Hawker Hunter

[tyskaorden]

Den brittiska Hawker Hunter har setts som ett av efterkrigstidens vackraste jaktflygplan. Det var också en stor export framgång och brukades av länder på fyra kontinenter. Även Sverige införskaffade 120 stycken (vid den tiden två flottiljer, idag kan väl knappt flygvapnet ställa upp en sådan styrka) som fick beteckningen J34.


En J34 ur F18 Kungl. Södertörns flygflottilj. Året är 1955.

Flygplanet började utvecklas i slutet av 1940-talet och den första prototypen flög 20 juli 1951 följd av den andra 5 maj 1952. De första versionerna av flygplanet var F.1 med en Avon R.A.7-motor och F.2 med en Armstong Siddeley Sapphire-motor. F.2:an byggdes av Armstong Whitworth Aircraft Ltd. I juli 1954 togs de första F.1:orna i bruk av RAF och Hunter började ersätta Gloster Meteor och Canadair Sabre. I början uppvisade Avonmotorn en del problem med bl.a. stallning, avlägsnadet av hylorna efter kanonavfyrning fungerade inte heller riktigt då de hade en tendens att skada undersidan av flygplanet. Flygplanets aktionsradie begränsades också till en början av Hunterns låga interna bränslekapacitet.

För att lösa dessa problem utvecklandes modellen F.4 med omdesignade vingar och en uppsamlare för använda patronhylsor. F.5 var en F.4 med Sapphiremotor. Nästa steg i utvecklingen var F.6 som hade en ny motor Avon 203 och ombyggda bränsletankar.

Under Suezkrisen 1956 fick Hunter sitt elddop då flygplan från RAF:s Nr 1 och Nr 34 skvadroner baserade på Akrotiri (Cypern) flög eskort åt Camberrabombplan. Framst var de dock insatta som närförsvar p.g.a. den korta aktionsradien. Under Bruneirevolten 1962 satte RAF in Hunter och Gloster Javelin som understöd till de brittiska marktrupperna som slog ned rebellerna. Bl.a. gav Hunter understöd åt 42 Commando, Royal Marines när de räddade gisslan som rebellerna tagit.

Hunter var också insatt i Konfrontationen med Indonesien över Borneo 1962-66. Under nästan samma tid var Nr 8 och Nr 43 skvadronerna i Aden insatta i Radfankampanjen för att understödja den Sydarabiska federationen. De förblev aktiva tills de brittiska styrkorna lämnade Aden i november 1967.

RAF gav också flygplanen en annan roll då man från 1963 drog bort Hunter F.6 från jaktuppgiften, där de ersattes av English Electric Lightning. F.6:orna byggdes om till jaktbombaren FGA.9 och spaningsvarianten FR.10. Jaktbombaren flögs i frontlinjen 1960-71.

[tyskaorden]

Även skolversioner togs fram och RAF:s Nr 63, Nr 79 och Nr 234 skvadroner utbildade piloter från samväldet och andra främmande länder. Även sedan Hawk T.1 under 1970-talet övertagit huvuddelen av utbildningsuppgifterna förblev T.7 och T.8 tvåsitsiga skolversioner av Hunter i bruk fram till 1990-talet då det sedan Blackburn Buccaneer tagits ur tjänst inte behövdes mer. Då deras roll den sista tiden varit att just träna piloter till Buccaneer.


Hawker Hunter T.7 från The Empire Test Pilots School, Farnborough 1959.

[tyskaorden]

Indien kom att beställa 140 Hawker Hunter år 1954 som del av ett större vapeninköp i Storbritannien. 1957 kom en följe order på skolversionen T.66. De indiska Hunter fick sitt elddop i 1962års krig med Kina, där de visade sig överlägsna de kinesiska MiG och gav Indien ett övertag i luften. Tre år senare var det dags igen då 1965års indo-pakistanska krig bröt ut. De indiska Hunter-flygplanen som vid denna tid tillsammans med Gnat utgjorde landets huvudjaktplansstyrka, mötte Pakistans F-86 och F-104 i luftdueller. Båda länderna ansåg att de var segrare Pakistan hävdade att man förstört 104 fiendeflygplan och förlorat 19. Indien å sin sida hävdade att man förstört 73 fiendeflygplan och förlorat 35 egna.

Det indiska Hunterbeståndet började under 1960-talet att delvis ersättas av MiG-21, fast även under 1971års indo-pakistanska krig var Hunter insatta. De bombade t.ex. pakistanska styrkor under slaget vid Longewala och oljeraffinaderiet i Attock. Det senare något som hade stor negativ inverka på Pakistans tillgång till bränsle.

P.g.a. Indiens ekonomiska situation fick de nu rätt så åldersstigna Hunter fortsätta att göra tjänst under 1970-talet. År 1978 beställde man slutligen 200 stycken SEPECAT Jaguar. Huvuddelen av vilka skulle licensbyggas i Indien, långsamt kom de att ersätta Hunter ute på förbanden. Men den sista indiska Hunterskvadronen verkade faktiskt enda fram till 1996, då den ombeväpnades till Sukhoi Su-30MKI.

[tyskaorden]

Sverige.
I början av 1950-talet behövde vårt lands jaktflyg stärkas med ett flygplan som klarade att möta fientliga bombflygplan på höghöjd. Något som J-29 som då utgjorde huvudbeväpningen på landets jaktdivisioner inte klarade. 1954 beställdes därför 120 stycket Hunter Mk. 50 (motsvarande Mk 4). De första levererades 26 augusti 1955 och kom att beväpna F8 Kungl. Svea flygflottilj på Barkarby och F18 Kungl. Södertörns flygflottilj på Tullinge, vilka hade huvudstadens luftförsvar som huvuduppgift. Svensk beteckning på Hunter blev som jag tidigare nämnt J-34. Beväpningen utgjordes bl.a. av fyra 30mm kanoner och två Sidewinderrobotar. 1958 gjordes försök med att installera en svenskbyggd efterbrännkammare. Försöken visade dock att flygplanets operativa förmåga inte förbättrades nämnvärt så projektet avbröts.

Vid F18 bildades vid slutet av 1950-talet uppvisningsgruppen Acro Hunters med fem J-34:or. I början av 1960-talet kom F18 att ombeväpnas till J-35 Draken (och Acro Hunters blev Acro Deltas). Medan F8 reducerad till Kungl. Svea flygkår helt förlorade sina jaktflygplan och blev ett transport/helikopterförband plus att man hade två divisioner Bloodhound lv-robotar samt viss skolverksamhet. J-34:orna överfördes till F9 Kungl. Göta flygflottilj på Göteborg-Säve och F10 Kungl. Skånska flygflottiljen i Ängelholm. J-34 blev F9:s sista operativa flygplan och flögs tills flottiljen lades ned 1969. På F10 började J-34 redan år 1964 ersättas av J-35, fast flottiljen flög några fram till 1967.

[Walsh]

Sverige.
I början av 1950-talet behövde vårt lands jaktflyg stärkas med ett flygplan som klarade att möta fientliga bombflygplan på höghöjd. Något som J-29 som då utgjorde huvudbeväpningen på landets jaktdivisioner inte klarade.

Har haft det ämnet uppe i annan tråd, men det känns som att man hade panik i flygvapnet vid denna tid. J34 kan knappast sägas vara effektiv mot snabba bombflygplan på hög höjd. Stigprestanda var alldeles för dålig, även om den var bättre än J29 A/B/D. Först med 32 Bertil och 35 Adam kunde man verka mot dessa mål på riktigt.

Men vilket vackert flygplan Huntern är, och pratar man med de som flög henne så ser man på den drömska och längtansfulla blicken att det var något av en kärlekshistoria.

[tyskaorden]

Sverige.
I början av 1950-talet behövde vårt lands jaktflyg stärkas med ett flygplan som klarade att möta fientliga bombflygplan på höghöjd. Något som J-29 som då utgjorde huvudbeväpningen på landets jaktdivisioner inte klarade.

Har haft det ämnet uppe i annan tråd, men det känns som att man hade panik i flygvapnet vid denna tid. J34 kan knappast sägas vara effektiv mot snabba bombflygplan på hög höjd. Stigprestanda var alldeles för dålig, även om den var bättre än J29 A/B/D. Först med 32 Bertil och 35 Adam kunde man verka mot dessa mål på riktigt.

Ja Huntern får väl ses som en tillfällig lösning och mycket riktigt kom den att ersättas av J35:an så snart som möjligt. Att den trots allt blev kvar så länge hos F9 får väl tillskrivas att man redan bestämt att lägga ner flottiljen och inte tyckte att det var någon idé att tillföra flottiljen nyare flygplan.

Men vilket vackert flygplan Huntern är, och pratar man med de som flög henne så ser man på den drömska och längtansfulla blicken att det var något av en kärlekshistoria.

Visst det är ett mycket stilrent flygplan. Ja man får nog säga vackert.

[tyskaorden]

Under 1957 genomförde Schweiz utförliga tester på tre flygplan som skulle bli det schweiziska flygvapnets nya huvudtyp. De tre var F-86 Sabre, Folland Gnat och Hawker Hunter. I bakgrunden fanns också det inhemska projektet FFA (Flug- und Fahrzeugwerke Altenrhein AG) P-16 vilket för övrigt var rätt så snarlikt Huntern till utseende.


FFA P-16.

I januari 1958 beslutade den schweiziska regeringen att lägga ned P-16 projektet och istället beslut man om köp av 100 Hunter. Av dessa var 12 stycken uppfräschade tidigare RAF F.6:or och övriga 88 nybyggda F.58. Huvuduppdraget för Schweiz Hunter var jakt (där de ersatte de Havilland Vampire) och från 1963 infördes AIM-9 Sidewinder jaktrobotar. Dock avsåg man även att använda flygplanet för markattack och för ändamålet tillfördes bl.a. napalmbomber.

I enlighet med det schweiziska milissystemet med en liten aktiv styrka uppbackad av en betydligt större styrka att mobiliseras, hölls huvuddelen av Hunter (och resten av flygvapnets flygplan) i reserv. Under 1970-talets början gjordes försök att ersätta Hunter med bl.a. Mirage III (ett antal köptes också av Schweiz men långt ifrån så många att de helt kunde ersätta Hunter). Ett planerat köp av amerikanska LTV A-7 Corsair II kom inte att genomföras och i stället köpte man 1974 ytterligare 22 F.58 och sex T.68. Under mitten av 1970-talet kom dock jaktuppgiften att övertas av Northrop F-5E Tiger II och Huntern blev i stället ett renodlat markattackflygplan och tillfördes bl.a. BL 755 klusterbomber och AGM-65 Maverick robotar. I denna roll flögs planet fram till 1994. Ersättningen iform av 26 F/A-18C Hornet och åtta F/A-18D Hornet börjande inte anlända förrän i januari 1996.

[Kapten_Gars]

Intressant att se att Schweiz flög Hunter som markattack såpass länge, var det en nödlösning eller trodde man verkligen att Hunter kunde överleva i en modern stridsmiljö?

Få Hawker Hunter om ens några lär ha flugit så många stridsuppdrag som de tolv FGA.9 i No 1 Squadron Rhodesian Air Force, även om rhodesierna i första hand försökte lösa de nära nog dagliga attackuppdragen med en kombination av helikoptrar och propellerdrivna COIN flygplan så kom även de jetdrivna jakt, attack och bombflyget att sättas in allt oftare ju mer kriget eskalerade.

De Rhodesiska Hawker Hunter kom med tiden att främst använda lokalt tillverkade vapen snarare än importerade vapen som inte bara vara dyra utan också svåra att föra in i landet. Den lokala tillverkningen minskade också beroendet av Sydafrika som inte tvekade att strypa tillförseln av bränsle och ammunition för att få rhodesierna mer fogliga i olika frågor. (Då Rhodesia inte kunde tillverka 7.62 Nato själva så var det ett rätt effektivt medel, särskilt då sydafrikanerna noga justerade flödet så att det inte gicka att bygga upp några större reserver)

Två "hemmabyggen" som tillverkades just Hunter var "Golf", en bomb som utvecklades ur rhodesiernas studier av FAE vapen. I slutändan så valde man en betydligt mer konventionell lösning. Nämligen en 450kg bomb laddad med ANFO som utlöstes av ett långt spröt som utlöste tändrören som satt både fram och bak på bomden. Kombinationen av luftbrisad och ANFO's tryckverkan visade sig vara förödande särskilt när man i ett senare skede fyllde bombhöljet med tusentals bitar kapad stålstav för att ge en ökad splittereffekt.

Det andra vapnet var en flechettekapsel som laddades med 4500 stålflechetter, förspridning och verkan så förlitade man sig helt på flygplanets fart för att få rätt spridning och verkan. En Hunter som fällde två kapslar i rätt fart kunde täcka ett område på ca 900 x 70 meter med 9000 flechetter och det visade sig i princip omöjligt för trupp i träffområdet att undgå att skadas eller dödas om man inte hade skydd av pansar eller grävda värn.

[tyskaorden]

De rhodesiska Hunterflygplanen var också involverade i gränsöverskridande attacker, mest känd är den s.k. "Green Leader" räden mot Zambia, eller som den officiellt hette "Operation Gatling" (vilket var en vedergällning för att gerillan skjutit ner Air Rhodesia Flight 825). Under operationen tog det rhodeiska flygvapnet tog kontroll över det zambiska luftrummet under den tid som anfallet mot gerillabaser i landet varade, själva bombningarna genomfördes dock av Canberra bombflygplan. 1980 ärvde Zimbabwes flygvapen de kvarvarande rhodesiska Hunter, och deras sista operation lär ha varit under den zimbabwiska interventionen i Kongo 1998-2003. Några f.d. rhodesiska Hunterpiloter flög under 1980-talet Hunter åt Somalias Mohamed Siad Barre. 1983 fick Somalia ett antal F.76 och T.77 av Oman, okänt hur många. De överlevande av dessa ligger idag som vrak.

Bilder på somaliska Hunter kan ses här http://www.clubhyper.com/reference/soma ... rsmt_1.htm

[tyskaorden]

Angående Schweiz så fick deras Hunter en uppgradering till Hunter 80, men man får nog se det som en nödlösning av de ekonomiska schweizarna. För nog insåg man att flygplanet skulle vara mycket sårbart på ett modernt slagfält.

[tryggve]

Intressant tråd!

Hur är det med de libanesiska Hunterflyplanen, det rapporterades ju för ett tag sedan att det libanesiska flygvapnet ville ta dem ur förvarning och i tjänst igen. Vilket lät rätt underligt, med tanke på att det inte kan vara helt lätt att få tag i reservdelar till dessa maskiner.

EDIT: enligt nätkällor så verkar det libanesiska flygvapnet ha 4 st Hunters i tjänst och flygdugligt skick.

[tyskaorden]

Ja enligt franska Wikipedia har det libanesiska flygvapnet tre ensitsiga och en tvåsitsig Hunter fortsatt i tjänst vid 2e Escadron baserad i Rayak. Där finns också Flygvapnets museum som har ytterligare fyra inaktiva Hunter. 2e Escadron har också två Cessna 208B Combat Caravan utrustade med bl.a. Hellfirerobotar.

[Frogman]

Intressant tråd!

Hur är det med de libanesiska Hunterflyplanen, det rapporterades ju för ett tag sedan att det libanesiska flygvapnet ville ta dem ur förvarning och i tjänst igen. Vilket lät rätt underligt, med tanke på att det inte kan vara helt lätt att få tag i reservdelar till dessa maskiner.

EDIT: enligt nätkällor så verkar det libanesiska flygvapnet ha 4 st Hunters i tjänst och flygdugligt skick.

Finns att köpa till billig penning, http://www.rainbowaviation.co.uk/aircraftsales.html

[J.K Nilsson]

Finns att köpa till billig penning, http://www.rainbowaviation.co.uk/aircraftsales.html

Onda människa, Nu gråter min plånbok över mitt köpsug....

J.K Nilsson

[tyskaorden]

Singapores beslut att köpa Hunter år 1968* kom att följas av en kontrovers, då det visade sig att britterna vägrat att sälja Hunter till Malaysia. Den lade sig dock och med slut leverans 1973 mottog Singapore 46 stycken uppgraderade Hunter. Lockheed Aircraft Services Singapore kom att uppgradera dessa ytterligare under andra delen av 1970-talet. Bl.a. tillfördes de ett inre vingfäste för AIM-9 Sidewinder robotar. De uppgraderade flygplanen fick beteckningarna FGA.74S (jaktbombarvarianten), FR.74S (spaningsvarianten) och T.75S (skolvarianten).

De första Hunterflygplanen tillfördes Nr 140 "Fiskljuse" skvadronen som var Singapores första jetjaktskvadron.


Hunter i Nr 140 skvadronens märkning, bild från Singapores flygvapenmuseum av Dave1185 på Wikimedia Commons.

Förutom aktiv tjänst flögs Hunter också av flyguppvisningsgruppen RSAF** Black Knights 1973-89.

Singapore använde Hunter fram till 1992 då de kvarvarande togs ut tjänst. Fyra bevarades antingen som museiföremål eller "Gate Guardians". De övriga 21 såldes till det australiensiska företaget Pacific Hunter Aviation Pty år 1995.

*Faktiskt samma år som Singapore skapade ett flygvapen som svar på det brittiska beslutet att fram till 1971 dra tillbaka alla styrkor öster om Suez. Fram till det hade Singapore som blivit självständigt 1965 förlitat sig på RAF för sitt luftförsvar och endast koncentrerat sig på att bygga upp en armé.

** Republic of Singapore Air Force, flygvapnets namn sedan 1 april 1975, 1968-75 var namnet Singapore Air Defence Command (SADC).