Varför så få äldre föräldrar under efterkrigstiden?

[a81]

Det finns redan en tråd om de just nu (mitten av 2020-talet) låga födelsetalen, men jag tänker att det finns en annan intressant fråga. Varför skaffade så få barn efter ca 35 under efterkrigstiden. I många fall fick man sitt sista barn ännu tidigare, ofta före 30. Jag känner att jag inte riktigt förstår den här ruschen in i familjelivet i 20-/25-årsåldern och sedan ofta två barn tätt och inga fler barn eller möjligen ett tidigt sladdbarn i 30-årsåldern.

Sedan känner jag att jag behöver precisera lite vad jag menar med efterkrigstiden. Det fanns säkert en hel del nyblivna 40+-mammor (med många barn) på landsbygden i slutet av 1940-talet. Och närmare kalla krigets slut på 1980-talet hade väl dagens äldre småbarnsföräldrar börjat dyka upp. Det jag syftar på är rekordåren från sent 1950-tal t.o.m. 1960-talet och troligen även 1970-talet. Varför skaffade "inga" 40-åringar barn på 1960-talet?

[adlercreutz]

Skulle tro att det är höjd levnadsstandard som gör att man helt enkelt skaffar färre barn än tidigare? Så man är så att säga färdig med familjebildningen kring 30.

Hemmafruideal och låg andel som läser på högskola gör att man ändå kan börja tidigt till skillnad från senare tider. Det är även relativt enkelt att skaffa sig hus, bil med mera i ung ålder så då är det lika bra att få det överstökat?

[a81]

Jo, jag tänker att den här generationen småbarnsföräldrar födda under mellankrigstiden och tidigt 1940-tal också var den sista generationen där många kom från större familjer. Man hade liksom syskon, syskonbarn, etc. kvar i "byn" om barnen flyttade långt bort som 20-åringar och man själv bara var 45.

Dessutom verkar äktenskapen i just den här generationen ha varit mycket starka. Min känsla är att både yngre och äldre generationers par är/var mer omaka. Just 20-, 30- och tidiga 40-talistpar verkar ha varit (eller är om båda fortfarande är i livet) oerhört samspelta med väldigt lite osämja, skilsmässor, etc.

[koroshiya]

Är det inte en ekonomisk fråga som påverkar när man får sitt "eget" liv? I USA minskade giftermålsåldern med flera år efter 1945, om jag minns rätt.

Då skulle jag tro att fler industrijobb och en växande stat gjorde att folk snabbare fick pengar, vilket möjliggjorde familjebildande. De flyttade också från sina bondhålor till Chicago, Detroit och liknande, och det var kanske inte lika lätt att hålla de unga från ett ogudaktigt leverne i den stora staden.

[a81]

Man ville väl också från politiskt håll gärna ha tidig familjebildning, av demografiska skäl (för att finansiera välfärdspolitik), men också för att t.ex. minska festande/supande hos yngre män genom att de umgicks med sin fru och barn istället för med kompisar.

Samhället var dessutom mera mansdominerat, så jag tänker att de få män som inte bildade familj tidigt, t.ex. p.g.a. långa studier, ofta bildade familj med yngre kvinnor. Jag tänker liksom på stereotypen 35-årig läkare och 25-årig sjuksköterska eller 35-årig pilot och 25-årig flygvärdinna, etc.

[loop]

Hahaha. Jag är väl delvis skyldig till den här tråden.
Brukar dock säga att om skilsmässor mm var så ovanligt som det påstås förr. Då står min släkt för hälften.

1 Arbetarklass, kvinnorna i arbetarklassen har alltid arbetat. Klart det funnits hemmafruar, men de är betydligt färre än vad som påstås idag. Det innebär även att de flyttat dit jobben funnits, speciellt om dom varit singel och outbildade.
2 Folk skilde sig även förr och hade utomäktenskapliga barn, men det pratades inte om det.
3 Folk ljuger, mörkar, vet inte, gissar, bryr sig inte osv.

Min farmor fick en sladdis när hon var typ 31. Min mormor fick sitt första barn som 22åring. De senare två, med annan man, kom 12 resp 16år senare. Hon var 39 vid det sista, i mitten på 60-talet. Morfars två ungar kommer med 2 år mellanrum, med två olika kvinnor, den sista var han gift med. Hans andra äktenskap kom ca 25år senare. Han var för övrigt adopterad som tonåring, av sin mors 40åriga sambo. Hans fars barn,vet ingen antalet på, och gissningarna är många vilka de är. Ett utdrag ur min familj från ca 1922-1965.

Är det inte en ekonomisk fråga som påverkar när man får sitt "eget" liv? I USA minskade giftermålsåldern med flera år efter 1945, om jag minns rätt.

Då skulle jag tro att fler industrijobb och en växande stat gjorde att folk snabbare fick pengar, vilket möjliggjorde familjebildande. De flyttade också från sina bondhålor till Chicago, Detroit och liknande, och det var kanske inte lika lätt att hålla de unga från ett ogudaktigt leverne i den stora staden.

Exakt så. Min släkt var kringflyttande skogsarbetare bla. När även de kringflyttande arbetarna(Rallare, anläggare, skogsarbetare, sjömän osv) backades upp av en välfärdsstat så att dom kunde ha hem och familj även om dom var borta och jobbade, så blev familjebildningen tidigare och troligen även stabilare. Antar dock att ingen "konservativ" eller religiös vill höra detta, då det vore att säga att den ogudaktiga arbetarrörelsen var bättre på att skapa kärnfamiljer..

[a81]

Jag tänker att det säkert fanns en hel del 20-talister som fick sladdbarn på 1960-talet, men tyngdpunkten låg tidigare i livet.

S.k. oäkta barn var ganska vanligt förr i tiden, men ofta var det barn till jätteunga mammor, vilka sedan stadgade sig med barnets pappa eller en annan man. Skilsmässor var väl däremot ovanliga. Visste skiljde sig folk ibland, men då (säg före 1950-/1960-talet) handlade det väl om ganska stora problem för att det skulle leda till skilsmässa. Jag tänker att de stora familjerna i sig också gjorde att man hade det socialt bättre totalt sett även om parrelationen inte fungerade så bra. Håller med om att kvinnor inte var hemmafruar i så hög grad som folk tror. Många kvinnor jobbade deltid när barnen blivit lite större. Andra hjälpte till i makens småföretagande (jordbruk, affär, etc.).

Jag tänker rent allmänt att det är väldigt olika i olika delar av Sverige hur mycket "arbetarlivsstil" det var/är. På många håll i Sverige gick man liksom från ett småborgerligt eller lantligt samhälle direkt till det sena 1900-talets kunskaps-/välfärdssamhälle. Man gick direkt från "Bullerbyn" till mexitegelvillan...

[Stefan Lundgren]

Berodde det inte på lite enkelt, att de vill göra karriär först innan de får barn—— s k för karriärsmänniskor (t ex karriärskvinna). Nu har jag inte läst ordagrant de inlägg och endast skummat över.

Stefan

[a81]

Ja, idag verkar man vilja ha den här tvåsamheten utan barn mellan 25 och 35. Under efterkrigstiden verkade man vilja vara "barnfri" från 45-/50-årsåldern och uppåt. Jag gissar att det i båda fallen handlar om att man av arbetsmarknadsskäl velat komprimera småbarnsåren. Sedan vet jag inte om det är det bästa varken för barn eller föräldrar. Jag tror att många skulle må bättre av lite mer utdragna men samtidigt lite mindre intensiva småbarnsår.

[masase]

Jag är född 1976 och om jag tittar i min familj så gifte man sig ungefär samtidigt i både min föräldrars generation (cirka 1970 i tidig 20 års åldern) som i den tidigare generation.

Under efterkrigstiden så industrialiserades Sverige rejält och man bodde inte längre självklart nära föräldrarna så att ta hand om stora barnkullar var svårare när det enbart fanns föräldrar (eller en mamma i många fall). Idealer var också den lättrörliga familjen.

Effektiva och praktiska preventivmedel blev också tillgängliga från 60-talet och framåt så det blev möjligt för kvinnor att själv bestämma om de ville ha barn. Min mormor fick en bror när hon läste till studenten och hennes mamma var runt 45. Det var totalt tio syskon. Min mor hade tre syskon inklusive ett sladdbarn som är rejält yngre.

[a81]

Samtidigt tänker jag att den lättrörliga kärnfamiljen var vanligast under rekordåren. Efter att villalivet blev norm på 1970-talet och barnperspektivet blev starkare tror jag att färre familjer har flyttat landet runt för att maximera föräldrarnas (då oftast pappans) karriär.

Och modernt bonusfamiljeliv är oerhört stationärt. Delad vårdnad gör det i princip omöjligt för någon av föräldrarna (samt eventuella nya partners) att flytta mer än några kilometer.

[loop]

Samtidigt tänker jag att den lättrörliga kärnfamiljen var vanligast under rekordåren. Efter att villalivet blev norm på 1970-talet och barnperspektivet blev starkare tror jag att färre familjer har flyttat landet runt för att maximera föräldrarnas (då oftast pappans) karriär.

Och modernt bonusfamiljeliv är oerhört stationärt. Delad vårdnad gör det i princip omöjligt för någon av föräldrarna (samt eventuella nya partners) att flytta mer än några kilometer.

Det har väldigt mycket med klass, branch och situationen på arbetsmarknaden att göra. Veckopendling drabbar idag många välbetalda brancher tex gruvindustrin.

Ja. Detta löser en del med just veckopendling.
Jag slutade ligga ute på jobb pga barn. Utbildade mig och jobbar nu i kommunen där jag bor. Fd kollegor har löst det på lite olika sätt, men detta och veckopendling är nog de vanligaste. Det kan dock innebär rätt rejäla lönesänkningar, så det finns de som löser det på andra sätt. Money talks

[a81]

Tänker att den ekonomiska situationen ser annorlunda ut idag jämfört med för 30, 40, 50 år sedan. Jag tänker att de flesta svenskar idag har större marginaler i privatekonomin. Det är inte samma fokus på löning, "den 25:e", etc. numera.

Samtidigt är Sverige mer ett vanligt västeuropeiskt land, svenskar är inte rika längre när de åker utomlands. Vi har lättare att betala räkningarna och köpa mat, men är liksom inte mycket rikare än lokalbefolkningen om vi åker på semester till Sydeuropa.