militari. Selv valgte han å avslutte livet med et skudd i hjertet fra sin Colt 45; tragisk både for han selv og for Norge.
Jeger