Svenskarnas betydelse i finska inbördeskriget

[Harkett]

Men jag är alldeles säker på, att deltagande i arkebuseringar efteråt väcker frågor om rätt och fel hos många, på ett helt annat sätt, än hos dem som dödat fiender i strid.

Det tar även Ylikangas upp, och han håller med dig på den punkten. Det finns en makaber berättelse om en karl som blev tokig efter avrättningarna i Tammerfors (tror jag det var. Finns i slutet av Ylikangas). Han var tvungen att gå och tömma sina stölvar på blod i ett eftersom han hade vadat upp till knäna i blod under dessa dagar.
Ylikangas ger ju det konkreta förslaget till projektet "Krigsdöda i Finland 1914-1920" i avslutningen av sin bok.

[cats]

Om man återgår till själva kriget och tittar på de olika orsakerna till varför den vita sidan vann över den röda förstår man bättre varför det är svårt att säga att en del hade större andel i att de vita vann än en annan.
I huvudsak vann de vita av fyra olika orsaker

1. De hade, till skillnad mot de röda, en stark centralmakt med lagligt bemyndigande. Detta tack vare att Mannerheim i ett tidigt skede var så pass framsynt att han mer eller mindre beordrade senaten att flytta från Helsingfors, där de snart skulle bli satta ur spel av de röda, och flytta norrut till Vasa. 18 januari 1918 tog Mannerheim och några senatorer nattåget från Helsingfors till Vasa. Senare slöt sig också Svinhufvud, senatens ordförande till gruppen, vilket gjorde att det fanns en representativ regering i Vasa medan de röda degraderades till upprorsmakare. Innan detta blev dessutom skyddskåren utsedd av den lagligt sittande senaten till att vara rikets officiella armé.

2. Den framgångsrika avväpningen av ryska trupper i Österbotten gjorde att det skapades en front mellan södern och de norra delarna av landet till fördel för de vita. Förbindelserna från därifrån till utlandet var öppna och man hoppades kunna få hjälp från Sverige, även om det istället blev främst Tyskland som bidrog med den största hjälpen.
Den norra delen av landet var till största delen var i stort sett enat mot de röda, medan man i södern skulle vara tvungen att ta itu med motståndsfickor bestående av den egna befolkningen och vara, skulle det visa sig, öppen för angrepp från tyskarna. Med aktivt stöd från ryssarna hade detta inte varit ett problem, men nu deltog ryssarna med vapen och ammunition och inte så mycket med manskap.

3. Militärstyrka och disciplin i de vitas led.
Militärt var de vita från början avgjort den svagare parten. De hade varken en tränad armé eller generalstab. Mannerheim lyckades lösa detta problemet. Först kom svenskarna in i bilden genom att det kom flera frivilliga yrkesofficerare till Vasa som Mannerheim kunde utnyttja för att leda armén. Däremot fick han inte den officiella hjälp han önskade från Sverige. Till en början ville svenskarna inte ge vapen till grannlandet. Hjälp avvisades med hänvisning till risken att Sverige skulle bli indragen i världskriget på tysk sida. Senare hindrade man också de vita från att undsätta egna trupper på Åland vilket uppfattades som en önskan från svensk sida att besätta ögruppen för egen del. Detta ledde till att banden mellan Tyskland och Finland stärktes och den nordiska linjen som eftersträvats från början mer och mer övergavs. Den 25 februari anlände jägarna från Tyskland till Vasa som till största delen gavs till uppgift att utbilda trupperna. I mitten av mars 1918 ansåg Mannerheim att den vita armén var så stark att den kunde gå till offensiv. Ändå var det ingen stark armé som gick i fält. Även om man vann slaget om Tammerfors blev det ingen lättköpt seger. De vita hade räknat med att de till största delen skulle kunna inringa de röda utanför staden, men istället lyckades de röda retirera in i Tammerfors och det blev hårda stadsstrider. Striderna pågick från 15 mars till 5 april. När slaget om Tammerfors var över stod vägen fri ända fram till Viborg.

4. Samma dag som slaget om Tammerfors avgjordes landsteg tyskarna i Hangö och en annan i Lovisa. Detta var den sista spiken i de rödas kista. Vana frontsoldater som var välbeväpnade hade inga som helst problem att slå ner motstånd från illa utbildade röda soldater. 29 april var kriget så gott som över i och med att Viborg föll.

Att plocka ut en del av alla faktorer som bidrog till de vitas seger är omöjligt. Lite som att försöka avgöra vilken färg som är viktigast i en målning där alla pigment gör sitt. Men det kan man säga om den svenska delen av biståndet till de vitas sida att den nästan helt och hållet till sin karaktär var av privat natur och baserade sig på frivilliga som ställde upp av olika orsaker.

[Jotuni]

I Varkaus skedde ett missförstånd. Det var inte alls alla röda som ville ge upp, därav skottlossningen. En del gav upp, andra gjorde motstånd. Det var ju i stort sett ett amatörkrig med amatörer som aktörer det handlade om. De vita trodde att det rörde sig om en krigslist. Men det var det inte. Där verkade för övrig också 2 rikssvenskar: stabschefen Rappe och Cronstedt, som var i fälttjänst. Den senare var mycket illa sedd p.g.a. sin inställning till sina egna trupper.
Det finns nog ingen rättvisa i världen där ogärningsmän drivas till vansinne av sitt samvete eller annan slags psykisk ohälsa i någon Dostojevskijs mening.

Axel Rappe har skrivit Erövning av Varkaus. Han skrev:
"Sedan kvinnor och barn blivit avskilda, ordnades de till synes fullständigt apatiska fångarna sex och sex i en djup kolonn, som framfördes till fabriksgrindarna vid bron, varifrån de, decimerade till antalet, så småningom infördes i fabrikskyrkan, där de provisoriskt blevo installerade. Under nattens annas stilla timmar fingo många med sitt liv sona de talrika brott och de gräsliga grymheter som utmärkt den röda terror, vilken behärskat Varkaus och trakten omkring, men vars korta och hemska saga nu bragts till en blodigt slut."

Med decimering refererar han till avrättning av varje tionde fång.

[...] kun vankijono - useampia satoja miehiä - vartioitten välissä ylitti sillan matkallaan tilapäiseen sijoituspaikkaansa kauppalan kirkolle, seisoi sillan korvassa "kenttäoikeus" - pari kolme päälliköitämme ja paikkakunnan edustajia, jotka todetessaan pahimpia punaisten kiihoittajia, johtajia tai tehtaan insinöörien murhiin osallistuneita, lausuivat "ammuttavaksi." Kuolemaan tuomitut siirrettiin hieman sivulle, jossa jo 15 miestä seisoi rivissä ampumavalmiina. Viisi vankia ammuttiin yhteislaukauksilla kerrallaan.[...]

Två eller tre officer och lokala representanter valde de som skulle avrättas - fem på gång av 15 avrättade.

[...] Koko taman puuhan johtaja oli Toll. Han seisoi kriminnahkaturkissaan ja lakissaan sillan pielessä. Minä menin hänen luokseen ja sanoin, että tuntuu pahalta, kun sillä tavoin voidaan ampua viattomiakin. Toll taputti minua olalle sanoen jotakin, että koetetaan jarjestää. Meidän kohdaltamme järjestettiin asia siten, että "laskimme väärin." Mukanamme oli poliisi Anttila Varkaudesta. Pyysimme häntä sanomaan keitä oli sellaisia pahimpia punaisia siinä kymmenen lähellä. Meidän laskumme ei siis ollut varsin tarkkaa.[…]
https://helda.helsinki.fi/bitstream/han ... sequence=2

Ledaren var Toll (pseudonym till finlandsvensk Erns Löfström]. Berättaren gick till Toll och sade, att det känns ont att oskyldiga skyttes. Sedan ordnades att "vi räknade fel". Låter som han ville minska antalet fångarna som skulle avrättas.

Skådeplats var bron till massafabriken över Huruslahti (Hurusviken) i Varkaus.

Rappe skrev: "Varkaus var intaget och dess röda försvarare infångade. Dagen var löjtnant Cronstedts, Oberleutnant v. Zedtwitz' och Vasa kompanis"

Cronstedt var svensk friherre och fänrik Gabriel Cronstedt född i Finland. Oberleutnant v. Zedtwitz var en tysk korpral Karl Muller, som hade hade flytt från krigsfängelse i Ryssland, tagit von Zedtwitzs papper och identitet och anslutit sig i vita armen.

Svensk Cronstedt var ledare till finlandsvenska Vasa kompaniet och tysk v. Zedtwitz till Nyslotts kompaniet.

I citaten nämnde två eller tre officer var ganska säkert finlandsvensk Ernst Löfström, svensk Gabriel Cronstedt och tysk v. Zedtwitz. De var de som bestämde och vakade över avrättningarna.

En del av Nyslott kompaniet var på bron. Två citaten ovan är av T. Sorri och O. I. Virtanen som tydligen var med Nyslott kompaniet. O. I Virtanen är den som skrev " vi räknade fel". Frågan är vem var vi? Andra Nyslott kompanis män?

Den andra delen av Nyslott kompaniet var med Pieksämäki män i Varkaus järnvägstation och Lehtoniemi. De bevakade röda fångar. Ingen avrättningar där. C.W. Malms grupper var i öster sidan av Varkaus. Axel Rappe klandrade Malm om passivitet. Det låter att Malm avancerade inte als.

I C. W Malms grupper hörde tydligen Kajana kompaniet med Urho Kekkonen, som var 17 år gammal. Han skrev:
I Varkaus började krigets verkliga anlete avslöja sig för oss. Inom vårt förband spred sig ett rykte om att fångna rödgardister hade blivit skjutna på den närbelägna sjöns is. En del av oss kajanapojkar beslöt bege sig till Huruslahti för att se vad där hade hänt. Numera vet man, att skyddskåristerna utan rannsakning och dom hade tagit ut och skjutit var tionde man ur fångleden.

Då vi gick ut på isen, låg där avrättade i långa rader. Jag vet inte hur många döda där fanns, men när jag nu tänker tillbaka på den där morgonen, har jag en minnesbild av inemot hundra. Jag behöver knappast säga att denna syn på Huruslahti is gjorde ett outplånligt intryck på en 17-årig pojke.

Vad Kekkonen skriver låter vara sanningen. Han var inte på Huruslahti då röda fångarna avrättades.

Om en dödvan.

Valkoiset valloittivat Varkauden 21.2.1918 taistelun jälkeen. Toivo Murtola kirjoittaa muistelmissaan Koskenniska -nimisen miehen Varkaudesta kertoneen hänelle, että Varkauden taistelun jälkeen “valkoiset kokosivat ensimmäiseksi siellä olevat venäläiset ja panivat heidät elävinä avantoon ja työntelivät pistimillä jään alle”. Vasta tämän jälkeen ajettiin kaikki punakaartilaiset sillalle riviin ja ammuttiin osa heistä. Varkauden paikallishistorian mukaan punakaartilaisten joukkoteloitus tapahtui Huruslahden jäällä. Teoksessa ei ole kuitenkaan tietoja surmatuista venäläisistä.
Venäläissurmat Suomessa 2.1 s.243 (Krigsdöda ryssar i Finland 1914–22)

De vita tog ryssarna och drunknade dem under isen på Huruslahti skuffande med bajoneter.

Det finns flera motsvarande drunkning av ryssar i Vasatrakten i Krigsdöda ryssar i Finland 1914–22.

Före Varkaus hade Kuopio. Befälhavaren var C. W. Malm och Einar Wichman. Grupperna var Kajana kompaniet, Kuopio skyddskår, män från Jyväskylä, Storkyro och Ylistaro under jägarnas Komonens och Kokkonens befäl.

Grupperna låter vara helt finnar. Ingen avrättningar hände i Kuopio.

I Varkaus finlandsvensk Ernst Löfström, svensk Gabriel Cronstedt och tysk v. Zedtwitz började avrättningar med Vasakompaniet.

Gabriel Cronstedt föll för vådaskott (självmord?) den 24 maj 1921.