Finl.svenskar soldater 1939-44

[Grille]

Har inte riktigt fått fått klart för mig hur deras ställning var under Vinterkriget och Fortsättningskriget. Tycker jag läst lite motstridiga uppgifter om både stridsvärde och hur de sågs av de finskspråkiga.

Dels kunde de vara hjältar som tex var med och stoppade den ryska lavinen på Karelska näset 1944 ( IR61). Dels kan man läsa att det förekom deserteringar och flykt till Sverige bland dessa. Läste också någonstans att man misstänkte att det kunde ligga en del österbottningar (?) avrättade av egna i de misstänkta massgravarna i Fredrikshamn ( Hamina). Fast det känns ju mer som en skröna då man gjorde utgrävningar för något år sedan och bara fann döda från ryska tiden. Nu är väl inte hela området utgrävt men det verkar en slags myt ändå.

Slänger ur mig några frågor:
1. Hur var stridsvärdet i allmänhet? Om man tex tänker på österbottningar kom ju många från stenhårda religiösa miljöer och var kanske inte lika stridslystna pga det?

2. Fanns åtminstone ett helt finl. sv förband IR61. Fanns det flera liknande?

3. Vet man hur många som tog sin mats ur skolan och rodde över till Sverige? Och hur betraktades de efter kriget då de återvände? Bestraffades de? Vad tyckte den civila omgivningen?

Nu sitter någon kanske och säger att det är väl inga skillnader. Bara språket som skiljer. Men det finns defintivt kulturella skillnader. Som uppe i Jakobstad tex. Man ser på SVT och TV4. Har ofta mer koll på Sveriges än Finlands angelägenheter. Inte för att de skulle vara sämre patrioter eller inte gilla Finland ( för det gör de). Men det blir ändå vissa skillnader i synsätt när man får sin världsbild mkt från Sverige.

Hade det stora nöjet att att få tillbringa en hel eftermddag med Allan Finholm. En otroligt sympatisk och mild man. Man hade svårt att föreställa sig honom stående/liggande vid Swir skjutandes framvällande kirgisiska elittrupper. Men passade på att fråga honom om han kände till den finske prickskytten som under vinterkriget skulle ha skjutit uppåt 500 ryssar. Han var som ett frågtecken och hade aldrig hört talas om någon sådan. Det här ser jag också som ett utslag av vissa skillnader och skott mellan grupperna. Prickskytten är säkert ett "stort"namn bland finskspråkiga. Men tydligen helt okänd i fin.sv. veterankretsar.

Personligen tror jag nog att fin.sv var lika goda soldater som finnarna. Förlusterna måste ha varit hemska. Det spelar ingen roll vid vilken liten kyrka man stannar vid. Alltid ligger det m i n s t 15-20 döda unga män i sin bästa ålder. Är kyrkan större betydligt fler. Väldigt gripande att se
............
Tillägg
Jag menar förstås inte att man tittade på SVT/TV4 då.... utan då var det väl mellanvåg eller svenska rikstidningar som gällde

Menar heller inte att finlandssvenskar skulle varit mer benägna att desertera vid fronten. Tänker mer på dessa som bodde i kustnära områden och som kanske lämnade Finland innan de hunnit inställa sig. Vet att jag läst en bok om detta en gång. Det var ett antal som valde att åka iväg. Fanns även några som höll sig undan i själva Finland och med hjälp av släktingar kunde hålla sig undan ganska längre. Fast den sista gruuppen kan knappast ha varit särskilt stor.

Så frågan i koncentrat är om det fanns några skillnader i hur de båda grupperna såg på varandra? Kanske var allt frid och fröjd. Men frågan ställs alltså då jag någon gång i litteraturen råkat på kommentarer. Men en viss spänning har troligen alltid funnits mellan grupperna och kanske var den inte värre när man hamnade i krigsstillstånd?

[Schwemppa]

Nu är det här ju väldigt subjektivt... men iaf Enligt min farfar (1910 - 1987) var svenskösterbottningarna kända vid fronten som hårda kämpar. Han hade den största respekt för dem.

Farfar var med i vinterkriget och hela fortsättningskriget.

Och jag skulle själv säga att det bara var språket som skiljde åt. Men jag kan ju vara hemmablind. Men inte gjordes väl filmen "Framom främsta linjen" för intet heller...

[Grille]

Du har säkert rätt. Vid fronten spelade nog modersmålet mindre roll. Boken jag tänkte på heter "Flykten västerut" och kom ca 1987 och där beskrivs hur i alla fall några avvek. Men den stora majoritet som blev kvar var högst troligt av samma sega virke som purfinnarna. Man tänker tex på Harry Järv, Allan Finholm och en Storbacka tror jag han hette. Riddare och det finns en minnestavla i grannbyn vi brukar besöka.

För övrigt drabbas alla armeer av soldater som fått nog. Vet att jag läst att många finskspråkiga drabbades av panik när fronten brast och de ryska styrkorna välde fram

[Schwemppa]

Jag tycker inte om att särskilja på grund av språk - vi är alla människor. Det finns i alla grupper folk som är det stoff som hjältar görs av - och de som inte klarar av trycket. Det är ren statistik. Gatloppet genom Viborgska näset betonades speciellt under 60-, och 70-talet av folk med viss politisk hemvist...

Det är klart att folk springer när fienden bryter igenom. Senare har man kunnat konstatera att de flesta hittade tillbaka till sina enheter, bara de hade hunnit lugna sig.

Skogsgardister, som de kallades, fanns naturligtvis. Men så många var de inte, att de lyckades påverka krigets utgång.

Och så har vi idealisterna, som Arndt Pekurinen (här var det principskäl - och han var väl nästan den enda i sitt slag).

Jag länkar till danska wiki för det fanns ingen artikel på svenska...

http://da.wikipedia.org/wiki/Arndt_Pekurinen

Ja, och engelska förstås

http://en.wikipedia.org/wiki/Arndt_Pekurinen

En så principfast människa måste man ju bara lyfta på hatten åt...

[MD650]

IR 13 var ju också ett svenskspråkigt förband.
Det fanns ytterligare ett antal men kommer inte ihåg vilke det var.

[Ördög]

Svenskspråkiga trupper under fortsättningskriget

Före fortsättningskrigets utbrott och i dess första skede inkallades ca 475000 man i tjänst. Inom landstridskrafterna uppställdes sammanlagt 16 divisioner, med en styrka på ca 16 000 man i varje division. Ingen division var helt svenskspråkig, eftersom ett av de tre regementena inom den tvåspråkiga 17 Divisionen var finskspråkigt, liksom en stor del av vapenslagstrupperna.

Vid krigsutbrottet eller under kriget uppställdes följande svenskspråkiga trupper:

- Två bataljoner inom Infanteriregemente 13. Regementet var till en början en tvåspråkig beväringstrupp. År 1944 blev också den tredje bataljonen svenskspråkig.
- Infanteriregemente 24, som i huvudsak hörde till den finskspråkiga 8 Divisionen. Regementet upplöstes i början av år 1944.
- Infanteriregemente 55, som upplöstes efter striderna i Hangö vid årsskiftet 1941/42.
- Infanteriregemente 61
- Den Avdelta Bataljonen 1
- Den Avdelta Bataljonen 18, som i början av år 1944 uppställdes av en tidigare bataljon inom Infanteriregemente 24
- Den Avdelta Bataljonen 27, som uppställdes i början av år 1944 av den tidigare bataljonen inom Infanteriregemente 55.
- De Grova Sektionerna 1 och 4
- 10 Avdelta Grova Batteriet
- De Tunga Sektionerna 2, 3, 4, 13, 17 och 18, som inte hörde till det ordinarie artilleriet inom divisionerna och brigaderna. Den Tunga Sektionen 18 uppställdes först 1944.
- Den Tunga Sektionen 21, som i huvudsak hörde till den finskspråkiga 8 Divisionen
- Den Lätta Sektionen 18, som uppställdes år 1944.
- Befästningssektionerna 1 och 2 vid Svir och
- delar av den uppställda 7 kustbrigaden och av andra kusttrupper

http://www.veteraanienperinto.fi/svensk ... akiga3.htm

[Schwemppa]

En bok i ämnet finns också...

http://www.biblioteket.stockholm.se/def ... 73020%2FID

[w9816]

Det fanns motsättningar mellan språkgrupperna. En stor del av makten i Finland hade funnits hos de svenskspråkiga efter inbördeskriget och under 20- och 30-talet hade en "språkstrid" blossat upp. Jag tror att den finskspråkiga delen av befolkningen också såg de svensktalande som en grupp, oavsett om de var borgare från Helsingfors eller fiskare från Österbotten, och man tyckte att svenskarna hade det oförtjänt bra (den uppfattningen lever kvar ännu i dag, med begrepp som "svenskatalande bättre folk" och "pappa betalar" (som syftar på att finlandssvenskar skulle vara rika)).
Jag kan tänka mig att en del finlandssvenska soldater upplevde att de måste anstränga sig extra hårt för att få samma uppskattning som finsktalande, medan andra kanske hade svårt att "motivera" sig för ett krig för ett hemland som i snabb takt förfinskades och med trakasserier från de egna leden (i flera krigsskildringar finns exempel på detta, men hur utbrett det var vet jag inte).

[Schwemppa]

Tjah, alla dom där klichéerna förekommer, och diverse kulturpersonligheter uttalade sina åsikter om det hela i sina memoarer.

Men det vanliga folket - de som inte ger ut memoarer eller hågkomster - upplevde det nog som att fosterlandet kallar, och på den tiden var det en plikt att lyda då.

Jag glömmer aldrig en äldre småbrukare som bodde granne med oss i tiderna. Min far tyckte (tycker fortfarande) om att åka omkring och umgås med folk över en kopp kaffe.

Det var sommaren 1991, och jag hade just kommit från armén (lumpen, som ni säger det) och jag råkade vara med i bilen med farsan. Vi åkte för att höra hur det står till.

Vilket handslag och klapp i ryggen jag fick av denne äldre gentleman. Det var nämligen så att jag hade blivit befordrad till sergeant vid försvarets fanfest den 4. juni detta år på marknadsplatsen i Ekenäs. Snart därefter blev vi civila.

Den äldre gentlemannen var ordförande i den lokala veteranföreningen och också närvarande vid detta tillfälle bärande föreningens fana. Han är död numera.

Jag minns detta med värme.

[w9816]

Tjah, alla dom där klichéerna förekommer, och diverse kulturpersonligheter uttalade sina åsikter om det hela i sina memoarer.

Men det vanliga folket - de som inte ger ut memoarer eller hågkomster - upplevde det nog som att fosterlandet kallar, och på den tiden var det en plikt att lyda då.

Mjah, jag har nog läst om det i publikationer typ "Veteraner minns", inte i några högtravande memoarer.

Det var sommaren 1991, och jag hade just kommit från armén

Kontingent II/90 kanske? Jag var III/90.

[Schwemppa]

Kontingent II/90, PSVK, jees söör!

[w9816]

Kontingent II/90, PSVK, jees söör!

2JK!

[Leo V]

En bok i ämnet är Lars Stenström, Krigsvägar. Finlandssvenska fältförband 1939-44. Borgå 2006

Det är en officer som vill råda bot på fördomar om finlandssvenska soldater (enligt förord).

[Grille]

Tack för boktips. Lade upp tråden då jag inte visste speciellt mycket. Har också läst någon kommentar här och var i olika böcker om att allt kanske inte var frid och fröjd hela tiden. Samtidigt har jag svårt att tro att inte allt sånt sköts åt sidan när det verkligen hettade till.

[Leo V]

En annan bok med intressant titel i finsk övers. är Hurrit itärintamalla av Kurt West. På svenska heter den Vi slogs och blödde. Det är ett slags krigsmemoarer skrivna av en finlandssvensk deltagare.