Hur fungerar kommunismen i praktiken?

[Torbjörn Holmgren]

Vi har tydligen olika uppfattningar om vad vi lägger i betydelsen av vissa ord. Det kan man ju diskutera utan personangrepp; förhoppningsvis också utan att politisera. När du säger att kommunismen inte är en ideologi utan

"ett klass- och statslöst tillstånd av egendomsgemenskap. Dels en rörelse, ett uttryck för arbetarklassens kamp mot att reduceras till varan arbetskraft."

påminner det mig om människor jag tidigare mött som menar att "socialism" inte har att göra med varken ägande eller klasser, utan om att ha ett "helhetsperspektiv på tillvaron". Eller när religiösa förespråkare anser att andra läror, islam, judendom, kristendom, är religioner medan deras egen lära inte är en religion utan en "väg till självkännedom" eller "En metod för högre insikt", el.dyl. Det känns som att de som säger sådana saker är rädda för ord, för defintioner och kategorier och istället flyter ut i intetsägande haranger; det är mest en fråga om att säga lite med många ord, som egentligen inte betyder något.

"fösök du"

OK, visst. Vad saken gällde var inte dina sex punkter utan följande fråga:

denna intressekonflikt (kampen om profiten, min anm) förr ell er senare kommer att knäcka samhället, och att den rimliga utvägen och lösningen på dessa konflikter består i ett kommunistiskt organiserat samhälle.

Det är alltså denna tanke som är grundligt falsifierad. Dina punkter är föremål för politiska diskussioner och jag kan/får inte bemöta dem här. Den enda jag har att säga är att jag inte delar upp mänskligheten i två delar och betraktar tanken som felaktig och moraliskt förkastlig (ursäkta min värderingsutsaga).

Du säger att "Sovjetunionen var ett kapitalistiskt samhälle". I min betydelse av ordet "Kommunism" kan jag inte gå med på att det skulle betyda något strikt etymologiskt, något platonskt, ett specifikt tillstånd av egendomsgemenskap med avsaknad av statsmakt. Ett sådant tillstånd har aldrig existerat, ej ens i naturtillståndet.

För att undvika att debatten blir politisk, föreslår jag istället att vi istället går tillbaka till orignalfrågan: hur skulle ett sådant specifikt tillstånd se ut? Hur skulle det fungera?
Vi vet att Marx inte skrev någon om det. Vi vet att ingen har beskrivit det närmare än med svävande, svepande oprecisa hänsyftningar till att alla har "rätt" till allt. Det enda och närmaste man kan komma till en beskrivning är en tanke att 'om man tar bort alla förtjänster, dvs belöningar och straff för något, så kommer alla att arbeta av sig själva och ingen kommer att vilja ha mer än de behöver'. (se tex Bellamys utopibok En återblick). Denna tanke är grunden till kommunismen och övriga vänster "-ismer".
I hundrafemtio år har vi som inte tror att människor och människans natur förändras radikalt, bara för att social miljö förändras, ställt samma fråga som ingen sedan Fouriers och Babeufs dagar har kunnat svara på: Vad skall man göra med den late?

[Spaningsledaren]

Marx, tyckte sig se oroande tendenser i sin samtid.
Han beskrev ganska ingâende och inte utan klarsyn dessa tendenser till kapitalackumulation, proletarisering m.m. Som ett alternativ till detta katastrofscenario gjorde han sedan en ny-lansering av det gamla konceptet egendomsgemenskap och med en resurs- och arbetsfördelning byggd pâ behov. Detta var en skiss till en i hans ögon ny och lovande utvecklingsriktning. Mera var det inte. Andra intellektuella tog sedan över och försökte pâ olika sätt vidareutveckla och konkretisera dessa idéer.

Nâgot kommunistiskt samhâlle av den av Marx skisserade typen har aldrig funnits i modern tid (eller överhuvudtaget under den tid vi t.v. kan överblicka). Samtidigt är det riktigt att det gjorts en del gemensamhetsförsök här och där under ârens lopp och pâ olika omrâden. 5Inte minst i det mycket frihetliga USA) Gemensamt för dessa "kollektiv" är att de, i stort sett, stagnerat och försvunnit efter en kort blomstringstid. (30-talets kollektivhus i Stockholm är t.ex. nedlagt.)

Ännu mer väsentligt i sammanhanget är dock att Marx farhâgor, alltsâ den eländes-fond mot vilken han sedan beskrev sin kommunism, inte intrâffade. Arbetarna slôt sig t.ex. samman och visade sig till sist fullt kapabla att försvara sina intressen. Den förmodat utsugande "bourgeoisin" visade sig omvänt finna det förenligt med sina egna intressen att medverka till ett spritt vâlstând. Helt pâ tvârs med var Marx vâgade anta "fick alla det bättre". Redan av det skâlet är konceptet kommunism idag ett bland mânga andra idéer pâ historiens sophög.
Idag tror jag man kan sâga att det bl.a. är miljöfrâgorna som inger en oro motsvarande den som uppfyllde Marx och andra för nu mer ân ett sekel sedan.
Pâ miljöomrâdet har ingen av de tânkare som försökt skissa pâ alternativ fâtt tillnârmelsevis det mediala genomslag som till sist kom Marx till del.
Här väntar vi.

[Torbjörn Holmgren]

Tack för ett intressant och klokt inlägg, Spaningsledaren.
Som jag ser det handlar Marx lära och kommunismens idé "en ny-lansering av det gamla konceptet egendomsgemenskap och med en resurs- och arbetsfördelning byggd pâ behov.".Jag ser detta som en lära byggd på en etisk ståndpunkt, allas rätt till sina "behov", oavsett prestation eller förtjänst. Jag tycker, fast det är ju bara min åsikt, att detta är förkastligt.
Betydligt mer väsentligt för att bevisa att kommunismens inte fungerar i praktiken är vad som händer när detta ideal praktiseras. Ett barn kan berätta vad som händer i en skolklass där betyg delas ut efter behov istället för prestation; som lärare är det inte svårt att se dagliga exempel på hur det undergräver moral och sänker nivån för allas gemensamma resurser. Lika omöjligt är det att hitta kriterier för vad som är vars och ens behov. Eller hur man avgör att någon givit ifrån sig efter förmåga.

Kommunismens tanke är på något sätt att om en person packar tio kartonger och en annan under samma tidsrymd packar tjugo så har de "rätt" till samma lön, eftersom alla människor är "lika mycket värda". Och om någon inte vill packa kartonger alls, så får alla andra packare jobba övertid för att försörja honom/henne. Motivet? "Vi har en plikt!", sade en anarkistisk kommunist senast jag hörde honom tala om fördelning.

Hur otroligt illa detta fungerar kan man ganska snabbt se i de komministiska, marxistiska och övriga socialistiska rörelserna. Jag har med egna ögon och öron sett och hört snacket bakom ryggar och all irritation, all ilska och frustration som denna moral leder till. Samtidigt som alla går runt och mår dåligt för att de inte tror på en moral som de med läpparna tvingas bekänna sig till.
I Den styckade stjärnans union, min bok om den moderna syndikaliströrelsen, skrev jag:

Varifrån kommer då den socialistiska moralen som anser att rätt eller fel skall ses i relation till vem det är som berörs? Svaret är att all socialism alltid har upprätthållits av två sorters människor: Dels idealister som vill hjälpa andra och hela tiden arbetar för andras skull; dels de odugliga som utnyttjar och lever på idealisternas arbete.

De odugliga har inget annat intresse än att leva gott på idealisternas arbete. De är nöjda med att låta andra arbeta för sig. Dessutom vill de som utnyttjar känna sig välkomna. De duger inte till i samhället, men de är hjärtligt välkomna bland socialister och anarkister.

Vilken underbar känsla är det inte för dem när de känner dörren slå igen bakom sig och de är inne i syndikalisternas bokcaféer. Omvärlden stängs ute och de kan säga till sig själva ”Jag är jämlik, jag! Visst är jag en lat oduglig sopa! Visst finns det ingen som vill anställa mig. Visst har jag urusla betyg! Men härinne är jag ’lika mycket värd’ som alla andra, oavsett hur ovälkommen jag är i en värld där jag måste arbeta för att få äta!”.

Naturligtvis kan inte en sådan situation accepteras ens av de idealistiska syndikalisterna själva. Alla de dugliga och arbetsamma bland syndika-listerna är lika irriterade och frustrerade som vanliga människor över parasiternas dagdriveri. Men till skillnad från det övriga samhället vågar ingen bland syndikalisterna säga det högt. Den som protesterade skulle omedelbart bli klassad som ”småborgare” eller ”kapitalist”. Istället går många inom vänsterkretsar runt och mår dåligt för att de känner sig utnyttjade. Det är en av orsakerna till att de förekommer så mycket ryktesspridning och så mycket frustration i vänsterkretsar. De som känner sig utnyttjade pratar lågt och klagar bakom ryggar.

[Spaningsledaren]

Det finns ju andra som i ett besvärligt läge gett sig pâ att lansera nygamla idéer. Jesu Bergspredikan är en sâdan, om att vända andra kinden till m.m.
Hur sedan vâgen till detta fridens och saktmodighetens rike sâg ut sade just han inget om. Det som gav sprängkraft ât Marx idéer var profetian om vetenskapligheten, att ocksâ den mänskligt sociala utvecklingen fôljde obönhörliga lagar och att dessa med nödvândighet skulle leda fram till den av honom skisserade utvecklingen. Detta var nytt och tycktes just ange ocksâ vägen dit, som Marx f.ö. var vänlig nog att beskriva, först bourgeoisins utsugning och âtföljande elände följt av en revolution i människornas sinnen, sedan en proletariatets diktatur därpâ faser av socialism och - till sist- den kommunistiska friden. Allt detta, kan man nog säga, var flygning ovanför molnen, udner klarblâ himmel. Filosofer har tendens att se tillvaron i svart-vitt och sâ även den gode Marx. Men, som jag redan skrivit, mycket var skarpsynt oakttaget och en del av hans maximer är fullt mângbara den dag som är.

[mrsund]

Jag tror själv på tesen "att makt korrumperar" och i detta fallet tycker jag att den passar väldigt bra in på kommunismens misslyckande.
Bristen på demokrati, pressfrihet och andra grundläggande former för frihet saknades i alla kommunistiska stater.
Om nu arbetarna skall ha makten så tycker jag faktiskt att det är märkligt att de aldrig får den, istället ser vi att tyrannerna blir gråare, räddare och stärker sin position hela tiden.

För att en sån här idé skall kunna lyckas måste man dela på allt inklusive makten.

[Donkeyman]

Kommunismens tanke är på något sätt att om en person packar tio kartonger och en annan under samma tidsrymd packar tjugo så har de "rätt" till samma lön, eftersom alla människor är "lika mycket värda". Och om någon inte vill packa kartonger alls, så får alla andra packare jobba övertid för att försörja honom/henne.

Det är nog en bra satir över hur vissa idealistiska vänstermänniskor ser på saken. Men skall man i samma anda beskriva de till namnet kommunistiska stater som faktiskt har existerat blir nog satiren som följer:

Om en person packar tio kartonger och en annan under samma tidsrymd packar tjugo så blir den som packar tjugo utsedd till "Arbetets Hjälte" och belönas med en medalj. Samt uppmanas att klara av det nya produktionsmålet som nu är femtio kartonger. Medan den som packar tio kartonger tvingas att offentligen begå självkritik. Den som inte packar några kartonger alls skickas till korrektionsläger på någon otrevlig plats långt österut och skall vara tacksam för att staten är så mild och överseende att han inte blir skjuten på fläcken.

[Torbjörn Holmgren]

För att en sån här idé skall kunna lyckas måste man dela på allt inklusive makten.

Nog sant. Men frågan är då vad som menas med "makt"? Den enkla sanningen är förstås att alla människor är olika och därför har alla makt över alla andra i något sammanhang. En vacker människa har ju tex i högre grad makt över det motsatta könet än andra. Där består makten i att påverka andra genom att de hellre väljer den vackre än den fule. Samma sak gäller alla former av begåvningar eller talanger. En flitig och ärlig människa är mer attraktiv på tex arbetsmarknaden än övriga, varför han automatiskt har en del "makt" som de andra inte har.
Vad är makt? Och hur delas den lika i ett framtida kommunistiskt samhälle? Svaret (före maktövertagandet) är att försöka göra alla så lika som möjligt; under täckmanteln av allas lika värde. Därav alla socialistiska förslag att stoppa betygen, avskaffa medaljer och riva ner H&M-s affischer. Som Donkey man mycket riktigt påpekat blir resultat aldrig i överenstämmelse med läran.
Undrar om någon kommunist kan svara på hur de vill fördela makten lika i deras idealsamhälle?

[Spaningsledaren]

Jag tror för min del att saken är ännu enklare: Det är ineffektivt att ha allt ihop. Omvänt är det mera effektivt att ha sitt fôr sig/ Sin man/fru, sina barn, sin mark, sitt hem, sina redskap - och frukterna av sin verksamhet. Ju btre allt detta sedan fungerar desto bättre möjligheter att sedan sträcka en stödjande hand till omgivningen, och samma hâr, dä i första hand till den egna slâkten/klanen och det närmaste grannskapet. detta av i grunden samma skäl: Effektiviteten.

Det âr alltsâ INTE sâ att kommunismens misslyckande sammanhânger med de lokala omstandigheter som râdde under fôrsöken att infôra den, eller med det lokala mânniskomaterialets bristande engagemang utan mera med att det man fôrsökte införa faktiskt var "sâmre". Just här hade Marx alltsâ fel. Kommunismen var ett redan passerat i stâllet för ett kommande stadium.

Det räcker att se saken antropologiskt. Ingenstans, bland alla de otal isolerade kulturer som pâtrâffats har det förekommit kommunism. Lokalt, ocksâ hos oss, har man givetvis gjort saker ihop, delat med sig, eller lânat av nâgon som har och annat liknande. Dock har erfarenheten, överallt varit just att det bâsta, det mest effektiva, är det enskilda ägandet. Detta sett till helheten. Till sist är det den som s.a.s. râknas.

[G:son]

Jag tror för min del att saken är ännu enklare: Det är ineffektivt att ha allt ihop. Omvänt är det mera effektivt att ha sitt fôr sig/ Sin man/fru, sina barn, sin mark, sitt hem, sina redskap - och frukterna av sin verksamhet. Ju btre allt detta sedan fungerar desto bättre möjligheter att sedan sträcka en stödjande hand till omgivningen, och samma hâr, dä i första hand till den egna slâkten/klanen och det närmaste grannskapet. detta av i grunden samma skäl: Effektiviteten.

På senare år har det gundats några intressanta "arbetskollektiv" bland bönder i Finland. Jag har läst t.ex. om tre självständiga bönder, grannar, men inte släkt med varandra, som delar på sin maskinpark och arbetsinsats. Vad jag förstår, säljer dock var och en sin skörd för egen räkning. Men fördelarna med kollektivet är uppenbara; det behövs mindre kapital till dyra maskiner, då tre män kan köra en maskin 168 timmar i veckan, medan man ensam knappast orkar med mera än ca 80 timmar. Kollektivet delar inte enbart på maskinerna, man deltar i själva arbetet också på grannens åkrar, allt för att göra det hela effektivt.

Om detta har någonting med kommunism att göra, lämnar jag osagt.

[Spaningsledaren]

Jovisst. Det har gjorts och fortsätter att göras ansatser av det hâr slaget.
Dock är det inte "effektivt". Av alla tusentals kollektiv som grundats och med stor entusiam byggts upp är det ytterst fâ som bestâr över lângre tid.
De konkurreras ut just av "enskild drift" och "enskilt ägande" där alla sköter just sitt.

[Donkeyman]

Som jag har skrivit i någon tidigare tråd i ämnet så tror jag att socialism eller kommunism är den absolut bästa formen för att organisera samhället. Men och då menar jag verkligen MEN..... Det kräver att den absoluta majoriteten, typ 90% av människorna, verkligen vill ha den styrelseformen. Det funkar över huvud taget inte med 51%. Och ännu sämre med 10% som har stöd av röda armén.

Det är här som socialismens problem ligger. Samtidigt finns det flera exempel på länder där en form av socialistisk regim tagit över efter en revolution och gjort stora framsteg. Se till exempel på utvecklingen i Kina eller Cuba. 20 år efter revolutionen hade dessa länder gjort jättesprång i välstånd (skola, sjukvård mm) jämfört med jämförbara länder. Men ganska snart stagnerar utvecklingen och regimen glider över till att bli repressiv. Jag kan inte neka till att jag verkligen hoppas att jag får leva så jag kan se den fortsatta utvecklingen i dessa länder. Det vill säga - kommer man att ta ett nytt jättesteg framåt. I Kina verkar det ligga till rätta för det men vad händer på Cuba......

I våra västliga demokratier är det rent och skärt töv att drömma om någon form av socialistisk framtid. Om man inte tänker på oerhört lång sikt. Här är vanlig hederlig marknadsekonomi grejen. Bland annat därför att man kommer aldrig att få en absolut majoritet av befolkningen att önska detta. Tror jag.

[Spaningsledaren]

Det finns ganska mânga som du. Ett antal procent. Som inte "ger er". Som envist vidhâller att, till exempel, Jesu bergspredikan är det rätta konceptet. Du vet detta med att "om nâgon slâr dig pâ den vänstra kinden sâ vând ocksâ den högra till". De övriga 97 har dragit sine gena slutsatser av det de ser omkring sig. Det folket har satt lâs i sina ytterdôrrar och ser till att dessutom hâlla stângt och lâst.

Egendoms- och en annan gemenskap av kommunistiskt slag är rent kulturantropologiskt ett för länge sedan övergivet stadium. Övergivet till förmân just för det upplevs vara subjektivt "bättre".
(Vi skall inte gâ omkring och tro att "folk är dumma". Att de liksom inte begriper sitt eget bâsta.)

Det är den uppfôrsbacken det handlar om att övervinna för att fâ ny fart pâ det kommunistiska konceptet. Alternativet är att gripa till vâld av typen "proletariatets diktatur". Rent historiskt har inte heller de försöken visat sig vara särskilt framgângsrika!

[Vysotskij]

Se till exempel på utvecklingen i Kina eller Cuba. 20 år efter revolutionen hade dessa länder gjort jättesprång i välstånd (skola, sjukvård mm) jämfört med jämförbara länder.

På 20 år lyckades Mao få miljontals att svälta ihjäl och sättas i läger.
På 20 år gjorde Castro att Kuba stannade i utvecklingen totalt. (Någon - jag vet inte om det stämmer - har sagt att Kuba och Italien var lika rika 1959, vilket inte var fallet 1979...)

Så vill du övertyga mig om att kommunism i praktik leder till välstånd så finns lite mer jobb att göra.

[Spaningsledaren]

Jovisst men allt det kan ju - i och fôr sig - ha berott pâ tillfälligheter.
Utvecklingen gick snett i Sovejetunionen, Kuba utsatts fôr blockad och bojkott, och sâ vidare. Ren otur! Sjabbel! Inkompetens! Felaktigt genomfôrande av en bra idé - och annat av samma kaliber.
Dessutom fanns det ingenstans detta mer utopiska kommunistiska tillstând utan, som andra redan understrukit, statskapitalism, realsocialism m.m.

Det jag däremot finner slâende âr frânvaron av bra exempel pâ det vi kan kalla mikro-nivâ.
Varfôr har inga älgjaktlag sina vapen ihop?
Varför gâr inte ett antal grannar ihop och skaffar en gemensam husvagn? Varför har de sâ vâlsignat svârt att ens enas om att mera systematiskt samâka till resp. arbeten?
Jag tror knappast det finns en enda svensk kommun dâr inte ett antal lantbrukare gâtt ihop i maskinkooperativ.
Varfôr har sâ gott som samtliga av dessa en tid senare avvecklats?

Och sâ hâr är det överallt, i alla kulturer och har, för allt vi vet, ocksâ varit i alla tider. Vilket alltsâ inte hindrar att det nu och dâ görs nya tappra försök där t.ex. sekter drar ut i ödemarken för att under en gurus ledning starta nya gemenskaper av det hâr slaget. Det är bara det att ocksâ dessa tappar stinget och skingras efter en tid.

Det finns m.a.o. ett mycket grundläggande skâl som talar emot "kommunismen" som koncept.

Att det âr just sâ kan vi alltsâ se kulturantropologiskt/empiriskt.

[Torbjörn Holmgren]

Jag tror för min del att saken är ännu enklare: ....Det räcker att se saken antropologiskt. Ingenstans, bland alla de otal isolerade kulturer som pâtrâffats har det förekommit kommunism. Lokalt, ocksâ hos oss, har man givetvis gjort saker ihop, delat med sig, eller lânat av nâgon som har och annat liknande. Dock har erfarenheten, överallt varit just att det bâsta, det mest effektiva, är det enskilda ägandet. Detta sett till helheten. Till sist är det den som s.a.s. râknas.

Jup, så enkelt är det. Jag tänker mig en indianstam i djungeln. Tänk om den som slet hårdast på att göra de rakaste pilarna och de bästa blåsrören och den mest perfeta curareblandningen tvingades att använda sina redskap lika ofta/sällan som alla andra fick använda dem; att byborna uppfattade det som "rättvist" att alla fick använda den bästes redskap lika mycket.
En annan tanke jag fick en gång var när jag såg en annan stam på TV: Den som kastade första spjutet fick snabeln! Tydligen den godaste delen på elefanten. Om alla har "rätt" till lika stor del av elefantens snabel, vem skulle då kasta första spjutet?