Erik F skrev:
Det där med förhållandet Nyliberaler och Kommunister är intressant, de brukar nämligen utmålas som de mest bittra fiender av alla inom politiken, men så borde det inte riktigt vara om man ser på saken ur ett historiskt perspektiv.
Om man bortser från synen på ekonomin och äganderätten (iofs rätt stora bitar) så är åsikterna i många fall likartade. I gamla Anarkistisk front fanns ju personer av ganska olika åsikter, men med gemensam grund i att lyssna på vänsterprogg, läsa Nietzsche, peka finger åt auktoriteter, sno saker, gömma flyktingar, bekämpa staten, bekämpa intoleransen mot homosexuella, bekämpa auktoriteter osv. Endel gick senare vidare och körde igång Frihetsfronten, emedan andra blev postautonoma marxister, osv.
(En anledning till det bittra fiendeskaapet kan förklas av att vänsterorienterade vet ytterst lite om Nyliberalism, vilket syns tydligt då politiker som Pinochet, George W Bush, Reagan och Thatcher påstås vara Nyliberaler, samt att högeriroenterade tar Sovjetunionen, Kina, Nordkorea för "Kommunistiska".)
Jo, precis. Dessa politiker var inga nyliberaler, även om vissa nyliberalt influerade ekonomiska teorier säkerligen bejakades i viss utsträckning.
Man skulle nog kunna säga att det finns två definationer av ordet nyliberalism. Den vanligaste, (som inte är vad nyliberalerna menar med nyliberalism) menar med nyliberalismen en slags ekonomisk trend i världen, som slog igenom ersatte keynesianismen iockmed att toyotismen ersatte fordismen, osv.
Sedan den andra definatonen, som egentligen används som en svensk översättning på det amerikanska ordet libertarianism. I Sverige finns det säkert inte fler än några få hundra sådana här ideologiska nyliberaler,
de läser österikisk ekonomi och ofta liberala filosofer såsom Robert Nozick och Ayn Rand. Ayn Rand själv gillade väl iofs inte nyliberaler...jaja, men hon var en surkärring.
Sedan finns det ju vissa MUFare också som säger sig vara nyliberaler, och några kanske är det. Fast när jag tänker på nyliberaler så tänker jag inte på MUF-töntar, utan på riktiga nyliberaler, typ frihetsfronten, som mig veterligen störde sig som fan på MUF. En skiljelinje är väl att MUF är rätt legalistiska, till skillnad från frihetsfronten som är lite olydiga, så att säga.
Hur som helst så finns det säkerligen en viss koppling mellan de båda innebörderna i ordet nyliberalism, då flera utav de i världen rådande ekonomiska teorierna är inspirerade eller direkt hämtade från ex Ludvig Von mises och Friedrich Hayek. Fast visst, de länder och instutioner som av vänstern ibland anklagar för att vara nyliberala är knappast exemplet på en nyliberal utopi, dvs ett samhälle med endast en nattväktarstat, även om dessa instutitioner och länder ibland (om inte alltid) för en nyliberalt inspirerad politik.
Och jag känner faktiskt en tendens i samhällsutvecklingen som tyder på att vi rör oss närmare och närmare en så kallad nattväktarstat, då allt mer och mer privatiseras på rullande band, fast jag kanske bara är nojig?
Ursprunligen var liberalismen, som slogs för allas frihet och framåtskridande "vänsterextrem", och dess högra motpol var konservatismen, nationalisterna som vurmade för den starka staten för att upprätthålla privilerigerna och hierakier och i tätt samarbete med statskyrkan ville tvinga människorna att leva "rätt och riktigt".
Sedan segrade den liberala borgarklassen över de konservativa reaktionära krafterna...och då blev liksom rollerna ombytta. Istället för att vara en proggresiv framåtskridande kraft övergick liberalismen i stor utsträckning att bli en reaktionär samhällsbevarande kraft. Nu hade ju borgarna makten, och då kändes det mer aktuellt att befästa sina possitioner och producera en ny slags liberal ideologi för att rättfärdiga det rådande systemet, än att fortsätta kampen för de gamla idealen under revolutionen...
Senare dök socialismen upp.
Socialismen kunde beskrivas som en ideologi som strävade efter liberala värden, med konservativa medel som hjälp.
Såväl liberaler (klassiska liberaler har sin motsvarighet i dagens nyliberaler, inte i Folkpartiets variant av liberalism) som socialister hade, tvärtemot de konservativa, individens frigörelse som mål.
Skillnaden (som är den som får mig att påstå att socialismen strävade efter frigörelse med konservativa medel) är den att socialismen inte ville överlåta utvecklingen åt det fria samhällets spontana processer, utan man försökte planera och lagstifta dem.
Egentligen känns detta mer socialdemokrati...Eller ja, socialister ställde sig naturligtvis possitiva till lagstiftning för 8 timmars arbetsdag och liknande, men jag tycker att ex Marx betonade arbetarklassens spontana självständiga agerande, och betraktade detta som någon slags "naturlig utveckling". Hur som helst, tycker att det blev lite snurrigt här. Vad menar du med "det fria samhällets spontana processer"?
I slutet uppstod för socialismen det oundvikliga: man hade en ny statskyrka (partiet) och nya privilegier.
Ja, tyvärr. Marx själv ställde sig dock negativ till tron på ett formellt kommunistiskt parti. Utvecklingen i Sovjetunionen var ett mycket tragiskt kapitel, partiet tog patent på marxismen och förvandlade den från ett analysinstrument fritt av vem som helst att användas, till...ja ideologi och i förlängningen doktrin och rent av statsbärande lärosystem. Ett formellt parti kan inte befria arbetarklassen, arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk, och historien har visat att arbetarklassen är förmögen att verka oberoende från parti och fack. Autonomin isig är en viktig styrka, om den berövas av ett upplyst vägledande allvetande, blabla parti så dör revolutionen.
Kommunismens teoretiker hade dock statens bortvittrande
Egentligen är bortvissnande ett bättre ord. Bortvittrande antyder ju att det är en utomstående faktor som upplöser staten, emedan termen bortvissnande mycket riktigt antyder att statens död ligger i dess karaktär. Den proletära staten dödar av nödvändighet sig själv, om den upprättas. Vilket den ännu inte gjort.
och människans totala frigörelse som mål, precis som liberalerna.
Bakunin exempelvis, krävde att staten omedelbart skulle avskaffas, Marx föredrog ett gradvis bortvittrande.
Problemet för socialsmen, som fick den att klamra sig fast vid staten istället för att överge den, var kravet på att ingen privategendom skulle finnas. Hur skulle uppgiften att förvalta egendomen kollektivt, lösas utan staten, även om den skulle kallas någonting annat?
Med privategendom menas privat äganderätt till produktionsmedel, annan egendom benämner vi enskild egendom, ex tandborste, tv, osv ifall detta var oklart. I övrigt ser jag inte riktigt problemet, varför skulle inte produktionsmedlen kunna fungera som fria bruksvärden? Varför måste en stat styra över produktionen? Om enskilda individer kan äga produktionsmedlen, varför då inte flera individer? Eller alla individer för den sakens skull?
Hur som helst, enligt den marxistiska terminologin är staten den härskande klassens våldsapparat och medel att upprätthålla/genomföra sina intressen som klass. Marx menade att när arbetarklassen organiserar sig som klass och upprättar sitt klassherravälde, dvs dess stat så måste detta resultera i klassernas och således även statens upphävande. När Bakunin frågade Marx vad proletariatets organiserande som härskande klass innebar så svarade Marx:
"
It means that the proletariat, instead of struggling sectionally against the economically privileged class, has attained a sufficient strength and organization to employ general means of coercion in this struggle. It can however only use such economic means as abolish its own character as salariat, hence as class. With its complete victory its own rule thus also ends, as its class character has disappeared."
Som ni förstår finns det gigantiska olikheter mellan Kommunister och Nyliberaler, framför allt i synen på privat egendom, men de härstammar från samma riktning, den riktning som strävade efter individens firhet, som var framåtskridande, som förespråkade öppna gränser, avståndstagande från alla privilegiesystem och värnplikt etc.
/Erik
Håller med!
)