Nationalsocialistisk ekonomi
-
Universalis
- Ny medlem
- Inlägg: 3
- Blev medlem: 18 juni 2003, 22:06
- Ort: Småland
-
Martin Tunström
- Medlem
- Inlägg: 4279
- Blev medlem: 23 mars 2002, 17:55
- Ort: Helsingborg
- Kontakt:
Nja, det är väl lite för långt att gå, då stora delar av läkarkåren var privata och den offentliga sektorn inte var så stor som i Sverige på 60-talet. Sedan har vi det där med LO, att du jämnför det med DAF tycker jag är bissart då denna(DAF) var den enda tillåtna fackföreningen och DAF snarare sänkte lönerna än höjde dem. Eftersom man infört lönestopp(som Patrick nämnde) för att se till så kostnaden inte ökade för företagen genom konstanta löneökningar(vilket ökar kostnaden för staten då denna köper in krigsmatriel) och sen att avgiften till DAF åt upp en del av lönen tillsammans med skatten.loop skrev:Jag skulle kalla det för en blandekonomi. Som i Sverige ungefär. Även i Sverige så har ju det statsbärande partiet haft mycket inflytande över lönebildningen via LO och den samordnade lönepolitiken, eller vad de nu kallade det. Lite haltande, men det borde gå att definiera det som en blandekonomi.
De lägsta lönerna i Hitlertyskland sjönk med mellan 25 och 40 procent (i Italien med 50 procent) de närmaste åren efter 1933, och börsvinsterna gick i taket.
Michael Parenti: "Blackshirts and Reds"
/AnnoProfiten för samtliga industri- och handelsföretag i Tyskland steg från 6,6 miljarder mark 1933 till 15 miljarder 1938. Siemens omsättning fördubblades, den tredubblades för Krupp och Mannesmann-Röhrenwerke, sexdubblades för Phipil Holzmann AG och tiodubblades för Deutche Waffen- und Munitionsfabriken AG.
De tyska aktiebolagens kapital steg från 18,75 miljarder riksmark år 1938 till mer än 29 miljarder vid slutet av 1942.
Gunnarsson, Gunnar: Fascism och klassherravälde, 1983
Jag tror du missuppfattade loops resonemang, han jämförde inte organisationerna som sådana, utan mer det faktum att socialdemokratin, tillsammans med ett fåtal fackföreningar (där LO är den utan tvekan största aktören) och pamparna inom svensk företag genomförde i samband med Harpsundsmötena.Anno skrev:Nja, det är väl lite för långt att gå, då stora delar av läkarkåren var privata och den offentliga sektorn inte var så stor som i Sverige på 60-talet. Sedan har vi det där med LO, att du jämnför det med DAF tycker jag är bissart då denna(DAF) var den enda tillåtna fackföreningen och DAF snarare sänkte lönerna än höjde dem.
Meningen med dessa möten var just att se till att fackföreningar och arbetsgivare höll sams och att man försökte undvika konflikter (främst vad gäller löner) men syftet var också att hålla lönerna nere för att på så sätt hålla nere inflationen.
-
Martin Tunström
- Medlem
- Inlägg: 4279
- Blev medlem: 23 mars 2002, 17:55
- Ort: Helsingborg
- Kontakt:
Hej!
Angående det korporativa systemet som infördes i först Italien och sedan Tyskland, kan sägas att idéerna byggde på ett liknande system som hade utarbetats i USA allt sedan 1870-talet!
Det byggde på ett patriarkalt tänkande där alla i ett företag skulle känna sig som en enda "familj" - med chefen som den gode faderna, och övriga såsom hans barn!
MVH
biggenj5
Angående det korporativa systemet som infördes i först Italien och sedan Tyskland, kan sägas att idéerna byggde på ett liknande system som hade utarbetats i USA allt sedan 1870-talet!
Det byggde på ett patriarkalt tänkande där alla i ett företag skulle känna sig som en enda "familj" - med chefen som den gode faderna, och övriga såsom hans barn!
MVH
biggenj5
Vad tänker du på här, bigj5? Är det det s.k. "settlementsystemet" i USA så har väl denna rörelse i sin tur sina rötter i England? Och Tyskland hade väl knappast något behov av att importera korporativistiska idéer - där hade man ju sedan 1840-talet (och senare särskilt under Bismarck) försökt motarbeta social oro och motsättningar genom att framställa både företagen och samhället i stort som en enhet; en familj eller en "kropp" (vilket ju är själva grundtanken bakom ett ord som korporativism). Dessa idéer har i sin tur sina rötter i den tyska romantikens föreställningsvärld, där man gärna framställde historiens och samhällets entiteter som levande "organismer".bigj5 skrev:Angående det korporativa systemet som infördes i först Italien och sedan Tyskland, kan sägas att idéerna byggde på ett liknande system som hade utarbetats i USA allt sedan 1870-talet!
Det byggde på ett patriarkalt tänkande där alla i ett företag skulle känna sig som en enda "familj" - med chefen som den gode faderna, och övriga såsom hans barn!
Dessa tendenser ledde ju rentav till att man så småningom lanserade en egen form av "tysk" socialism, som noga skulle åtskiljas från den marxistiska, och där den naturliga enheten inte var klassen utan nationen - därav termen "nationalsocialism".
(Hur sådana korporativistiska idéer och ideal sedan omsattes i praktiken under nazisterna är en annan sak, och det var ju egentligen det som den här frågan gällde.)
Det är möjligt att det finns likheter mellan korporativistiska ideal som hyllades i USA och sådana som hyllades i Tyskland - man kan ju hitta likheter mellan det mesta på ett rent teoretiskt plan - men jag tycker att det låter osannolikt att inspirationen skulle ha gått från USA till Europa. Visa gärna på några källor till detta.
-
Martin Tunström
- Medlem
- Inlägg: 4279
- Blev medlem: 23 mars 2002, 17:55
- Ort: Helsingborg
- Kontakt:
En stark Offentlig sektor(skola, sjukvård, äldrevård osv.) finansierad av skatter, sammtidigt som privata företag får verka i landet utan att de inkräktar på den offentliga sektorn eller som nationalencyklopedin sägerloop skrev:Anno
Hur definerar du en blandekonomi?
Källa: ne.seblandekonomi, ekonomiskt system som förekommer i industriellt utvecklade icke-kommunistiska länder och som innebär att man delvis tillämpar kapitalistisk, marknadsstyrd ekonomi och delvis låter den offentliga sektorn (stat och kommun) kontrollera resursfördelningen och med egna företag delta i produktionen.
Att nazityskland innehöll inslag av blandekonomi(så som goda barnbidrag och dylikt) gör inte landet till blandekonomi.
/Anno
Korporativism
Hejsan Dilbert!
Man erhöll mycket från USA i det Europa som hade genomlevt första världskriget! Man trodde på flera håll att det framgångsrika USA skulle visa vägen med nya idéer! Det gjorde även Mussolini och sedan Adolf H!
Här är lite om det korporativa USA:
Den korporativa kapitalismen fungerade genom en växande armé av byråkrater - eller tjänstemän arbetande på kontoren. Byråkraterna bildade stommen i den framväxande medelklassen i USA under 1870-1880-talen. De fick ständigt höra att de var viktiga kuggar i systemet, och dessa manschettarbetare började själva tro att de egentligen var lika viktiga som företagens chefer och ledningar.
Sådana värderingar innebar att man skulle hjälpa sig själv, inte kräva hjälp av samhället, inte klaga på arbetsförhållandena eller befatta sig med radikala idéer. Omkring år 1920 hade dessa värderingar slagit igenom i stora delar av det amerikanska samhället. Den amerikanska drömmen var en variant av detta slags tänkande. Många tjänstemän kände en tillit till sina arbetsgivare, vilket ledde till ett samhälle där man slickade uppåt och sparkade neråt. Som samtidigt blev allt effektivare i att producera varor och tjänster.
Det var en process som påverkades av flera faktorer, varav den stora invandringen var en, de skilda kulturerna en annan, möjligheterna att erhålla gratis mark i ett närmast folktomt land en tredje, nya produktionsmetoder och överflöd av råvaror en fjärde samt bristen på regler en femte. Avsaknaden av en aristokrati var ytterligare en faktor, till skillnad från Europa dominerade medelklassen och köpmännen redan under 1800-talets första halva.
USA skapades av medelklassen för medelklassen redan från början. En medelklass som sysslade med tillverkning, handel och jordbruk i liten skala. Under 1800-talet växte dessa tidiga familjers rörelser och de kom att bli en slags överklass i samhället. Härur växte senare de stora företagen fram. USA var från början en stat byggd kring självständiga bönder och småföretagare, med värderingar som i längden blev djupt konservativa. I många småstäder ansåg sig de lokala köpmännen och företagarna också utgöra dess ”naturliga” ledare och elit. De dominerade politiken, influerade de olika institutionerna vilka i sin tur utövade den sociala kontrollen, och angav tonen i det lokala kulturutbudet ända fram till 1870-1880-talen.
Också sedan de större företagen, eller korporationerna, började underminera deras ekonomiska självständighet fortsatte den gamla medelklassen att dominera den lokala kulturen och den sociala kontrollen i de små städerna. Trots att dessa krafter med tiden blev allt mer beroende av de stora korporationerna för sin ekonomiska standard och utkomst. En process som tvingades fram av den massproduktion av produkter som bara en större industri klarade av att tillverka - till de låga priser de sålde för. De gamla tillverkarna och köpmännen konkurrerades ut av storföretagen då dessa kunde tillverka produkterna billigare - och även utnyttja de nya kommunikationerna såsom järnvägarna för att nå ut till fler köpare.
Den korporativa ideologin utvecklades från de små butiksägarna, småföretagarna och köpmännen vilka fram till 1800-talets slut i tre, fyra generationer hade sysslat med liknande verksamheter där butiken eller företaget gick i arv från far till son. De tidiga invandrarna från England och Tyskland vilka fanns där redan när republiken skapades, var de släkter som åtnjöt störst anseende i de små städerna och byarna vid årtiondena kring sekelskiftet 1800. De investerade pengar i de olika järnvägsprojekten som började startas under 1830-1840-talen, för att gynna sin hembygd och underlätta sina egna verksamheter inom kommunikationsområdet. De utvecklades till en sorts social och moralisk aristokrati i lokalsamhället, vars värderingar spred sig ned till kunder, grannar och affärskontakter. De var sina samhällens röster utåt, och de hade ofta förmågan att ena sin hembygd kring gemensamma mål.
Järnvägen gynnade de växande storföretagen genom att de kunde sprida sina produkter effektivare och billigare över större områden. Något som i sin tur krävde fler anställda; t.ex. försäljare, kontorspersonal, lagerpersonal och arbetare för den direkta produktionen. Huvudkontoren behövde folk liksom lokalkontoren ute i landet. De som var först och visste att utnyttja järnvägarnas fördelar fick ett försprång framför sina konkurrenter. De stora marknaderna allt längre västerut skapade behov av stora organisationer och därur växte korporativen fram under 1860-1870-talen. De växte på de mindre och lokala tillverkarnas eller köpmännens bekostnad, samtidigt som de också lade under sig helt nya marknader längre västerut. En process som påbörjades redan på 1840-talet. De små företagens ägare, eller deras barn, sögs upp i de stora korporativen, där de inte sällan gjordes till kontorspersonal eller t.o.m. mellanchefer. Sålunda spreds deras idéer bland de arbetare och anställda som fanns under dem. De påverkade sina arbetskamrater och underlydande genom att predika lojalitet med företaget, kristna värderingar, misstänksamhet mot nyheter på det politiskt radikala området och de stod för en konservativ familjesyn.
Utvecklingen av och mot allt större företag och korporationer följde på ett intimt sätt järnvägens utbredning i USA. Järnvägen var själva blodomloppet i den industriella och korporativa utvecklingen i landet åren 1850-1900. Med järnvägen kom på ett intrikat sätt en utveckling av nya tekniker och arbetsmetoder igång, samtidigt som den inskränkta sociala kontrollen kvävde oppositionen. De lättaste att påverka var de många miljonerna invandrare som också kom med järnvägen västerut. Irländare, tyskar, skandinaver och senare polacker, ryssar, balter, människor från Balkan och Mellanöstern. Många av dem var lätta offer för de förhärskande korporativa idéer som de äldre invandrarna överförde till dem. Att de var så lätta offer för dessa tankegångar berodde till stor del på att de fick det materiellt bättre och därmed ansåg att det materiellt goda hängde samman med de ideologiska tankegångarna om framskridandet hos chefer och medelklassen. De nya idéerna bestod till stor del av att förklara för alla anställda att exempelvis lönerna måste vara olika eftersom vissa arbetade mer medan andra gjorde ett sämre resultat. Det var något många nyanlända kände igen från sina gamla hemländer, där bygemenskaperna alltid hade brottats med liknande problem där vissa gjorde mindre än andra men ändå ville vara med och dela på slutresultatet. Ofta var det just människor som hellre ville satsa på sig själva och sin egen familj, istället för att lita till ett kollektiv, som utvandrade till Amerika. De var mottagliga för idéer om den egna möjligheten och förlitandet på sig själv och sin familj. Därmed var det ofta svårt för fackföreningarna att driva en kollektiv radikalism bland de många nya invandrarna.
På sätt och vis var mellancheferna i de framväxande korporativen fria att bygga upp sina lokala produktionsorganisationer lite hur de ville - bara de passade in i den övriga strukturen och gav vinster. Mellancheferna var med om att skapa de byråkratiska strukturer som växte fram - där värderingar om individualism och egoism uppmuntrades. Mellancheferna hade befogenheter att hyra in strejkbrytare, liksom att anställa folk så länge deras löner inte blev för höga. De erbjöds alltid lägsta möjliga löner. Därtill var de med om att organisera arbetsmomenten både bland arbetare i produktionen och på kontoren så effektivt som möjligt. Förstadier till den s.k. scientific management systemet fanns lite överallt i USA redan på 1890-talet. Miljoner fabriksarbetare arbetade under tidspress långt före Taylors idéer.
Korporativen och ledningarna tillämpade flera strategier för att komma åt de radikala arbetarna och kväsa tendenserna till revolter och strejker. Ett sätt var att svartlista arbetare som man upplevde som problematiska och hade förmågan att få med sina medarbetare i aktioner som syftade till bättre arbetsvillkor. Vidare vädjade mellancheferna vid konflikter och strejker till medelklassens oro för oordning och kaos. Dessas vilja till lag och ordning var något korporativen tog fasta på. Slutligen tog ledningarna till alla medel för att med våld slå ned strejker och våldsåtgärder. Poliser och ibland armén sattes in mot de strejkande och man drog sig inte för att mörda arbetarledare eller att genom mutor få över lokala polischefer och jurister för att spärra in tredskande arbetare.
Våldet var en integrerad del i den korporativa ideologin, precis som den skulle bli det i Italien och Tyskland några årtionden senare. Alla företeelser bland arbetarna bekämpades, även sådana krav som uppenbart handlade om social rättvisa. Socialdarwinismens teorier om den starkes naturliga rätt styrde en stor del av medelklassens politiska tänkande under denna epok. Ett tänkande som rättfärdigade företagens bristande vilja till välfärdsåtgärder såväl som kampen mot arbetarorganisationerna. Överhuvud taget var mellancheferna och deras likasinnade på det ekonomiska och teknologiska planet framåtblickande - men när det gällde sociala spörsmål var de anmärkningsvärt tillbakablickande. Precis som den italienska fascismen och den tyska nazismen några decennier senare.
För många arbetare framstod dock de stora korporationerna som en fara för demokratin. Något som särskilt uppenbarades under 1880-talet. Detta ledde till en hel del motstånd mot korporativismen. Korporationer som alltmer samarbetade med varandra både på det ekonomiska såväl som på det politiska området. Uppgifter om arbetarledare och planerade strejker cirkulerade mellan korporativen i syfte att förhindra utbrotten. Även mindre företag som sågs som konkurrenter drabbades av denna kommunikation mellan korporativen. Uppgifterna låg till grund för ledningarna att påverka lokala politiker, polischefer och företagare vilka hade ett gemensamt intresse av att förhindra strejker och att nya idéer spreds i USA.
Där har du det korporativa USA! 8)
MVH bj5
Man erhöll mycket från USA i det Europa som hade genomlevt första världskriget! Man trodde på flera håll att det framgångsrika USA skulle visa vägen med nya idéer! Det gjorde även Mussolini och sedan Adolf H!
Här är lite om det korporativa USA:
Den korporativa kapitalismen fungerade genom en växande armé av byråkrater - eller tjänstemän arbetande på kontoren. Byråkraterna bildade stommen i den framväxande medelklassen i USA under 1870-1880-talen. De fick ständigt höra att de var viktiga kuggar i systemet, och dessa manschettarbetare började själva tro att de egentligen var lika viktiga som företagens chefer och ledningar.
Sådana värderingar innebar att man skulle hjälpa sig själv, inte kräva hjälp av samhället, inte klaga på arbetsförhållandena eller befatta sig med radikala idéer. Omkring år 1920 hade dessa värderingar slagit igenom i stora delar av det amerikanska samhället. Den amerikanska drömmen var en variant av detta slags tänkande. Många tjänstemän kände en tillit till sina arbetsgivare, vilket ledde till ett samhälle där man slickade uppåt och sparkade neråt. Som samtidigt blev allt effektivare i att producera varor och tjänster.
Det var en process som påverkades av flera faktorer, varav den stora invandringen var en, de skilda kulturerna en annan, möjligheterna att erhålla gratis mark i ett närmast folktomt land en tredje, nya produktionsmetoder och överflöd av råvaror en fjärde samt bristen på regler en femte. Avsaknaden av en aristokrati var ytterligare en faktor, till skillnad från Europa dominerade medelklassen och köpmännen redan under 1800-talets första halva.
USA skapades av medelklassen för medelklassen redan från början. En medelklass som sysslade med tillverkning, handel och jordbruk i liten skala. Under 1800-talet växte dessa tidiga familjers rörelser och de kom att bli en slags överklass i samhället. Härur växte senare de stora företagen fram. USA var från början en stat byggd kring självständiga bönder och småföretagare, med värderingar som i längden blev djupt konservativa. I många småstäder ansåg sig de lokala köpmännen och företagarna också utgöra dess ”naturliga” ledare och elit. De dominerade politiken, influerade de olika institutionerna vilka i sin tur utövade den sociala kontrollen, och angav tonen i det lokala kulturutbudet ända fram till 1870-1880-talen.
Också sedan de större företagen, eller korporationerna, började underminera deras ekonomiska självständighet fortsatte den gamla medelklassen att dominera den lokala kulturen och den sociala kontrollen i de små städerna. Trots att dessa krafter med tiden blev allt mer beroende av de stora korporationerna för sin ekonomiska standard och utkomst. En process som tvingades fram av den massproduktion av produkter som bara en större industri klarade av att tillverka - till de låga priser de sålde för. De gamla tillverkarna och köpmännen konkurrerades ut av storföretagen då dessa kunde tillverka produkterna billigare - och även utnyttja de nya kommunikationerna såsom järnvägarna för att nå ut till fler köpare.
Den korporativa ideologin utvecklades från de små butiksägarna, småföretagarna och köpmännen vilka fram till 1800-talets slut i tre, fyra generationer hade sysslat med liknande verksamheter där butiken eller företaget gick i arv från far till son. De tidiga invandrarna från England och Tyskland vilka fanns där redan när republiken skapades, var de släkter som åtnjöt störst anseende i de små städerna och byarna vid årtiondena kring sekelskiftet 1800. De investerade pengar i de olika järnvägsprojekten som började startas under 1830-1840-talen, för att gynna sin hembygd och underlätta sina egna verksamheter inom kommunikationsområdet. De utvecklades till en sorts social och moralisk aristokrati i lokalsamhället, vars värderingar spred sig ned till kunder, grannar och affärskontakter. De var sina samhällens röster utåt, och de hade ofta förmågan att ena sin hembygd kring gemensamma mål.
Järnvägen gynnade de växande storföretagen genom att de kunde sprida sina produkter effektivare och billigare över större områden. Något som i sin tur krävde fler anställda; t.ex. försäljare, kontorspersonal, lagerpersonal och arbetare för den direkta produktionen. Huvudkontoren behövde folk liksom lokalkontoren ute i landet. De som var först och visste att utnyttja järnvägarnas fördelar fick ett försprång framför sina konkurrenter. De stora marknaderna allt längre västerut skapade behov av stora organisationer och därur växte korporativen fram under 1860-1870-talen. De växte på de mindre och lokala tillverkarnas eller köpmännens bekostnad, samtidigt som de också lade under sig helt nya marknader längre västerut. En process som påbörjades redan på 1840-talet. De små företagens ägare, eller deras barn, sögs upp i de stora korporativen, där de inte sällan gjordes till kontorspersonal eller t.o.m. mellanchefer. Sålunda spreds deras idéer bland de arbetare och anställda som fanns under dem. De påverkade sina arbetskamrater och underlydande genom att predika lojalitet med företaget, kristna värderingar, misstänksamhet mot nyheter på det politiskt radikala området och de stod för en konservativ familjesyn.
Utvecklingen av och mot allt större företag och korporationer följde på ett intimt sätt järnvägens utbredning i USA. Järnvägen var själva blodomloppet i den industriella och korporativa utvecklingen i landet åren 1850-1900. Med järnvägen kom på ett intrikat sätt en utveckling av nya tekniker och arbetsmetoder igång, samtidigt som den inskränkta sociala kontrollen kvävde oppositionen. De lättaste att påverka var de många miljonerna invandrare som också kom med järnvägen västerut. Irländare, tyskar, skandinaver och senare polacker, ryssar, balter, människor från Balkan och Mellanöstern. Många av dem var lätta offer för de förhärskande korporativa idéer som de äldre invandrarna överförde till dem. Att de var så lätta offer för dessa tankegångar berodde till stor del på att de fick det materiellt bättre och därmed ansåg att det materiellt goda hängde samman med de ideologiska tankegångarna om framskridandet hos chefer och medelklassen. De nya idéerna bestod till stor del av att förklara för alla anställda att exempelvis lönerna måste vara olika eftersom vissa arbetade mer medan andra gjorde ett sämre resultat. Det var något många nyanlända kände igen från sina gamla hemländer, där bygemenskaperna alltid hade brottats med liknande problem där vissa gjorde mindre än andra men ändå ville vara med och dela på slutresultatet. Ofta var det just människor som hellre ville satsa på sig själva och sin egen familj, istället för att lita till ett kollektiv, som utvandrade till Amerika. De var mottagliga för idéer om den egna möjligheten och förlitandet på sig själv och sin familj. Därmed var det ofta svårt för fackföreningarna att driva en kollektiv radikalism bland de många nya invandrarna.
På sätt och vis var mellancheferna i de framväxande korporativen fria att bygga upp sina lokala produktionsorganisationer lite hur de ville - bara de passade in i den övriga strukturen och gav vinster. Mellancheferna var med om att skapa de byråkratiska strukturer som växte fram - där värderingar om individualism och egoism uppmuntrades. Mellancheferna hade befogenheter att hyra in strejkbrytare, liksom att anställa folk så länge deras löner inte blev för höga. De erbjöds alltid lägsta möjliga löner. Därtill var de med om att organisera arbetsmomenten både bland arbetare i produktionen och på kontoren så effektivt som möjligt. Förstadier till den s.k. scientific management systemet fanns lite överallt i USA redan på 1890-talet. Miljoner fabriksarbetare arbetade under tidspress långt före Taylors idéer.
Korporativen och ledningarna tillämpade flera strategier för att komma åt de radikala arbetarna och kväsa tendenserna till revolter och strejker. Ett sätt var att svartlista arbetare som man upplevde som problematiska och hade förmågan att få med sina medarbetare i aktioner som syftade till bättre arbetsvillkor. Vidare vädjade mellancheferna vid konflikter och strejker till medelklassens oro för oordning och kaos. Dessas vilja till lag och ordning var något korporativen tog fasta på. Slutligen tog ledningarna till alla medel för att med våld slå ned strejker och våldsåtgärder. Poliser och ibland armén sattes in mot de strejkande och man drog sig inte för att mörda arbetarledare eller att genom mutor få över lokala polischefer och jurister för att spärra in tredskande arbetare.
Våldet var en integrerad del i den korporativa ideologin, precis som den skulle bli det i Italien och Tyskland några årtionden senare. Alla företeelser bland arbetarna bekämpades, även sådana krav som uppenbart handlade om social rättvisa. Socialdarwinismens teorier om den starkes naturliga rätt styrde en stor del av medelklassens politiska tänkande under denna epok. Ett tänkande som rättfärdigade företagens bristande vilja till välfärdsåtgärder såväl som kampen mot arbetarorganisationerna. Överhuvud taget var mellancheferna och deras likasinnade på det ekonomiska och teknologiska planet framåtblickande - men när det gällde sociala spörsmål var de anmärkningsvärt tillbakablickande. Precis som den italienska fascismen och den tyska nazismen några decennier senare.
För många arbetare framstod dock de stora korporationerna som en fara för demokratin. Något som särskilt uppenbarades under 1880-talet. Detta ledde till en hel del motstånd mot korporativismen. Korporationer som alltmer samarbetade med varandra både på det ekonomiska såväl som på det politiska området. Uppgifter om arbetarledare och planerade strejker cirkulerade mellan korporativen i syfte att förhindra utbrotten. Även mindre företag som sågs som konkurrenter drabbades av denna kommunikation mellan korporativen. Uppgifterna låg till grund för ledningarna att påverka lokala politiker, polischefer och företagare vilka hade ett gemensamt intresse av att förhindra strejker och att nya idéer spreds i USA.
Där har du det korporativa USA! 8)
MVH bj5
Definitonsmässigt var den en blandekonomi (iaf. enlgt din egen hänvisning till NE). Frågan är var gränsen egentligen går - och hur mäts den.Anno skrev:En stark Offentlig sektor(skola, sjukvård, äldrevård osv.) finansierad av skatter, sammtidigt som privata företag får verka i landet utan att de inkräktar på den offentliga sektorn eller som nationalencyklopedin sägerloop skrev:Anno
Hur definerar du en blandekonomi?
Källa: ne.seblandekonomi, ekonomiskt system som förekommer i industriellt utvecklade icke-kommunistiska länder och som innebär att man delvis tillämpar kapitalistisk, marknadsstyrd ekonomi och delvis låter den offentliga sektorn (stat och kommun) kontrollera resursfördelningen och med egna företag delta i produktionen.
Att nazityskland innehöll inslag av blandekonomi(så som goda barnbidrag och dylikt) gör inte landet till blandekonomi.
/Anno
I viss mån förefaller alla ekonomier vara 'blandekonomier'. Även de längst drivna planekonomierna har haft kapitalistiska inslag. På motsvarande sätt har det knappast funnists någon ren 'lassiez faire' ekonomi.
Enligt NE kan 'blandekonomi' visserligen bara råda i "..industriellt utvecklade icke-kommunistiska länder" vilket antyder att det politiskt-ideologiskt snarare än ekonomiskt sytem som avgör. Begreppet ter sig ändå rätt meningslöst.
Finns det möjligtvis någon annan tänkbar definition?
Re: Korporativism
bigj5 skrev:Hejsan Dilbert!
Man erhöll mycket från USA...
De beryktade amerikanska 'Anti Trust'-lagarna började, om jag har förstått det hela rätt, införas i USA samtidigt som truster och olika former av oligopol aktivt uppmuntrades och understöddes i Tyskland.
Om man ser till statsmakternas faktiska agerande tycks det iaf funnits en tydlig skillnad.
dot
Tjenare Dot!
Då har du nog inte riktigt satt dig in i de s.k. Antitrust-lagarna i USA fungerade. De var totalt verkningslösa och var enbart, till 100 procent, ett spel för galleriet. De stora gubbarna behöll makten ändå. Det enda som hände var att de stora bolagen delades upp i mindre delar. Men det var samma gäng som ägde rubbet även efteråt.
I själva verket var statsmakten i USA mer involverad i de stora bolagens verksamheter än vad som var vanligt i både Italien och Tyskland några årtionden senare!
Läs USA:s historia så ser du själv! 8)
MVH
bj5
Då har du nog inte riktigt satt dig in i de s.k. Antitrust-lagarna i USA fungerade. De var totalt verkningslösa och var enbart, till 100 procent, ett spel för galleriet. De stora gubbarna behöll makten ändå. Det enda som hände var att de stora bolagen delades upp i mindre delar. Men det var samma gäng som ägde rubbet även efteråt.
I själva verket var statsmakten i USA mer involverad i de stora bolagens verksamheter än vad som var vanligt i både Italien och Tyskland några årtionden senare!
Läs USA:s historia så ser du själv! 8)
MVH
bj5
Tack för ett utförligt svar, bigj5! Problemet med din analys i detta sammanhang är att den endast utmynnar i denna slutsats:
Men detta är helt missvisande. Du skulle i så fall lika gärna hävda att det var den kristna kyrkan eller varför inte Platon som direkt "inspirerade" Hitler - därför att kyrkan ju är korporativistisk i det att den hävdar att alla troende är just med-lemmar i en och samma kropp, eller i att Platon menade att staten måste styras av en överlägsen elit och att alla undersåtar måste inordnas i sin särskilda klass. Detta är också "korporativism". Men åter: likhet är inte samma sak som samband.
Men även på ett rent teoretiskt plan finns det allvarliga problem med din jämförelse. Det är att du inte gör någon egentlig åtskillnad mellan korporativism som "företagsfilosofi" och som "statsfilosofi". Den form av korporativism som utvecklades inom amerikanska företag (och dessförinnan inom brittiska) liknar mycket riktigt den du beskriver i ditt inlägg. Företagen skulle så långt som möjligt utgöra harmoniskt fungerande enheter och alla anställda skulle känna att de hade sin särskilda roll och funktion. Sociala förmåner (bonussystem, pension, fritidsförmåner, personalbostäder) skulle tillerkännas individen såsom anställd i ett företag, inte som medborgare i ett land. Klasstillhörighet var mindre betydelsefull än lojaliteten med företaget, och därför skulle marxistiskt inspirerade fackföreningar bekämpas och andra personalorganisationer gynnas.
Man kan tycka vad man vill om denna form av korporativ "företagsfilosofi" (som ju egentligen svär emot den liberala kapitalismens teoretiska ideal om en fri homo œconomicus, en privatman som fattar helt självständiga beslut på en fri marknad, men den diskussionen behöver vi inte gå in på här). Det är i alla fall av avgörande betydelse att notera att "korporativismen" i detta fall är en metafor, inte en upplevd metafysisk realitet. Lika väl som man beskrev företaget som en "kropp" och chefen som dess "huvud", kunde man lika gärna beskriva det som en komplicerad maskin, där det gällde att alla ingående delar fungerade så friktionsfritt som möjligt och där företagsledaren fungerade som en "ingenjör".
Och detta är någonting helt annat än den metafysiska korporativism som satte sin prägel på samhällstänkandet i Europa, i Italien och särskilt i Tyskland. Att som Mussolini medvetet och i landets författning skapa syndikat och korporationer genom statligt våldsmonopol, har förstås ingen motsvarighet i USA där korporativa idéer tog sig uttryck som företagsanda, inte som övergripande samhällsfilosofi. Och i ännu högre grad än i Italien hyllades i Tyskland sådana korporativistiska ideal som hade sina rötter i den feodala och romantiska idétraditionen. Här föreställde man sig verkligen samhället som en levande, biologisk organism, förenad i en mystisk och irrationell "blodsgemenskap".
Även om nationalismen förvisso har flödat i USA under olika perioder, särskilt förstås i krigs- och kristider, så finns inte här den principiella kult av ledaren, nationen, folket, "rasen" och "blodet" som kännetecknar särskilt det nazistiska Tyskland. Tvärtom spelar de lokala enheterna (delstater och närområden) mycket större roll i USA, medan man ofta betraktar "myndighetens" maktutövande med misstänksamhet – inte minst från företagens sida! Den form av ekonomisk korporativism som växer fram inom företag inom England och USA kan närmast beskrivas som ett av flera sätt att försöka generera en högre vinst för företaget, och här finns (idealtypiskt sett) inget av den kult av staten och den biologiska "blodsgemenskapen" som är så karakteristisk för den europeiska korporativismen i tysk tappning. Den senare bygger på det romantiska idéarvet, och det är i denna europeiska tradition, präglad av feodalismen, som "reaktionärt-modernistiska" teoretiker som Oswald Spengler och Arthur Moeller van den Bruck utvecklar sina idéer om en särskild "preussisk" socialism och ett "tredje rike" baserat på en särskild tysk-nationell kultur som är väsensskild från civilisationen i England, Frankrike och USA. Förvisso inte genom att sitta och studera management-idéer från USA, ett land vars mentalitet man givetvis föraktade djupt!
Om dessa två tendenser i själva verket skulle ha varit besläktade, så som du hävdar, varför skulle då nazistiska teoretiker hata den kapitalistiska "krämaranda" som kännetecknade England och USA lika mycket som de hatade kommunismen? Varför skulle de hävda att de kapitalistiska ländernas "civilisation" var en helt annan sak än deras egen "kultur", som byggde på andra värden än de rent pekuniära? Varför skulle man förfölja judar som penninghungriga, materialistiska "kapitalister"?
Om skillnaden i detta avseende mellan å ena sidan det Tyskland som aldrig genomgått någon "liberal revolution" och å andra sidan England och USA, tillåt mig att citera ett längre stycke ur Ingemar Karlssons och Arne Ruths bok Samhället som teater. Estetik och politik i Tredje riket:
Och den fråga som här var aktuell var väl inte huruvida USA kännetecknats av någon form av korporativistiska idéer eller ej, utan om det är rimligt att hävda att det nazistiska Tyskland hämtade inspiration till sin korporativistiska samhällsform från USA - eller om det finns anledning att tro att de hade förebilder och föregångare på betydligt närmare håll. Här svävar du ju mycket riktigt på målet, och nöjer dig med ett korthugget påstående att "Mussolini och sedan Adolf H" trodde att det framgångsrika USA skulle visa vägen. Samt gör därtill en jämförelse:Där har du det korporativa USA!
Det är allt. Men till att börja med: en sådan här jämförelse som bara bygger på (en eventuell) likhet och inte säger någonting om samband är tämligen värdelös när det gäller historiska förklaringar. Att vara "tillbakablickande" är naturligtvis inte samma sak i USA och i Tyskland, eftersom dessa länders historia och samhällsorganisation är så olikartad. Du resonerar som om "korporativism" vore ett begrepp med en absolut, tidlös betydelse; någon form av platonsk "idé" som sedan tar historisk gestalt i USA och (därefter) i Tyskland.Överhuvud taget var mellancheferna och deras likasinnade på det ekonomiska och teknologiska planet framåtblickande - men när det gällde sociala spörsmål var de anmärkningsvärt tillbakablickande. Precis som den italienska fascismen och den tyska nazismen några decennier senare.
Men detta är helt missvisande. Du skulle i så fall lika gärna hävda att det var den kristna kyrkan eller varför inte Platon som direkt "inspirerade" Hitler - därför att kyrkan ju är korporativistisk i det att den hävdar att alla troende är just med-lemmar i en och samma kropp, eller i att Platon menade att staten måste styras av en överlägsen elit och att alla undersåtar måste inordnas i sin särskilda klass. Detta är också "korporativism". Men åter: likhet är inte samma sak som samband.
Men även på ett rent teoretiskt plan finns det allvarliga problem med din jämförelse. Det är att du inte gör någon egentlig åtskillnad mellan korporativism som "företagsfilosofi" och som "statsfilosofi". Den form av korporativism som utvecklades inom amerikanska företag (och dessförinnan inom brittiska) liknar mycket riktigt den du beskriver i ditt inlägg. Företagen skulle så långt som möjligt utgöra harmoniskt fungerande enheter och alla anställda skulle känna att de hade sin särskilda roll och funktion. Sociala förmåner (bonussystem, pension, fritidsförmåner, personalbostäder) skulle tillerkännas individen såsom anställd i ett företag, inte som medborgare i ett land. Klasstillhörighet var mindre betydelsefull än lojaliteten med företaget, och därför skulle marxistiskt inspirerade fackföreningar bekämpas och andra personalorganisationer gynnas.
Man kan tycka vad man vill om denna form av korporativ "företagsfilosofi" (som ju egentligen svär emot den liberala kapitalismens teoretiska ideal om en fri homo œconomicus, en privatman som fattar helt självständiga beslut på en fri marknad, men den diskussionen behöver vi inte gå in på här). Det är i alla fall av avgörande betydelse att notera att "korporativismen" i detta fall är en metafor, inte en upplevd metafysisk realitet. Lika väl som man beskrev företaget som en "kropp" och chefen som dess "huvud", kunde man lika gärna beskriva det som en komplicerad maskin, där det gällde att alla ingående delar fungerade så friktionsfritt som möjligt och där företagsledaren fungerade som en "ingenjör".
Och detta är någonting helt annat än den metafysiska korporativism som satte sin prägel på samhällstänkandet i Europa, i Italien och särskilt i Tyskland. Att som Mussolini medvetet och i landets författning skapa syndikat och korporationer genom statligt våldsmonopol, har förstås ingen motsvarighet i USA där korporativa idéer tog sig uttryck som företagsanda, inte som övergripande samhällsfilosofi. Och i ännu högre grad än i Italien hyllades i Tyskland sådana korporativistiska ideal som hade sina rötter i den feodala och romantiska idétraditionen. Här föreställde man sig verkligen samhället som en levande, biologisk organism, förenad i en mystisk och irrationell "blodsgemenskap".
Även om nationalismen förvisso har flödat i USA under olika perioder, särskilt förstås i krigs- och kristider, så finns inte här den principiella kult av ledaren, nationen, folket, "rasen" och "blodet" som kännetecknar särskilt det nazistiska Tyskland. Tvärtom spelar de lokala enheterna (delstater och närområden) mycket större roll i USA, medan man ofta betraktar "myndighetens" maktutövande med misstänksamhet – inte minst från företagens sida! Den form av ekonomisk korporativism som växer fram inom företag inom England och USA kan närmast beskrivas som ett av flera sätt att försöka generera en högre vinst för företaget, och här finns (idealtypiskt sett) inget av den kult av staten och den biologiska "blodsgemenskapen" som är så karakteristisk för den europeiska korporativismen i tysk tappning. Den senare bygger på det romantiska idéarvet, och det är i denna europeiska tradition, präglad av feodalismen, som "reaktionärt-modernistiska" teoretiker som Oswald Spengler och Arthur Moeller van den Bruck utvecklar sina idéer om en särskild "preussisk" socialism och ett "tredje rike" baserat på en särskild tysk-nationell kultur som är väsensskild från civilisationen i England, Frankrike och USA. Förvisso inte genom att sitta och studera management-idéer från USA, ett land vars mentalitet man givetvis föraktade djupt!
Om dessa två tendenser i själva verket skulle ha varit besläktade, så som du hävdar, varför skulle då nazistiska teoretiker hata den kapitalistiska "krämaranda" som kännetecknade England och USA lika mycket som de hatade kommunismen? Varför skulle de hävda att de kapitalistiska ländernas "civilisation" var en helt annan sak än deras egen "kultur", som byggde på andra värden än de rent pekuniära? Varför skulle man förfölja judar som penninghungriga, materialistiska "kapitalister"?
Om skillnaden i detta avseende mellan å ena sidan det Tyskland som aldrig genomgått någon "liberal revolution" och å andra sidan England och USA, tillåt mig att citera ett längre stycke ur Ingemar Karlssons och Arne Ruths bok Samhället som teater. Estetik och politik i Tredje riket:
Har den amerikanska korporativismen inspirerat några europeiska företeelser, så är det i så fall snarare socialdemokratin. Här har ju moderna samhällsteoretiker kunnat kasta blickarna över Atlanten och hämta inspiration till hur ett harmoniskt "folkhem" skall byggas, baserat på social ingenjörskonst och inte på mystisk blodsgemenskap. Här har det handlat om att åstadkomma en samhällelig gemenskap baserad på moderna och "progressiva" värderingar snarare än konservativa - det är inte för intet som makarna Myrdal och andra hämtade mycken inspiration från amerikansk företagsfilosofi. Men, åter, denna form av kapitalistisk korporativism är väsensskild från den nazistiska ideologin, vars rötter snarare står att finna i ett medeltida europeiskt idéarv och inte alls behövde importeras.Efter Tysklands enande under preussisk ledning 1871 blev den explosiva ekonomiska utvecklingen ett slags ersättning för den uteblivna politiska revolutionen. Tyskland blev, med sociologen Ralf Dahrendorfs ord, en industriell men inte en borgerligt-kapitalistisk stat. Det styrande skiktet försökte upprätthålla en värdeskala med rötter i medeltiden, samtidigt som industrialiseringen på ett par decennier vände upp och ned på samhället. Den tyska överklassen vägrade erkänna den oundvikliga utvecklingen mot pluralism. Parlamentet blev en kuliss, bakom vilken man bekämpade "politiken" som en symbol för striden mellan intressegrupper och förtvivlat sökte efter neutral mark, efter en maktutövning som kunde uppfattas som "opolitisk". Den framväxande arbetarrörelsen bekämpades med både morot och piska: en patriarkalisk sociallagstiftning och en lag som förbjöd socialistisk agitation.
Det tyska kejsardömet lyckades åtminstone för en tid med konststycket att bevara de feodala idealen – föreställningar om ära, offervilja och förnöjsamhet - parallellt med den disciplinering av människans inre som följde med industrikapitalismen. Det nya inre tvånget ersatte inte ett tidigare yttre, utan växte in i en till stora delar orubbad feodal maktstruktur. Den tyske borgaren kom inte, som sina klassbröder i Storbritannien eller USA, att uppfatta arbetet och försakelsen som nödvändiga medel för att berika sig själv, utan som ett ärofullt kall i nationens tjänst. Hans jagkänsla byggde i ovanligt hög grad på identifikation med staten.[fetstil här]