Kärnan i Marks och Humes filosofi?

[Nicegirl]

Kan någon säga kärnan i deras resonemang.. vad är det de vill säga.. speciellt om deras tankar omkring individuellt ansvar och Hur staten och kyrkans makt bör fördelas?

Tack på förhand!

[Stefan Lundgren]

Om det är inom kunskapteori som du menar så har Hume en viss roll i detta forskningsområde. Mark, menar Marx kanske? Om det är Marx så var han en av de filosofer som uppkom under 1800-talet, men du kan ju fördjupa dig lite grann om Hume iallafall. Kunskapsteori är ju ett särskilt ämne, ganska så djupgående om man är ovan att läsa om det.

Stefan

Från NE

Hume, David

Hume [hju:m], David, f. 7 maj 1711 (nya stilen), d. 25 augusti 1776, skotsk filosof som gjort viktiga insatser inom kunskapsteori, moralfilosofi, politisk filosofi och religionsfilosofi. H. var född, utbildad och huvudsakligen verksam i Edinburgh men också i perioder bosatt på kontinenten, särskilt i Frankrike, där han blev personlig vän med flera av upplysningsfilosoferna. Trots stöd från inflytelserika vänner fick han aldrig någon professur, utan han levde på inkomster från sina böcker och från uppdrag som informator, diplomat, bibliotekarie och hög departementstjänsteman.

Tidigare har H. framför allt betraktats som den radikale fullföljaren av den brittiska empiristiska traditionen inom kunskapsteorin från Locke och Berkeley och som den som genom sin kritik av orsaksbegreppet gav Kant impulsen till hans förnuftskritik. Senare forskare har betonat H:s självständighet och hans roll som moralfilosof och politisk filosof. Hans främsta verk, A Treatise of Human Nature, skrivet 1734–37 i Frankrike och publicerat 1739–40, har undertiteln "An Attempt to Introduce the Experimental Method of Reasoning into Moral Subjects". Boken väckte ingen uppmärksamhet när den kom ut, och H. omarbetade två delar och gav ut dem separat under titeln Enquiries (1748 och 1751). En stor del av hans politiska filosofi finns i kortare essäer, varav han publicerade flera samlingar. Hans religionsfilosofiska huvudverk, Dialogues concerning Natural Religion, skrevs på 1750-talet men gavs ut först efter hans död.

H. menar att egentlig kunskap är begränsad till vår egen upplevelsevärld, som består av intryck (bl.a. sinnesintryck och känslor) som genom sin kraft och livlighet framstår som närvarande, och idéer (minnen, tankar och fantasier), som är kopior av intryck. Att det bakom upplevelserna skulle finnas en yttervärld är en naturlig och vanlig föreställning, som dock aldrig kan strikt rättfärdigas. Särskilt känd är H:s analys av orsaksbegreppet som en konstant förbindelse mellan fenomen som berör varandra i tid och rum. Påståenden om orsaker, vare sig det gäller enskilda fall eller t.ex. att allt måste ha en orsak, bygger alltså varken på objektiva egenskaper hos verkligheten eller på förnuftssanningar, utan bara på en psykologisk vana som uppstått av okänd anledning. På samma sätt är själen och jaget bara knippen av upplevelser. Genom att sätta människan och hennes upplevelser i centrum för kunskapen blir H. en föregångare till positivismen.

Drivkraften bakom allt mänskligt handlande är enligt H. känslorna, medan tänkandet bara kan etablera samband mellan olika idéer. Moralens ursprung är den naturliga känslan av själviskhet, som emellertid i situationer av brist bäst tillgodoses genom ömsesidiga överenskommelser om fasta regler. När människan inser detta uppstår den artificiella känslan rättvisa, som internaliseras genom vanan. Ur rättvisan uppstår egendomsbegreppet, och från denna utgångspunkt byggs H:s moralfilosofi ut till en bred samhällsfilosofi, som omfattar mycket av vad man nu skulle kalla sociologi, statsvetenskap och nationalekonomi. Inom det senare området märks särskilt hans teorier om penningmängd och betalningsbalans, som präglas av en decentraliserad systemsyn, som påverkat Adam Smith och utgör en stark kritik av merkantilismen.

I viss mening är moraliska egenskaper enligt H. lika verkliga som fysiska – de uppstår i medvetandet som resultat av vanemässiga associationer mellan intryck – men de bildar ändå en värld för sig: moraliska omdömen bygger på känslor och kan därför aldrig härledas ur fakta; ett bör kan aldrig följa från ett är.

Som religionsfilosof är H. främst intresserad av religionens sanningsanspråk, vilka tillbakavisas som obevisbara. H:s viktigaste insats är kritiken av berättelserna om mirakler (under), dvs. brott mot naturlagarna. Utgångspunkten för denna kritik är en analys av de betingelser under vilka vi har anledning att tro på vittnesbörd generellt. Han kritiserar även argumentet att Guds existens skulle kunna härledas ur den ändamålsenlighet som kan iakttas i naturen.