Är människan Fri och har man alltid ett val?
Lite tung fråga men börja ni bara filosofera lite allmänt så hoppar jag på.
Jag skrev lite om frihet/staten i Liberalism tråden, om ni orkar läsa: viewtopic.php?t=10068
Är människan fri?
-
Robert Sköld
- Medlem
- Inlägg: 2581
- Blev medlem: 9 oktober 2002, 03:23
- Ort: Linköping/Motala
- Kontakt:
Min personliga åsikt är nog att människan är ytterst lite fri, både till handling och tanke. Givetvis har vi alltid valet att stiga upp på morgonen eller sova vidare. Men på det hela taget är vi nog otroligt bundna av våra sociala kontexter, det sociala arvet styr till stor del vad vi känner och gör.
Jag citerar mig själv
, Våran valfrihet sträcker sig ofta mellan att välja Mcdonalds eller Burgerking. Lite krasst kanske, men något ligger det i det!
/Robert Sköld
Jag citerar mig själv
, Våran valfrihet sträcker sig ofta mellan att välja Mcdonalds eller Burgerking. Lite krasst kanske, men något ligger det i det!/Robert Sköld
-
Dûrion Annûndil
- Medlem
- Inlägg: 4941
- Blev medlem: 18 augusti 2003, 15:56
- Ort: Lite nordöst om Stockholm...
Frågan gäller väl den Fria Viljan, Huruvida man har möjligheten att fatta sina beslut utifrån en oändlig mängd möjliga handlingar. Eller är låst att fatta sina beslut, och välja mellan, ett begränsat antal möjligheter? Människan har väl en begränsad frihet, baserad på en ytterst komplicerad verklighet. I en demokrati får man välja mellan Kalle eller Lisa, I en diktatur får man välja om man skall göra minsta möjliga väsen av sig.
Du kan välja äpplen eller bananer, men vet att tårta är allt för dyrt och onyttigt.
Du kan välja äpplen eller bananer, men vet att tårta är allt för dyrt och onyttigt.
Läste en intressant bok i ämnet som om jag minns rätt heter "Human nature after Darwin" av Janet Radcliffe, där författarinnan bl a diskuterade om människan efter evolutionsteorierna var kapabel att inneha ansvar för sina egna handlingar, för att anses kunna vara ansvarig för något följer ju också att människan fritt kan välja.
Hon menade (som jag fattade det hela) att förmågan att ta ansvar för sina handlingar vanligen ansetts tillhöra våra själsliga aktiviteter och vår själ har varit (eller är, beroende på vem man frågar) det som de facto ansetts särskilja oss från andra djur. Om då olika former av darwinism omöjliggör existensen av en själ genom att hävda att verkligheten alltigenom är materiell kan vi då ha något som liknar valfrihet och ansvar?
Frågan om människans möjlighet till frihet har inget alls att skaffa med de olika teorierna om en materiell kontra en immateriell verklighet menar Radcliffe. Vissa av de grundläggande existentiella frågorna förefaller opåverkade av nya vetenskapliga teorier och dit hör, enligt Radcliffe, frågan om människans frihet. Konflikten har idag också kommit att förskjutas, det är inte längre (åtminstone inte i lika hög grad) en konflikt mellan darwinister och antidarwinister utan mellan de som accepterat Darwins teorier men ändå är oense om hur mycket de egentligen kan berätta om människan. Hon menar vidare att det vi vanligen benämner som fri vilja är logiskt omöjligt och därför aldrig kan existera oavsett vilket förhållningssätt vi har. Detta beror delvis på att debatten oftast kommit att handla om huruvida ett visst synsätt tillåter en fri vilja eller utraderar denna möjlighet istället för att ställa sig den frågan om vad vi egentligen syftar på när vi använder begreppet fri vilja. Radcliffe poängterar att innan vi överhuvudtaget kan påbörja en diskussion om vilket synsätt som tillåter/inte tillåter fri vilja måste göra klart för oss vad vi menar med termen fri vilja och vad som skulle kunna krävas för att fri vilja skulle vara möjligt.
För Radcliffe är fri vilja synonymt med begreppet ultimate responsibility, det vill säga att om vi är kapabla att inneha en helt fri vilja så medför detta ett genomgripande ansvar inte bara för vad gör nu, vi kan även anses vara ansvariga för varför vi kom att bli sådana vi är nu.
För att kunna vara genuint ansvariga för den typ av människa vi nu är måste vi ha träffat ett val som i sin tur förutsätter ett val och denna orsakskedja för oss tillbaka till tiden före vår egen existens och detta gör det omöjligt att kunna ha ett genuint ansvar för något överhuvudtaget då vi inte kan anses vara genuint ansvariga för vår egen existens. Det måste alltså finnas ytterligare ett sätt på vilket vi kan klandras eller belönas för vårt agerande och detta benämner Radcliffe som ordinary responsibility. Detta är det ansvar varje (frisk) människa har (eller åtminstone förväntas ha) för sina egna handlingar och sina egna beslut. Denna form av ansvar berör oss bara sådana vi är nu, vi kan alltså inte tänkas vara ansvariga för något som inträffat innan vi kommit till medvetande eller hur arv och miljö kan ha påverkat oss. Konsekvensen av detta blir då att ingen form av darwinism tillåter människan att ha ett genuint ansvar för något överhuvudtaget då detta är en logisk omöjlighet men däremot tillåter alla former av darwinism oss att vara ”ordinärt ” ansvariga för våra handlingar.
Men, tillät den västerländska kristendomen oss att vara genuint ansvariga och inneha en fri vilja i egentlig mening? Det brukar ju inom kristendomen anses att människan kunnat anses som ansvariga för sina handlingar allt sedan inmundigandet av den förbjudna frukten. Det kan, vid första anblicken se ut som om människan i och med detta tog det fulla ansvaret för sin egen existens men i själva verket är människan lika lite kapabel till ett genuint ansvar för sina handlingar om man menar att vi är skapade av en allsmäktig gud (och en gud som inte är allsmäktig är logiskt inkonsekvent och därför omöjlig). Vi kan ju möjligen känna det som om vi vore kapabla till ansvar men en allsmäktig gud förutsätts ju naturligtvis redan innan Eva sträckte sig efter äpplet ha vetat att hon skulle träffa just det valet. Darwins slutsatser om människan hotar möjligen den traditionella kristendomens auktoritära roll i samhället men inte alls den fria viljan, det är ju omöjligt att hota något som inte finns.
Hon menade (som jag fattade det hela) att förmågan att ta ansvar för sina handlingar vanligen ansetts tillhöra våra själsliga aktiviteter och vår själ har varit (eller är, beroende på vem man frågar) det som de facto ansetts särskilja oss från andra djur. Om då olika former av darwinism omöjliggör existensen av en själ genom att hävda att verkligheten alltigenom är materiell kan vi då ha något som liknar valfrihet och ansvar?
Frågan om människans möjlighet till frihet har inget alls att skaffa med de olika teorierna om en materiell kontra en immateriell verklighet menar Radcliffe. Vissa av de grundläggande existentiella frågorna förefaller opåverkade av nya vetenskapliga teorier och dit hör, enligt Radcliffe, frågan om människans frihet. Konflikten har idag också kommit att förskjutas, det är inte längre (åtminstone inte i lika hög grad) en konflikt mellan darwinister och antidarwinister utan mellan de som accepterat Darwins teorier men ändå är oense om hur mycket de egentligen kan berätta om människan. Hon menar vidare att det vi vanligen benämner som fri vilja är logiskt omöjligt och därför aldrig kan existera oavsett vilket förhållningssätt vi har. Detta beror delvis på att debatten oftast kommit att handla om huruvida ett visst synsätt tillåter en fri vilja eller utraderar denna möjlighet istället för att ställa sig den frågan om vad vi egentligen syftar på när vi använder begreppet fri vilja. Radcliffe poängterar att innan vi överhuvudtaget kan påbörja en diskussion om vilket synsätt som tillåter/inte tillåter fri vilja måste göra klart för oss vad vi menar med termen fri vilja och vad som skulle kunna krävas för att fri vilja skulle vara möjligt.
För Radcliffe är fri vilja synonymt med begreppet ultimate responsibility, det vill säga att om vi är kapabla att inneha en helt fri vilja så medför detta ett genomgripande ansvar inte bara för vad gör nu, vi kan även anses vara ansvariga för varför vi kom att bli sådana vi är nu.
För att kunna vara genuint ansvariga för den typ av människa vi nu är måste vi ha träffat ett val som i sin tur förutsätter ett val och denna orsakskedja för oss tillbaka till tiden före vår egen existens och detta gör det omöjligt att kunna ha ett genuint ansvar för något överhuvudtaget då vi inte kan anses vara genuint ansvariga för vår egen existens. Det måste alltså finnas ytterligare ett sätt på vilket vi kan klandras eller belönas för vårt agerande och detta benämner Radcliffe som ordinary responsibility. Detta är det ansvar varje (frisk) människa har (eller åtminstone förväntas ha) för sina egna handlingar och sina egna beslut. Denna form av ansvar berör oss bara sådana vi är nu, vi kan alltså inte tänkas vara ansvariga för något som inträffat innan vi kommit till medvetande eller hur arv och miljö kan ha påverkat oss. Konsekvensen av detta blir då att ingen form av darwinism tillåter människan att ha ett genuint ansvar för något överhuvudtaget då detta är en logisk omöjlighet men däremot tillåter alla former av darwinism oss att vara ”ordinärt ” ansvariga för våra handlingar.
Men, tillät den västerländska kristendomen oss att vara genuint ansvariga och inneha en fri vilja i egentlig mening? Det brukar ju inom kristendomen anses att människan kunnat anses som ansvariga för sina handlingar allt sedan inmundigandet av den förbjudna frukten. Det kan, vid första anblicken se ut som om människan i och med detta tog det fulla ansvaret för sin egen existens men i själva verket är människan lika lite kapabel till ett genuint ansvar för sina handlingar om man menar att vi är skapade av en allsmäktig gud (och en gud som inte är allsmäktig är logiskt inkonsekvent och därför omöjlig). Vi kan ju möjligen känna det som om vi vore kapabla till ansvar men en allsmäktig gud förutsätts ju naturligtvis redan innan Eva sträckte sig efter äpplet ha vetat att hon skulle träffa just det valet. Darwins slutsatser om människan hotar möjligen den traditionella kristendomens auktoritära roll i samhället men inte alls den fria viljan, det är ju omöjligt att hota något som inte finns.
-
hans lindquist
- Medlem
- Inlägg: 477
- Blev medlem: 7 maj 2003, 12:27
- Ort: hans lindquist
Den sanna friheten
Tyske filosofen Hegel konstaterar att den sanna friheten består i att underkasta sig staten, vilken han uppfattar som en organism.
På detta genmäler brittiske filosofen Bertrand Russel att allra mest kontrollerad av staten - och följaktligen allra friast - är den som sitter i fängelse.
Med formallogisk hälsning
Hasse L
På detta genmäler brittiske filosofen Bertrand Russel att allra mest kontrollerad av staten - och följaktligen allra friast - är den som sitter i fängelse.
Med formallogisk hälsning
Hasse L
Nope ,inte i denna värld ,inte med politiska system. Kaos eller liknande skulle vara en bra grund. Alla skulle få mycket svårare att överleva men om ett par generationer skulle alla ideal kanske vara borta. Det bästa enligt min mening vore att sätta en kula i nacken på oss allihopa men den idén har fått föga medhåll av mina medapor
-
hans lindquist
- Medlem
- Inlägg: 477
- Blev medlem: 7 maj 2003, 12:27
- Ort: hans lindquist
Vad styr våra viljor?
Turandil skrev:Nej, finner det föga troligt att det skulle existera någon fri vilja.
Turandil har fel! Min vilja är naturligtvis fullständigt fri!
Här infinner sig emellertid vad Hamlet (i Hagbergs eminenta översättning) kallar "eftertankens kranka blekhet".
Orsaken till att undertecknad skriver denna invändning och detta hänförda försvar för viljans frihet är ju inte ett plötsligt och fullständigt fritt själsligt infall. Turandils inlägg utgjorde ett stimuli, som påverkade mitt psyke därhän att resultatet blev just detta inlägg. En annan själ - formad av annat arv och miljö - skulle säkert ha reagerat väsentligt annorlunda. Kanske inte skrivit någonting alls - eller också hållit med Turandils plädering för viljans ofrihet.
Är det då meningsfullt att tala om en fullständigt fri viljeakt i mitt - och andra debattörers - fall?
Jag blir nog tvungen att hålla med Turandil i alla fall. : o)
Här invänder säkert någon med argumentet att allting inte styrs av strikta orsakssammanhang här i världen. Slumpen finns ju!
Antag att vår fria vilja är resultatet av slumpens nyckfulla skördar. Vi styrs i så fall av faktorer inte bara bortom olika omständigheters - utan vad ännu värre vore - vår egen kontroll. Hur meningsfullt blir det i så fall att snacka om en fri vilja?
Vad - eller möjligtvis vem - får oss att vilja? Kan man vilja att vilja något? Och i så fall även vilja att vilja att vilja något? Här riskerar vi uppenbarligen sk infinit regress, varför vi gör bäst i att avbryta resonemanget och konstatera att Turandil antagligen har rätt.
Med glad kausalfilosofisk hälsning
Hasse L